I musiken finns inga klyftor

I ett Colombia som sakta går mot fred skapas hybridmusik baserad på gamla afrocolombianska stilar. Både av unga hipsters i huvudstaden och av mer folkliga artister som flyttat dit från provinserna.

Text & Foto: Lars Lovén
Datum: 1 April 2017

Förra året var Colombia i världens rampljus när till slut ett fredsavtal skrevs under mellan Farc-gerillan och regeringen. Det krävdes fyra år av förhandlingar, en folkomröstning och ett omarbetat avtal innan det slutligen kunde träda i kraft. Och än är det långt kvar till fullständig fred, flera av de mindre gerillagrupperna samt resterna av de paramilitära styrkorna omfattas inte av avtalet. Men fredsavtalet har också redan fått positiva konsekvenser för invånarna och för landets kultur. Lucas Silva driver skivbolaget Palenque Records, som specialiserar sig på inspelningar av afrocolombiansk musik. Tidigare har det framför allt handlat om musik från den karibiska kusten, en del av Colombia som varit relativt förskonad från den senaste konflikten.
– Nu kan jag äntligen åka till Stilla Havskusten och spela in musik där utan att behöva vara rädd att bli dödad. Och äntligen kan mina artister få leva i fred och inte tvingas gå med i gerillan för att de inte ser något annan lösning, säger Lucas Silva.

Bild: Wikimedia Commons

 

KONFLIKTEN i Colombia är viktig även för att förstå landets musikliv, som är minst lika uppdelat mellan regioner, klasser och etniska grupper. Längst ner på samhällsstegen finns afrocolombianerna och ursprungsbefolkningen, men det är samtidigt deras musikstilar, och moderna musikhybrider som skapas ur den, som gjort avtryck utanför landets gränser.

Den mest kända är cumbian, som bygger på afrikansk musik från slavättlingar. Musiken har sedan blivit influerad av europeisk musik, och musikstilar från den latinamerikanska ursprungsbefolkningen. När colombianska band turnérar utomlands används cumbia ofta som en samlande term, för att slippa svåra genrebeskrivningar.

Pedro Ojeda är lärare i trummor på den statliga musikhögskolan i Bogota. Han spelar också i några av alla de unga Bogotaband som gör modern, alternativ hybridpop, som Los Pirañas, Frente Cumbiero och Romperayo. Jag pratar med honom när han uppträder på ett möte för ja-sidan i folkomröstningen.

–  Musiken hos alla de här banden mycket influerade av gammal cumbia men också av andra stilar som champeta, säger Pedro.

Cumbian utvecklades från sin traditionella stil till storbandsmusik och blev populär i hela Colombia och snart i hela Latinamerika, i en förenklad form. Men den cumbia som det unga, hippa Bogota framför allt är intresserad av är av äldre datum.

– När jag växte upp visste jag inte att det fanns en stark trumtradition i cumbia, utan bara det här som storbanden spelade, och det ansågs inte som så sofistikerat. Men när jag hittade gamla skivor insåg jag att det fanns extremt intrikata inhemska och afrikanska rytmer som hade gått förlorade, och det var då jag på allvar ville börja göra musik, säger Pedro.
När cumbian blev mainstream på 60-talet hade redan andra stilar börjat växa fram.

Fredsprocessen

År 2012 inleddes hemliga förhandlingar mellan Farc-gerillan och regeringen om ett slut på det mer än 60-år långa inbördeskriget. I september i år skrevs ett avtal under, men för att det skulle träda i kraft krävdes ett ja i en folkomröstning. Det blev i stället ett nej, med knapp marginal, den 2 oktober.

Två månader senare hade avtalet omförhandlats och med vissa mindre förändringar och förtydliganden godtogs det av kongressen. Denna gång fick folket inte rösta.

Men för att fredsprocessen ska kunna genomföras krävs också att ett antal nya lagar antas. Dessutom kvarstår frågan om vad som ska hända med landets övriga gerillor. Som ELN, som också uttalat sitt intresse av ett fredsavtal men inte ingår i uppgörelsen. Och med de paramilitära grupper som hade statligt stöd under förre presidenten Uribes ämbetsperiod och som officiellt är demobiliserade, men som fortfarande terroriserar landsbygden.


ETT DYGN
 från Bogota med buss, men en och en halv timme bort med landets billiga inrikesflyg ligger Barranquilla. Det är den största staden på landets karibiska kust, men hamnar ofta i skymundan mellan de två turistmagneterna Santa Marta och Cartagena. Här är klimatet tropiskt, i stark kontrast till Bogotas ständiga halvsommar, och här har champetamusiken sitt starkaste fäste. Champeta har också afrikanska rötter, men av betydligt nyare datum än cumbian.

– Sjömän från Afrika hade med sig musik från sina hemländer på 60- och 70-talet och den blev populär i Colombia, säger Pedro Ojeda.

– Snart ville lokala musiker också spela zoukous, highlife och afrobeat, men musiken fick en lokal touch, och så föddes champeta. Det var på 80- och 90-talet så soundet påverkades också av att man använde trummaskiner och billiga datorer.

Men den musik som verkligen förändrat musiklandskapet de senaste åren kommer från Stilla Havskusten och ett område som drabbats mycket hårt av den långa konflikten med Farc och av drogrelaterat våld, men nu sakta håller på att bli säkrare. Härifrån kommer Choc Quib Town,  Colombias just nu mest framgångsrika grupp, som använder sitt afrocolombianska ursprung i musiken.


Pedro Ojeda
berättar att det är så nästan all populärmusik blivit till i Colombia, genom att artister från provinserna flyttat till städerna. Ibland för att skaffa sig en karriär, men ofta av tvång, för att komma undan våldet.

– Många musiker hamnade i Bogota och här spelade de på barer och bibliotek och på andra ställen, var som helst egentligen, säger Pedro.

– Det var hemskt, men för oss var det en intressant tid. Alla de gamla mästarna, som Sexteto Tabala och Son Palenque var här, och varje gång de spelade gick vi och såg dem, och det var så vi fick vår inspiration säger Pedro.

– Nu flyttar artister som Choc Quib Town och Bomba Estereo hit för att få en karriär, men i princip är det samma sak som händer. De tar med sig sina musikaliska idéer och gör ny musik, även om jag tycker att det ofta blir lite urvattnat med tiden. Choc Quib Town var till exempel bättre på sina första skivor, säger Pedro.

z

Lyssna

Vill du lyssna och ta del av Colombias musik som nämns i det här reportaget? Spana in den här playlisten!

I musiken finns inga klyftor

I ett Colombia som sakta går mot fred skapas hybridmusik baserad på gamla afrocolombianska stilar. Både av unga hipsters i huvudstaden och av mer folkliga artister som flyttat dit från provinserna.

Text & Foto: Lars Lovén
1 April 2017

Förra året var Colombia i världens rampljus när till slut ett fredsavtal skrevs under mellan Farc-gerillan och regeringen. Det krävdes fyra år av förhandlingar, en folkomröstning och ett omarbetat avtal innan det slutligen kunde träda i kraft. Och än är det långt kvar till fullständig fred, flera av de mindre gerillagrupperna samt resterna av de paramilitära styrkorna omfattas inte av avtalet.

Men fredsavtalet har också redan fått positiva konsekvenser för invånarna och för landets kultur.
Lucas Silva driver skivbolaget Palenque Records, som specialiserar sig på inspelningar av afrocolombiansk musik. Tidigare har det framför allt handlat om musik från den karibiska kusten, en del av Colombia som varit relativt förskonad från den senaste konflikten.

– Nu kan jag äntligen åka till Stilla Havskusten och spela in musik där utan att behöva vara rädd att bli dödad. Och äntligen kan mina artister få leva i fred och inte tvingas gå med i gerillan för att de inte ser något annan lösning, säger Lucas Silva.

Bild: Wikimedia Commons

 

 

KONFLIKTEN i Colombia är viktig även för att förstå landets musikliv, som är minst lika uppdelat mellan regioner, klasser och etniska grupper. Längst ner på samhällsstegen finns afrocolombianerna och ursprungsbefolkningen, men det är samtidigt deras musikstilar, och moderna musikhybrider som skapas ur den, som gjort avtryck utanför landets gränser.

Den mest kända är cumbian, som bygger på afrikansk musik från slavättlingar. Musiken har sedan blivit influerad av europeisk musik, och musikstilar från den latinamerikanska ursprungsbefolkningen. När colombianska band turnérar utomlands används cumbia ofta som en samlande term, för att slippa svåra genrebeskrivningar.

Pedro Ojeda är lärare i trummor på den statliga musikhögskolan i Bogota. Han spelar också i några av alla de unga Bogotaband som gör modern, alternativ hybridpop, som Los Pirañas, Frente Cumbiero och Romperayo. Jag pratar med honom när han uppträder på ett möte för ja-sidan i folkomröstningen.

–  Musiken hos alla de här banden mycket influerade av gammal cumbia men också av andra stilar som champeta, säger Pedro.

Cumbian utvecklades från sin traditionella stil till storbandsmusik och blev populär i hela Colombia och snart i hela Latinamerika, i en förenklad form. Men den cumbia som det unga, hippa Bogota framför allt är intresserad av är av äldre datum.

– När jag växte upp visste jag inte att det fanns en stark trumtradition i cumbia, utan bara det här som storbanden spelade, och det ansågs inte som så sofistikerat. Men när jag hittade gamla skivor insåg jag att det fanns extremt intrikata inhemska och afrikanska rytmer som hade gått förlorade, och det var då jag på allvar ville börja göra musik, säger Pedro.
När cumbian blev mainstream på 60-talet hade redan andra stilar börjat växa fram.

 


ETT DYGN
 från Bogota med buss, men en och en halv timme bort med landets billiga inrikesflyg ligger Barranquilla. Det är den största staden på landets karibiska kust, men hamnar ofta i skymundan mellan de två turistmagneterna Santa Marta och Cartagena. Här är klimatet tropiskt, i stark kontrast till Bogotas ständiga halvsommar, och här har champetamusiken sitt starkaste fäste. Champeta har också afrikanska rötter, men av betydligt nyare datum än cumbian.

– Sjömän från Afrika hade med sig musik från sina hemländer på 60- och 70-talet och den blev populär i Colombia, säger Pedro Ojeda.

– Snart ville lokala musiker också spela zoukous, highlife och afrobeat, men musiken fick en lokal touch, och så föddes champeta. Det var på 80- och 90-talet så soundet påverkades också av att man använde trummaskiner och billiga datorer.

Men den musik som verkligen förändrat musiklandskapet de senaste åren kommer från Stilla Havskusten och ett område som drabbats mycket hårt av den långa konflikten med Farc och av drogrelaterat våld, men nu sakta håller på att bli säkrare. Härifrån kommer Choc Quib Town,  Colombias just nu mest framgångsrika grupp, som använder sitt afrocolombianska ursprung i musiken.

 


Pedro Ojeda
berättar att det är så nästan all populärmusik blivit till i Colombia, genom att artister från provinserna flyttat till städerna. Ibland för att skaffa sig en karriär, men ofta av tvång, för att komma undan våldet.

– Många musiker hamnade i Bogota och här spelade de på barer och bibliotek och på andra ställen, var som helst egentligen, säger Pedro.

– Det var hemskt, men för oss var det en intressant tid. Alla de gamla mästarna, som Sexteto Tabala och Son Palenque var här, och varje gång de spelade gick vi och såg dem, och det var så vi fick vår inspiration säger Pedro.

– Nu flyttar artister som Choc Quib Town och Bomba Estereo hit för att få en karriär, men i princip är det samma sak som händer. De tar med sig sina musikaliska idéer och gör ny musik, även om jag tycker att det ofta blir lite urvattnat med tiden. Choc Quib Town var till exempel bättre på sina första skivor, säger Pedro.

z

Lyssna

Vill du lyssna och ta del av Colombias musik som nämns i det här reportaget? Spana in den här playlisten!

Fredsprocessen

År 2012 inleddes hemliga förhandlingar mellan Farc-gerillan och regeringen om ett slut på det mer än 60-år långa inbördeskriget. I september i år skrevs ett avtal under, men för att det skulle träda i kraft krävdes ett ja i en folkomröstning. Det blev i stället ett nej, med knapp marginal, den 2 oktober.

Två månader senare hade avtalet omförhandlats och med vissa mindre förändringar och förtydliganden godtogs det av kongressen. Denna gång fick folket inte rösta.

Men för att fredsprocessen ska kunna genomföras krävs också att ett antal nya lagar antas. Dessutom kvarstår frågan om vad som ska hända med landets övriga gerillor. Som ELN, som också uttalat sitt intresse av ett fredsavtal men inte ingår i uppgörelsen. Och med de paramilitära grupper som hade statligt stöd under förre presidenten Uribes ämbetsperiod och som officiellt är demobiliserade, men som fortfarande terroriserar landsbygden.

Share This