Ett brutalt uppvaknande

Tre år har gått sedan textilfabriken Rana Plaza kollapsade i Bangladesh. Över tusen människor dog i den värsta katastrofen någonsin i klädbranschen. Fotografen Ismail Ferdous har följt de drabbade. Följ med på en resa till textilindustrins bakgård – och det pris du egentligen betalar för allt billigare kläder.

Av det som en gång var tusentals människors arbetsplats återstår bara en stor vattenpöl. Här förlorade 13-årige Fazle Rabbi sitt liv i Rana Plazas rasmassor, den 24 april 2013. Föräldrarna Rahela Begum och Fajlul Haq Khan kommer hit varje dag för att sörja sin son.

– Varje gång jag promenerar förbi här känns det som att han plötsligt ska komma tillbaka, säger Rahela.

Hon tycker att ägaren av byggnaden och statsministern borde ta sitt ansvar och ta hand om de drabbade.

– Vi har bara fått 100 000 taka (ca 10 000 kr) i kompensation från regeringen. Vad kan vi göra med de pengarna? Vår son dog och hans liv var värt mer än så.

Av det som en gång var tusentals människors arbetsplats återstår bara en stor vattenpöl. Här förlorade 13-årige Fazle Rabbi sitt liv i Rana Plazas rasmassor, den 24 april 2013. Föräldrarna Rahela Begum och Fajlul Haq Khan kommer hit varje dag för att sörja sin son.

– Varje gång jag promenerar förbi här känns det som att han plötsligt ska komma tillbaka, säger Rahela.

Hon tycker att ägaren av byggnaden och statsministern borde ta sitt ansvar och ta hand om de drabbade.

– Vi har bara fått 100 000 taka (ca 10 000 kr) i kompensation från regeringen. Vad kan vi göra med de pengarna? Vår son dog och hans liv var värt mer än så.

After Rana Plaza är ett långsiktigt dokumentärprojekt med syfte att uppmärksamma människorna som än i dag är djupt påverkade av en av världens dödligaste industrikatastrofer.

Den 24 april 2013 kollapsade en åtta våningar hög textilfabrik, Rana Plaza, i Savar, Bangladesh. Åtminstone 1134 människor dog och 2500 skadades allvarligt, vilket gör tragedin till en av de värsta i världen av sitt slag.

Denna fruktansvärda tragedi blev ett brutalt uppvaknande för den globala textilindustrin. Det gick inte längre att ignorera den bristande säkerheten och de orättvisa arbetsvillkoren i de fattiga länder som exporterar billiga kläder till rika länder.

Konsumenter världen över blev tvungna att tänka över sina handlingar. Vilket pris betalar vi för vårt mode, för vårt begär efter den senaste trenden och billiga kläder? Inser människor verkligen vilka liv som döljer sig bakom kläderna de bär?

Vi måste fråga oss själva: vilka är konsekvenserna av det här enorma systemet konsumism, av utbud och efterfrågan, för människors liv? Vem vinner och vem förlorar?”

Ismail Ferdous, fotograf

Rozina Akhter, 30, satt fast under en takbalk. Hon svimmade när den föll ner över henne. När hon vaknade upp märkte hon att hon inte kunde röra på sig. Hon visste inte då att det här skulle komma att bli en vändpunkt i hennes liv och att hon framöver skulle ha svårt att göra allt hon tidigare klarat av själv.

– Före Rana Plaza tjänade jag mina egna pengar och levde mitt liv efter eget huvud. Nu sitter jag som en fånge i mitt hem. Jag kan inte göra något på egen hand. Jag behöver hjälp från min mamma och syster i allt jag tar mig för, även hushållssysslor. Ibland känner jag att jag hellre skulle dö än att leva det här livet där jag hela tiden är beroende av andras hjälp, säger hon.

 

Rozina Akhter, 30, satt fast under en takbalk. Hon svimmade när den föll ner över henne. När hon vaknade upp märkte hon att hon inte kunde röra på sig. Hon visste inte då att det här skulle komma att bli en vändpunkt i hennes liv och att hon framöver skulle ha svårt att göra allt hon tidigare klarat av själv.

– Före Rana Plaza tjänade jag mina egna pengar och levde mitt liv efter eget huvud. Nu sitter jag som en fånge i mitt hem. Jag kan inte göra något på egen hand. Jag behöver hjälp från min mamma och syster i allt jag tar mig för, även hushållssysslor. Ibland känner jag att jag hellre skulle dö än att leva det här livet där jag hela tiden är beroende av andras hjälp, säger hon.

 

Det var en vanlig onsdagmorgon runt klockan nio, när det började skaka. I byggnaden fanns flera textilfabriker som anställde omkring fem tusen människor och tillverkade kläder åt företag som Benetton och Walmart. Trots att man dagen innan olyckan hade upptäckt sprickor i pelare, väggar och tak, så fortsatte produktionen.

Bristande säkerhet på textilfabriker har varit ett återkommande problem för textindustrin i många låglöneländer. Skandalerna har avlöst varandra och trots att företagen infört ambitiösa uppförandekoder och arbetar med hållbart ansvarstagande har det varit svårt att komma åt problemen. I många fall handlar det om att underleverantörer inte hållit måttet.

Organisationer som SwedwatchRena kläder och Fair Action har under flera år pekat på bristande säkerhet, barnarbete och usla villkor för textilarbetarna. Enligt Swedwatch tenderar textilindustrin att cementera fattigdomen i stället för att lyfta arbetarna ur den. Kränkningar och övergrepp är inte heller ovanliga.

Tragedin i Rana Plaza fick konsekvenser för alla 4,2 miljoner människor som arbetar i Bangladeshs textilindustri. Framför allt ledde den fram till skapandet av två avtal – the Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh samt the Alliance for Bangladesh Worker Safety – som reglerar hur textilfabriker ska inspekteras och som binder klädföretag att se till att deras underleverantörer genomför nödvändiga reparationer och renoveringar.

Under ”the Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh” har hittills 1676 fabriker inspekterats. Enligt Steve Needham på Internationella arbetsorganisationen ILO i Bangladesh är avtalen en viktig milstolpe. Samtidigt är de flesta fabriker sena med reparationer och endast ett fåtal har helt slutfört sina åtgärdsplaner.

– Av de inspekterade fabrikerna har 38 stängts ner eftersom de utgjorde en akut fara för arbetarna. Den stora utmaningen nu är att sanera alla inspekterade fabrikerna och rätta till de brister som man hittat i inspektionerna. Där har utvecklingen gått långsammare än vi hoppats, bland annat på grund av bristande finansiering, säger Steve Needham.

Som OmVärlden berättat ligger flera av de fabriker som svenska klädjätten H&M samarbetar med i Bangladesh efter i hanteringen när det gäller nödvändiga reparationer och säkerhetsuppgraderingar. Bland annat har installation av brandsäkrade dörrar och trapphus släpat efter.

Utöver avtalen ”the Accord” och ”the Alliance” har flera andra internationella initiativ lanserats, däribland regeringen Löfvens ambition att skicka ”den svenska modellen” på export. I fjol lanserade Sverige ihop med ILO, textilföretag och andra länder projektet ”the Global Deal” med syftet att ”hantera utmaningarna på den globala arbetsmarknaden”, bland annat med fokus på arbetsrätt och skälig ersättning. I Bangladesh har Sverige även gjort en riktad satsning om 45 miljoner kronor för att tillsammans med ILO, H&M och IF Metall ”främja social dialog och harmonisera industriella relationer inom tekoindustrin”.

Kvällen före kollapsen hade 13-åriga Fazle Rabbi berättat för sin mamma Rahela Khanam om sprickorna i fabriksbyggnaden. När Rahela hörde om olyckan rusade hon dit och såg förödelsen. I tre dagar letade hon efter sin son på sjukhus i området, innan hon fann honom i en ambulans. ”Fazle hade så många drömmar, för sig själv och för oss. På vintrarna gav han oss filten och låg själv och frös, men han klagade aldrig. Han brukade alltid säga att han inte behövde något, förutom att bry sig om oss,” säger Rahela.

Amena Begum arbetade i Rana Plaza när byggnaden började kollapsa. Hon beskriver ljudet som ”horribelt”. När hon såg hur taket började rasa trodde hon att hon skulle dö. ”Jag tappade medvetandet och vet inte när jag fick tillbaka det. Det var mörkt och jag kunde inte se något. Människor skrek på hjälp runtomkring mig. Jag sa åt dem att om vi ber kommer Gud att hjälpa oss. Så folk bad trots att de var i en så hemsk situation”, säger Amena Begum. Efter olyckan kunde hon inte gå på över en månad. I dag går hon med käpp och äter medicin.

Så hög är minimilönen per månad i Bangladesh i kronor.

Så många textilfabriker finns i Bangladesh.

Så många människor är anställda i Bangladesh textilindustri.

Det finns många åsikter om textilindustrin. För vissa är den ett typexempel på girighet, där fattiga arbetare utnyttjas för att konsumenter i rikare länder ska erbjudas så billiga plagg som möjligt. För andra är den ett första nödvändigt steg i ett lands industrialisering, som i bästa fall kan erbjuda ett första eget lönearbete, inte minst för kvinnor som därigenom kan få mer makt över sina liv.

När OmVärlden förra året intervjuade arbetare från en av H&M:s leverantörfabriker i Burma hittade vi mycket negativt: påtvingad övertid, kränkande behandling samt brister i säkerhet och skyddskläder. Men arbetarna vi talade med var samtidigt glada över sina jobb och insisterade på att fler klädföretag likt H&M borde gå in i Burma så att fler kunde få jobb.

Oavsett inställning är Sverige en relativt stor aktör på den internationella textilmarknaden. I fjol avslöjade Borås Tidning hur svenska Gina Tricots leverantörfabriker i Bangladesh var fallfärdiga och riskerade att kollapsa på samma vis som Rana Plaza. Granskningen visade hur Gina Tricot betalade omkring 45 svenska kronor för ett plagg som i deras butiker sedan kostade åtminstone fyra gånger så mycket – detta samtidigt som fabriksägaren sparade in på säkerheten. Fabriken som BT besökte saknade sprinklers, branddörrar och hade ojordade elskåp. Själva byggnaden var också i mycket dåligt skick.

– Det är brister som var och fortfarande är vanliga i Bangladesh fabriker. Det som var extra allvarligt i den här fabriken var att de samtidigt hade både sprickor i bärande pelare och flera ton tunga vattentankar på taket, vilket gjorde att byggnaden riskerade att kollapsa, säger journalisten Tobias Andersson Åkerblom, som tillsammans med Moa Kärnstrand gjorde granskningen för Borås Tidning.

Samina Begum känner sig utanför utan sin dotter. De stöttade alltid varandra. ”Jag brukade alltid hämta henne från jobbet när hon slutade. Jag väntade på bottenvåningen medan hon blev klar för dagen. När hon jobbade övertid väntade jag där också. Men nu kan jag inte sova om nätterna,” säger Samina Begum, som förlorade dottern Shahena i Rana Plaza.

”Efter sista dagen på räddningsarbetet, 21 dagar efter olyckan, gick jag hem men kunde inte sova. Jag hörde skriken från offren i mitt huvud om och om igen: ’Rädda mig! Rädda mig!’ Jag minns fortfarande de kroppar vi lyckades rädda. De var sönderslitna. Det var mycket traumatiskt. Jag kan fortfarande inte äta ordentligt,” säger Mamun, en av många frivilliga som arbetade med räddningsinsatsen vid Rana Plaza. På bilden syns hans arbetskläder.

Bangladeshs textilindustri har..

%

..kvinnliga arbetare.

%

..läs- och skrivkunniga arbetare.

%

..av landets totala exportmarknad.

Det är inte bara kostnaden för arbete som hålls nere genom att förlägga produktionen i exempelvis Sydasien. Klädtillverkning innebär inte sällan stora påfrestningar på miljön. I färgningen av plagg går det åt stora mängder kemikalier och vatten. Swedwatch har dokumenterat hur färgerier i södra Indien har orsakat vattenföroreningar som slagit ut jordbruket.

Enligt Greenpeace har den kinesiska textilindustrin lett till stora vattenföroreningar och utsläpp av tungmetaller och andra skadliga ämnen i flodvatten. Gifterna letar sig sedan in i kroppen genom fisk och dricksvattnet och riskerar att skada människans immunförsvar, fertilitet och i vissa fall även bidra till cancer. Bristande skyddsutrustning i textilfabrikerna leder även till att arbetarna exponeras för de skadliga ämnena.

Prispressen hänger ihop med konsumenternas förväntningar på vad kläder är värda och bör kosta i butiken. I början av 1900-talet gick 15 procent av ett amerikanskt hushålls inkomst till kläder. År 2003 var siffran nere på 4 procent, enligt the Guardian.

Samma trend är tydlig i Sverige där andelen pengar som hushållen spenderar på kläder har minskat stadigt sedan mitten av 80-talet. År 1985 utgjorde kläder och skor 7,5 procent av ett genomsnittligt svenskt hushålls totala utgifter. Enligt Statistiska centralbyrån var det 2012 bara 4,4 procent av utgifterna som gick till kläder.

Svenska hushålls genomsnittliga utgifter på kläder, som andel av hushållens samtliga utgifter:

  • 1985: 7,5 procent 100%
  • 1992: 5,7 procent 76%
  • 2003: 5,3 procent 71%
  • 2008: 5 procent 67%
  • 2012: 4,4 procent 58%

Från att man vid industrialismens genombrott måttbeställde kläder, eller sydde själv, har vi övergått till fabrikssydda plagg som kostar mindre än en stor stark. Med ett mode som skiftar allt snabbare blir också ruljangsen i garderoberna snabbare och kläderna behöver därför inte heller hålla lika länge.

Livia Firth, en amerikansk aktivist som producerat dokumentären ”The True Cost”, om konsekvenserna av den snabba modeindustrin, säger till tidningen the Guardian att ”vi har blivit hjärntvättade till att tro att vi måste konsumera så här snabbt, men som konsumenter måste vi inse hur mycket makt vi faktiskt har”.

På horisonten kan en motrörelse skönjas, där en del företag försöker konkurrera med hållbarare tillverkning och mer långlivade plagg tillverkade under schysta(re) förhållanden. På samma vis har återanvändning blivit populärt i viss utsträckning, och inom den cirkulära ekonomin ser man med intresse på hur klädhandeln kan växa ur slit och släng-mentaliteten. I Stockholm och Göteborg finns numera försök med klädbibliotek med syftet att hålla nere klädsvinnet men samtidigt kunna ha en omväxlande outfit.

De nordiska miljöministrarna beslutade i april 2015 om en gemensam handlingsplan för hållbart mode och textilier och har uppmanat EU-kommissionen att bland annat skärpa lagstiftningen för farliga kemikalier som används vid klädframställning.

Frågan om hållbart mode och bättre arbetsvillkor hänger samman med flera av de globala hållbarhetsmålen som världssamfundet enats om för att skapa en bättre värld till 2030. Det handlar om hållbar tillverkning, rent vatten, hållbara städer, konsumtion och produktion – för att världen ska klara hotet från global uppvärmning, minska fattigdomen, men samtidigt se till att den växande medelklassen ska få tillgång till varor.

För de som drabbades direkt av Rana Plaza-tragedin har hjälpen tagit tid. Enligt ILO hade alla utbetalningar till offren och deras familjer, totalt 30 miljoner dollar, genomförts i slutet av 2015.

– Det ges även stöd till överlevare i form av yrkesträning och psykosocial rådgivning och vård till dem som behöver det, säger Steve Needham.

 

Ismail Ferdous som följt många av de drabbade i tre år nu berättar dock att såren läker långsamt och att den ekonomiska kompensationen ofta upplevs som otillräcklig.

– Människor bär fortfarande på massor med smärta och trauma. Jag möter sällan någon som lever ett normalt liv i dag. Vissa har fått bra med stöd och kompensation, andra inte. Och hur kan man egentligen kompensera för ett förlorat människoliv med pengar? Många barn förlorade en förälder i olyckan, vissa av dem förlorade fler än en familjemedlem. Efter tre år är de såren fortfarande öppna, säger han.

När det kommer till insatser från regeringen och företag i textilsektorn säger Ismail Ferdous att utvecklingen går långsamt.

– Visst finns det framsteg, men det går långsammare än det borde. Vi har i alla fall inte sett några större fabrikskollapser eller eldsvådor efter Rana Plaza, vilket är positivt. Lönerna är högre än tidigare, men fortfarande inte tillräckligt för att leva ett anständigt liv. Men när jag talar med arbetare upplever jag att de i dag är mer medvetna om sina rättigheter och om säkerhetsfrågor.

När Jahanara Begum dog i Rana Plaza chockades hennes barn svårt. ”Min mamma sa alltid att vi skulle studera flitigt. Hon sa att hon fått lida mycket för att hon inte studerade” säger Shagorika, 11 år och Jahanaras dotter. Värst tog hennes lillebror, Shagor, mammans bortgång. Han är fast i en dvala hela dagen och vandrar håglöst omkring och funderar på sin mammas död. Hans pappa försöker uppmuntra honom att studera och komma tillbaka, men det är svårt, och Shagor har flera psykosociala men av att vid en så ung ålder få hantera traumat från att förlora en förälder.

 

När Jahanara Begum dog i Rana Plaza chockades hennes barn svårt. ”Min mamma sa alltid att vi skulle studera flitigt. Hon sa att hon fått lida mycket för att hon inte studerade” säger Shagorika, 11 år och Jahanaras dotter. Värst tog hennes lillebror, Shagor, mammans bortgång. Han är fast i en dvala hela dagen och vandrar håglöst omkring och funderar på sin mammas död. Hans pappa försöker uppmuntra honom att studera och komma tillbaka, men det är svårt, och Shagor har flera psykosociala men av att vid en så ung ålder få hantera traumat från att förlora en förälder.

 

Ett exempel på framsteg i Bangladesh som ofta framhålls av bland andra ILO är antalet nya fackföreningar som bildats efter Rana Plaza. Över 200 nya fackföreningar ska ha grundats de första åren efter olyckan. Men Sanjida Shamsher på Swedwatch säger att siffran är missvisande.

– De flesta av de här fackföreningarna är inte särskilt effektiva. En del av dem har skapats med starkt inflytande från fabriksägarna själva som vill kunna påskina att arbetarna har riktig representation. Därför finns det allvarliga bekymmer när det gäller den faktiska självständigheten av fackföreningar, säger hon.

Sanjida Shamsher ser dock att det också skett många förbättringar i Bangladesh sedan Rana Plaza.

– Det finns ett mycket större fokus på arbetarnas säkerhet nu. Textiltillverkarna är mer medvetna i dag och vet att de kanske inte får nya ordrar om de inte lever upp till säkerhetskraven. Det har blivit lönsammare att ta säkerheten på allvar, säger hon.

Även om minimilönen i landet nu höjts till motsvarande 546 kronor i månaden finns det många externa faktorer som påverkar arbetarna och gör det svårt att få pengarna att räcka till.

– Bostadsmarknaden fungerar inte och matpriserna har gått upp. Sådana saker gör också livet mycket svårare för arbetarna, säger Sanjida Shamsher.

– Jag fick panik och ringde alla jag kunde men lyckades inte få reda på något, berättar Mohammad Saidul Islam vars fru Rozina Begum arbetade i Rana Plaza när byggnaden kollapsade.

När Mohammad fick höra om olyckan var han ute på landet. Han skyndade tillbaka till Dhaka och sjukhuset där Rozina låg för opereration. Hon överlevde, men har fått svåra men efter olyckan.

– Jag blir sämre för varje dag. Mitt huvud, mina händer och öron skadades. Vi har inte råd med rätt vård och vi har ingen som kan hjälpa mig hemma, säger Rozina Begum.

Trots utsattheten har tragedin fört dem närmare varandra som ett par. De har lärt sig att inte ta livet eller varandra för givet, berättar de, och Mohammad känner sig välsignad för att Rozina överlevde.

 

– Jag fick panik och ringde alla jag kunde men lyckades inte få reda på något, berättar Mohammad Saidul Islam vars fru Rozina Begum arbetade i Rana Plaza när byggnaden kollapsade.

När Mohammad fick höra om olyckan var han ute på landet. Han skyndade tillbaka till Dhaka och sjukhuset där Rozina låg för opereration. Hon överlevde, men har fått svåra men efter olyckan.

– Jag blir sämre för varje dag. Mitt huvud, mina händer och öron skadades. Vi har inte råd med rätt vård och vi har ingen som kan hjälpa mig hemma, säger Rozina Begum.

Trots utsattheten har tragedin fört dem närmare varandra som ett par. De har lärt sig att inte ta livet eller varandra för givet, berättar de, och Mohammad känner sig välsignad för att Rozina överlevde.

 

Bild och intervju: Ismail Ferdous
Text: Axel Kronholm
Redaktör: Ylva Bergman

Share This