Mongoliet mellan modernitet och tradition

Att bedriva biståndsarbete i en annan kultur än den som biståndsgivarna är vana vid kan vara svårt. I Mongoliet arbetar många organisationer med stöd till nomadfolk som övergår till ett bofast bondeliv. Men de olika projektens mål har visat sig krocka med varandra.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen.
Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
7 Januari 2017

Nerguis och Nyamkhus jurta, ett traditionellt tält som används som bostad av många nomadfolk. Deras gård ligger några mil bort från Ulan Bator, Mongoliets huvudstad.

Nergui och hennes man Nyamkhu (mongoler använder helst inte sina efternamn) har förändrat sina liv radikalt. De är inte längre nomader, utan mjölkbönder och har sin gård utanför huvudstaden Ulan Bator. Korna går fortfarande fritt och betar, utan stängsel, men vare sig de eller familjen byter längre boplats varje årstid. Enligt regeringens politik är familjen en av framtidens vinnare. Under de senaste 15 åren har Ulan Bator fördubblat sin befolkning, drivet av jakten på guld, koppar och kol, och de nya stadsborna vill äta samma sak som när de var nomader, stora mängder kött och mjölk. I världens mest glesbefolkade land där de flesta transporter sker i väglöst land, är det svårt att distribuera livsmedel från fjärran herdar. Då behövs stora gårdar nära stan, bönder som Nergui och Nyamkhu. Ironiskt nog har den urbanisering som de hoppas tjäna pengar på, tvingat dem att flytta. När staden växte fick det till slut inte plats några betande djur. För ett år sedan fick de bygga ny gård, några mil längre bort.

– Vi hade ett fint hus, el, internet och alla kanaler på tv. Nu har vi solenergi och nationell tv, säger Nergui besviket där hon sitter och ammar sin lilla son i jurtan. Trebarnsfamiljen tror ändå på framtiden. De 16 mjölkande korna ska bli 25 och producera mer mjölk och de har redan börjat seminera med sperma från den högmjölkande rasen holstein. På sikt ska det bli mjölkmaskiner, automatiserad utgödsling och utfodring. Det är en utveckling som kräver bofasta bönder, inte nomader. Det är en konflikt som regeringens boskapsdepartement är medveten om och man försöker nu stötta båda dessa system.

Nergui handmjölkar sina kor idag, men hoppas på att kunna skaffa mjölkmaskiner snart.

Ulan Bator har fördubblat sin befolkning under de senaste 15 åren i samband med boomen inom gruvindustrin.

 

SEXTIO MIL DÄRIFRÅN kokar Mandakhnar jakmjölkste över kaminen. Det blåser kallt genom det enkla timmerhuset, deras vårviste dit familjen flyttade nyligen med sina 30 jakar, 20 hästar och 200 får och getter.

– Jag gillar att flytta, det är inte besvärligt. Jag tycker om resandet, då känner jag mig lycklig, säger Mandakhnar.

Det är lätt att packa för de äger helt enkelt inte så mycket. De har tv och mikrovågsugn som drivs av solceller och sattelittelefon eftersom det saknas mobilnät. Det är barnen som går på internatskola i Ulan Bator och som har fått smak för den urbaniserade livsstilen som ständigt behöver nya saker – smink, mobiltelefoner och kläder.

Precis som regeringen vill flera biståndsorganisationer stödja herdarna och minska fattigdomen, och lösningen heter ofta kommersialisering. Mongoliet visar hur svårt det är att bedriva biståndsarbete bland småbönder som lever i en annan kultur än vad biståndsgivarna ofta är vana vid. Marknadsanpassningen ses som central för bättre betalning och högre levnadsstandard, men den innebär samtidigt stora förändringar av människors liv och hela samhället. Att Nerghui och Nyamkhu har blivit bofasta bönder är en radikal förändring. Till skillnad mot herdekulturen kommer de att behöva mycket kapital. Exempelvis är högmjölkande raser betydligt mer ömtåliga än mongoliska kor och jakar och kräver mer och bättre foder, bättre stall, mer veterinärvård osv.  Marknadsanpassning innebär också mer kontroll, på gott och ont. I dag är det bara tio procent av köttet som slaktas av slakterier, de mesta slaktas och säljs av herdefamiljerna själva. Om de i stället klev in i den industriella livsmedelskedjan skulle det innebära mer kontroll av livsmedelshygienen, men å andra sidan ökar kostnader och det blir mer byråkrati för herden.

Mandakhnar vallar kashmirgetter, djuren går utomhus året runt och betar. Mongoliet är ett av världens kargaste länder, och under vintern kan temperaturen sjunka till 40 grader.

En sak växer fritt i Mongoliet, och det är gräs. Idisslande djur som getter och kor omvandlar gräset till mat för människor i form av mjölk och kött.

Bistånd som krockar

Flera biståndsorganisationer väljer att arbeta enbart utifrån sin ”hjärtefråga” och ibland blir det krockar.  Franska AVSF (Agronomer och veterinärer utan gränser) är en av flera som fokuserar på att förbättra djurhälsan. I all välmening har herdar som ingått i den här typen av projekt fått stor tillgång till vaccin, antibiotika och andra preparat. Något som kolliderar med andra biståndsprojekt som försöker profilera kött från Mongoliet som särskilt hälsosamt och ”naturligt”, som exempelvis FAO som försöker etablera en ekologisk export från Mongoliet. Schweiziska biståndsorganet SDC jobbar med projektet ”Green Gold” i västra Mongoliet, vars syfte är att organisera herdarna i betesgrupper för att minska senare tids överbetning och markförstöring. Det är ett arbete som krockar med många andra biståndsprojekt, bland annats EUs, som försöker hjälpa fattiga herdar att komma in på den lukrativa marknaden för kashmirull. Detta har fått antalet kashmirgetter att öka enormt mycket och deras betande anses vara en av orsakerna till markförstöringen och den återkommande katastrofen ”dzud”. Sammantaget är det en komplex situation som kräver ett större mått av helhetssyn än vad man ser i Mongoliet i dag. Världsbanken, som också bedriver utvecklingsarbete för att öka produktiviteten, skriver just om detta dilemma på sin blogg: ”Hur balanserar man mellan att låta en traditionell kultur blomstra och tillgodose moderna krav som god kvalitet, tillgång till service, sjukvård och marknad även för fjärran herdar?” Det är en fråga som fler borde ställa sig.

Dzud

Vissa år blir det särskilda väderförhållanden, till exempel en period med djup snö, som leder till att många djur dör därför att de inte kan beta tillräckligt. Detta kallas för ”dzud”. Denna vårvinter drabbades Mongoliet av dzud och drygt en miljon djur dog. 2010 dog en femtedel av landets dåvarande djurhjordar, och fenomenet uppstår allt oftare. En orsak tros vara ett förändrat klimat, men annan orsak antas vara överbetning till följd av större djurhjordar.

 

Mongolsk biståndsdans mellan tradition och modernitet

Att bedriva biståndsarbete i en annan kultur än den som biståndsgivarna är vana vid kan vara svårt. I Mongoliet arbetar många organisationer med stöd till nomadfolk som övergår till ett bofast bondeliv. Men de olika projektens mål har visat sig krocka med varandra.

Text: Ann-Helen Meyer von Bremen.
Foto: Ann-Helen Meyer von Bremen & Gunnar Rundgren
7 Januari 2017

Nerguis och Nyamkhus jurta, ett traditionellt tält som används som bostad av många nomadfolk. Deras gård ligger några mil bort från Ulan Bator, Mongoliets huvudstad.

Nergui och hennes man Nyamkhu (mongoler använder helst inte sina efternamn) har förändrat sina liv radikalt. De är inte längre nomader, utan mjölkbönder och har sin gård utanför huvudstaden Ulan Bator. Korna går fortfarande fritt och betar, utan stängsel, men vare sig de eller familjen byter längre boplats varje årstid. Enligt regeringens politik är familjen en av framtidens vinnare. Under de senaste 15 åren har Ulan Bator fördubblat sin befolkning, drivet av jakten på guld, koppar och kol, och de nya stadsborna vill äta samma sak som när de var nomader, stora mängder kött och mjölk. I världens mest glesbefolkade land där de flesta transporter sker i väglöst land, är det svårt att distribuera livsmedel från fjärran herdar. Då behövs stora gårdar nära stan, bönder som Nergui och Nyamkhu. Ironiskt nog har den urbanisering som de hoppas tjäna pengar på, tvingat dem att flytta. När staden växte fick det till slut inte plats några betande djur. För ett år sedan fick de bygga ny gård, några mil längre bort.

– Vi hade ett fint hus, el, internet och alla kanaler på tv. Nu har vi solenergi och nationell tv, säger Nergui besviket där hon sitter och ammar sin lilla son i jurtan. Trebarnsfamiljen tror ändå på framtiden. De 16 mjölkande korna ska bli 25 och producera mer mjölk och de har redan börjat seminera med sperma från den högmjölkande rasen holstein. På sikt ska det bli mjölkmaskiner, automatiserad utgödsling och utfodring. Det är en utveckling som kräver bofasta bönder, inte nomader. Det är en konflikt som regeringens boskapsdepartement är medveten om och man försöker nu stötta båda dessa system.

Nergui handmjölkar sina kor idag, men hoppas på att kunna skaffa mjölkmaskiner snart.

En sak växer fritt i Mongoliet, och det är gräs. Idisslande djur som getter och kor omvandlar gräset till mat för människor i form av mjölk och kött.

SEXTIO MIL därifrån kokar Mandakhnar jakmjölkste över kaminen. Det blåser kallt genom det enkla timmerhuset, deras vårviste dit familjen flyttade nyligen med sina 30 jakar, 20 hästar och 200 får och getter.

– Jag gillar att flytta, det är inte besvärligt. Jag tycker om resandet, då känner jag mig lycklig, säger Mandakhnar.

Det är lätt att packa för de äger helt enkelt inte så mycket. De har tv och mikrovågsugn som drivs av solceller och sattelittelefon eftersom det saknas mobilnät. Det är barnen som går på internatskola i Ulan Bator och som har fått smak för den urbaniserade livsstilen som ständigt behöver nya saker – smink, mobiltelefoner och kläder.

Precis som regeringen vill flera biståndsorganisationer stödja herdarna och minska fattigdomen, och lösningen heter ofta kommersialisering. Mongoliet visar hur svårt det är att bedriva biståndsarbete bland småbönder som lever i en annan kultur än vad biståndsgivarna ofta är vana vid. Marknadsanpassningen ses som central för bättre betalning och högre levnadsstandard, men den innebär samtidigt stora förändringar av människors liv och hela samhället. Att Nerghui och Nyamkhu har blivit bofasta bönder är en radikal förändring. Till skillnad mot herdekulturen kommer de att behöva mycket kapital. Exempelvis är högmjölkande raser betydligt mer ömtåliga än mongoliska kor och jakar och kräver mer och bättre foder, bättre stall, mer veterinärvård osv.  Marknadsanpassning innebär också mer kontroll, på gott och ont. I dag är det bara tio procent av köttet som slaktas av slakterier, de mesta slaktas och säljs av herdefamiljerna själva. Om de i stället klev in i den industriella livsmedelskedjan skulle det innebära mer kontroll av livsmedelshygienen, men å andra sidan ökar kostnader och det blir mer byråkrati för herden.

Mandakhnar vallar kashmirgetter, djuren går utomhus året runt och betar.

Ulan Bator har fördubblat sin befolkning under de senaste 15 åren i samband med boomen inom gruvindustrin.

Bistånd som krockar

Flera biståndsorganisationer
väljer att arbeta enbart utifrån sin ”hjärtefråga” och ibland blir det krockar.  Franska AVSF (Agronomer och veterinärer utan gränser) är en av flera som fokuserar på att förbättra djurhälsan. I all välmening har herdar som ingått i den här typen av projekt fått stor tillgång till vaccin, antibiotika och andra preparat. Något som kolliderar med andra biståndsprojekt som försöker profilera kött från Mongoliet som särskilt hälsosamt och ”naturligt”, som exempelvis FAO som försöker etablera en ekologisk export från Mongoliet. Schweiziska biståndsorganet SDC jobbar med projektet ”Green Gold” i västra Mongoliet, vars syfte är att organisera herdarna i betesgrupper för att minska senare tids överbetning och markförstöring. Det är ett arbete som krockar med många andra biståndsprojekt, bland annats EUs, som försöker hjälpa fattiga herdar att komma in på den lukrativa marknaden för kashmirull. Detta har fått antalet kashmirgetter att öka enormt mycket och deras betande anses vara en av orsakerna till markförstöringen och den återkommande katastrofen ”dzud”. Sammantaget är det en komplex situation som kräver ett större mått av helhetssyn än vad man ser i Mongoliet i dag. Världsbanken, som också bedriver utvecklingsarbete för att öka produktiviteten, skriver just om detta dilemma på sin blogg: ”Hur balanserar man mellan att låta en traditionell kultur blomstra och tillgodose moderna krav som god kvalitet, tillgång till service, sjukvård och marknad även för fjärran herdar?” Det är en fråga som fler borde ställa sig.

Dzud

Vissa år blir det särskilda väderförhållanden, till exempel en period med djup snö, som leder till att många djur dör därför att de inte kan beta tillräckligt. Detta kallas för ”dzud”. Denna vårvinter drabbades Mongoliet av dzud och drygt en miljon djur dog. 2010 dog en femtedel av landets dåvarande djurhjordar, och fenomenet uppstår allt oftare. En orsak tros vara ett förändrat klimat, men annan orsak antas vara överbetning till följd av större djurhjordar.

 

Share This