Irans dåliga samvete

Sextio procent av Irans befolkning är under 30 år. Många föräldrar är plågsamt medvetna om hur svårt det är att vara ung i ett land styrt av sedlighetspolis och försöker på olika vis göra livet lättare för sina barn. Följ med på en resa till det unga Iran.

Ali och Ramin köper hämt-pizza i ett rikt område i norra Teheran.

Ali Hazanzadeh säger att han tänker rösta. Vi träffas en torsdagseftermiddag på ett café där han arbetar, i närheten av Teherans hektiska universitetsområde, på en sidogata till huvudgatan Valiasr. Det ihärdiga tutandet från bilarna hörs knappt över musiken som spelas i högtalarna. Det har gått sex veckor sedan avtalet för att häva sanktionerna äntligen skrevs under. Det tog fyra år av förhandlingar mellan Iran och USA och ett löfte från Irans sida att dra ner på sitt omstridda kärnvapenprogram. President Hassan Rouhani beskrev dagen då sanktionerna lyftes som ett ’gyllene blad’ i landets historia som skulle kunna förändra landets ekonomi. Ett av Rouhanis vallöften var just att få ut landet på den internationella handelsmarknaden igen.

Det är ännu för tidigt att sätta fingret på någon konkret förändring som skett. Ändå påstår Ali att han känner något positivt i luften. Han ser sig runt i lokalen där han arbetar: ännu ett nyöppnat ställe som påminner om vilket västerländskt café som helst och med en meny av allt som inte är iranskt. Det är Ali som skapat menyn: generösa tallrikar med engelsk frukost, hamburgare, pastarätter, milkshakes och kakbitar täckta av ett tjockt lager rosa glasyr. Om det inte vore för att alla kvinnliga gäster bär slöja över håret och manteau över byxor, eller leggings, skulle vi kunna vara varsomhelst i Europa eller USA. Innan Ali började här, försökte han ett kort tag att driva ett café med två av sina tre systrar.

– Men det blev för slitigt och det är inte alls vad jag vill göra i framtiden, säger han och tänder en cigarett.

Kanske är skillnaden som Ali känner i luften inget mer än ett nytt hopp, samma hopp som fick honom att den 26 februari lägga sin röst i parlamentsvalet på ‟Hoppets lista”, en allians av reformister och moderater som leddes av Mohammad Reza Aref som var vice president under Mohammed Khatamis tid som president 1997-2005.

– Kanske kommer min röst inte att förändra något, men om jag inte röstar så ger jag ju upp chansen att ens försöka, säger Ali.

Ungefär som 2005 då alltför många avstod från att rösta i presidentvalet på grund av tidigare besvikelser eller brist på resultat, och sedan vaknade upp med Mahmoud Ahmadinejad som president. Valutgången innebar en tillbakagång i den liberala utveckling som skett under president Khatamis tid. Ahmadinejad strävade istället efter att återställa värderingar från revolutionen. I en intervju med den iransk-amerikanska journalisten Azadeh Moaveni strax efter valet 2005 förklarar mullan Hajj Agha att han tror att den verkliga orsaken till Ahmadinejads överraskande seger var ett resultat av reformisternas forna oförmåga att organisera sig. Åtta år av misslyckade reformer hade gjort folk besvikna och likgiltiga för politik. Om reformisterna istället valt en karismatisk kandidat som fokuserat på social och ekonomisk förändring så hade folk röstat på den och inte på Ahmadinejad, som i sin populistiska valkampanj lockade med rättvisa för de fattiga och landets många krigsveteraner.

Iran är en islamisk republik – men i praktiken en religiös diktatur. Oppositionen tystas brutalt med fängelse, tortyr, spöstraff eller avrättning.

Sedan revolutionen 1979 styrs landet av en högste ledare – just nu ayatollan Ali Khomeinis  – som enligt konstitutionen är den yttersta uttolkaren av Guds vilja.

Men ayatollan är samtidigt indirekt vald av folket. I allmänna val väljs ledamöter till Expertförsamlingen ­– 88 herrar som ansvarar för att utnämna ayatollan. Det finns också ett folkvalt parlament och en folkvald president, men dess makt är begränsad.

 

 

 

Iran är en islamisk republik – men i praktiken en religiös diktatur. Oppositionen tystas brutalt med fängelse, tortyr, spöstraff eller avrättning.

Sedan revolutionen 1979 styrs landet av en högste ledare – just nu ayatollan Ali Khomeinis  – som enligt konstitutionen är den yttersta uttolkaren av Guds vilja.

Men ayatollan är samtidigt indirekt vald av folket. I allmänna val väljs ledamöter till Expertförsamlingen ­– 88 herrar som ansvarar för att utnämna ayatollan. Det finns också ett folkvalt parlament och en folkvald president, men dess makt är begränsad.

 

”Jag är bekymrad över min framtid”, säger Ali.

Visst har han ständigt något nytt projekt på gång vid sidan av caféjobben men allt verkar rinna ut i sanden och han säger att han fortfarande inte riktigt vet vad han vill, att han liksom så många andra känner sig en aning deprimerad och förvirrad. Ska han läsa upp betygen och försöka bli antagen till ett universitet i Turkiet, det land där iranier har lättast att få visum, ett land där han känner på sig att livet kunde vara bättre, mindre komplicerat, friare? Han vet inte hur han ska få tiden att räcka till och absolut inte var han ska få pengarna ifrån. En timlön i ett café räcker knappt till en lunch och arbetet där tar dessutom upp större delen av hans tid.

Medan Ali hjälper sin pappa med hyran för den lilla trerummaren strax söder om centrum, kör hans vänner bilar som deras föräldrar köpt till dem och verkar inte behöva bekymra sig om pengar.

– De flesta av mina vänner kommer från de förmögna kvarteren längre norrut, säger han.

Klasskillnaderna är stora i Iran. Ali kommer från en arbetarfamilj, men genom sina caféjobb har han skaffat sig vänner från olika samhällsklasser, och han rör sig mest i övre medelklasskretsar. Han och hans vänner har helt olika förutsättningar i livet.

Någon minimilön existerar inte i landet, men en genomsnittsinkomst ligger runt 3000 kronor per månad. Många har två eller tre jobb för att klara sig.

Sextio procent av landets befolkning är under 30 år och enligt Centralbanken ligger landets arbetslöshet på dryga tolv procent. Bland de arbetslösa är hela 25 procent ungdomar. Det bidrar till att ungdomar bor hemma länge. En annan orsak till det är också att staten ser med stränga ögon på unga kvinnor som bor ensamma eller på ogifta par som bor tillsammans, även om det sakta men säkert börjar accepteras i större städer. Kurvan för antal giftermål i Iran går stadigt nedåt.

Enligt en sociologiprofessor vid Teherans universitet beror ungdomars ointresse för äktenskap på att de som föddes på 80- och 90-talet har fått en annan syn på livet jämfört med äldre generationer. Sociala mediers framväxt har bidragit till större frihet i sociala relationer och medelklassungdomar kan numera ha förhållanden utan att gifta sig. I ett samhälle utan till exempel pubar och barer har möjligheterna att röra sig utanför sina egna kretsar tidigare varit begränsade. Med sociala medier har nya chanser uppstått att lära känna andra.

En annan orsak till att många män avstår ifrån att gifta sig är de är oroliga för hur de ska klara att försörja en hustru om de inte kan försörja sig själva.

Historikern Nina Ansary menar att unga kvinnor, å andra sidan, inte gifter sig eftersom lagen för gifta kvinnor är så begränsande. Enligt iransk lag behöver en gift kvinna sin mans tillstånd för att resa utomlands och mannen kan hindra sin fru från att jobba ifall han tycker att det kan skada hennes rykte.

%

av Irans befolkning är under 30 år.

%

av studenterna på Irans universitet är kvinnor.

%

av de arbetslösa är ungdomar.

%

läs- och skrivkunnighet bland ungdomar 15-25.

%

Med så mycket har antalet skilsmässor ökat 2006-2013.

Antal giftermål i Iran sjunker stadigt sedan ett par år tillbaka:

  • 2011: 880 000 100%
  • 2012: 820 000 93%
  • 2013: 770 000 87%

Drömmen om egen lya

Alis väninna Leian är en ung kvinna som bor själv i Teheran. Hon hör till undantagen bland de unga, de flesta bor kvar med sina föräldrar. Leian försörjer sig genom att ge privatlektioner i engelska men får hyran betald av föräldrarna som bor i Mashhad, inte långt från gränsen till Afghanistan. Hon kom ensam till Teheran för att studera fotografi och vetskapen att hennes föräldrar bor långt bort gör det kanske lättare för grannar att acceptera hur hon lever.

Leian vet att hon är lyckligt lottad och hennes lägenhet har blivit vänkretsens samlingspunkt. I ett land utan offentligt nöjesliv sker det mesta inom hemmens väggar och alltid med risk att en granne tjallar och att ordningspolisen sätter stopp för sammankomsten.

På en fest hemma hos Ramin står hans kompis Barbod ensam i ett hörn. Den stora lägenhetens takterrass är full av unga män och kvinnor som pratar eller dansar till hög musik.

– Iran stressar mig. Man vet aldrig när festen tar slut, det kan hända i vilket ögonblick som helst, säger han.

Och en stund senare ringer det faktiskt på dörren. Det är ordningspolisen som skickar hem alla gäster och tar med sig Ramin till polisstationen. Inte så konstigt att tendensen hos unga är att planera så lite som möjligt och att njuta av ögonblicket. Att leva lite som den persiske poeten Omar Khayyam skrev: ‟Min vän, låt oss inte tänka på i morgon, men låt oss njuta av livets flyktiga ögonblick.”

När Ramin släpps, med böter, rycker han på axlarna och skrattar åt vad som hänt. Pengar är inga problem och hans föräldrar är förstående. Det kommer visserligen att dröja ett tag tills nästa fest hos honom men under tiden kommer det finnas andra fester.

Många ungdomar verkar lyckas med konststycket att leva i nuet mer än någon annanstans. Det är förstås utmattande att leva med stressen att du kan bli stoppad för att du klär dig på ett olagligt sätt, för att du är på en privat fest eller för att du gjort något annat som upprör sedlighetspolisen. Då blir de stunder tillsammans med vänner som kan få dig att glömma vardagen ovärderliga.

– Hade du roligt? frågar Ramin nästa gång vi ses. En ofta förekommande fråga.

Öar av frihet

”Jag trivs bättre här, där livet känns friare och mindre kontrollerat än i Teheran.”
Sahar Rahmanpor

Öar av frihet: ”Jag trivs bättre här, där livet känns friare och mindre kontrollerat än i Teheran.” / Sahar Rahmanpor

Hormuzsundet som förbinder Persiska viken med Arabiska havet och Omanviken har varit en viktig sjöled sedan antiken, och är så än idag. Här igenom skeppas 20 procent av världens olja. I sundet ligger öarna Qeshm och Hormuz. Här går det traditionella ö-livet sin gilla gång enligt klara könsroller. Av oljerikedomar syns inga spår.

Kvinnorna som lever på öarna klär sig i traditionella chadorer och gömmer ansiktet bakom masker sedan tiden då öborna lydde under portugisiskt kolonialstyre. Kvinnor och flickor sköter om hus och barn, och lagar mat. Män försörjer familjen så gott det går på en plats där möjligheterna är begränsade. Familjerna är stora och långa eftermiddagar fördrivs med vänner, vattenpipor och sött te.

Här tillbringar Sahar Rahmanpor sina vintrar. Sahar kommer från Teheran och hon delar upp året mellan staden om sommaren och den persiska ön under vinterhalvåret. Hon kallar sig en nomad som faller utanför normen. Tillsammans med sin pojkvän tar hon dagen som den kommer. Liksom många andra ungdomar från fastlandet tycker hon om att bo på en plats där livet känns friare och mindre kontrollerat än i en stor stad som Teheran eller Shiraz.

Hormuz röda sand och ensliga stränder eller Qeshms ökenlandskap, mangroveskog och saltgrottor erbjuder ett lugnare alternativ till storstadens stress. Här följer livet ett annat tempo, det är varmt och det känns ofta som om tiden står still, som om klockslag och datum inte spelar någon större roll.

Sahar tillbringar sina vintrar på ön Qeshm där hon säljer smycken och sjalar som hon själv tillverkar. Hon hjälper också till i hemmet hos familjen där hon hyr ett rum.

Öborna lever och låter leva, inte som i större städer där invånare ofta kontrollerar varandra och där risken att falla under sedlighetspolisens lupp är större. Öarna beskrivs ofta som en plats där ungdomar från fastlandet kan spendera tid och känna sig fria, även om friheten alltid är betingad i den meningen att den kan tas ifrån dig närsomhelst – om revolutionsgardet bestämmer sig för att göra en kontroll. Deras kontroller må vara mindre frekventa här än på fastlandet men nyligen stängde de ner campingen på Hormuz efter att den kanadensiska tidningen VICE publicerade en artikel med bilder på bikiniklädda kvinnor på öns stränder.

– Jag skulle vilja slå mig ner här, kanske öppna ett hostel med min pojkvän, men vi bråkar mycket, så jag vet inte, säger Sahar medan hon målar ögonen med svart kajal.

Med sig har hon en resväska full av sjalar, tyger och smycken som hon gjort själv och som hon försöker sälja på ön. Hittills har hon inte sålt mycket och på frågan hur hon kan försörja sig här hela vintern, rycker hon på axlarna och säger:

– Jag spenderar inte mycket pengar.

Föräldrar till generationen som växte upp efter revolutionen, och under kriget med Irak 1980-1988, har ofta dåligt samvete över det samhälle deras barn tvingades växa upp i, och kanske är det därför som de månar så mycket om att barnen ska ha det bra.

Den Teheran-baserade journalisten Catalina Gómez berättar hur många föräldrar i Teherans övre medelklass är plågsamt medvetna om hur svårt det är att vara ung i Iran och hur de strävar efter att göra det begränsade livet lite lättare för sina barn. Oavsett om de tog del av revolutionen eller inte är det som om de vill råda bot för revolutionens konsekvenser som deras barn får lida av. De vill att deras barn ska få känna sig fria – i den mån det går.

Tillbaka på caféet i Teheran är Ali redo att börja sitt morgonskift. Det är en grådisig morgon och bortsett från en ung kvinna i färd med att hugga in på en enorm tallrik med engelsk frukost utan bacon så är lokalen tom. Ali smuttar på en cappuccino och berättar att han vill åka till Afghanistan inför det persiska nyåret som närmar sig. Han har blivit vän med caféets diskare, en afghan, som planerar att åka hem efter sex månaders svartjobbande.

­– Jag har aldrig varit i Afghanistan och skulle gärna följa med honom dit. Jag har fått lära mig mycket om det landet genom alla afghaner jag jobbat tillsammans med på olika caféer, berättar Ali.

Söker lycka i grannland

Smugglare tar unga afghaner till Iran för tillfälliga jobb, ofta inom byggbranschen. Andra flyr undan våldet i Afghanistan. En del har varit i landet sedan 80-talet. Ändå saknar de rättigheter, och många rekryteras till att strida i Syrien.

Söker lycka i grannland: Smugglare tar unga afghaner till Iran för tillfälliga jobb, ofta inom byggbranschen. Andra flyr undan våldet i Afghanistan. En del har varit i landet sedan 80-talet. Ändå saknar de rättigheter, och många rekryteras till att strida i Syrien.

 

 

Det finns många afghaner i Iran som arbetar svart efter att ha tagit sig över gränsen via Pakistan genom att betala smugglare. För många är detta det enda sättet att försörja sina familjer hemma i Afghanistan. De flesta hittar tillfälliga jobb i byggbranschen, andra blir till exempel diskare, gatusopare eller skräddare.

Utöver dessa arbetskraftsimmigranter beräknas det finnas mellan en och en halv och två miljoner afghanska flyktingar i Iran, som kommit dit i flera flyktingvågor sedan 1980-talet. Majoriteten av dem är shiamuslimska hazarer från västra Afghanistan och de bor i stora städer som Teheran, Isfahan och Mashhad. 950 000 av dem är registrerade flyktingar och många är födda i Iran.

Det bristfälliga systemet gör det är svårt för afghaner att legalisera sin status och många är fast i ett byråkratiskt limbo vilket innebär att de lever utan rättigheter i Iran. Afghanska ungdomar har exempelvis inte rätt att studera. För drygt ett år sedan föreslog Ayatollah Ali Khamenei dock en förändring, att alla afghanska ungdomar som kommit illegalt till Iran ska få rätt till utbildning.

Human Rights Watch uppskattar samtidigt att sedan i november 2013 har tusentals afghaner i Iran rekryterats för att strida i Syrien i utbyte mot pengar, arbete eller löften om en legaliserad flyktingstatus.

Att acceptera att strida i Syrien anses av många vara den enda lösningen för en framtid. Andra flyr, som många av de ensamkommande afghanska pojkar som kom till Sverige förra året.

I Iran lever 1,5-2 miljoner afghaner. 950 000 av dem är registrerade som flyktingar. De flesta tar tillfälliga jobb inom byggbranschen.

En afghansk pojke från Kabul som vill vara anonym bor i ett skjul tillsammans med sin kusin på en byggarbetsplats i Teheran, där de arbetar för att kunna försörja sina familjer i hemlandet.

Ercan Niazi, 16, i rummet han delar med sin morbror och kusin på en byggarbetsplats i Teheran där de jobbar tillsammans. Till skillnad från många andra ungdomar som jobbar svart i byggbranschen har Erfan och hans släktingar pass och arbetstillstånd.

Känsla av hopp

Hävda sanktioner, och årets val med stora framsteg för reformister och fler kvinnor än någonsin tidigare som tar plats i parlamentet, gör att många unga nu vågar hoppas på en förändring – en förändring som troligen kommer att drivas av kvinnor.

Känsla av hopp: Hävda sanktioner, och årets val med stora framsteg för reformister och fler kvinnor än någonsin tidigare som tar plats i parlamentet, gör att många unga nu vågar hoppas på en förändring – en förändring som troligen kommer att drivas av kvinnor.

 

 

Efter första valrundan i Iran i februari 2016 fick icke-konservativa ledamöter fler platser i parlamentet än på tio år. Det blev Alis kandidater som gjorde de största framstegen, reformisterna i ”Hoppets lista” med den sittande presidenten Hassan Rouhani i spetsen. Det innebär bättre möjligheter för Rouhani att driva igenom sociala och politiska reformer, något som förmodligen kan stärka hans chanser att bli omvald nästa år.

Kanske påminner Alis nyväckta hopp om det som många kände inför valet 2013, då Rouhani också vann. Men den gången stoppades presidentens reformförslag av det då konservativa parlamentet.

Aniseh Bassiri Tabrizi forskar om säkerhetsfrågor i Mellanöstern och skriver att årets val gav de moderata krafterna en starkare plats i parlamentet, likväl som i Expertrådet, den religiösa kommitté av skriftlärda som utser landet högsta ledare. Men även om reformisterna vann så är de konservativa långt ifrån uträknade. Politiska kommentatorer som journalisten Gareth Smyth, kopplad till the Teheran Bureau, skriver att Rouhani är en kapabel politiker som vunnit på sin konservativa pragmatism.

Hittills har parlamentet dominerats av de konservativa, delvis på grund av att reformisterna bojkottade det senaste parlamentsvalet. Men med den andra valomgången avklarad står det klart att totalt 17 kvinnor har valts till parlamentsledamöter. Det är fler än någonsin tidigare i Irans historia.

Sadegh Zibakalam, professor i statskunskap, säger till Al Jazeera att en hel del lagar som rör kvinnors sociala villkor såsom arbetstimmar, arbetsvillkor, vårdnad av barn och fri rörlighet utan övervakning av manlig familjemedlem, behöver förändras. Parvaneh Salashor, en av reformistpartiets vinnare, talar redan om dagen då slöjan kommer att bli frivillig igen.

Historikern Nina Ansary tror att om Iran någonsin förändras så kommer den förändringen att drivas av kvinnor. Hon säger att den feministiska rörelsen är starkare än någonsin och omöjlig att stoppa eftersom den är en gräsrotsrörelse av välutbildade medelklasskvinnor som är aktiva online. Samtidigt säger hon sig inte ha märkt av någon förbättring för kvinnor sedan Rouhanis blev president.

Ali känner sig fortfarande hoppfull. Han känner att någonting är på väg att förändras nu efter att sanktionerna hävts och reformisterna kommit tillbaka till makten. Så länge landet går i rätt riktning, så länge det känns att samhället utvecklas positivt, så lever hoppet och då gör det mindre att det går så långsamt.

Ali reser sig upp och tar med sig den tomma koppen till bardisken. Utanför är morgonen grådisig och caféet är nästan tomt men det är dags för Ali att börja sin arbetsdag. Han skrattar till och säger att han vill ses någon annanstans nästa gång, utanför Iran, men att han nog inte har råd att åka till Afghanistan när det kommer till kritan.

Val i Iran 2016

290 ledamöter har valts in till parlamentet – majlis, och 88 ledamöter till Expertrådet.

17 kvinnliga kandidater vann säten i valet. Ett rekord i Irans historia.

586 av de 6229 personer som godkändes till att ställa upp i parlamentsvalet var kvinnor.

Av de 800 som ville ställa upp till Expertrådet godkändes bara 161 och inga kvinnor.

Valdeltagandet beräknades till 60 procent.

Share This