Berättelser från omvärlden

Under 2015 har våra läsare stått för innehållet på OmVärldens instagram. De har under #omvärldenstafett  publicerat berättelser från världens olika hörn. Här kommer ett urval av nedslagen.

PLATS: Johannesburg.
BERÄTTARE: Fredrik Lerneryd.

@lerneryd

Hej! Fredrik Lerneryd heter jag och är frilansfotograf. Denna vecka kommer ni kunna se delar av ett reportage från The Moth Building, ett härbärge i Johannesburg. Där bor över 400 människor som blev hemlösa i samband med fotbolls-VM när deras hyreshus jämnades med marken. De blev lovade nya bostäder när mästerskapet var över. Nu har de bott här i sex år och de verkar som att de kommer dröja lång tid innan något händer. För ett år sedan förlorade Buntle alla sina ägodelar. Någon hade somnat med en cigarett i handen och glöden satte eld på lakanen som människor satt upp som väggar i Moth Building. Efter branden hade Buntle bara kvar några få plagg och 20 Rand. Hon började sälja snacks, korv, cigaretter och öl till de andra som bor här och nu har hennes verksamhet blivit så lönsam att hon kunnat köpa en ny säng och en TV.


Magdalena och hennes mamma bor tillsammans i Moth Building. De är invandrare från Zimbabwe och bestämde sig för att flytta till Sydafrika för att Magdalena ska kunna få ett drägligare liv. Hennes stora dröm är att få uppträda, sjunga och dansa, det är det bästa hon vet.


Bogi är ett av de många barnsom tvingas växa upp inne i Moth Building. Miljön de vistas i är fylld med alkohol och droger. Depressioner och hopplöshet vilar i luften. Men man kan också se en styrka, nyfikenhet och vilja att upptäcka hos människorna som bor där.

PLATS: Ecuador.
BERÄTTARE: Johanna Brandels.

I de norra delarna av bergskedjan Anderna, i Sydamerika kan man hitta ett väldigt speciellt ekosystem som kallas för ”paramo”. Ett ekosystem som finns i regionerna ovanför den alpina skogsgränsen, men under snögränsen. Ekosystemet har en enormt stor biologisk mångfald. En vanlig växt på paramon är ”frailejones” som bara växer cirka en centimeter om året. Det är en mäktig syn att vandra omkring bland tusentals frailejones, speciellt då många sträcker sig långt över ens eget huvud. I provinsen Carchi i norra Ecuador skyddar kommunen Esperanza 8 600 hektar paramo genom det statliga programmet ”Socio Bosque”. Socio Bosque går ut på att i samarbete med lokalbefolkningen skydda viktiga naturområden från exploatering och samtidigt bidra till lokal utveckling genom hållbara investeringar och försörjningssätt.

PLATS: Nepal.
BERÄTTARE: Olof Ohlsson.

@OlofOhlsson

Hjälpsändningar når byn Latap. Byggmaterial i form av plåt flygs ut för att klara av den kommande monsunsäsongen.

PLATS: Paraguay.
BERÄTTARE: Fanny Rölander & Nathaly Mejia.

@fannyrolander @nathalymejia

Här är Blanca 58 år gammal. Här ser ni henne på sin gård där hon bor tillsammans med sin man. De har valt att odla agroekologiskt; utan växtgifter och med mångfald, mycket tack vare Blanca’s aktiva engagemang i den kvinnliga småbrukarrörelsen CONAMURI. Genom att organisera sig i CONAMURI har hon även genomgått ledarskapsutbildningar. Med kraft bakom orden säger hon att hon fått styrka genom att organisera sig och att kvinnorna har en viktig roll att spela. Allt handlar om att vi kvinnor måste våga organisera oss – med eftertryck säger hon: ”hay que romper barreras!” – ”en måste krossa gränserna!”

PLATS: Nicaragua.
BERÄTTARE: Birgitta Vega Leyton.

Hej! Jag heter Birgitta Vega Leyton och jobbar på @svalornalatinamerika i Sverige. Denna vecka ska ni få följa mig på min resa i Nicaragua och träffa våra fyra lokala organisationer som tillsammans jobbar preventivt mot sexuell och kommersiell exploatering av barn i programmet DEDENAN. Här står jag (längst till vänster) ihop med alla våra kollegor som finns på plats i Latinamerika. Syntolkning: Gruppen av kollegor står i solen under skylten med Svalorna Latinamerikas logga på som hänger utanför kontoret i Nicaragua.

PLATS: Sverige.
BERÄTTARE: Svalornas Indien Bangladesh.

Vad kan vi göra? Ofta slänger vi gamla prylar och kläder rakt i sopporna, trots att de är fullt användbara. Den svenska livsstilen och konsumtionen kräver både omfattande mängder resurser och bidrar till stora mängder avfall. Faktum är att skulle alla leva som oss skulle vi behöva 3,7 jordklot, istället för det enda vi har. Genom medveten konsumtion och återbruk, det vill säga att återanvända saker som annars skulle slängts, kan vi minska resursslöseriet. Några enkla saker vi själva kan göra att är lämna våra avlagda prylar och kläder till en secondhand butik eller göra om och skapa nya användningsområden för gamla saker. Med lite inspiration går det att göra ganska mycket!

PLATS: Kenya.
BERÄTTARE: Karin Sjöstedt.

@sjostedtkarin

Detta är en en utav väggarna i ‘Kibera Walls for Peace’, ett offentligt konstprojekt för ungdomar som skapades för att uppmuntra till sammanhållning och samarbete mellan olika etniska och politiska grupper för att minska risken för våld inför Kenyas presiddentval 2013. Efter valet 2007 var Kibera en av de platser som var mest påverkade av eftervalsvåld och politiska oroligheter. Denna vägg är på ett lejon med ungdomars poesi på.

PLATS: Palestina.
BERÄTTARE: Maurits Otterloo.

Rabah Abu Shanab, 60 år, sitter under resterna av sitt gamla hem, familjen som sträcker sig två generationer ned, bor i ett plåtskjul några meter bort som han fått låna pengar för att kunna bygga. Ni är många som kommer hit och pratar med oss men det är lite som händer”. Han säger det utan spår av cynism, samtidigt som han insisterar att få bjuda på en kopp turkiskt kaffe. Men hans konstaterande är träffande. Frustrationen är utbredd hos civilbefolkningen efter tre krig på sex år. Internationella samfundet fördömer varje krig, men det är lite som händer på plats i Gaza. För en långvarig fred är stagnationen tveklöst bland de allra största hoten till att strider bryter ut igen.

PLATS: El Salvador.
BERÄTTARE: Maria Kalingas Ruin.

Idag är det den internationella fredsdagen. I El Salvador var det 23 år sedan inbördeskriget tog slut men för Maria Magdalena Perez har freden inte förändrat mycket. Hennes pappa lämnade familjen när hon var 11 år och sedan dess har hon arbetat. Idag är hon 58 år och fattigdomen har följt henne hela livet.
Maria Magdalena har fått stöd att starta en odling och säljer idag grönsaker på marknaden. Utan stödet skulle hon behöva tigga på gatan. På bilden har hon sitt tvååriga barnbarn Valeria i knät. Hon hoppas att Valerias liv ska bli lättare, men fattigdomen i El Salvador och våldet som stadigt ökar skrämmer henne.

PLATS: Kurdistan.
BERÄTTARE: Bezav Mahmod.

@bezav

Människorna strömmade över gränsen. Men endast några i taget. På andra sidan stängslet väntade tusentals förskräckta människor på sin tur att få fly. Kobanî var omringat och isolerat. Endast de kurdiska YPG styrkorna var kvar i staden och stred mot en bättre beväpnad och numerärt överlägsen fiende. Alla trodde att Kobanî när som helst skulle falla, att en masslakt av kurderna i Kobanî väntade. Turkiska statens uppradade stridsvagnar stod vid gränsen och observerade från avstånd. Kobanî höll sakta på falla ur händerna på kurderna. Endast en gränsövergång hölls öppen för tusentals flyende. Människorna vallades som får. Ett tiotal åt gången. In i första rutan, en flaska vatten, några kex. En stund senare, nästa ruta.

En man på väg över gränsen. Medelålders. Dammig och sliten bärandes på några få tillhörigheter han fått med sig från Kobanî. Möts av fotografer och filmkameror. En bitter blick – ”Är vi inte tillräckligt förnedrade än? Varför måste vi bli behandlade som djur på zoo”. Jag skämdes och sänkte kameran. Att fotografera utsatta människor är otroligt svårt och och känsligt, ännu svårare är det när man gör det i egenskap av främling. Människor som gråter och sörjer.
Man behöver ett förtroende. Men att bygga förtroende tar tid och tid finns inte alltid. Men bilderna är viktiga, omvärlden måste se och känna. Deras situation måste få höras om. Man måste alltid väldigt noga lyssna till sitt hjärtat och överväga alla situationer innan man till slut väljer trycka på avtryckaren.


Hewlêr/Erbîl, Jag hade gått förbi samma gata flera gånger och la märke till en flock hemlösa Kangal hundar som höll till alldeles intill gatan. Hundarna väckte min nyfikenhet men jag vågade inte närma mig. Hundarna var ju enorma.
Kangal är den mest utspridda hundrasen i Kurdistan. Stora, starka, lojala. Perfekt boskapsvaktare och som vallhund. Men dessa hundar levde mitt i stan, hur klarar sig den flocken här? Undrade jag och gick vidare. Dagen därpå gick jag förbi samma gata ännu en gång. Jag slängde en blick mot platsen där hundflocken hade hållit till. Där stod nu en gigantisk man och kliade en av hundarna bakom örat. Jag bestämde mig för gå fram. Mannen fick syn på mig, gav mig ett varmt leende men sa inget. En av hundarna börja springa rakt mot mig. Hunden ställde sig två meter ifrån och började skälla. Jag tvekade lite först men bestämde mig för att fortsätta fram mot hunden, sträckte fram handen och hälsade. Hunden lugnade ner sig och de lite större valparna vågade nu också fram och hälsa. Jag var nyfiken på vad mannen gjorde där bland hundarna. Han svarade, ”Jag har tagit med lite mat och vatten till dessa stackars fina hundar” och såg ut att vara mycket stolt över hundarna som om de vore hans egna. ”Varför?” undrade jag. Mannen ryckte på axlarna och svarade, ”Välgörenhet”. Just då kom en till man med lite matrester. Lokalbefolkningen hade även byggt ett litet skjul av trasiga gamla plankor åt hundarna. Där inne i skjulet låg en tik och ammade 5-6 små hundvalpar.


Många människor på flyktinglägret har inte råd att gifta sig. Den kurdiska regeringen anordnar därför stora massbröllop så att par som inte har råd med egna bröllop ändå har möjlighet att kunna få gifta sig. På detta bröllop gifte sig ca 70 par. En kort ceremoni hölls i en lokal på flyktinglägret. Därefter hämtades brudparen av taxibilar som körde dom in till staden Duhok där själva bröllopsfesten skulle hållas.

PLATS: Libanon.
BERÄTTARE: Jonathan Ulenius & Matilda Hector.

”Jag lever bara för mina barn. Min oro kommer döda mig, jag svär, jag lever bara för dem nu.” Fatima är ensam mor till fyra små barn. Hon vet inte om hennes make är vid liv eller ej. En kväll i Syrien, när de skulle äta middag, gick maken ut för att köpa bröd. Han kom aldrig tillbaka. I efterhand förstod hon att han blivit kidnappad. När situationen i Syrien blev ohållbar flydde hon med sina barn över bergen till Libanon.

PLATS: Zimbabwe.
BERÄTTARE: Rebecca.

På så kallade ”inklusive schools” går barn med och utan funktionsvarianter i skolan tillsammans. På bilden syns det hur konceptet av att inte segregera barnberoende på funtionsvariation fungerar otroligt vackert. Den främre pojken går försiktigt framåt så den andre pojken kan stödja sig på hans axlar och på så sätt också gå upprätt, trots att han fortfarande behöver mer sjukgymnastik innan hans höfter kan fungera normalt.

PLATS: Guatemala.
BERÄTTARE: Aron Lindblom.

@aronlindblom

Pedro Chávez Brito vittnade i folkmordsrättegången 2013 och beskrev vad som hände när armén kom till hans hemby Sajsiban en dag 1982 då han var tio år. I domen står det ”när armén kom till Sajsiban var Pedros mamma den första personen som dödades, han blev så rädd att han inte minns hur många fler som dödades”. Pedro lyckades fly från soldaterna och gömde sig under ett nedfallet träd, men hans syster hade nyss fött barn och var sängliggande. Soldaterna band fast henne i familjens hus innan de satte eld på huset. De följande åren överlevde Pedro i bergen tillsammans med andra flyktingar. Under vissa veckor åt de inget annat än rötter. Pedro dog av okänd sjukdom den 13 mars 2015, bara 43 år gammal. På bilden står hans släkt och vänner runt kistan vid likvakan i hans hem.

PLATS: El Salvador.
BERÄTTARE: Erik Halkjaer & Felipe Morales.

@erikhalkjaer @felipemoralesletelier

Hola! För ett par veckor sedan reste jag, OmVärldens chefredaktör Erik Halkjaer (@erikhalkjaer) och fotografen Felipe Morales (@felipemoralesletelier) i Centralamerika för bland annat OmVärldens räkning. Under veckan som kommer får ni möta ett par av de människor som vi träffade. Vi börjar med Antonio, medlem i ungdomsgängen Mara Salvatrucha i Ilopango, en förort till El Salvadors huvudstad San Salvador. För att visa sin gängtillhörighet har Antonio tatuerat in gängets namn och mycket annat på skallen. I El Salvador finns ungefär 20 000 gängmedlemmar, som ofta beskylls för det utbredda våldet. Under 2012-2014 genomförde man i El Salvador en vapenvila som bidrog till att minska våldet mellan gängen, men idag är situationen värre än förr och både militär och polis har kallats in för att stävja våldet. Istället har det förvärrats. Antonio utgör ett litet undantag. Han och hans kompisar i gänget i Ilopango har valt att lämna kriminaliteten för att istället starta eget. Idag odlar de tomater och föder upp kycklingar.

 

PLATS: Förenade Arabemiraten.
BERÄTTARE: Anna Andreasson.

@annanannaa

På 50-talet upptäckte man olja i UAE som man på 60-talet började exportera. Idag är landet världens tredje största oljeexportör. Förutom att spendera en stor del av oljeintäkterna på nya shoppingcentrum och skyskrapor kommer mycket tillhanda den lokala befolkningen (fri skola och sjukvård, generösa löner för statligt anställda, barnbidrag, bröllopsbidrag, hus med mera). Dock är emiraterna en väldigt liten del av befolkningen i landet. UAE har 9 miljoner invånare och ungefär 11 % av dessa är emirater. 29 % är andra araber eller iranier och hela 50 % från södra Asien. En kollega från en annan ambassad som arbetat i Indien innan berättade att han dagligen får användning för sin hindi. Det är heller inte helt lätt att lära sig arabiska här eftersom många av de man möter dagligen i affärer, receptioner och taxibilar har andra modersmål.

PLATS: Sverige.
BERÄTTARE: Miranda.

@mirandabg_

Laura , 21
Helsingfors, Finland
Foto: Simon Ståhl
Skylt: ”Utplåna fattigdom och stoppa krig. Gratis utbildning åt alla.” Jag har alltid varit intresserad av politik, men aldrig velat bli politiker. Helt enkelt för att jag inte vill vara den som sitter på ett kontor, jag vill agera och verkligen GÖRA något. Kunna se med mina två ögon, den förändring jag har gjort med mina två händer. Förhoppningsvis kan studier i utveckling gör det möjligt för mig att få ett jobb där jag verkligen kan göra skillnad. Det skulle kunna vara inom ett fält där jag kan förbättra barns liv och jobba för att utbildning ska vara gratis för alla. Barnen är framtiden, det är så vi kommer göra skillnad.
Innan jag kom till Lund reste jag runt i Sydostasien, vilket var en ögonöppnare för mig. Självklart kände jag till de orättvisor som finns i välden, men det är fortfarande lätt att fastna i sin egen bubbla av ignorans. Många stannar i den bubblan hela livet och väljer att alltid se världen svartvit… om de bara insåg vad de missar, att det finns så många nyanser!”

PLATS: Indien.
BERÄTTARE: Globala Gymnasiet, Stockholm.

Denna dag kommer att ägnas åt fenomenet hemgift som, av vad vi såg under vår vistelse, är en stor del av giftermålstraditionerna bland hinduer i Kerala. Hemgift är alltså den egendom som brudens familj ger mannens familj vid giftermål.

På bilden syns Vaishnavi som precis ska gifta sig. Runt halsen och armarna bär hon många guldsmycken. Guld är, som vi förstod det, en vanligt gåva att skänka som hemgift och den ges enligt sed på bröllopsdagen.

Hemgiftsystemets historia är komplex och har bl.a. sina rötter i indisk mytologi och religion. Dess härkomst kan spåras tillbaka till den antika hinduistiska texten Manusmriti, eller Manus lagar, som beskriver Dharmashastra, eller ”beteendelagar för alla samhällsklasser”, och som uppskattas ha skrivits år 1500 f.kr. Att ge gåvor eller donera en utsmyckad och dyrt klädd dotter till en man vid giftermålet ansågs vara den högsta sortens gåva och den upphöjer fadern och dotterns sociala och religiösa status. I gengäld för denna mycket värdefulla och prestigefyllda gåva fick fadern till bruden en ko och en tjur från maken.

Med årens gång har, som de flesta traditioner, även hemgiftstraditionen förändrats. I äldre tider var hemgift inte förknippat med våld och trakasserier, utan endast social status och sed. Det är snarare under senare år som traditionen utvecklats till en ursäkt för våld mot kvinnor och utpressning i många fall. Självklart måste det noteras att utbyte av hemgift fortfarande existerar under sansade förhållanden, utan varken trakasserier eller utpressning, men som den artighet det var menat att vara. Dock är våldet en alldeles för vanligt förekommande del av hemgiftsutbytena nu för tiden, och hemgift är därför förbjudet enligt lag. Tyvärr förekommer den fortfarande i hög grad ändå, och för de kvinnor som faller offer har hjälpcenter upprättats (ett sådant presenteras i nästa inlägg). Den slutsats som kan dras är alltså att hemgiften i sig inte är det verkliga problemet, utan det är det strukturella förtrycket av kvinnor som tar sig anspråk genom hemgiftstraditionen.
/Linnéa, Ronya, Naima, Liv och Miranda

PLATS: Georgien.
BERÄTTARE: Sara Farhoudi.

Irakli, webbdesigner och fotograf: ”Ända sedan jag var barn har jag varit intresserad av fotografering och drömt om att en dag köpa en egen kamera. Min första kamera köpte jag med mina sparpengar och den använder jag än idag. Jag älskar den, det var mitt första möte med illustrerad konst.

Nyligen har det börjat dyka upp lite fler moderna, performativa och experimenterande konstnärer och gatukonstnärer i Georgien. Det finns bara en konsthögskola i Georgien och det är ett av de äldsta högskolorna i Georgien och Kaukasien. Men det är tyvärr inte något nämnvärt stöd för unga konstnärer. Därför försöker många utvecklas självständigt istället. De söker stipendier och finansiering för att på olika sätt kunna åka utomlands och studera. Men det är väldigt svårt att få visum. Skulle Georgien få visumfrihet till Europa skulle det innebära många fler möjligheter för oss som vill vidareutbilda oss och förhoppningsvis bidra till att fler lär känna Georgien.

Några av mina georgiska favoritkonstnärer, som även lyckats slå igenom internationellt, är Akaki Razmadze, Nick Kumbari, George Bokuhya, Were Michelle och Mariam Sitchinava. Jag skulle vilja uppmuntra fler att våga starta eget och hoppas en dag våga göra det själv. Jag har alltid försökt tro på det jag gör och söker hela tiden nya utmaningar.”

PLATS: Peru.
BERÄTTARE: Jesper Klemedsson.

@jesperklemedsson

VRAE-dalen. Kokaodlingar så långt ögat kan nå. Under 2013 bekräftade FN att Peru tagit över förstaplatsen som koka- och kokainproducent från den tidigare ettan Colombia. VRAE-dalen är nu den plats på jorden där mest kokain produceras.

PLATS: Borneo och Taiwan.
BERÄTTARE: David Lundmark.

@d_lundmark

Hej mitt namn är David Lundmark och jag har fått äran att vara kurator för @omvarlden denna vecka. Jag kommer att visa ett litet urval bilder från ett projekt jag genomförde sommaren 2014 då jag skildrade livet på ett fartyg som skeppar naturgas mellan Borneo och Taiwan. Den kinesiska havsgudinnan Mazu har gett gastankern Golar Mazo dess namn. Mazu betyder havets beskyddare. Fiskebåtar lyser upp horisonten.

PLATS: Burma.
BERÄTTARE: Jonas Gratzer.

Den buddistiska militante ledaren Wirathu poserar inuti Masoeyein-klostret den 30 juni, 2013. Wirathu är ledare för den buddhistiska extremiströrelsen i Burma, känd som 969. Han var en gång fängslad för antimuslimskt våld och har även har kallat sig själv ”den burmesiska bin Ladin”. Wirathu bor i Masoeyein-klostret där över 2 800 munkar lever, det är ett av de största i Mandalay, Burmas näst största stad.


En rohingya-kvinna bär en skål av ris framför en stor grupp människor i området Aung Mingalar i Sittwe, Burma. De ca 5000 rohingyas som bor i Aung Mingalar idag släpps varken in eller ut ur området av polisen, på grund av den buddistiska majoritetens våld mot folkgruppen. Två gånger i veckan tillåts några rohingyas under poliseskort att besöka andra delar av Sittwe för att handla förnödenheter. Våldet mot rohingyafolket trappades upp 2012 efter att tre rohingyamän våldtog och mördade en buddhistisk kvinna. Två av de tre männen dömdes till döden, medan den tredje begick självmord. Ytterligare 10 muslimska män miste livet i det våld som följde.


Buddhistiska nunnor bär små flaggor för partiet Nationella demokratiska förbundet (NLD) medan de står och väntar utanför partiledaren och nobelpristagaren Aung San Suu Kyis hotell i Mandalay under NLD-partiets rundtur inför fyllnadsvalet 2012. Aung San Suu Kyi frigavs från sin husarrest den 13 november 2010 efter att i långa perioder varit fängslad eller i husarrest sedan 1989. Idag tillåts hon sitta i parlamentet, men enligt Burmas grundlag kan hon inte bli president eftersom hon varit gift med en utlänning och har barn med utländska pass.


Nobelpristagaren och partiledaren Aung San Suu Kyi hälsar hennes anhängare i Mandalay under NLD-partiets rundtur inför valet 2012. Förändringens vindar har svept genom Burma under de senaste åren. President Thein Sein och hans regering har infört reformer som har förändrat stämningen i landet och orsakat en geopolitisk förändring i och utanför regionen. Omvandlingen, som ledde till att Aung San Suu Kyi 2012 vann en plats i parlamentet och åter tilläts vara politiskt verksam, verkar ha övertygat västländerna att Burmas militärledda junta menar allvar med sina prisade reformer. Som en belöning, har flera länder börjat trappa ned eller avbryta de sanktioner som har fördärvat ekonomin i flera år. Trots hoppet som sveper över nationen, finns det fortfarande många frågor som måste lösas, inte minst de bittra etniska krigen i delstaterna Kachin och Karen. Den sviktande ekonomin har också lämnat ett land härjat av fattigdom, särskilt på landsbygden, och ett sjukvårdssystem som knappt fungerar. Detta har bland annat bidragit till Burma har en av de högsta nivåerna av HIV-infektioner i Asien.

Berätta vidare?