Oljepengarna som försvann

Förutom Kina har inget annat land i världen haft en sådan kraftig ekonomisk tillväxt som Angola. Anledningen är oljeexporten. Inkomsterna har endast kommit några få till del – men hela Angola drabbas nu när priset på oljan sjunker.

I Luandas största musseque (kåkstad) Sambizanga lever lika många invånare som i Malmö. Bredvid grusvägen som leder in i området pyr en sophög. Stanken av bränd plast sticker i näsan och blandas med andra dofter. Här finns inga avlopp. Avföringen grävs ner under skjulen.

– Jag har vant mig, men kan inte bo här längre. De ständiga elavbrotten gör att jag inte kan skapa min musik här. Strömmen går hela tiden, säger Sacer.dot som är en av Luandas många kudoro-artister.

Kudoro är den senaste musiktrenden från Angola som håller på att ta över världen. Den kännetecknas av sin fantasifulla, men aggressiva dans till elektronisk musik.

– Allt det som vi inte får ge uttryck till annars hörs i kuduro. Här är vi fria att göra vad vi vill. Förutom att kritisera regeringen, säger Sacer.dot.

På pappret är Angola en demokrati, men är i verkligheten något annat. Få människor i Angola vågar uttrycka öppen kritik mot maktpartiet och den tidigare vänstergerillan MPLA (Movimiento Popular de Libertação de Angola, ungefär Folkrörelsen för Angolas frihet) som styrt landet i 40 år. För några år sedan misshandlades en kudurista till döds av statens säkerhetsstyrkor efter att han skrivit upproriska texter om MPLA.

– Man måste vara försiktig, säger Sacer.dot.

 

”Här är vi fria att göra vad vi vill. Förutom att kritisera regeringen.”

Sacer.dot är en av Angolas kudoro-artister, som med sin aggressiva dans och elektroniska musik berättar om livet i landets kåkstäder, musseque, och uttrycker sin frustration över landets orättvisor. Liksom presidenten själv är Sacer.dot född och uppvuxen i den största kåkstaden av dem alla, Sambizanga.

%

Angola har haft i snitt 11 procents tillväxt 2001–2010, vilket gör landet till en av de snabbaste växande ekonomierna i Afrika.

%

Oljeindustrin ger endast jobb till en procent av Angolas befolkning på 24 miljoner.

Sacer.dot har något gemensamt med Angolas president José Eduardo dos Santos, 72 år, som är den afrikanska ledare som idag suttit längst vid makten. De har båda två vuxit upp i Sambizanga, men presidenten lever i dag i ett privat palats i stadsdelen Miramar, bara ett par minuter från infarten till kåkstaden.

Just denna söndagseftermiddag står palatset med två pooler tomt. Bara ett par säkerhetsvakter syns till. De säger att presidenten sällan bor där och vet inte var han håller hus.

– Antagligen i något av sina andra hus, säger en kvinnlig vakt.

Ett par kvarter längre bort står några av Angolas många lyxbilar parkerade. Det är det statliga diamantbolaget Endiama som bjudit sina kunder till en trädgårdslunch vid sitt hus. På trottoaren fördriver chaufförerna tiden med att prata om konsekvenserna av det halverade oljepriset. Sedan priset på olja föll förra året har regeringen tvingats till att i princip halvera statsbudgeten.

I inget annat land i världen, bortsett från Kina, har ekonomin vuxit så snabbt de senaste tio åren som i Angola. Men pengarna har inte hamnat i kåkstäderna. Vid strandpromenaden reser sig istället skyskraporna mot himlen, en skyline som gett Luanda smeknamnet »Afrikas Dubai«.

Det var i mitten av förra året som priset på olja störtdök. Sen årsskiftet har det börjat öka igen, men långt ifrån tidigare rekordpriser. Pris i dollar per oljefat. Källa: Nasdaq

 

 

I EN AV DE nybyggda skyskraporna i centrala Luanda huserar Angolas statliga oljebolag Sonangol, där 99,5 procent av Angolas exportinkomster hamnar.

Vid entrén till den 25 våningar höga byggnaden röntgar vakterna allt noggrant. Väskor, plånböcker, mobiltelefoner. Även om besökaren bara vill besöka fotoutställningen Origens (som betyder ursprung) som breder ut sig på bottenvåningen.

Kontrollen av det som lämnar byggnaden är inte lika rigorös. När Internationella valutafonden (IMF) gick i genom Angolas ekonomi för några år sedan fann de att 270 miljarder kronor saknades, en fjärdedel av landets BNP. När ekonomerna grävde djupare kunde de spåra en del av pengarna till icke bokförda utgifter inom Sonangol, men 36 miljarder kronor hittades aldrig.

Ansvarig för oljebolaget under tiden för korruptionsskandalen var Manuel Vicente. Han är utbildad i London och var med och moderniserade Sonangol efter inbördeskrigets slut 2002. Numera är han landets vice president och styr Angolas ekonomi. Det är han som ser till att 30 procent av inkomsten från den olja som BP, Total, Exxon-Mobil, Chevron och Statoil pumpar upp i havet hamnar hos Angolas regering.

DEN PÅKOSTADE foto­utställningen i skyskrapans reception är också finansierad av oljepengar. Den marknadsförs som en hyllning till den angolanska kvinnan och består av porträtt av barbröstade kvinnor från någon av landets åtta etniska grupper Côkwe, Ambundu, Bakongo, Nganguela, Ovanyaneca, Ovahelelo, Ovambó och Ovimbundu.

Istället för en hyllning till den angolska kvinnan blir kvinnoporträtten snarare en osmaklig påminnelse om hur ojämlikt inkomsterna från oljan fördelas. Kvinnorna på bilderna lever i Afrikas tredje största ekonomi, men deras barn löper störst risk i världen att dö. Av tusen födda barn i Angola dör 168 innan de fyllt fem år. Det är nästan tio gånger fler än i El Salvador, där 18 av tusen barn dör, trots att El Salvador liksom Angola plågats av ett långvarigt inbördeskrig.

%

Oljan står för 50 % av BNP.

%

Oljan står för 90 % av exportinkomsterna.

%

Oljan står för 80 % av BNI.

Källa: Världsbanken

”Gästerna har dragit in på maten och äter hemma, men i baren har vi inte märkt någon skillnad.”

Barchefen på nattklubben doo.bahr berättar att i baren har de inte sett någon minskning av konsumtionen. Nattklubben doo.bahr  i centrala Luanda ägs av Afrikas rikaste kvinna och enda kvinnliga miljardär, Isabel dos Santos, dotter till Angolas president och som gjort sig förmögen på investeringar inom bland annat telekom, diamanter och olja.

Men det är en en kvinna som är Angolas rikaste person. Hon heter Isabel dos Santos, är 42 år och är dotter till en rysk schackmästare som president José Eduardo dos Santos träffade när han studerade oljeekonomi i Baku under Sovjettiden. Isabel dos Santos är utbildad i London och skapade sin förmögenhet genom de rättigheter hon fick för att kunna bilda Angolas första mobiltelefonoperatör.

Hennes förmögenhet beräknas till motsvarande 25 miljarder kronor. I hennes affärsimperium ingår ett av Angolas största diamantföretag, landets största cementfabrik och ett flertal angolanska och portugisiska banker. Hon är också delägare i Portugal Telecom, i spanska Telefonica och är en av Sonangols främsta aktieägare.

Vid sidan av sina investeringar i Angolas naturresurser har Isabel dos Santos gett sig in i nöjesindustrin. I det nybyggda kontorskomplexet Escom, som består av fyra skyskrapor på rad, har Isabel dos Santos öppnat lyxrestaurangen oon.dah, som är specialiserad på sushi, och nattklubben doo.bahr, specialiserad på champagne.

Det är få förunnat, men på doo.bahr finns alla sorters champagne för den som har råd.

 

 

STRAX INNAN öppning sliter en reparatör på doo.bahrs golv. Han justerar låsen till ett av de tio champagnekylskåpen, som skapar en skiljevägg åt rummet som är reserverat för vip-gästerna.

– Någon lirkade upp dörren igår natt när det var fullsatt här och snodde en flaska champagne. Hade det varit en vanlig flaska hade det inte varit några större problem, men den här kostade 3 700 kronor, säger barchefen.

Förlusten av champagneflaskan lär inte påverka Isabel dos Santos plånbok, men reparatören måste vara klar med reparationen innan öppning. Det gäller inte att förlora en krona eftersom restaurangen, på nedanvåningen, drabbats hårt av det halverade oljepriset.

– Gästerna har dragit in på maten och äter hemma, men i baren har vi inte märkt någon skillnad. Folk dricker precis som förr, säger barchefen.

”Vi är en familj” står det på portugisiska på husväggen bakom Domingas dos Santos och delar av hennes stora familj. De delar både efternamn och förorten Sambizanga med landets president, som växte upp i området, men där tar likheterna slut. Familjen består 14 personer som lever på 30 kvadratmeter på stampat jordgolv. ”Det är inte lönt att klaga. Oljepengarna når ändå aldrig hit. Vi lever i skilda världar”, säger Domingas dos Santos.

Som en konsekvens av det låga oljepriset har Angolas regering i år slopat alla subventioner på bensin och diesel, vilket gjort drivmedel dubbelt så dyrt. Det drabbar främst de miljoner av Luandas invånare som bor i kåkstäderna, eftersom deras enda tillgång till el går via dieselgeneratorer. De slopade subventionerna gör att de bara har råd med ett par timmars elektricitet om dagen.

– När vi har diesel så fryser vi snabbt ned maten i frysboxen och sedan när dieseln är slut tinas maten långsamt upp, säger 63-åriga Domingas dos Santos.

Domingas har samma efternamn som presidenten och bor också i Sambizanga, men där tar likheterna slut. Hon har inget arbete och ingen pension. Hennes döttrar, som arbetar som hembiträden, försörjer henne. Totalt lever 14 personer i hennes kåk på 30 kvadratmeter med jordgolv, plåttak och oputsade väggar. Hon går in i ett av de två sovrummen där madrasser ligger på hög i dubbelsängen.

– På kvällen lägger vi ut madrasserna på golvet och på morgonen lägger vi upp dem här, säger hon och skrattar.

På grund av utbredd vattenbrist i Luandas kåkstäder säljs vattnet via vattenlangare som köper sitt vatten från maffian.

 

 

HEMMET HAR INTE heller tillgång till rinnande vatten, utan de köper sitt vatten av en vattenlangare som håller till i en av gränderna i kvarteret. Vattenlangaren köper i sin tur vatten av en maffia som med hjälp av tankbilar hämtar vattnet i en sjö norr om Luanda.

En plastbalja med fem liter vatten kostar 75 kwanzas. Det är fem kronor. Eftersom en vanlig hembiträdeslön inte är mer än 20 000 kwanzas i månaden går det inte att köpa vatten till att tvätta sig, laga mat och diska varje dag. Liksom elen måste vattnet ransoneras.

– Folk säger att jag tjänar bra, men i år hade jag inte haft råd att sätta mina döttrar på universitetet. Det sjunkande oljepriset slår mot alla. Folk köper allt mindre vatten, säger vattenlangaren.

När familjerna använt vattnet kastar de ut det i gränderna. Det är därför som det alltid är gyttjigt i Luandas kåkstäder. På vissa ställen bildar det smutsiga vattnet stillastående pölar som hjälper malariamyggans larver att kläckas.

MALARIA BORDE HA varit utrotat för länge sedan i Luanda, men är fortfarande den främsta dödsorsaken i Angola, oavsett ålder. Att det inte finns avloppssystem i kåkstäderna ökar även risken för kolerautbrott.

Under en fyrkantig betongplatta utanför köket döljer sig familjen dos Santos avlopp. Här i en grop samlas all avföring efter att familjen sköljt ur toalettstolen.

– Det är det bästa min man gjorde innan han lämnade mig. Det luktar faktiskt inte, säger Domingas och sniffar i luften för att försäkra sig om att hon har rätt.

Trots att familjen dos Santos bor ovanpå sin egen avföring känner Domingas inte någon ilska över att den angolanska staten varken försett Sambizanga med vatten, avlopp eller el.

– Det är inte lönt att klaga. Oljepengarna når ändå aldrig hit. Vi lever i skilda världar, säger hon.

Några av Sambizangas ungdomar lyssnar, dansar och sjunger med i låt av någon av Angolas kudoro-artister.

”Det är inte lönt att klaga. Oljepengarna når ändå aldrig hit. Vi lever i skilda världar.”

Domingas dos Santos på en av sin familjs dubbelsängar. På natten sprider de ut madrasser på jordgolvet så alla får sovplats. ”Och på morgonen lägger vi upp dem här”, säger Domingas och skrattar.

På bottenvåningen till Universidade Católica, Angolas bästa universitet, har ekonomiprofessorn Alves da Rocha sitt kontor. Han gick med i motståndsrörelsen MPLA, som stred mot kolonialmakten Portugal på 1960-talet, och firade självständigheten den 11 november 1975 i Luanda.

När MPLA gjorde Angola till en marxistisk enpartistat och rebellgruppen UNITA försökte störta regeringen flyttade han till Portugal där han utbildade sig. Ett inbördeskrig bröt ut och hade det inte varit för att Kuba bistod med trupper för att försvara Luanda hade MPLA förlorat kriget. Under 1992 förhandlades en fred fram och ett demokratiskt val genomfördes, som oväntat gav MPLA makten. Det fick UNITA, som stöddes ekonomiskt av både Sydafrika, Israel och USA, att ta till vapen igen.

Medan inbördeskriget ännu pågick på landsbygden flyttade Alves da Rocha tillbaka till Luanda. Kalla kriget var över och konflikten handlade inte längre om ideologi, utan om makten över oljan och diamanterna. MPLA-regeringen tog oljan och UNITA fick diamanterna. Först när UNITA:s ledare, Jonas Savimbi, dödades av regeringsstyrkorna 2002 kunde Angola få fred efter nästan 40 år av krig.

Alves da Rocha fick plats i MPLA:s regering, som vice planeringsminister, och satt på posten ända fram till 2010. Då pratade han i en intervju med Brasiliens största dagstidning, Folha de São Paulo, öppet om alla de problem som korruptionen skapar i Angola. Dagen efter fick han sparken eftersom han påstods ha avslöjat statshemligheter.

– Det var så dumt. Det är väl ingen hemlighet att Angola är korrupt. Det vet alla, säger ekonomiprofessorn.

Alves da Rocha, ekonomiprofessor som leder en forskningsgrupp om korruption inom regeringen.
Foto: Henrik Brandão Jönsson

”Regeringen är genomkorrupt och ingen vågar göra något åt det. Även om oljebolagen säger att korruptionen blivit mer sofistikerad de senaste åren så har den inte minskat, snarare tvärtom.”

 

 

OM KRIGET TIDIGARE var Angolas värsta fiende är korruptionen det idag. Enligt Transparency International blir det bara värre och värre. För några år sedan låg Angola på 153:e plats på listan över världens minst korrumperade länder, men har nu halkat ned till 161:e plats av totalt 175 länder. Två av Angolas rikaste och mäktigaste företagare är före detta generaler som driver alltifrån matvaruhus och oljebolag till fastighetsfirmor och diamantbolag.

– Regeringen är genomkorrupt och ingen vågar göra något åt det. Även om oljebolagen säger att korruptionen blivit mer sofistikerad de senaste åren så har den inte minskat, snarare tvärtom, säger Alves da Rocha, som idag leder en forskningsgrupp som utreder korruptionen inom regeringen.

Ett annat problem är resursfördelningen. Av statens budget går 18 procent till försvarsutgifter, medan endast 8 procent går till utbildning och 5 procent till hälsa.

– Vi lägger mer pengar på försvaret än vad Sydafrika och Nigeria gör som är betydligt större länder, säger Alves da Rocha.

Ekonomiprofessorns främsta kritik är att regeringen inte gör tillräckligt med sociala investeringar av oljeinkomsterna.

– Under 2005 var tillväxten mer än 15 procent, mer än i Kina! Varför gick inte de pengarna till sociala satsningar?

ENLIGT ALVES DA ROCHA blir demokratin i landet allt mer begränsad. Ett av det senaste lagförslagen, som skulle stärka MPLA:s makt ytterligare, handlar om att göra det svårare för oberoende organisationer att verka i landet. Lagförslaget påminner om den lag mot enskilda organisationer som Vladimir Putin infört i Ryssland. Det skulle göra Angola till en afrikansk variant av Kuba, där varken den politiska eller den ekonomiska makten delas med någon.

I den nybyggda kongressen, som har en kupol som för tankarna till Vita huset, har MPLA 175 av de 225 platserna och manöver­utrymmet för oppositionen är ytterst begränsat. Om någon ur oppositionen gör sig ett namn och höjer rösten köps han eller hon snabbt över. Vad Alves da Rocha retar sig mest på är att MPLA fortfarande är medlem i socialistinternationalen.

– De ser det inte själva, men MPLA har blivit ett högerparti. Deras senaste förslag är att ta bort anställningstryggheten. Vilket vänsterparti gör något sådant?

En av få saker som Alves da Rocha tycker att José Eduardo dos Santos lyckats med är att ena landet efter kriget.

– Det finns en angolansk stolthet och vi har blivit bättre integrerade i Afrika. Spänningen mellan olika folkgrupper är också väldigt liten, säger han.

1975

Angola blir självständigt, men dras omedelbart in i ett blodigt inbördeskrig. De olika självständighetsrörelserna kan inte enas och MPLA tar makten.

1979

José Eduardo dos Santos blir partiordförande i MPLA och därmed Angolas president och överbefälhavare.

2000

Isabel dos Santos, dotter till presidenten, får tillgång till 25 procent av aktierna i landets första privata mobiltelefonföretag. Idag är hon Afrikas enda kvinnliga miljardär.

2002

Inbördeskriget som pågått sedan självständigheten 1975 tar slut. De stridande parterna bildar alla politiska partier.

2008

Det första parlamentsvalet sedan krigslutet hålls. MPLA vinner 82 procent av mandaten.

2009

Det planerade presidentvalet skjuts upp.

2010

En ny konstitution ser dagens ljus. Bland annat har direktval till presidentposten slopats. Istället utses presidenten av det största partiet i parlamentet.

2012

I parlamentsvalet vinner MPLA 72 procent av mandaten.

Sedan 2001 har andelen fattiga i landet minskat från 68 till 37 procent, enligt angolanska myndigheter.

Rafael Marques driver en av landets mest lästa bloggar, Maka Angola (Problem Angola).

”Presidenten driver Angola som en kapitalistisk enpartistat där det bara är hans familj och några generaler som gynnas.”

I ett välbevakat vackert kolonialhus i Luanda lever journalisten Rafael Marques. Regimens vakter vakar över honom dygnet runt. Skulle han sälja ett exemplar till av sin bok om blodsdiamanter i gruvdistriktet Cuango kastas han i fängelse.

I boken Diamantes de Sangue – Corrupção e Tortura no Cuango (Blodsdiamanter: korruption och tortyr i Cuango) avslöjar Rafael Marques hur sju av landets generaler delat upp diamant­gruvorna mellan sig och bedriver ett skräckvälde där hundratals gruvarbetare godtyckligt avrättats av ett säkerhetsbolag som generalerna kontrakterat.

– De vill att jag ska vara tyst så att de kan fortsätta med sina diamantaffärer. Det är rena utpressningen, säger Rafael Marques.

Under våren har han varit utsatt för en av de mest uppmärk­sammade rätts­processerna i Angola sedan landet blev självständigt för 40 år sedan.

– Denna regering vill skrämma alla till tystnad så att de kan fortsätta att plundra Angola, säger han.

RAFAEL MARQUES driver en av landets mest lästa bloggar, Maka Angola (Problem Angola), och fick tidigare i år Storbritanniens främsta yttrandefrihets pris.

Afrikagrupperna i Sverige planerar att nominera honom till Per Anger-priset, som varje år delas ut till en internationell människorättsaktivist.

– Presidenten driver Angola som en kapitalistisk enpartistat där det bara är hans familj och några generaler som gynnas, säger Rafael Marques.

Det senaste exemplet på presidentens sätt att förvalta landets oljemiljarder är att José Eduardo dos Santos, mitt under landets största ekonomiska kris sedan krigsslutet, köpt ännu ett 12-sitsigt jetplan för en halv miljard skattekronor av kanadensiska Bombardier.

– När jag skriver om hans slöseri anklagar många mig för att vara UNITA-supporter. Den polariseringen blir bara kontra­produktiv. Jag är journalist och står inte på någons sida. Jag vill bara att Angola ska vara som en demokrati, säger han.

  • Av statens budget går 18 procent till försvarsutgifter. 18%
  • Av statens budget går 8 procent till utbildning. 8%
  • Av statens budget går 5 procent till hälsa. 5%

Innanför väggarna till Sany Conceiçãos plåtskjul döljer sig ett hem fattigt på möbler, men i sovrummet står en vacker bäddad dubbelsäng med myggnät. Här sover hon och barnen för att skydda sig mot malaria. En sjukdom som redan tagit tre av hennes barn.

Angola är extremt importberoende och inte ens enkla livsmedel som kyckling och ägg produceras i landet. Mjölken kommer från Holland, köttet från Brasilien och konserverna från Portugal. Anledningen är att oljeexporten gett landet en god tillströmning av dollar som använts till att köpa in allt utifrån. Det är därför som Angola är ett av världens dyraste länder, trots att den stora merparten av befolkningen inte tjänar mer än motsvarande 16 kronor om dagen.

En konsekvens av att oljepriset sjunkit är att regeringen slutligen beslutat sig för att satsa på det egna jordbruket. Jordbruks­departementet vill att förorts­kommunen Cacuaco ska börja producera livsmedel, men här bor också många av de hundratusentals människor som lämnat landsbygden i jakt på arbete. De lever i plåtskjul, odlar kassava­rötter för att överleva och är livrädda för att myndig­heterna ska vräka dem.

Sany Conceição, ensamstående mamma till fyra barn i förorten Cacuaco, utanför Luanda.

”Vi har vant oss vid att klara oss på egen hand.”

 

 

SANY CONCEIÇÂO är ensamstående med fyra barn och lever i ett plåtskjul med trampat jordgolv. Hemmet saknar möbler, förutom en diskbänk där det står en plastbalja med gammalt diskvatten. Sovrummet är något stiligare och har en vackert bäddad dubbelsäng med myggnät.

– Tre av mina barn har dött i malaria. Nu sover vi alla under myggnätet i dubbelsängen, säger Sany Conceição.

Hon är 36 år och har problem med att försörja barnen som överlevt. Hennes man har lämnat familjen och sorgen över de tre förlorade barnen, som var ett, två och fem år när de dog, har gjort att hon helst köper öl när hon har pengar. Den enda hjälp hon har är från hennes mamma och tre systrar som bor i plåtskjulen intill hennes. Trots att hennes systrar har fyra barn vardera lyser deras pappor med sin frånvaro.

– Vi har vant oss att klara oss på egen hand, säger Sanys syster.

Familjerna odlar kassavarötter och ananas på tomten, som på pappret tillhör kommunen. De vet att att de kan bli vräkta vilken dag som helst för att ge plats åt regeringens jordbrukssatsning. Frågan är vart de då ska ta vägen? Kinesiska byggbolag har byggt enorma höghusområden i utkanten av Luanda, men familjerna i Cacuaco har inte erbjudits någon lägenhet där. Många vill inte heller flytta dit.

– Hur ska vi kunna överleva där? Det går inte att odla mat i höghus. Vi måste köpa mat, men har inga jobb, säger Sanys syster.

Oljeindustrin ger endast jobb till en procent av Angolas befolkning på 24 miljoner.

– Du känner ingen som vill anställa mig, frågar Sany.

När vi ska gå lämnar hon över en lapp med sitt mobiltelefonnummer.

– Jag kan göra allt. Passa barn, städa, stryka. favicon-16x16


Fotnot

Det var från början tänkt att fotograf Anders Kristensson skulle ha jobbat med Henrik Brandão Jönsson för detta reportage, men han nekades visum av Angolas ambassad i Stockholm. OmVärlden misstänker att en orsak var att Angola ville undvika att ha utländska pressfotografer i landet när säkerhetsstyrkor nyligen anklagats för att ha attackerat och mördat 300 medlemmar ur en religiös församling. Någon oberoende utredning gjordes aldrig och landets polischef erkände senare mord på 13 personer. Än idag är det oklart hur många som verkligen dödades. Den fotograf som istället tagit bilderna till reportaget vill gå under pseudonym då hen räds bli utkastad ur landet. Henrik Brandão Jönsson har också försökt få intervjuer med företrädare för Angolas regering och även med Isabel dos Santos utan resultat.

Share This