Colombia: Skarpt läge när krig vill bli fred

Colombia har röstat nej till det fredsavtal som hade kunnat ge ett slut på 52 år av väpnad konflikt. Det senaste året har antalet dödsoffer sjunkit drastiskt – men samtidigt har våldet ökat mot politiska aktivister. OmVärlden träffade några av de drabbade.

Text: Linnéa Fehrm
Foto: Linnéa Fehrm, Miguel Reyes, Julio Barreras
1 oktober 2016

På Klaus Zapatas mammas hallvägg hänger bilder från den dödade sonens student.

Han sköts ihjäl när han spelade fotboll i sitt hemkvarter. Söndagen den sjätte mars 2016 blev den sista i livet för 20-åriga Klaus Zapata, kommunikatör för Colombias kommunistiska ungdomsförbund ”Juventud Comunista”. Han hade nyligen skapat onlinekampanjer mot narkotikahandel och illegal gruvdrift i sin hemkommun Suacha, en timme utanför huvudstaden Bogotá. Snart skulle han avsluta sina studier i kommunikation, fotografi och engelska.

Begravningen som ägde rum fyra dagar senare, påminde om ett demonstrationståg. Hundratals personer från vänsterorienterade partier och rörelser anslöt sig med flaggor, trummor, banderoller och vita nejlikor.

“Du som dog i kampen – ditt liv är inte slut; för dödade kamrater är vi inte tysta en minut!” skanderade begravningstådet framför kommunhuset i Suacha innan de fortsatte mot kyrkogården. Många av de politiskt aktiva i tåget har mottagit hot under den senaste tiden.

Trots att antalet dödsoffer för konflikten i Colombia har varit färre än på 51 år, tack vare den vapenvila som slöts mellan den colombianska regeringen och Farc-gerillan förra sommaren, har hot och våld mot aktivister och politiska ledare ökat.  Det hävdar bland annat forskningscentret Cerac, som rapporterar att antalet mord på ledare för sociala rörelser, politiska partier och fackföreningar steg med med 35 procent under 2015.

Enligt organisationen Somos Defensores (”Vi är försvarare”) har 51 personer som arbetar för mänskliga rättigheter fått sätta livet till hittills i år. Redan förra året ökade morden på ledande människorättsförsvarare med 14,5 procent. Det utgör en tredjedel av den globala statistiken för 2015, visar uppgifter från Frontline Defenders. Våldet kan bli ett direkt hinder i implementeringen av fredsavtalen, varnar de colombianska organisationerna.

Kriget i Colombia startade kring 1964, då gerillagrupperna Farc och ELN bildades efter att vänstern utestängts från Colombias politik. De inspirerades delvis av revolutionen på Kuba 1959.

Farc är den största av gerillorna. Dess ursprungliga mål är ett småbrukarvänligt regimskifte, men dess verksamhet präglas till stor del av kokainproduktion.

På 1980-talet bildades paramilitära styrkor för att hjälpa den colombianska försvarsmakten att bekämpa gerillorna.

Paramilitärena avväpnades officellt 2003. De ersattes av nya, kriminella grupper med delvis samma individer och geografiska placeringar, som bedriver bland annat droghandel och torpedverksamhet. Staten kallar dessa ”kriminella gäng” medan de av civilsamhället oftare kallas ”paramilitärer”.

Kriget har skördat omkring 220 000 offer, varav 80 procent civila. Nära sex miljoner är på flykt inom landet, vilket är flest i världen efter Syrien.

 

Imelda Daza blev beskjuten under ett möte som ja-sidan arrangerat inför folkomröstningen. Hon är säker på att attacken utfördes på uppdrag av motståndare till fredsavtalen.

 

EFTER 26 ÅR LÄMNADE svensk-colombianska Imelda Daza förra året Sverige och en lugn tillvaro som representant för Vänsterpartiet i Anebys kommunfullmäktige utanför Jönköping, för att leda vänsterpartiet Patriotiska unionen (Unión Patriótica) i Colombia.

Hon bekräftar att hennes partikamrater har levt mycket farligt sedan 2014, då det blev tydligt att fredsavtalet skulle komma att undertecknas. I maj i år utsattes hon själv för ett dramatiskt mordförsök.

– Vi var runt 20 personer från olika organsiationer och partier som hade samlats till ett möte i Cartagena den 6 maj för att arbeta med ja-kampanjen inför folkomröstningen. Plötsligt hörde vi hur vi blev beskjutna från fönstret. Efter några minuters skottväxling anlände polisen och vi kunde ta oss ut utan fysiska skador, berättar Imelda Daza.

Hon är säker på att attacken iscensattes av paramilitära gruppers torpeder, på uppdrag av mäktiga motståndare till fredsavtalen.

– De vill visa att det saknas förutsättningar för att implementera avtalen, att våldet kommer tvinga sig på, kommenterar hon.

I september erkände Colombias president, Juan Manuel Santos, statens ansvar i de mer än 3000 mord som ägde rum på Imelda Dazas partikollegor under 80-talets havererade fredsförhandlingar mellan regeringen och Farc-gerillan. Nästan lika många personer, bland dessa Imelda Daza, flydde utomlands.

Carlos Guevara arbetar med dokumentation på organisationen Somos Defensores (”Vi är försvarare”).

 

ATT DET SELEKTIVA VÅLDET har ökat under fredsförhandlingarna är ingen slump, menar Carlos Guevara, koordinatör för Somos Defensores dokumentationsarbete som genomförs med hjälp av bland annat svenska Diakonia. Han förklarar att förhandlingarna och den stundande folkomröstningen har förvärrat polariseringen i Colombias politiska klimat.

– Dels omges ja-kampanjen av en stigmatisering som genererar våld. Dels leder fredsförhandlingarna till andra frågor, som den om markrättigheter eller rättvisa för krigsoffer.

De flesta opinionsundersökningar tyder på att majoriteten kommer att rösta ja till avtalet, medan många anser att avtalsinnehållet låter Farc-gerillan komma för lätt undan. Men det finns också personer som helt enkelt inte vill att kriget ska ta slut, säger Carlos Guevara:

– Dessa personer är de som gynnas av kriget. De är till exempel stora markägare som utnyttjat konflikten för att köpa mark på olaglig väg, och som riskerar att förlora den efter att sanningstribunalerna startat.

Human Rights Watch har tidigare konstaterat att högerextrema, paramilitära grupper arbetar på uppdrag av starka ekonomiska intressen som vill förhindra att Colombias mark omfördelas. En av fredsavtalets punkter innebär att ge en större del av landsbygdsbefolkningen tillgång till jord. Idag äger 1,5 procent av befolkningen mer än hälften av jorden.

I februari skrev den colombianska tidningen El Tiempo att den allmänna åklagaren rapporterar hur paramilitära grupper, som regeringen väljer att kalla ”kriminella gäng”, försöker ta över före detta Farc-områden.

Farc, som uppstod ur kampen för landreformer på 60-talet, har i enlighet med fredsavtalet lovat att upphöra med kokainsmugglig som står för en stor del av gerillans inkomster. En FN-rapport från 2015 indikerade att 70 procent av landets coca-odlingar ligger i Farc-områden.

Förutom sociopolitiska ledare och fredsaktivister har det selektiva våldet, enligt en FN-rapport från mars 2016, slagit särskilt hårt mot människorättsförsvarare i områden med markkonflikter. De är personer som driver kampanjer mot gruv- och vattenkraftprojekt eller kräver att få tillbaka de hus och gårdar som de en gång tvingades fly ifrån.

Somos Defensores påpekar att det är upp till statsåklagaren att peka ut de skyldiga, men uppskattar att före detta högerextrema paramilitärer ligger bakom mer än två tredjedelar av angreppen under 2015. Fem procent kopplar de till polis och militär medan Farc och vänstergerillan ELN antas vara skyldiga till en procent av fallen.

Vägen till fred

Fredssamtalen mellan regeringen och och Farc påbörjades i november 2012. De har bedrivits i Kubas huvudstad Havanna, med medlingsstöd av Kubas och Norges regeringar.

20 juli 2015: Farc-gerillan deklarerar en månads vapenvila. Denna förlängs sedan på obestämd tid.
22 juni: Parterna kommer överens om den punkt i avtalet som reglerar bilateral vapenvila och avväpning.
24 augusti: Representanter för parterna i Havanna meddelar att de kommit fram till ett slutligt fredsavtal.
25 augusti: Parterna utropar ett slutgiltigt eldupphör.
26 september: Fredsavtalet skrivs under av representanter för den colombianska regeringen och Farc.
2 oktober: Folkomröstning om det fredsavtal som signerades den 26 september.

Den mördade Klaus Zapatas mamma Lenis Castañeda visar en bild av sonen, som drömde om att bli fotograf.

 

VEM MÖRDADE Klaus Zapata? Enligt en poliskommuniké som citeras av nyhetskanalen RCN, mördades Klaus Zapata under en ”het diskussion” i samband med fotbollsmatchen han deltog i. Detta har inte kunnat bevisas, eftersom övervakningskamerorna runt fotbollsplanen av okänd anledning hade stängts av den dagen.

Klaus Zapatas familj och partikamrater misstänker istället att gärningsmannen utnyttjade grälet för att genomföra ett överlagt mord.

– Han berättade aldrig att han var hotad. Eller så gjorde han det utan att vi förstod. Men sedan han började driva kampanjer mot den illegala gruvdriften här i Suacha, märkte jag hur han förändrades och verkade orolig. Efter hans död upptäckte vi att han hade en kniv i sängen och Klaus hade aldrig någonsin på sig något sådant, säger Lenis Castañeda, mamma till Klaus Zapata.

Carlos Guevara berättar att Somos Defensores har hittat information på brottsplatsen som som inte återfinns i rättsmaterialet, som till exempel motstridiga vittnesmål om var Klaus mördades.

– Om utredningen har så många brister trots att mordet ägde rum nära huvudstaden, vad händer då på de platser där det är omöjligt att komma åt bevis snabbt, eller i de fall åklagarmyndigheten inte talar med vittnen förrän ett halvår efter brottet? säger han och fortsätter:

– De flesta förundersökningar utgår från att brottet begåtts med icke-politiska motiv, som i Klaus fall. Människorättsförsvarare identifieras oftast som småbrukare, student eller något annat.

Carlos Guevara berättar om en studie som gjordes av Somos Defensores år 2013, som visar att bara 30 procent av dödade aktivister och ledare beskrivs som sådana under utredningen.

Han tillägger att sådan information är viktig i till exempel Klaus fall, efterso han bodde i ett område som präglas av samma aktörer han motarbetade: paramilitärer och narkotikaligor. Samtidigt är rättssystemet infiltrerat av illegala grupper, som ingriper i processer som kan skada dem.

Vad skulle det betyda för dig om mordet på Klaus klaras upp, frågar jag Lenis Castañeda. Hon tittar ner på fotografiet av sin son:

– Jag vet att Klaus har det bra nu, men jag kan inte sluta känna ilska, för jag vill veta vem som gjorde det här. Det kommer inte ge mig honom tillbaka. Men det skulle vara en enorm lättnad, att veta att i ett av dessa tusentals mordfall har samhället och politiker vaknat.

Under 2015 ökade antalet mord på ledare för sociala rörelser, politiska partier och fackföreningar i Colombia från 78 till 105 jämfört med 2014, enligt Cerac.

Somos Defensores dokumenterade en uppgång av mord på människorättsförsvarare från 55 till 63 under samma år.

Organisationerna rapporterar 43 respektive 51 mord mellan första januari och 15 september 2016.

Bilden är tagen vid en manifestation inför folkomröstningen den 2 oktober 2016. ”Det finns människor med makt som inte vill ha fred för de lever på kriget” står det på kvinnans plakat.

Tillägg måndagen den 3 oktober 2016:

Colombia sa nej till fredsavtalet

I en dramatisk folkomröstning har colombianerna förkastat fredsavtalet mellan Farc-gerillan och regeringen. Detta kom som en överraskning då Ja-sidan uppfattades ha en stark majoritet.

Nu väntar omförhandlingar, men enligt flera colombianska medier vill inte gerillaledarna gå med på hårdare villkor. Från regeringssidan och Farc-ledningen är budskapet dock enigt: en återgång till våldsamheterna är inte aktuell.

Kritikerna är många, bland annat den förre presidenten Álvaro Uribe Vélez som på sin Twitter släppte en video där han kritiserade regeringens eftergivenhet och anklagade regeringen för att köpa röster för ja-sidan. Han kritiserade möjligheten att släppa in Farc i politiken.

– Freden är illusorisk, Havanna-avtalen en besvikelse, hävdar den forne presidenten Álvaro Uribe Vélez på Twitter.

Att den nuvarande presidenten Juan Manuel Santos velat ha ett fredsavtal till varje pris är en vanlig uppfattning bland många colombianer. En sådan president går till historien och kan nomineras till Nobels fredspris, ett erkännande den ambitiöse Santos kan tänkas sträva efter. Att Farc går med på mindre välkomnande villkor är osannolikt, men inte omöjligt.

Samtidigt finns ett stort mått av välvilja och krigströtthet, även bland de högsta ledarna på båda sidor.

– Efter dagens resultat (i omröstningen), vet vi att vår utmaning som politisk rörelse är ännu större, och kommer kräva mer av oss för att bygga en stabil och varaktig fred. Farc står fast i sin fredslängtan och intygar att endast använda ord som vapen för återuppbyggnad och framtid, tillkännagav Timoléon Jiménez, överbefälhavare för Farc.

Även i Sverige är reaktionerna på valresultatet starka.

– Det här resultatet var jättetråkigt. Farc har ju visat välvilja genom att respektera vapenvilan och be om ursäkt för rörelsens brott mot mänskligheten. Men visst fanns det en stor risk för att resultatet skulle bli som det blev, säger Claudia Polo, samordnare på Colombiagruppen.

Samtidigt var valdeltagandet väldigt lågt och inte representativt; enligt tidningen El País gick knappt 37 procent av de röstberättigade till valurnorna. Mycket tyder på att närheten till konflikten var avgörande för attityden till fredsavtalet, då andelen som röstade för fred var högre i drabbade områden än i orörda regioner.

– Vi fortsätter att stödja alla dem som har trott på freden, och vi kommer att ligga på både vår egen och den colombianska regeringen. Det internationella samfundet får inte tro att det är över, säger Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia.

För Colombia väntar nu ännu en period med osäkerhet kring fredsavtalet, som oavsett utfall kommer lämna landet delat en lång tid framöver.

Markus Engstrand

Share This