logo

Kaffebönderna i Tanzania ska organisera sig och lära sig ta bättre betalt – det är målet med ett internationellt biståndsprojekt som stöds av bland annat Sida och svenska Löfbergs. Men forskaren Jonas Ewald misstänker att projektet kan vara en strategi för att få billigt kaffe. I en serie artiklar granskar OmVärlden och tidningen Arbetet företagens nya roll i biståndet.

  logo  

Kaffebönderna i Tanzania ska organisera sig och lära sig ta bättre betalt – det är målet med ett internationellt biståndsprojekt som stöds av bland annat Sida och svenska Löfbergs. Men forskaren Jonas Ewald misstänker att projektet kan vara en strategi för att få billigt kaffe. I en serie artiklar granskar OmVärlden och tidningen Arbetet företagens nya roll i biståndet.

Bistånd ger vinst till bönder – och till storföretag

D et strilar ett lätt regn över Taines Mwanalubusyas och Justina Mwanalubusyas kaffeodlingar. De två änkorna står mellan kaffeträden och håller upp varsin kvist med ljusgröna bönor. De ler vant mot kameran. Det märks att de har visat upp sina odlingar tidigare. 2016 var ett bra år – ja, faktiskt det bästa de båda kvinnorna har upplevt. – Vinsten från kaffet blev 1 600 kronor var, förklarar de. Förutom kaffe odlar de också bananer och majs. Men det är kaffet som ger kontanter. Odlingarna i byn som ligger i jordbruksområdet Igale, i Mbeyaregionen i sydvästra Tanzania, ingår i ett Sidaprojektet som även backas upp av ett nätverk internationella kaffeföretag där svenska Löfbergs ingår. Byns kaffeodlare har genom projektet bildat en odlingsgrupp som lär sig bättre jordbruksmetoder och att anpassa odlingarna till klimatförändringar. De hjälper varandra också vid skörd och torkning av kaffet. Mbeyaregionen kallas för Tanzanias kornbod och ligger på 1500 meters höjd i en geologisk spricka – Rift Valley – som skär genom östra Afrika. Jorden är mycket bördig. Perfekt för att odla arabicakaffe, det kaffe som säljs mest i Sverige. Taines och Justina Mwanalubusyas bor i varsitt hus på gården som de ärvt av deras bortgångne man Josta.

 

”Nu kan vi försörja oss själva”

– Innan han dog för tre år sedan delade han upp allt mellan oss. Det var bra för nu kan vi försörja oss själva, säger Taines Mwanalubusyas som vet hur vanligt det är att änkor tvingas bort från hus och gård när mannen dör. Kvinnorna får en stor del av sina inkomster genom att sälja kaffet till en så kallad depotgrupp – en förening som samlar in och säljer vidare kaffe från många små gårdar. Genom att gå ihop i en depotgrupp kan bönderna sälja kaffe direkt till kaffeimportörer och tjäna mer eftersom inga mellanhänder ska ha betalt. – När det är dags att skörda bären betalar jag bärplockare åtta kronor per hink. En bra plockare kan fylla 40 hinkar på en dag, säger David Mwasabwite som är ordförande för depotgruppen som har 450 kaffeproducerande bönder som medlemmar, däribland de två änkorna. Kaffet bidrar till inkomster för fler än dem som odlar och David Mwasabwite betalar dubbelt så mycket som minimilön för dagarbetare. Projektet som de alla ingår i heter Coffee Farmers Alliances in Tanzania (CFAT) och stöds av Sida. Det liknar många andra biståndsprojekt för småbönder i södra Afrika men det finns en stor skillnad. Detta projekt drivs av International Coffee Partnership (ICP), vilket är ett nätverk av internationella kaffebolag. ICP startade 2001 och Kathrine Löfberg är ordförande i både ICP och Löfbergs moderbolag. Löfbergs är fortfarande ett familjeägt bolag och är Sveriges tredje största rosteri. Svenska ambassaden i Tanzania och de som arbetar med näringslivssamverkan på Sida är nöjda med projektet. Bönderna som deltagit har mellan åren 2013 och 2016 ökat sina inkomster från 600 till 1 500 dollar (motsvarande från 5 700 kronor till 14 200 kronor). – Vi tittar på vilka aktörer vi kan samarbeta med här i Tanzania och som kan bidra med att förbättra situationen lokalt. Man får inte sitta still utan måste aktivt söka upp det som kan bidra till att det blir bättre, säger Ulf Källstig, chef för biståndet på svenska ambassaden i Tanzania på frågan varför de valde att stödja ett näringslivsinitiativ som detta.

 

Rättvisemärkt kaffe kunde gett mer pengar

En kritik som lyfts är dock att bönderna skulle kunnat tjäna ännu mer om deras kaffe var rättvisemärkt och ekologiskt. För skörden 2016 tjänade kaffebönderna 20 kronor för varje kilo de sålde. Hade de varit med i Fairtrade hade de fått mer än 25 kronor. Hade de sen också odlat miljöcertifierat kaffe hade de kunnat tjäna upp till 35 kronor kilot. Men chefen för CFAT-projekt i Tanzania, Ina Walter, tycker ändå inte att det är ett bra alternativ. – Nej, certifiering gynnar bara revisorer och certifieringsinstitut. Dessutom får konsumenterna ett dyrt kaffe som smakar dåligt, säger Ina Walter.


Kaffeprojektet ICP

International Coffee Partnership (ICP) är ett nätverk av internationella kaffebolag där svenska Löfbergs ingår tillsammans med Neumann Kaffe Gruppe, Tchibo, Lavazza, Paulig, Joh. Johannson och kroatiska Franck.

Två år efter de första kontakterna mellan Sida och Löfbergs, påbörjas utbetalningarna till projektet som uppgår till sammanlagt 6,7 miljoner kronor över tre år. Ett nytt kontrakt för fas två, ingicks i juni 2016. Denna gång bidrar Sverige med 11,4 miljoner kronor, varav nära hälften, 5,2 miljoner, betalades ut för det halva året 2016.

”Visst är det bra om kaffeindustrin kan bidra med att organisera kaffebönderna i Tanzania men jag undrar om det verkligen är starka bondekooperativ de vill ha.” – Jonas Ewald, forskare inom freds- och utvecklingsforskning.

”Visst är det bra om kaffeindustrin kan bidra med att organisera kaffebönderna i Tanzania men jag undrar om det verkligen är starka bondekooperativ de vill ha.”
– Jonas Ewald, forskare inom freds- och utvecklingsforskning.

 

Justina kommer runt hörnet på huset. Plåttaket som skyddar från regn har man haft råd med på grund av kaffet.

 

IDÉN MED Fairtrade är att bönder garanteras ett minimipris. Med stöd kan de gå ihop och sälja kaffet till ett bättre pris direkt till marknaden. Men för Fairtrade är kritik av de stora kaffebolagen en känslig fråga eftersom Fairtrade säljer sitt certifierade kaffe genom de stora kafferosterierna. De är alltså beroende av dem.

Enligt en källa på Fairtrade vill kaffebolagen helst bara jobba med egna projekt och egna program och därmed undvika certifiering.

Löfbergs är det rosteri som säljer mest Fairtradekaffe i Sverige. På frågan om varför projektet i Tanzania inte arbetar med certifiering svarar vikarierande kommunikationsdirektör Anders Thorén via epost:

”International Coffee Partners skapar möjligheter för småskaliga kaffebönder att organisera sig och utvecklas. Projekten i Tanzania sker i områden där kunskaps- och färdighetsnivån fortfarande är låg och där steget till en certifiering är för stort just här och nu.”

De flesta aktörer i Tanzania är också eniga om att bönder måste gå ihop och det finns initiativ för att få igång kooperativ – men få fungerande bondekooperativ har hittills formats.

Den tanzaniska staten förstörde den kooperativa strukturen, som tidigare var en viktig del i kampen mot den Brittiska kolonialmakten, uppger forskaren Jonas Ewald vid Linnéuniversitetet.

I mer än 20 år har han studerat samhällsutvecklingen i Tanzania. Enligt honom föll kooperativen i Tanzania sönder för att det styrande partiet aktivt motarbetade alla parallella strukturer som skulle kunna utgöra ett hot mot det statsbärande socialistiska partiet.

 

Kooperativet förlorade sin dragningskraft

En annan orsak var, enligt Jonas Ewald,  marknadsekonomins införande på 1980-talet som ökade efterfrågan på individuella lösningar och kooperativen förlorade sin dragningskraft.

Jonas Ewald har en kluven syn på att stora internationella företag nu satsar på att stödja småbönder som organiserar sig.

– Visst är det bra om kaffeindustrin kan bidra med att organisera kaffebönderna i Tanzania men jag undrar om det verkligen är ett stark bondekooperativ de vill ha eller om det främst är billigt kaffe, undrar han.

I Mbeya kämpar Taines och Justina Mwanalubusya och David Mwasabwite med att förbättra kaffeproduktionen. Det är ett hårt liv att överleva på en liten gård.

De får mer pengar för sitt kaffe nu än tidigare. Men ändå räcker inkomsterna och maten de odlar knappt till för dem själva, än mindre för barn och barnbarn. Davids barn har lämnat Igale och kommer sällan på besök. Justina har en dotter som bor med henne. Och Taines har tre barnbarn hos sig. Alla utom ett av Taines sex vuxna barn har lämnat byn för att hitta försörjning runtom i Tanzania.

– Mina andra barn vet inte ens hur man använder en hacka och de vill inte jobba med lantbruk, säger Taines Mwanalubusya.
Petter Bolme

Vill du läsa mer om biståndsprojekt som drivs av storföretag?
H&M, Volvo, Tetra Pak och Löfbergs Lila har alla fyra drivit projekt –
med varierande resultat.
Läs mer här

Människorättsorganisationer:
”Stor risk att biståndet blir ett kommersiellt redskap”

Det är en stark trend bland världens givarländer att använda biståndsmedel för att underlätta etablering av egna företag i fattiga länder.

– Risken är dock stor att bistånd blir ett politiskt och kommersiellt redskap snarare än ett stöd till fattiga länder på deras egna villkor, säger Jesse Griffith, ordförande i det europeiska nätverket för människorättsorganisationer Eurodad som är ett nätverk för 47 europeiska människorättsorganisationer.

Nätverket är starkt kritiska till den förändring av biståndet som de anser sig se.

– Givarländernas logik är ungefär så här: den privata sektorn är oerhört viktig för jobb och tillväxt i utvecklingsländer. Därför ska vi använda biståndsmedel för att stödja att storföretag från våra egna länder kan etablera sig där. Men det är en olycklig sammanblandning av politiska och kommersiella intressen och fattigdomsbekämpning.

 

Vilka är riskerna med stöd till företag enligt Eurodad?

– Att den lokala företagsamheten inte kan växa på grund av konkurrens från europeiska storföretag och att givarländerna prioriterar mellaninkomstländer där det är lättare att snabbt få en god marknad än i fattiga länder – de som allra mest behöver bistånd, säger Jesse Griffith.

En högaktuell fråga är de nya regler för exportkrediter som OECDs biståndskommitté DAC är i färd med att genomföra. Tidningen Omvärlden skrev om detta i december förra året. Det handlar om att OECD-DAC vill ändra definitionen för vad som är bistånd, så att investeringar, lån och exportgarantier till privata företag kan räknas in.DAC- förslaget är inte offentligt.

– Det är mycket olyckligt att en sådan här enorm förändring av biståndet genomförs i en sluten process utan att utvecklingsländerna själva eller civilsamhällets organisationer fått delta, säger Jesse Griffith.

Bistånd till ramorganisationer

Fackföreningsrörelsen är en av 17 civilsamhällesorganisationer som får Sidabidrag för internationell verksamhet genom det så kallade ramanslaget, förra året med 112 miljoner kronor. Andra organisationer som får sådant stöd är We Effect, Diakonia och Palmecentret. Arbetslivsfrågor får Sidabidrag även via anslaget till FNs arbetslivsorgan ILO.

Människorättsorganisationer:
”Stor risk att biståndet blir ett kommersiellt redskap”

Jesse-Griffiths-766x1024

Det är en stark trend bland världens givarländer att använda biståndsmedel för att underlätta etablering av egna företag i fattiga länder.

– Risken är dock stor att bistånd blir ett politiskt och kommersiellt redskap snarare än ett stöd till fattiga länder på deras egna villkor, säger Jesse Griffith, ordförande i det europeiska nätverket för människorättsorganisationer Eurodad som är ett nätverk för 47 europeiska människorättsorganisationer.

Nätverket är starkt kritiska till den förändring av biståndet som de anser sig se.

– Givarländernas logik är ungefär så här: den privata sektorn är oerhört viktig för jobb och tillväxt i utvecklingsländer. Därför ska vi använda biståndsmedel för att stödja att storföretag från våra egna länder kan etablera sig där. Men det är en olycklig sammanblandning av politiska och kommersiella intressen och fattigdomsbekämpning.

Vilka är riskerna med stöd till företag enligt Eurodad?

– Att den lokala företagsamheten inte kan växa på grund av konkurrens från europeiska storföretag och att givarländerna prioriterar mellaninkomstländer där det är lättare att snabbt få en god marknad än i fattiga länder – de som allra mest behöver bistånd, säger Jesse Griffith.

En högaktuell fråga är de nya regler för exportkrediter som OECDs biståndskommitté DAC är i färd med att genomföra. Tidningen Omvärlden skrev om detta i december förra året. Det handlar om att OECD-DAC vill ändra definitionen för vad som är bistånd, så att investeringar, lån och exportgarantier till privata företag kan räknas in.DAC- förslaget är inte offentligt.

– Det är mycket olyckligt att en sådan här enorm förändring av biståndet genomförs i en sluten process utan att utvecklingsländerna själva eller civilsamhällets organisationer fått delta, säger Jesse Griffith.

Bistånd till ramorganisationer

Fackföreningsrörelsen är en av 17 civilsamhälles-
organisationer som får Sidabidrag för internationell verksamhet genom det så kallade ramanslaget, förra året med 112 miljoner kronor. Andra organisationer som får sådant stöd är We Effect, Diakonia och Palmecentret. Arbetslivsfrågor får Sidabidrag även via anslaget till FNs arbetslivsorgan ILO.

Biståndsveteranen:
”Svårt att veta om det minskar fattigdom”

 

Det är svårt att bedöma i vilken mån bistånds via näringslivet bidrar till att minska fattigdomen, hävdar biståndshistorikern och den före detta Sidamedarbetaren Bertil Odén.

– Ofta har underlagen varit dåliga och konkurrensutsatta företag kan inte vara öppna med allt. Det gör det svårare att genomföra utvärderingar, säger han.

Enligt Bertil Odén har relationen mellan Sida och svenska företag förändrats drastiskt de senaste 15 åren. Företagen har fått en betydligt närmre relation till Sida och större möjligheter att initiera projekt och påverka biståndet.
När Sida byggde upp en ny avdelning för samverkan med företag för ett tiotal år sedan rekryterades många i personalen direkt från näringslivet.

– Det var något nytt, personer med en helt annan bakgrund kom in på Sida.

 

En effekt är att biståndspengar används för att marknadsföra svenska företag. Det tycker dock inte Bertil Odén behöver vara fel.

– Biståndet måste bedömas utifrån effekterna på fattigdomsminskning. Det viktiga är att faktiskt kunna visa att företagsbiståndet har bidragit till minskad fattigdom. Eller åtminstone göra troligt att projekten bidragit till detta.

 

Biståndsveteranen:
”Svårt att veta om det minskar fattigdom”

Det är svårt att bedöma i vilken mån bistånds via näringslivet bidrar till att minska fattigdomen, hävdar biståndshistorikern och den före detta Sidamedarbetaren Bertil Odén.  – Ofta har underlagen varit dåliga och konkurrensutsatta företag kan inte vara öppna med allt. Det gör det svårare att genomföra utvärderingar, säger han. Enligt Bertil Odén har relationen mellan Sida och svenska företag förändrats drastiskt de senaste 15 åren. Företagen har fått en betydligt närmre relation till Sida och större möjligheter att initiera projekt och påverka biståndet. När Sida byggde upp en ny avdelning för samverkan med företag för ett tiotal år sedan rekryterades många i personalen direkt från näringslivet. – Det var något nytt, personer med en helt annan bakgrund kom in på Sida. En effekt är att biståndspengar används för att marknadsföra svenska företag. Det tycker dock inte Bertil Odén behöver vara fel. – Biståndet måste bedömas utifrån effekterna på fattigdomsminskning. Det viktiga är att faktiskt kunna visa att företagsbiståndet har bidragit till minskad fattigdom. Eller åtminstone göra troligt att projekten bidragit till detta.

Omvärlden & Arbetet granskar
företagens roll i biståndet.

Omvärlden & Arbetet granskar
företagens roll i biståndet.

Share This