Joaquina, Alfia och Antonio är några av alla de småbönder som förlorade allt när storföretagen rullat in. Samtidigt som jordens befolkning ökar så  minskar makten över vårt jordbruk. Fram tills 2030 ska vi avskaffa hunger, men vågar vi?

”Vilken mark ska vi odla på när all den bördiga jorden tas ifrån oss?”

Alifa Aide talar om Nacalakorridoren i sitt hemland Moçambique. Han är vice ordförande för den provinsiella bonderörelsen UNAC i Niassa. Här odlar det norska företaget Green Resources träd på mark som tidigare tillhörde lokala bönder. Resultatet är att många av de lokala bönderna idag inte har någon mark att bruka.

I Burkina Faso livnär sig de flesta människorna också på jordbruk. I norra delen av landet verkar ett projekt ha lyckats öka jordbruksproduktionen på ett hållbart och billigt sätt. Moçambique och Burkina Faso är två av världens fattigaste länder. Deras befolkning har därför en viktig roll i den pågående globala kampen: hur ska vi utrota hunger?

Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO är antalet kroniskt undernärda i världen nu 815 miljoner människor. De flesta bor i låginkomstländer eller låg- och medelinkomstländer. Länder som står inför en massiv befolkningsökning: mellan 2015 och 2030 beräknas antalet människor öka med 25 procent.

Befolkningsökningen kommer främst att ske i rurala områden. Det finns över 500 miljoner bönder som driver småskaliga jordbruk på mindre än två hektar runt om i världen. FAO uppger att jordbruksproduktionen måste öka med 60 procent till år 2050 för att motsvara den kommande efterfrågan på mat.

2011 gav FAO gratis frön till bönder i Moçambique, bland annat till grödan majs. Bild: FAOALC

%

så mycket måste jordbruksproduktion öka för att mätta jordens befolkning år 2050

%

av all världens mat produceras av småbruk

Arvet efter den gröna revolutionen

I Asien började den så kallade gröna revolutionen under 1960-talet. Målet var att utveckla det småskaliga jordbruket i låginkomstländer. Genom att säkerhetsställa en tillgång till moderna maskiner och innovativa grödor, och på så vis säkra en kontinuerlig tillgång till livsmedel och en ekonomisk tillväxt. Fram till slutet av 1980-talet ökade skördarna i flera länder i Asien, vilket delvis berodde på en större användning av gödnings- och bekämpningsmedel. Resultatet blev kortsiktigt en större skörd som gav fler människor mat. Men det blev även stor negativ ekologisk påverkan.

2007 inträffade den globala finanskrisen som ledde till en kris i matsystemet. Tillgången till mat blev allt mer osäker i takt med att priset steg. Bland annat Världsbanken, genom  Global Food Crisis Response Program,började arbeta för en ökad livsmedelsproduktion och matsäkerhet. Programmet skulle tillämpa lärdomarna från den gröna revolutionen och öka jordbruksproduktionen utan att skapa fler framtida miljöproblem.

 

Men var befinner vi oss idag?

Enligt den internationella människorättsorganisationen Food first information and action network, FIAN, som arbetar för människors rätt till lämplig mat och försörjning, handlar egentligen hunger om att människor inte har lika rättigheter. Ungefär 90 procent av de som svälter saknar makt och medel för att kunna försvara sin egen rätt till mat: i rurala områden där jordbruk är huvudförsörjning brister tillgången till mark, fröer, och vatten. Samtidigt är det, enligt FIAN, småbruk som producerar 70 procent av världens mat.

– Huvudfrågan är inte hur vi kan producera mer mat för att utrota hunger, det råder ingen brist på mat i världen, utan hur vi ska fördela de resurser som finns, säger Maja Magnusson på FIAN och fortsätter:

– Det är en myt att hunger bara kan utrotas genom att småbruk skalar upp sin produktion genom att investera i avancerad teknik, maskiner och genmodifierat utsäde. Det är en del av den industriella livsmedelsmodell som dominerat sedan den så kallade gröna revolutionen.

Enligt FIAN är det en fråga om rättigheter – inte resurser, och därför arbetar organisationen utifrån begreppet matsuveränitet.

– Det innebär att människor inte bara ska ha en säker tillgång till mat, utan även att individer och grupper själva får välja hur de vill producera och konsumera mat. Småbrukare måste få vara delaktiga i de jordbrukspolitiska besluten. Det gäller i såväl Sverige som internationellt, säger Maja Magnusson.

Matsuveränitet eller matsäkerhet?

Matsäkerhet handlar om att alla människor ska ha tillgång till mat. Att kunna producera tillräckligt med mat till alla människor på jorden är vad som menas med matsäkerhet.

Matsuveränitet handlar om folks, länders och unioners rätt att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik, där man bland annat vill prioritera lokalt jordbruk för att livnära den egna befolkningen, och där den egna befolkningen är delaktig i jordbrukspolitiska beslut. Det handlar också om lantbrukares rätt att producera livsmedel, och konsumenters rätt att själva få bestämma vad de äter, av vem, och hur det ska produceras.

Matsuveränitet står som ett alternativ till den nuvarande liberala jordbrukspolitiken, som prioriterar internationell handel.

Den industriella jordbruksskedjan, från provrör och besprutning till foder till matbutik. Illustration: Tova Jertfelt

Det industriella jordbruket inte hållbart

Idag påverkar all jordbruksverksamhet planetens ekosystem. Till vilken grad är det acceptabelt att vårt jordbruk har en negativ effekt på vår miljö?

– Hur mat produceras och konsumeras beror på vad samhället anser är godtagbart. Den acceptabla nivån beror på olika områdens lokala förutsättningar, säger Louise Karlberg, avdelningschef vid Stockholm Environmental Institute, SEI. Louise Karlberg berättar att en utveckling av jordbruket spelar stor roll för att utrota fattigdom. Och att just relationen mellan jordbruk och negativa miljöeffekter lyfter de konflikter som finns mellan de olika globala målen.

– Idag finns det en oro för att när låginkomstländer ökar sin livsmedelsproduktion kommer detta att ha en negativ påverkan på ekosystemet: en risk för övergödning, utarmade marker och en ökad vattenanvändning. Men människor måste få överleva. Då måste man äta, säger Louise Karlberg och fortsätter:

– Exempelvis är gödningsmedel alltid en nackdel eftersom det påverkar det omkringliggande ekosystemet. Men generellt är jorden i Afrika söder om Sahara enormt näringsfattig. Ibland behövs det därför extra näring genom konstgjorda gödningsmedel.

Biståndets roll

– Sidas policys ska utgå från ett klimat-, miljö-, jämställdhets-, och konfliktperspektiv. Vi måste arbeta såväl med humanitärt bistånd som långsiktigt utvecklingsarbete, säger Ola Möller, ämnesföreträdare för landsbygdsutveckling och tryggad matförsörjning på Sida.

Han berättar vidare att man inom Sida pratar om bistånd till lantbruket, som egentligen innefattar såväl jordbruk, som uppfödning av kreatur och arbete i skogsnäringen. Sidas arbete inom lantbruket har också ett starkt jämställdhetsfokus, för inom jordbruket är kvinnors rättigheter en väldigt viktig fråga.

– Enligt Världsbanken kan 100-150 miljoner lyftas upp ur hungern idag om kvinnor gavs samma möjlighet till kunskap och markrättigheter som män, säger Ola Möller.

– Kvinnor drabbas ofta av att de i praktiken har osäkra markrättigheter. Därför krävs en tryggad marktillgång – en rättighetsfråga som är viktig men ofta komplicerad och politisk, avslutar Åsa Bjällås.

Kan man både vara hållbar, miljömedveten och anpassa sig till lokala förutsättningar?  Bild: Terre Verte Burkina Faso

Burkina Faso är ett land utan kust och med få naturliga vattendrag som ofta torkar ut. Vattentillgången är därför bristfällig. Det är på landsbygden som de allra flesta bor och livnär sig.

En hög befolkningsökning har drivit landet till att förändra sitt jordbruk, hittills har det handlat om att börja bruka mark som tidigare inte använts. Svenska ambassaden har finansierat restauration av ett antal regnvatten-dammar och Sida hoppas på att kunna fortsätta att stödja arbetet med dammarna vars vatten är viktigt för lantbruket. Det berättar Göran Björkdahl, handläggare vid Sveriges ambassad i Burkina Faso, och fortsätter:

– Jordbruket har en central plats i landets ekonomi och människors överlevnad och därför krävs det att bistånd går hit. Det handlar bland annat om att öka jordbruksproduktionen. Att möjliggöra för bönder att gå från självhushåll till delvis marknadsanpassat jordbruk. 

I norra Burkina Faso arbetar organisationen Terre Verte för att ta fram en metod som ger en ökad jordbruksproduktion, men som också ska vara hållbar, miljömedveten och anpassad till Burkina Fasos förutstättningar.

– Flera småskaliga bönder har slagit ihop sin mark till fyra bondekooperativ. Istället för att bruka små åkrar om två till tre hektar vardera förfogar de tillsammans nu stora enheter om 100-150 hektar. Bönderna odlar nu olika sorters grödor och produktionen har ökat från i genomsnitt 750 kilo till drygt 2000 kilo per hektar, säger Göran Björkdahl.

I Moçambique ser det annorlunda ut.

Antonio Bolacha är en bonde från Nacalakorridoren i norra Moçambique. Det är en av de bördigaste delarna av landet. Varje dag ser Antonio de eukalyptusträd som planterades av Green Resources för några år sedan. På en mark där bönderna från hans by tidigare odlade sina egna grödor.

Bönderna känner uppgivenhet. Eftersom företaget Green Resources inte har infriat de många löften som lokalbefolkningen fick innan marken blev överlåten från bonde till internationellt företag.

– Men vi ser ju träden – vi ser varje dag deras produkter växa sig högre! Hur kan de då säga att de inte har några pengar? Vi känner att vi inte får något stöd, men tvingas varje dag att se de träd som är hela anledningen för vår orättvisa situation.

Sedan flera år tillbaka pågår här en konflikt mellan lokalbefolkningen och det norska företaget Green Resources. Framförallt gäller det området Nampula i Nacalakorridoren.

Green Resources finansiella medel består främst av norskt kapital och investeringar från internationella aktieägande organisationer och företag. Sedan 1996 har de planterat träd i Afrika. 2014 tog företaget över ett projekt som tidigare drevs av bland annat svenska Västerås stift i biståndssyfte. Svenska biståndsorganisationen Afrikagrupperna skriver i  en rapport att företaget idag har totalt knappt 265 000 hektar i Moçambique. Här odlas det tall och eukalyptus, grödor som inte växer naturligt i landet.

Men enligt Green Resources har företaget tillgång till 204 000 hektar i Moçambique. Av dessa ligger 112 000 hektar i Nampula.

– Idag har endast 2 289 hektar och av dessa har 112 000 hektar planterats. För att använda marken har vi följt en noggrant dokumenterad process som följer Moçambiques lag, säger Green Resoures VD Erik Knive.

Farm Input Subsidy Program

Iniativet startade i Moçambique som startade 2009, med stöd från EU. Det är ett program som går i samma anda som den gröna revolutionen: bönderna fick bidrag med syfte att öka produktionen av majs och minska landets beroende av importerad mat.

”Våra liv skulle bli bättre efter att Green Resources tog över vår mark” 

Joquina Viagem är en av de bönder som bor i byn Ribaue i Nampula. Hon berättar om det första besöket från Green Resources.

– De sa att om de skulle få tillgång till vår mark skulle vi få sjukhus, skolor, brunnar och ordentliga vägar. Våra liv skulle bli bättre.

Idag är Joquinas liv förändrat – till det sämre. På grund av Green Resources trädplantage finns det inte längre någon jord att bruka runt hennes hemby och hon måste därför ta sig långt bort för att kunna arbeta.

– Nu arbetar jag på någon annans mark tre veckor i sträck och måste betala en del av min skörd i hyra. Mina barn kan inte vara ensamma hemma och måste följa med mig och kan därför inte gå i skolan. Jag trodde de skulle få en bättre utbildning i de nya skolorna – men nu får de ingen undervisning alls, säger hon.

Lagar bara till för makthavarna 

Enligt lag äger staten Moçambique all mark. Bönder har endast rätt att använda marken, men staten kan däremot inte på eget bevåg hyra ut eller sälja marken. Det är bönderna som ska ta beslutet att ge upp sin mark, vilket i så fall ska ske genom en transparent och informativ process.

– Men i verkligheten implementeras inte lagen. Den används bara på ett sätt som gagnar de som har makten, säger Bartolomeu Antonio, chef för UNAC:s program för landsbygdsutveckling.

– Det är de centrala och regionala myndigheterna i Moçambique som har utfärdat våra markrättigheter (så kallade DUATS). Men innan vi fick tillåtelse att börja plantera genomgick vi förhandlingar med lokalbefolkningen gällande ersättning, säger Erik Knive.

Lokalbefolkningen i Nacala korridoren gick med på villkoren för marköverlåtelse. Men de anade aldrig vidden av beslutet.

– När byborna såg traktorerna som förstörde deras grödor blev många upprörda. Företaget lovade att bönderna skulle få ersättning för de grödor som förstördes när de bröt upp jorden. Än idag har många inte fått sin ersättning. Och företaget har inte infriat några andra av sina löften, säger Bartolomeu Antanio och fortsätter:

– När de protesterade mot att skeendet inte varit tillräckligt transparent kom företaget till byn med beväpnade poliser. Poliserna sköt varningsskott i luften.

 

ENLIGT Green Resources baserades ersättningsbelopp på undersökningar som genomfördes av företagets anställda tillsammans med markägare och företrädare för det lokala samhället.

– Vårt lokala dotterbolag Lurio Green Resources har betalat över 21 miljoner NZM (vilket idag är cirka 2.8 miljoner SEK, men valutakursen har fallit sedan utbetalning reds. anm). Ersättningen blev utdelat i kuvert som delades ut i närvaro av företrädare för lokalsamhället, myndighetsrepresentanter, och säkerhetsvakter och/eller polis, säger Erik Knive.

– Polisen deltar inte i samtal med lokalsamhället, men när man bär stora summor av pengar måste detta ske under övervakning av myndighetsrepresentanter och polis. Vad vi vet har det aldrig funnits fall där polisen använt skjutvapen eller arresterat människor från samhället i samband med vår verksamhet i Nampula.

18-åriga Alberto  är en av många arbetslösa män i Naycuanga, Lago-området. Många är arbetslösa efter att deras kontrakt hos plantagen tagit slut. Kontrakten i sin tur tar slut i perioder; den långa tiden mellan plantering och skörd betyder att det finns väldigt lite att göra på plantagen och då får folk gå. Detta stämmer i sin tur inte överens med löftena om jobb som de blivit lovade. Att gå från att ha en lön till att jobba med småskaligt jordbruk är svårt för sådana som Alberto, och många känner sig omotiverade. Bild: Pascal Vossen

39-åriga Angelica står bland sina grödor på hennes familjs mark i Mujaua-byn. Hon odlar främst bönor och majs, jämte varandra, för att spara utrymme och för att maximera deras lilla yta mark. I grannbyn Txepa finns det berättelser från bönder som Angelica, som har blivit lovade gratis frön från västerländska representater från ett företag som håller på med jordbruk. Bild: Pascal Vossen, från fotoprojektet Idle Lands ett projekt tillsammans med journalisten Nils Adler, på uppdrag för AfrikaGrupperna.

NÄR DET gäller de löften om utvecklingsprojekt som företaget lovat lokalbefolkningen går uppfattningarna isär. Bönderna säger att Green Resources inte bara har svikit vad de lovat, utan även brutit mot kontraktet för marköverlåtelsen. Företaget säger däremot att de lokala utvecklingsprojekten kommer att sammanfalla med företagets plantering av träd. Och enligt avtalet med staten har företaget 15 år på sig att genomföra de olika trädplantagen.

– Eftersom vi endast anlagt trädplantage på 2 289 hektar mark har färre utvecklingsprojekt genomförts än många hoppats på. Men vi har bland annat varit del av ett UNICEF-projekt var syfte är att ge människor identitetskort och födelsecertifikat som behövs för att kunna studera och registrera sig för statlig pension, säger Erik Knive, och fortsätter:

– Det är först när de träd som vi har planterat vuxit färdiga som de kan skördas och bearbetas. Då realiseras deras faktiska värde. Vi hoppas att detta kommer att ske i Östafrika från och med 2019.

– Vårt huvudsyfte är att utveckla och sälja till lokala marknader och inte exportera produkten ut ur de östafrikanska länderna.

MEN ENLIGT Maja Magnusson från FIAN är händelserna i Nacalakorridoren är ett exempel på vad som kan hända när internationella aktörer vill utveckla jordbruket i vad de ser som fattiga länder, med målet att kunna exportera produkter ut ur landet.

– Då förstår man inte det lokala matbehovet. Det går inte att äta träd. Vi kan förstå den marknadsekonomiska logiken som säger att det blir mer jobb och pengar till det lokala samhället när ett företag som Green Resources kommer. Men problemet är att det inte når de småskaliga bönderna. De som svälter får inte ta del av den extra vinsten och välståndet.

– Det måste skapas bindande skyldigheter för transnationella företag. De mänskliga rättigheterna är mer än moraliska skyldigheter och de är juridiskt bindande. Vad händer exempelvis nu när Green Resources hotas av konkurs? Ingen vet. Vi måste täppa till de hål som gör det möjligt för företag att undgå att ta ansvar, avslutar Maja Magnusson.

''Företag som riktar sig till lantbrukssektorn måste inse den potential som finns bland småbrukare och mindre ekonomiskt starka grupper. '' – Åsa Bjällås

Så hur ser kampen om makten över maten ut idag? Och kommer världen att lyckas uppnå Agenda 2030 och målet att utrota hunger? Moçambique och Burkina Faso illustrerar det komplicerade spelet mellan lokal befolkning, transnationella företag och nationella regeringar. Och biståndspengar.

Såväl Ola Möller som Åsa Bjällås vid Sida poängterar att lantbrukare inte är en homogen grupp. Vissa människor vill kanske inte ens arbeta med att bruka jord – men är tilldelad det livet eftersom det är den enda möjlighet som just nu finns.

– Det gäller att skapa förutsättningar till förändring. Exempelvis, vad är det som gör att unga vill och kan stanna kvar på landsbygden istället för att flytta till städerna? Det är frågor som vi brottas med även i Sverige, säger Ola Möller.

Bartolomeu Antanio berättar att UNAC är positiva till investeringar och teknologisk utveckling inom jordbruket.

– Men processen måste vara transparent och utgå ifrån lokala samhällen. På så vis kommer det lokala samhället, investerare och staten att vinna, säger Bartolomeu Antanio.

Maja Magnusson från FIAN säger också att det inte bara handlar om att skapa jordreformer som ger bönder rätt till sin mark, utan också om att människor ska få tillgång till andra institutioner som skola, sjukhus och vatten.

Men bönderna i Alifa Bolackas by i Moçambique ser fortfarande Green Resources eukalyptusträd växa sig högre och högre, som en påminnelse om brutna löften. Och träd går fortfarande inte att äta.


1960

Gröna Revolutionen GR som fokuserar på matsäkerhet – att alla människor har rätt till mat- lanseras i Asien, där man fokuserar på att expandera odling av ett fåtal grödor, som majs och vete.

1980

GR har gett en ökad skörd – men man kan också märka av negativa miljöeffekter från bland annat kemikalierna som använts till besprutning.

1996

Det globala nätverket för småbrukare av jordbruk Via Campesina lanserar begreppet Matsuveränitet på livsmedelskonferensen World Food Summit.

2007

Matsuveränitet eller matsäkerhet? Nu hålls första globala forumet Declaration of Nyéléni i Mali om matsuveränitet.

2007-2008

En global finanskris och matkris bryter ut. Världsbanken startar initiativet Global Food Crisis Response Program.

2030

Enligt Agenda 2030 ska hunger vara utrotat.

Agenda 2030 – en strävan framåt

Den 25 september 2015 antog FN:s generalförsamling resolutionen Agenda 2030 för en hållbar utveckling. Agendan innebär att alla 193 medlemsländer i FN förbundit sig att arbeta för att uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar värld till år 2030. Agendan innehåller 17 mål och 169 delmål, som i Sverige kallas de Globala målen.

I ett samarbete mellan Al Kompis och OmVärlden har de två medierna tagit fokus på vad Sverige kan göra, vilken roll biståndet har, vi har träffat svenska ministrar, flyktingar och rest till Libanon, men också dykt ner i vårt eget middagsbord och makten över maten.

Läs mer om Agenda 2030 här, och följ våra olika reportage på omvarlden.se och alkompis.se

Share This