Ut ur skuggorna

Strikta könsroller, kolonial lagstiftning och religion har länge begränsat burmesernas sexualitet. Följ med till Yangon och träffa burmesiska hbtq-personer som bestämt sig för att trotsa den heteronormativa ordningen.

Strikta könsroller, kolonial lagstiftning och religion har länge begränsat burmesernas sexualitet. Följ med till Yangon och träffa burmesiska hbtq-personer som bestämt sig för att trotsa den heteronormativa ordningen.

Text: Axel Kronholm
Foto: Vilhelm Stokstad
19 november 2016

swirl-rosa

”Ibland är utländska arbetsgivare mer ängsliga än vad burmeser är intoleranta”

– Yaya


Text: Axel Kronholm
Foto: Vilhelm Stokstad
19 november 2016

swirl-rosa

Till slut kunde Yaya inte tänka klart i manskläder. Hon förlorade allt självförtroende, förstod inte vad kollegorna sa. Det var 2012 och den japanska organisationen hon då jobbade för i Burma hade strikta klädkoder för män och kvinnor. Tidigare hade Yaya, eller David Aye Myat som det står på hennes pass, kunnat blanda mans- och kvinnokläder; en flickig topp till jeansen, eller en longyi, den burmesiska sarongen, med knuten vid ena sidan på kvinnligt vis. Nu krävde arbetsgivaren att hon skulle bära herrkläder.

– Jag hade tänkt att jag kanske bara var transvestit, men när jag på jobbet tvingades in i en mans kostym föll allting på plats. Jag kände hur främmande det var för mig och förstod att jag inte kunde fungera så, säger Yaya.

Hon bytte jobb och påbörjade förvandlingen, bit för bit. Mer och mer smink, och en helt ny garderob.

– Det var fantastiskt, plötsligt kände jag mig hemma. Vid det laget hade jag börjat jobba för Unicef och de brydde sig inte om hur jag såg ut. På så vis har jag haft det ganska lätt. Andra transpersoner har det mycket svårare, de som inte har något stöd eller arbetsgivare som inte accepterar dem, säger Yaya.

Vi träffas i hennes lägenhet i Yankin Township, en lugnare del av den myllrande och trafikstockade storstaden Yangon. Lägenheten delar hon med sin lillasyster. På skrivbordet står en flaska svensk hallonvodka bredvid en tupperware-låda som fungerar som smyckesskrin. Yaya använder spegeln på garderoben för att sminka sig fin inför utekvällen – hennes pojkvän är på väg över.

Något riktigt sminkbord får inte plats i det lilla rummet så garderobsspegeln får duga, även om ljuset är svagt.

Det var när Yaya tvingades bära kostym på jobbet som hon bestämde sig och påbörjade den långa processen att bli kvinna.

Yaya är uppvuxen i ett medelklasshem, med utbildade föräldrar som varit både stöttande och uppmuntrande. När hon som liten pojke fick smak för att bära högklackat köpte pappan glatt högklackade skor åt sitt barn. För transpersoner som inte har det stödet blir livet i Burma betydligt svårare och mer begränsat.

– När jag åker taxi frågar chauffören alltid var min salong är. Transpersoner i allmänhet diskrimineras på arbetsmarknaden och har väldigt få val. De kan vara florister, driva skönhetssalong eller prostituera sig, säger Yaya.

Hennes räddning var att få en fot in i biståndsvärlden, där hon i dag frilansar som konsult och översättare. Men även där finns fördomar.

– Många internationella organisationer drar sig för att anställa transpersoner, eftersom de är ängsliga över att vi inte ska vara presentabla eller få problem i kontakt med de burmesiska myndigheterna. Men jag har jobbat med Burmas valkommission utan några som helst problem. Ibland är utländska arbetsgivare ängsligare än vad burmeserna är intoleranta, säger Yaya.

Ett stort problem för transpersoner i Burma är tillgången till utbildning. Skolor och universitet har strikta klädkoder för killar och tjejer, utbredd mobbning och en lärarkår som i regel inte tolererar avvikelser från normen. Det händer regelbundet att hbtq-personer får det så tufft i skolan att de hoppar av.

Efter att David blivit Yaya tilläts hon inte fortsätta sina universitetsstudier eftersom skolledningen bedömde att hennes skolfoto var felaktigt. Nu läser hon färdigt utbildningen på distans via ett online-universitet.

“När en journalist försökte ta reda på vad NLD:s hållning i frågan var
blev han utskrattad av en av Aung San Suu Kyis närmaste rådgivare.”

{

“När en journalist försökte ta reda på vad NLD:s hållning i frågan var
blev han utskrattad av en av Aung San Suu Kyis närmaste rådgivare.”


Burma har genomgått stora politiska förändringar det senaste decenniet. Aung San Suu Kyi har släppts fri efter nästan 15 år i husarrest och lyckades i valet 2015 ta sitt parti, Nationella demokratiska förbundet (NLD), till en jordskredsseger. Såväl USA som EU har upphävt sina handelssanktioner och investerare flockar till landet som inte så länge sedan var paria i internationella sammanhang, på grund av den hårdföra militärdiktaturen.

Parallellt med demokratirörelsen har aktivister inom hbtq-världen börjat kräva rättigheter och erkännande av sexuella minoriteter och olika genusidentiteter. Deras krav har emellertid inte fått något större gehör, och inte ens i den nya, demokratiskt valda regeringen, ledd av Aung San Suu Kyi, verkar de här gruppernas rättigheter vara en prioriterad fråga.

När en journalist tidigare i år försökte ta reda på vad NLD:s hållning i frågan var blev han utskrattad av Win Htein, en av Aung San Suu Kyis närmaste rådgivare.

– Jag är inte intresserad, sa Win Htein när han hade skrattat färdigt.

– Burma är inte som väst. Genusfrågor är inte viktiga här, fortsatte Win Htein.

Burma har genomgått stora politiska förändringar det senaste decenniet. Aung San Suu Kyi har släppts fri efter nästan 15 år i husarrest och lyckades i valet 2015 ta sitt parti, Nationella demokratiska förbundet (NLD), till en jordskredsseger. Såväl USA som EU har upphävt sina handelssanktioner och investerare flockar till landet som inte så länge sedan var paria i internationella sammanhang, på grund av den hårdföra militärdiktaturen.

Parallellt med demokratirörelsen har aktivister inom hbtq-världen börjat kräva rättigheter och erkännande av sexuella minoriteter och olika genusidentiteter. Deras krav har emellertid inte fått något större gehör, och inte ens i den nya, demokratiskt valda regeringen, ledd av Aung San Suu Kyi, verkar de här gruppernas rättigheter vara en prioriterad fråga.

När en journalist tidigare i år försökte ta reda på vad NLD:s hållning i frågan var blev han utskrattad av Win Htein, en av Aung San Suu Kyis närmaste rådgivare.

– Jag är inte intresserad, sa Win Htein när han hade skrattat färdigt.

– Burma är inte som väst. Genusfrågor är inte viktiga här, fortsatte Win Htein.

 

Aung San Suu Kyi

Hatbrott mot hbtq-personer under 2015 i tre av Burmas 325 kommuner:

fall av våldtäkt

fall av misshandel av polisen

fall av olovligt frihetsberövande

{

Kvinnors och sexuella minoriteters röster har alltid kommit i andra hand i demokratirörelsen.

– Jenny Hedström, doktorand i statsvetenskap och genusvetare med fokus på Burma

 

 

INTERVJUN spreds snabbt på sociala medier och förfärade många hbtq-personer som själva röstat på Aung San Suu Kyis parti i valet, med hopp om förändring. Men frågan om genus och sexuell läggning är väldigt ny i Burma och har egentligen aldrig diskuterats seriöst på hög politisk nivå. Jenny Hedström, doktorand i statsvetenskap vid Monash University i Australien och genusvetare med fokus på Burma, förklarar att kvinnors och sexuella minoriteters röster alltid kommit i andra hand i demokratirörelsen.

– Det har aldrig funnits något formellt utrymme för genuskritik i Burma. När kvinnorörelsen först tog plats på 90-talet motades den tillbaka med argumentet att man måste vänta tills man besegrat militären och fått demokrati, säger hon.

Därför har man inte heller kommit längre än att högt uppsatta politiker kan besvara frågor om hbtq-personers rättigheter med ett hånskratt.

Burma är ett land präglats av konflikter. Sedan självständigheten från Storbritannien 1948 har landet härjats av inbördeskrig mellan den burmesiska militären och en myriad av etniska rebellgrupper. 1962 tog militären makten i landet genom en kupp och upprättade en stenhård diktatur stod sig i ett halvt sekel. Trots att militären i dag lättat på förtrycket och Burma fått en demokratiskt vald regering pågår än i dag hårda strider runtom i landet mellan militären och etniska rebellgrupper.

Denna militarisering av samhället har varit viktig i att cementera den patriarkala och heteronormativa struktur som styr mycket av samhällslivet i dagens Burma, menar Jenny Hedström.

– Kriget har haft en jättestor betydelse. Det militära ledarskapet är manligt och i nästan 60 år har alla institutioner och policyprocesser letts av militära figurer som varit uteslutande män, säger hon.

Henri Myrttinen på fredsorganisationen International Alert forskar på genus i konflikt och har följt Burma särskilt noga. Förhärskande könsroller och patriarkala strukturer har förstås rötter långt bak i landets historia, men Myrttinen beskriver hur militärens maktutövning stärkt den dominanta mansrollen och gjort den ännu snävare.

– Armén har byggt upp en väldigt tydlig maskulinitet utifrån rollen som nationens beskyddare. Detsamma gäller de beväpnade etniska grupperna i landet. Det är inte unikt för Burma, men det har skapat förväntningar på burmesiska män att lägga band på sina känslor, vilket blir särskilt problematiskt inom militären och rebellgrupper där trauma och stress förtrycks. Men också på civila män ser man liknande förväntningar, på att man ska vara tuff och våga, särskilt hos yngre män i städerna. Samtidigt som kvinnor förväntas förhålla sig tysta och ödmjuka, säger han.

Vännerna That Ko, Ye Htut Soe och Kyaw San (Yayas pojkvän) på en shopping-gata i centrala Yangon.


Det ringer på dörren. Yayas och hennes pojkvän har varit tillsammans i fyra år. Vi tar en taxi in till centrum och 19:e gatan i Yangon – en klassisk bargata med öldränkta bord och generösa öppettider. Yaya får många blickar när hon går ner för gatan: människor stannar till, vänder sig om, en del pekar och viskar till varandra.

– Jag har aldrig brytt mig om att folk stirrar, och jag är aldrig rädd för att utsättas för våld eller trakasserier heller, berättar Yaya senare.

Här spelar klass förmodligen en stor roll. Genom sitt arbete som konsult är Yaya naturligtvis mindre utsatt än transkvinnor som är sexarbetare. Hon har också råd att åka taxi dit hon ska och behöver inte åka kollektivt. Hennes föräldrar är lika stöttande som när hon var barn och fattade tycke för kvinnokläder, berättar hon.

Det finns mycket få undersökningar om hbtq-personers utsatthet i Burma, men nyligen släppte organisationen Colors Rainbow en rapport som tittat på fall av misshandel, trakasserier och övergrepp av poliser. Undersökningen var begränsad, då den bara granskade händelser i tre av Burmas 325 kommuner, men ger ändå en inblick i den verklighet som inte minst transpersoner lever i.

I dessa tre kommuner dokumenterades 21 våldtäkter på hbtq-personer under 2015, och 40 fall där poliser trakasserat hbtq-personer.

Rapporten konstaterar att ”individer som inte följer konventionella köns- och genusroller ofta utsätts för verbala, psykiska och sexuella trakasserier av både civila och myndighetspersoner, såsom poliser”.

Människorna som intervjuats i rapporten berättar om att de fått stenar kastade på sig när de gått på gatan, och flera vittnade om att de ofta blir rånade eftersom de ses som ”lätta mål”.

Ett uppseendeväckande fynd i rapporten är hur vanligt det är att poliser trakasserar och begår övergrepp på sexuella minoriteter. Burma har en uppsättning repressiva lagar som finns kvar sedan landet var en brittisk koloni och som ofta används av polisen för att kräva hbtq-personer på mutor, trakassera eller utnyttja dem sexuellt.

Artikel 377 i brottsbalken kriminaliserar samkönat sex. I praktiken är det sällsynt att någon döms under den artikeln, eftersom det är svårt att bevisa att samlag har ägt rum. Hbtq-personer vittnar dock om att lagen ofta används av polisen som ett maktmedel, för att skrämmas eller tvinga fram mutor.

Mycket vanligare är då att polisen använder sig av 1899 års ”Rangoon Police Act” eller 1945 års ”Police Act” som bland annat säger att polisen utan motivation eller häktningsorder kan gripa en person som ”påträffas mellan solnedgång och soluppgång och har sitt ansikte täckt eller på annat vis är maskerad” om denne inte kan ge en ”tillfredsställande förklaring” för sin närvaro. Straffet för att dra omkring på det viset, som en allmänt misstänkt figur, är fängelse upp till tre månader.

Lagens vaga formulering används rutinmässigt av burmesisk polis för att gripa framför allt transkvinnor, som godtyckligt kan anklagas för att vara maskerade. Colors Rainbow dokumenterade 65 fall av olovliga frihetsberövanden under 2015, varav 52 var transkvinnor.

Artikel 377 i Burmas brottsbalk:

”Whoever voluntarily has carnal intercourse against the order of nature with any man, woman or animal shall be punished with transportation for life, or with imprisonment of either description for a term which may extend to ten years, and shall also be liable to fine.”

”De som inte följer konventionella köns- och genusroller
utsätts ofta för verbala, psykiska och sexuella trakasserier.”

”De som inte följer konventionella köns- och genusroller utsätts ofta för verbala, psykiska och sexuella trakasserier.”


En välgroomad ung kille i tight kortärmad vit skjorta och blonderad lugg hälsar killarna välkomna, hämtar några menyer och serverar starkt ingefärsté med honung i. Det är tidigt på kvällen och ännu inga andra kunder på massagesalongen som på skylten utanför tydliggjort sin nisch – intill namnet står ”for men”.

– Det betyder att stället är till för bögar som mig, säger Ye Htut Soe och kastar ett öga på menyn.

Med sig har han sin kompis Thar Ko, projektkoordinator på Unstraight Museum Myanmar och aktivist, som håller på att sätta upp en utställning med stöd av Svenska Institutet med berättelser från hbtq-personer runtom i Burma.

– Tanken är att lyfta fram berättelser från hbtq-personer från alla delar av landet och visa att vi finns här. Vi har samlat in röster från massor av platser och efter att utställningen haft premiär här i Yangon kommer den att turnera runt i landet så att folk utanför Yangon också får se den och ta del av de här berättelserna, säger Thar Ko.

Han går aldrig själv på massagesalonger – som alltså inte sällan också fungerar som bordeller – men har följt med för att hålla sin vän sällskap. Ye Htut Soe, däremot, är här ofta. Med sitt medlemsskap på ”Diamant”-nivå är var åttonde behandling gratis. Hälften av gångerna väljer han någon av skönhetsbehandlingarna som finns, andra hälften en avsugning eller någon annan sexuell tjänst. På bordet i entrén ligger en pärm med fotografier på alla massörer som står till tjänst.

– Min favoritkille har flyttat till en annan av deras salonger här i stan, så jag kan ta vem som helst av de som finns här, säger Ye Htut Soe.

Den här gången nöjer han sig med en ansiktsbehandling.

Prostitution är olagligt i Burma, men ägaren till massagesalongen säger att polisen ser mellan fingrarna.

– De senaste åren har det öppnat flera massagesalonger som den här här i Yangon. I dag finns det ett trettiotal skulle jag gissa, säger han.

I rapporten från Colors Rainbow beskriver författarna hur hbtq-personer ofta får sina mänskliga rättigheter kränkta i såväl offentliga som privata sfärer, på skolan, arbetsplatsen och i hemmet, och ständigt nekas ”säkra rum” där de fritt kan identifiera sig som homo, bi, trans eller queer.

På massagesalongen har Ye Htut Soe hittat ett sådant säkert rum där han känner sig säker och kan vara öppen med sin sexualitet.

I Yangon finns ett trettiotal massage- och skönhetssalonger som riktar sig till homo- och bisexuella män.

Ye Htut Soe får en 20-minuters ansiktsbehandling. Något mer hinner han inte med förrän han ska möta upp sina vänner ute på stan.

På baren på 19:e gatan i Yangon får Yaya och hennes pojkvän in sina drinkar. Några av deras vänner har också anslutit. De dricker ”Russian coke”, vodka och cola, och skrattar högt. Yaya har sluppit trakasserier och övergrepp från polisen, men fått utstå andra former av diskriminering.

– Det händer väldigt ofta att jag inte får komma in på nattklubbar, de tillåter inte transpersoner, säger hon.

Ihop med repressiv lagstiftning och traditionella könsroller samverkar också en konservativ religiös kraft. Forskaren David Gilbert vid Australian National University beskriver i sin rapport betydelsen av karma. En vanlig uppfattning, menar Gilbert, är att homosexualitet och andra sexuella avvikelser beror på handlingar i det tidigare livet, som exempelvis otrohet. På det viset placeras hbtq-personer lägre i den sociala hierarkin, vilket rättfärdigar diskrimineringen av dem.

Gilbert påpekar vidare att detta inte är unikt för den buddhistiska majoriteten i Burma. Hbtq-personer upplever även påtryckningar från familjen, diskriminering och stigma inom landets muslimska och kristna grupper.

Yaya och hennes pojkvän Kyaw San roar sig på en bar i Yangon. Den här gången kom Yaya in utan att bli trakasserad.

 

 


En av de första som tog upp kampen för hbtq-personers rättigheter i Burma var Aung Myo Min, själv homosexuell och i dag är en av landets mest välkända aktivister. Han berättar att han ser vissa förbättringar men tycker att det går alldeles för långsamt.

– Synligheten är större här i Yangon, och acceptansen också. På landsbygden är det svårare, det finns färre förebilder så de flesta stannar i garderoben, säger han.

Med censuren avskaffad syns nu också hbtq-personer oftare på teve och i film, men de framställs inte alltid särskilt värdigt, tycker Aung Myo Min.

– När de är med i filmer är de inte med som människor utan som freaks, ett skämt, en clown.

– I Burma är vi långt bakom länder som Thailand, där den juridiska diskrimineringen är borta, där det finns många förebilder för hbtq-personer inom prestigefyllda yrken och i offentligheten.

Aung Myo Min tror att homosexuella män och transkvinnor har det tuffast eftersom de utmanar den strikta och snäva mansroll som råder i Burma.

– Att vara man i Burma är att ha makt från födseln. Man ses som beskyddaren, ledaren. När män då klär sig som kvinnor eller ligger med andra män ses det som att de diskvalificerar sig som ledare och försörjare, som att de avsäger sig sin status, säger han.

Även som framstående politisk aktivist möter Aung Myo Min själv ofta sådana attityder.

– Människor kan kanske acceptera mig som person men inte min sexualitet. De kan säga: åh, tänk vad framgångsrik du hade kunnat vara om du inte bögade, säger han och skrattar.


”Vi har varit tålmodiga i generationer, vi måste få ett slut på det här nu.”

– Aung Myo Min

Trots att det nu gått ungefär ett år sedan Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD vann valet har väldigt lite hänt politiskt som förbättrat situationen för hbtq-personer. Aktivisten Thar Ko, som vi träffade på massagesalongen tillsammans med Ye Htut Soe, röstade själv på NLD och har förståelse för att det går långsamt.

– Ja, det borde kunna ske förändring snabbare, men Aung San Suu Kyi har mycket hon ska ändra på. Ekonomin, utbildning, freden. Vi får ha tålamod, men inte hur länge som helst. Ett par år kanske, men sedan måste saker börja hända, säger Thar Ko.

En utmaning för aktivister som Thar Ko är att hbtq-personer i Burma saknar erfarenhet av att samarbeta sinsemellan och att se att man har gemensamma intressen.

– Det finns ingen tillit mellan de olika grupperna, till exempel mellan bögar och lesbiska, eller mellan transkvinnor och transmän. De har svårt att arbeta tillsammans utan håller sig helst i sina egna kretsar. Vi skulle behöva någon som kan organisera oss i en gemensam kamp, säger Thar Ko.

Aung Myo Min tror att det delvis beror på att grupperna inom hbtq-paraplyet har väldigt olika erfarenheter. Eftersom män värderas högre än kvinnor i det burmesiska samhället har det traditionellt, om man generaliserar, varit något enklare för lesbiska och för transmän än vad det varit för bögar och transkvinnor. En man som väljer att leva eller bete sig som en kvinna sänker därmed sitt värde och gör sig själv till åtlöje, medan det för kvinnor snarare kan ses som ambitiöst att försöka ta på sig mansrollen och leva upp till den manliga standarden.

– Vi har alla olika livsstilar och möter olika utmaningar. Jag tror att folk har svårt att se hela gruppens problem. Vi har ju heller aldrig arbetat tillsammans förut, men vi försöker dela erfarenheter och hitta gemensamma nämnare. Det är en pågående process.

Att det går så långsamt inom politiken tror Aung Myo Min beror på ängslighet inom regeringen över att få folket emot sig.

– Folk kan se att vi diskrimineras, men de vill inte ta täten. Lagstiftarna tror att de förlorar sina väljare då.

Efter decennier av politisk aktivism är han inte lika tålmodig som Thar Ko.

– Många säger att det är för tidigt, att Burma inte är moget, men vi håller inte med. Vi har varit tålmodiga i generationer, vi måste få ett slut på det här nu. När är det dags? Om en grupp får diskrimineras skadar det alla andra också. Det handlar om mänskliga rättigheter, säger Aung Myo Min.

Ye Htut Soe, som vi träffade på massage-salongen, visar en bild på sig själv.


Vad gör Sverige?

Sida konstaterar att hbtq-personer diskrimineras både av den burmesiska staten och i samhället, där traditionella idéer om könsidentitet och sexuell läggning styr.

Sverige ger 2016, för andra året i rad, stöd till ”&PPROUD LGBT Film Festival” och erbjuder därigenom också utbildningsmöjligheter för filmskapare och fotografer från Burma, utbildning i skolor samt en fotoutställning inom ramen för festivalen.

Mellan 2009 och 2014 arbetade Diakonia i Burma genom ett program som innefattade samarbete med Equality Myanmar som arbetar med hbtq-aktivister.

Fonden för mänskliga rättigheter (MR-fonden) arbetade i Burma under 2009-2011, också de tillsammans med Equality Myanmar.

Via det regionala utvecklingssamarbetet ges också stöd till UNDP-programmet ”Being LGBT in Asia”, som utöver den regionala dimensionen även innefattar landspecifika aktiviteter i Kina, Indonesien, Filippinerna och Thailand.

För närvarande har Sida dock inga insatser som är specifikt inriktade på rättigheter för hbtq-personer i Burma.

Burma eller Myanmar?

År 1989 bytte den sittande militärregimen namn på landet från Burma till Myanmar. Oppositionen motsatte sig namnbytet och ville att omvärlden skulle förkasta förändringen. Olika namn används därför i olika sammanhang. I den engelsktalande världen används framförallt Burma, medan Myanmar ofta används i Asien. OmVärlden har valt att gå efter TT:s namnrekommendation och använder Burma.

Läs mer:


Share This