På jakt efter räddningens ris

Hälften av världens befolkning äter ris varje dag. Det finns bara en hake. Moderna rissorter är känsliga för både väderväxlingar och sjukdomar. Så vad ska vi äta när klimatförändringarna blir allt mer påtagliga? OmVärlden går på jakt efter framtidens mat i Nepal.

D
et är ingen idé, sa de till henne. Att jobba med botanik kräver massor av hårt fältarbete, det är inget för en kvinna. I samma stund hade Deepa Singh Shrestha bestämt sig. Det var botaniker hon skulle bli.
Nu går hon före de andra forskarna in i Chitwans nationalpark i södra Nepal. För bara 60 år sedan var området så härjat av malaria att knappt några människor vågade sig hit. Hela nationalparken kryllade dessutom av vilda noshörningar, bengaliska tigrar och krokodiler. Det gör den förresten fortfarande. Malarian är dock så gott som utrotad.
Deepa Singh Shrestha är den enda kvinnan i forskarlaget och det är också hon som är projektledare. Just nu handlar allt om ris. I Nepal äter människor ris varje dag. Riset är både mättande och rikt på b-vitamin, men i takt med klimatförändringarna blir riset allt svårare att odla. Extrem torka och översvämningar är bara några av utmaningarna. Forskarna tror att urgamla grödor, så kallade vilda släktingar, kan vara lösningen.
Vilda grödor är släkt med odlade grödor, men hos de vilda kusinerna finns egenskaper som saknas hos de moderna sorterna. Till exempel sjukdomsresistens och förmågan att klara extrema väderväxlingar. Genom att korsa risets vilda släktingar med odlat ris kan dessa egenskaper överföras. Utmaningen? Att hitta platserna där vildriset växer.
Till vår hjälp har vi en skogvaktare och en jättelik elefanthona. Elefanten tar täten, den är tränad att känna doften av rovdjur. Klockan är inte mer än sex på morgonen och på den leriga marken kryllar det av pyttesmå blodiglar. Vandringen skulle ta en timme. Vi har redan varit ute i två.
– Här! ropar plötsligt kollegan Krishna Hari Ghimire.
Strået han håller i händerna visar sig dock vara falsklarm. Det är inte vildris. Vi letar vidare.


s

Snabbguide till att överleva i djungeln

Noshörning: Klättra upp i närmaste träd. Alternativt göm dig bakom ett träd.
Tiger: Behåll ögonkontakt och backa långsamt därifrån.
Björn: Stå helt stilla. Helst i grupp.
Elefant: Spring!

NEPAL kan beskrivas som fattigt och rikt på samma gång. Landet återhämtar sig från ett utdraget inbördeskrig. För två år sedan inträffade också en kraftig jordbävning som ledde till 9000 människors död. I flera städer syns fortfarande tydliga sprickor i husen och många byggnader stöttas upp med hjälp av träbalkar. Även om andelen fattiga har minskat sedan 1990-talet är Nepal fortfarande ett av världens fattigaste länder. Det är dessutom tätbefolkat. På motsvarande en tredjedel av Sveriges yta bor nästan 40 miljoner människor.
– Vi är fattiga, men vi är rika på biologisk mångfald. Nepal är ett av de länder i världen med störst biologisk mångfald. Det finns grödor här som inte finns någon annanstans, säger Deepa Singh Shrestha.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, uppskattar att 75 procent av de olika sorters grödor som odlades i världen vid 1900-talets början har försvunnit. För att förhindra att ännu fler går samma öde till mötes har den internationella organisationen Crop Trust initierat ett projekt som handlar om att samla in frön av vilda släktingar. Nepal är ett av länderna som ingår i projektet. På sikt är målet att anpassa jordbruket till klimatförändringarna och därmed säkra den globala matsäkerheten. Fortfarande återstår dock mycket att göra. Väldigt mycket.

 

%

av världens ris odlas i Asien

Nepal

Huvudstad: Kathmandu.
Grannländer: Indien och Kina.
Befolkning: 30 986 975 personer.
Högsta punkt: Mount Everest (8848 meter). I landet finns också ytterligare sju av världens tio högsta toppar.
Natur: Varierar i klimat, från tropiskt till arktiskt. Sedan 1973 finns ett antal nationalparker och naturreservat. 2002 fanns det 23 skyddade områden: 9 nationalparker, 3 naturreservat, 1 aktreservat, 4 skyddsområden och 11 buffertzoner.

Det är ingen idé, sa de till henne. Att jobba med botanik kräver massor av hårt fältarbete, det är inget för en kvinna. I samma stund hade Deepa Singh Shrestha bestämt sig. Det var botaniker hon skulle bli.
Nu går hon före de andra forskarna in i Chitwans nationalpark i södra Nepal. För bara 60 år sedan var området så härjat av malaria att knappt några människor vågade sig hit. Hela nationalparken kryllade dessutom av vilda noshörningar, bengaliska tigrar och krokodiler. Det gör den förresten fortfarande. Malarian är dock så gott som utrotad.
Deepa Singh Shrestha är den enda kvinnan i forskarlaget och det är också hon som är projektledare. Just nu handlar allt om ris. I Nepal äter människor ris varje dag. Riset är både mättande och rikt på b-vitamin, men i takt med klimatförändringarna blir riset allt svårare att odla. Extrem torka och översvämningar är bara några av utmaningarna. Forskarna tror att urgamla grödor, så kallade vilda släktingar, kan vara lösningen.
Vilda grödor är släkt med odlade grödor, men hos de vilda kusinerna finns egenskaper som saknas hos de moderna sorterna. Till exempel sjukdomsresistens och förmågan att klara extrema väderväxlingar. Genom att korsa risets vilda släktingar med odlat ris kan dessa egenskaper överföras. Utmaningen? Att hitta platserna där vildriset växer.
Till vår hjälp har vi en skogvaktare och en jättelik elefanthona. Elefanten tar täten, den är tränad att känna doften av rovdjur. Klockan är inte mer än sex på morgonen och på den leriga marken kryllar det av pyttesmå blodiglar. Vandringen skulle ta en timme. Vi har redan varit ute i två.
– Här! ropar plötsligt kollegan Krishna Hari Ghimire.
Strået han håller i händerna visar sig dock vara falsklarm. Det är inte vildris. Vi letar vidare.

s

Snabbguide till att överleva i djungeln

Noshörning: Klättra upp i närmaste träd. Alternativt göm dig bakom ett träd.
Tiger: Behåll ögonkontakt och backa långsamt därifrån.
Björn: Stå helt stilla. Helst i grupp.
Elefant: Spring!

Nepal

Huvudstad: Kathmandu.
Grannländer: Indien och Kina.
Befolkning: 30 986 975 personer.
Högsta punkt: Mount Everest (8848 meter). I landet finns också ytterligare sju av världens tio högsta toppar.
Natur: Varierar i klimat, från tropiskt till arktiskt. Sedan 1973 finns ett antal nationalparker och naturreservat. 2002 fanns det 23 skyddade områden: 9 nationalparker, 3 naturreservat, 1 aktreservat, 4 skyddsområden och 11 buffertzoner.

NEPAL kan beskrivas som fattigt och rikt på samma gång. Landet återhämtar sig från ett utdraget inbördeskrig. För två år sedan inträffade också en kraftig jordbävning som ledde till 9000 människors död. I flera städer syns fortfarande tydliga sprickor i husen och många byggnader stöttas upp med hjälp av träbalkar. Även om andelen fattiga har minskat sedan 1990-talet är Nepal fortfarande ett av världens fattigaste länder. Det är dessutom tätbefolkat. På motsvarande en tredjedel av Sveriges yta bor nästan 40 miljoner människor.
– Vi är fattiga, men vi är rika på biologisk mångfald. Nepal är ett av de länder i världen med störst biologisk mångfald. Det finns grödor här som inte finns någon annanstans, säger Deepa Singh Shrestha.
FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, uppskattar att 75 procent av de olika sorters grödor som odlades i världen vid 1900-talets början har försvunnit. För att förhindra att ännu fler går samma öde till mötes har den internationella organisationen Crop Trust initierat ett projekt som handlar om att samla in frön av vilda släktingar. Nepal är ett av länderna som ingår i projektet. På sikt är målet att anpassa jordbruket till klimatförändringarna och därmed säkra den globala matsäkerheten. Fortfarande återstår dock mycket att göra. Väldigt mycket.

%

av världens ris odlas i Asien

meter över havet kan nepaleserna odla ris.

Vilda släktingar
Vilda grödor är förfäderna till dagens moderna grödor. I tusentals år har de fått växa i det vilda. Med åren har de utvecklat en rad värdefulla egenskaper, som torktålighet eller sjukdomsresistens. Egenskaper som världen just nu skriker efter.
Att jobba med vilda släktingar är erkänt svårt. De är svåra att hitta och svåra att hantera. Så fort man korsar en modern sort med en vild släkting tar det mellan 10 och 30 år innan det nya riset går att använda. Vilda släktingar ses därför som högriskprojekt av många privata växtförädlare. En del vildris mognar till exempel ett riskorn i taget. När kornet är moget släpper det genast från plantan, vilket gör skördandet snudd på omöjligt. Den egenskapen måste alltså förädlas bort.
Även i Norden finns det vilda släktingar. Två exempel är åkerkål (en vild släkting till pak choi) och strandbeta (släkt med sockerbetor och foderbetor).

Potatiskatastrofen


I takt med att det utvecklas nya grödor försvinner de gamla lätt i glömska. Det gör inget. Eller? I mitten av 1800-talet livnärde sig irländarna till stor del av potatis och de hade precis börjat odla en ny sorts potatis. Den växte snabbare än den gamla och var lika god. Det hela gick fint ända tills en okänd sjukdom från Amerika fick fäste. Den nya superpotatisen saknade resistens mot bladmögel. Planta efter planta dog och landet drabbades av svår missväxt. En miljon irländare dog av svält och ytterligare en miljon människor emigrerade från landet. På kort tid halverades Irlands befolkning. Att låta hela matproduktionen kretsa kring en potatissort, med en enda genotyp, är alltså vanskligt.

I Chitwans nationalpark börjar Deepa Singh Shrestha bli nervös. De nepalesiska forskarna är inte ensamma. Med på vandringen är också några av Europas ledande forskare från England, Tyskland och Norge samt representanter för Crop Trust. De är nyfikna på hennes arbete.
Deepa Singh Shrestha torkar bort några svettpärlor från pannan med sin gula tröjärm. Fortfarande inget vildris. Däremot hittar vi färska tigerspår. Det handlar bara om timmar och gruppen uppmanas att hålla ihop. När Krishna Hari Ghimire stannar framför en växt blir alla förväntansfulla, men växten är bara någon decimeter hög och bladen påminner om en miniatyrormbunke. Försiktigt petar han på den. Sakta och graciöst rör den på sig. Bladen fälls in som en solfjäder.
– Den heter namaste, säger han.
Det betyder ordagrant ”jag bugar mig” och är en hälsningsfras som används flitigt i många hinduistiska länder.
Det är 36 grader i skuggan. Terrängen är stundtals svårframkomlig och en av de europeiska forskarna upptäcker en blodfläck på sin skjorta. En blodigel har kalasat ordentligt. Ytterligare två har råkat ut för samma sak. Den fetaste fripassageraren hålls upp för allmän beskådan. Den har sugit i sig så mycket blod att den är helt sprängfylld.

UNDER ETT stort träd hittar vi till slut vad vi letar efter. Vildrisplantorna är en och en halv meter höga och påminner egentligen mer om gräs än om ris.
– Det här riset klarar av att växa i torra områden. Det är en egenskap som blir allt viktigare i världen. Här i Nepal också. Förr fick vi massor av regn under monsunen. I år kom det två skyfall på fyra månader. Sedan var det bara torrt, säger Deepa Singh Shrestha.
De nepalesiska forskarna gräver upp en planta med rot och allt. En borstar rent plantan från jord och en annan klipper tejpbitar av dubbelhäftande tejp. En tredje plockar fram en växtpress, ett så kallt herbarium. Försiktigt fästs plantan på tidningspapper och pressas ihop. Själv tar Deepa Singh Shrestha fram mobilen och börjar artbestämma riset.
Det visar sig att riset inte är moget än. Gps-koordinaterna antecknas noga. Om en månad behöver forskarna hitta tillbaka till exakt den här platsen för att kunna samla in fröna. Frön som sedan kan användas för att utveckla framtidens ris.

De nepalesiska forskarna sparar en kopia av varje vildrissort i en växtpress. Genom att noga logga exakt var och hur riset växer går det att återvända till samma plats flera decennier senare. Gamla herbarium har varit till stor hjälp för Deepa Singh Shrestha och hennes team.

I Chitwans nationalpark börjar Deepa Singh Shrestha bli nervös. De nepalesiska forskarna är inte ensamma. Med på vandringen är också några av Europas ledande forskare från England, Tyskland och Norge samt representanter för Crop Trust. De är nyfikna på hennes arbete.
Deepa Singh Shrestha torkar bort några svettpärlor från pannan med sin gula tröjärm. Fortfarande inget vildris. Däremot hittar vi färska tigerspår. Det handlar bara om timmar och gruppen uppmanas att hålla ihop. När Krishna Hari Ghimire stannar framför en växt blir alla förväntansfulla, men växten är bara någon decimeter hög och bladen påminner om en miniatyrormbunke. Försiktigt petar han på den. Sakta och graciöst rör den på sig. Bladen fälls in som en solfjäder.
– Den heter namaste, säger han.
Det betyder ordagrant ”jag bugar mig” och är en hälsningsfras som används flitigt i många hinduistiska länder.
Det är 36 grader i skuggan. Terrängen är stundtals svårframkomlig och en av de europeiska forskarna upptäcker en blodfläck på sin skjorta. En blodigel har kalasat ordentligt. Ytterligare två har råkat ut för samma sak. Den fetaste fripassageraren hålls upp för allmän beskådan. Den har sugit i sig så mycket blod att den är helt sprängfylld.

Varje risart som hittas görs i ordning i en växtpress, för att sparas i ett herbarium. Samtidigt loggas GPS-kordinaterna där man hittade vildriset.

UNDER ETT stort träd hittar vi till slut vad vi letar efter. Vildrisplantorna är en och en halv meter höga och påminner egentligen mer om gräs än om ris.
– Det här riset klarar av att växa i torra områden. Det är en egenskap som blir allt viktigare i världen. Här i Nepal också. Förr fick vi massor av regn under monsunen. I år kom det två skyfall på fyra månader. Sedan var det bara torrt, säger Deepa Singh Shrestha.
De nepalesiska forskarna gräver upp en planta med rot och allt. En borstar rent plantan från jord och en annan klipper tejpbitar av dubbelhäftande tejp. En tredje plockar fram en växtpress, ett så kallt herbarium. Försiktigt fästs plantan på tidningspapper och pressas ihop. Själv tar Deepa Singh Shrestha fram mobilen och börjar artbestämma riset.
Det visar sig att riset inte är moget än. Gps-koordinaterna antecknas noga. Om en månad behöver forskarna hitta tillbaka till exakt den här platsen för att kunna samla in fröna. Frön som sedan kan användas för att utveckla framtidens ris.

Ett enda frö kan avvärja framtida svältkatastrofer.

%

av de sorter som odlades i världen vid 1900-talets början har försvunnit

Då och nu
För många år sedan var åkrarna allt annat än homogena. En jordbrukare som odlade vete hade vissa plantor som var höga, vissa som var låga. En del var tåliga mot översvämningar och andra stod emot kraftig torka. Vetet mognade inte vid samma tidpunkt, vilket gjorde det bökigt att skörda, men bonden riskerade sällan total missväxt. Sedan dess har växtförädlingen hjälpt lantbrukare att hitta det optimala vetet. Ett vete som ger god avkastning och som mognar samtidigt. På kuppen har genetisk mångfald gått förlorad. Genom att plocka in vilda släktingar går det att ta vara på de viktiga generna igen.

I takt med klimatförändringarna minskar mängden odlingsbar mark i världen. På grund av extrem torka har familjer i Kenya redan tvingats överge marker som brukats i generationer. I Egypten hotas den tidigare så bördiga jordbruksmarken av det stigande havsvattnet.
Att sätta stopp för svälten är ett av FN:s viktigaste mål och nummer två på listan över de globala målen. Omkring 850 miljoner människor runt om i världen lever med hunger. FN har som ambition att avskaffa hunger och undernäring till 2030, men matproducenterna har sällan stått inför en lika stor utmaning. Jordens befolkning ökar, samtidigt som mängden odlingsbar mark minskar. På många håll råder dessutom vattenbrist och kraftiga väderväxlingar. Framtidens mat ska helst stå pall mot både torka, översvämningar, saltvattenintrång och sjukdomar.
I stället går utvecklingen åt fel håll.
De flesta moderna grödor, så kallade hybrider, är betydligt känsligare för väder än sina föregångare. Många kräver dessutom bekämpningsmedel och extra stora mängder vatten. I gengäld ger de större skördar. Men bara om förutsättningarna är rätt. 

”Det är omöjligt att veta vad jordbruket behöver om hundra år.”

 

I en lokal fröbank så står hyllor efter hyllor med glasburkar med samlade frön.

FLERA biståndsorganisationer har, precis som FN, identifierat hungerbekämpningen som ett prioriterat område. I fjol uppgick Sidas stöd till jordbruk, skogsbruk, vattenbruk, fiske och landsbygdsutveckling till cirka 955 miljoner kronor. Just torka är en av de vanligaste orsakerna till matbrist i världen. Grödor som klarar av att växa i torra förhållanden är därför extra värdefulla. Det konstaterar Hannes Dempewolf. Han är forskare i botanik och leder projektet med vilda släktingar hos Crop Trust i Tyskland.
Nu dricker han upp det sista ur sin vattenflaska och vi påbörjar vandringen ut ur nationalparken. Han har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt grödor som ingen annan bryr sig om.
– Rent krasst är det faktiskt så att en anspråkslös planta som växer på en bergssluttning någonstans kan vara anledningen till att vi i framtiden, om 15-20 år, fortfarande kan äta bröd. Det låter dramatiskt, men det är faktiskt så, säger Hannes Dempewolf.
Eftersom ris, majs och vete är de tre grödor som mättar större delen av jordens befolkning ligger mycket fokus på just dessa tre, men Crop Trust är noga med att samla på sig allt de kommer över. Ju mer genetisk mångfald, desto bättre. Ett enda frö kan vara nyckeln. Ett enda frö kan avvärja framtida svältkatastrofer.
– Det är omöjligt att veta vad jordbruket behöver om hundra år. Det kan finnas sjukdomar som i dag är väldigt ovanliga, men som plötsligt sprids. Då behöver vi grödor som är resistenta mot det, säger Hannes Dempewolf.

I takt med klimatförändringarna minskar mängden odlingsbar mark i världen. På grund av extrem torka har familjer i Kenya redan tvingats överge marker som brukats i generationer. I Egypten hotas den tidigare så bördiga jordbruksmarken av det stigande havsvattnet.
Att sätta stopp för svälten är ett av FN:s viktigaste mål och nummer #2 på listan över de globala målen. Omkring 850 miljoner människor runt om i världen lever med hunger. FN har som ambition att avskaffa hunger och undernäring till 2030, men matproducenterna har sällan stått inför en lika stor utmaning. Jordens befolkning ökar, samtidigt som mängden odlingsbar mark minskar. På många håll råder dessutom vattenbrist och kraftiga väderväxlingar. Framtidens mat ska helst stå pall mot både torka, översvämningar, saltvattenintrång och sjukdomar. I stället går utvecklingen åt fel håll.
De flesta moderna grödor, så kallade hybrider, är betydligt känsligare för väder än sina föregångare. Många kräver dessutom bekämpningsmedel och extra stora mängder vatten. I gengäld ger de större skördar. Men bara om förutsättningarna är rätt.

I en lokal fröbank så står hyllor efter hyllor med glasburkar med samlade frön.

FLERA biståndsorganisationer har, precis som FN, identifierat hungerbekämpningen som ett prioriterat område. I fjol uppgick Sidas stöd till jordbruk, skogsbruk, vattenbruk, fiske och landsbygdsutveckling till cirka 955 miljoner kronor. Just torka är en av de vanligaste orsakerna till matbrist i världen. Grödor som klarar av att växa i torra förhållanden är därför extra värdefulla. Det konstaterar Hannes Dempewolf. Han är forskare i botanik och leder projektet med vilda släktingar hos Crop Trust i Tyskland. Nu dricker han upp det sista ur sin vattenflaska och vi påbörjar vandringen ut ur nationalparken. Han har ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt grödor som ingen annan bryr sig om.
– Rent krasst är det faktiskt så att en anspråkslös planta som växer på en bergssluttning någonstans kan vara anledningen till att vi i framtiden, om 15-20 år, fortfarande kan äta bröd. Det låter dramatiskt, men det är faktiskt så, säger Hannes Dempewolf.
Eftersom ris, majs och vete är de tre grödor som mättar större delen av jordens befolkning ligger mycket fokus på just dessa tre, men Crop Trust är noga med att samla på sig allt de kommer över. Ju mer genetisk mångfald, desto bättre. Ett enda frö kan vara nyckeln. Ett enda frö kan avvärja framtida svältkatastrofer.
– Det är omöjligt att veta vad jordbruket behöver om hundra år. Det kan finnas sjukdomar som i dag är väldigt ovanliga, men som plötsligt sprids. Då behöver vi grödor som är resistenta mot det, säger Hannes Dempewolf.

Skogvaktarna har stenkoll på sitt område och assisterar forskarna i sökarbetet. Eftersom det kryllar av tigrar är de utrustade med varsitt svärd. Gevär är inte tillåtet.

”Lokalbefolkningen är vår största tillgång. De kanske inte alltid vet hur vilda arter ser ut, men när man visar dem en bild säger de ”jaha, är det den?” och så berättar de var det finns.”– Deepa Singh Shrestha

Jakten på vildriset fortsätter. Det finns minst tre olika sorters vildris i Nepal och än så länge har vi bara hittat det första. Sort nummer två visar sig dock växa i en betydligt mer lättillgänglig del av nationalparken. Någon timme med buss och en rask promenad senare har den redan lokaliserats. Även denna är extra tålig mot torka och forskarna bestämmer sig för att ta med sig två plantor. Den ena klistras in i herbariet. Den andra planteras i botten av en plastpåse. Så småningom är tanken  att odla upp den i en testbädd i huvudstaden Kathmandu för att se om den tar sig. Under sammanlagt fem dagar varvar vi smala serpentinvägar i bergen med hektiska stadsgator. Vi lägger under oss mil efter mil och överallt ser vi fält med odlat ris susa förbi utanför bussfönstret. De nepalesiska forskarna vet med säkerhet att det sista vildriset växer vid en sjö på andra sidan bergen, men det tar några dagar innan vi kommer dit. Längs vägen passar vi på att undersöka tips som Deepa Singh Shrestha och hennes kollegor fått. Någon ska till exempel ha sett vildris i en dikeskant. Mitt på en trafikerad väg stannar vi därför bussen och kliver ut. Moppar och bilar drar förbi i full blås. Flera tutar. En bit bort badar ett gäng bufflar i en lerpöl, annars är det ganska långt från idyllen i nationalparken. Ganska snart är det uppenbart att just det här diket är fritt från vildris.

Norrmannen Knut Storberget är en av många som noga tar in allt vi ser och upplever längs vägen.
Crop Trust-projektet med de vilda släktingarna helfinansieras av den norska regeringen. Under den tio år långa projektperioden handlar det sammanlagt om 50 miljoner dollar. Knut Storberget har själv suttit tolv år i den norska regeringen och var justitieminister under Breivik-attacken på Utöya. De sista åren i regeringen valde han att jobba med jordbruksfrågor. I dag sitter han också i styrelsen för Crop Trust.

– Jag har jobbat länge med justitiepolitik och när jag har varit ute i världen har människor frågat mig varför det egentligen är så lite kriminalitet i Skandinavien. En av grundpelarna är att vi kan leva av det vi har. Mat orsakar krig i många länder, men inte hos oss. I alla fall inte i dag, säger Knut Storberget.

Med förstoringsglas undersöker Deepa Singh Shrestha frön från vilda äggplantor, en annan vild gröda från området.

Deepa och hennes team gräver upp en planta av den landlevande risarten. De ska ta med den till Kathmandu och försöka odla upp den på genbankens åkrar.

Rodomiro Ortiz, professor vid faktulteten för genetik och växtförädling vid Sveriges Lantbruksinstitut, är en av Sveriges främsta experter på ämnet vilda grödor.

Kommer de vilda grödornas roll att öka i betydelse i takt med att klimatförändringarna och befolkningen ökar? 

– Dessa vilda grödor är förfäderna till våra odlade växter och bidrar med generna som vi använder för att förädla de växter vi har. Det kan öka växternas anpassningsförmåga vid översvämningar eller extrema temperaturer, som förvärras av klimatförändringarna.

Har du något exempel på en vild gröda som hittats nyligen som har inneburit en förändring?

– Genom att korsa vete med dess vilda släkting bockvete har man skapat en mer motståndskraftig form av vete som ökade skörden med mellan 8 och 30 procent jämfört med lokalt producerade varianter i torra miljöer. Andra lyckade försök har lett till att både korn och kikärtor har blivit mer motståndskraftiga mot kyla och torka och att ris har blivit mer tolerant mot dålig jordkvalité.

Växtförädling tar tid, konstaterar Niru KC på Nepals genbank. Uppemot 30 år är inte ovanligt. Bäst är det om växtförädlare och bönder samarbetar från början, annars finns det en risk att forskare tar fram fröer som bönderna är ointresserade av. Kanske för att den smakar konstigt, eller inte går att odla med befintliga verktyg.

''Vi känner ofta att vi kommer för sent. Vi slåss mot klockan''

''Vi känner ofta att vi kommer för sent. Vi slåss mot klockan''

Ett par dagar senare närmar vi oss Ajingarasjön. Deepa Singh Shrestha lutar sig tillbaka. Det här har hon sett fram emot. För exakt ett år sedan hittade hon och hennes kollegor en enorm population av ett sjukdomståligt vildris här.
Sjön, som översatt betyder pytonormsjön, ligger långt ut på landsbygden. Vi kan inte åka buss och vi förstår snart varför. De sista milen består vägarna av ett enda långt lapptäcke av potthål.  Bilarna studsar fram i snigelfart och marken skrapar högljutt mot underredet.
Vi hinner dit i solnedgången. Två bönder tittar förvånat på vår delegation och himlen skiftar i rött och rosa. Det är idylliskt vackert, men för första gången blir Deepa Singh Shrestha helt tyst. Hon bara stirrar.
– Hela det här området var fullt av vildris. Det var vår största och bästa population. Nu är det borta, säger hon till slut.
Några tuvor återstår, men det är allt. De båda bönderna vi nyss passerade berättar att området är röjt och rensat för att bli fiskodling.
– När stora mängder vildris får växa helt ostört i så många hundra år finns ofta naturliga variationer inom populationen. Det är extremt värdefullt. Nu har vi förlorat det. Vi måste hitta en ny hot spot, det är helt avgörande för vårt arbete, men var? säger hon.
Bilmotorer väcks till liv. Strålkastarna lyser upp vägen som redan hunnit bli beckmörk. En djup suck kommer från Deepa Singh Shrestha. När hon är säker på att ingen hör viskar hon något om hur sorgligt det känns.
Motvilligt hoppar hon in i en bil och slår igen dörren.

''Om vi misslyckas med att odla mat, då misslyckas vi med allt.''

För Hannes Dempewolf är det inte första gången. Han har varit på insamlingsuppdrag i flera länder och tvingats uppleva just den här känslan förut.

– Vi känner ofta att vi kommer för sent. Många av de här länderna utvecklas snabbt. Det är så verkligheten ser ut. Det visar hur bråttom det är. Vi slåss mot klockan, säger han.
Deepa Singh Shrestha hoppas att de vilda släktingarna och den globala matsäkerheten kommer att få en mer central roll i framtiden. Både hemma i Nepal och utomlands. Hittills har snacket om klimatförändringarna främst kretsat kring havsnivåhöjningar och koldioxidutsläpp. I takt med att jordbruket blir allt mer lidande tror hon att matfrågan kommer att få högre prioritet.
– Om vi misslyckas med att odla mat, då misslyckas vi med allt.

Läs mer om Agenda 2030, mat och framtiden:

Makten över maten

Svalbards fröer ska rädda världen

Share This