Drömmen om en kanal

I sju kapitel berättar OmVärlden historien om världens största infrastrukturprojekt – kanalen som planeras byggas i Nicaragua. En sedan länge närd dröm för Nicaraguas makthavare. En mardröm för miljön och de som lever i området där kanalen ska gå.

I. Minnen

Ursula Patricia Lazo Vasquez har inte glömt de tuffa år på 1980-talet då sandinisterna tvingade henne att lämna sitt hem och hennes man slogs mot sandinistregeringen tillsammans med motståndsgrupperna Contras.

Flygplanet av typen Fairchild C-123 hördes på långt håll. Det flög lågt. Kanske på 700 meters höjd, under det sandinistiska flygvapnets radar, men inom synhåll för två tonåriga värnpliktiga. Med bara ett par månaders tjänstgöring bakom sig öppnade de eld med den sovjetiska luftvärnsroboten.

José Fernando Canales fick in en direktträff. När soldaterna nådde planet där det kraschat i den nicaraguanska djungeln fann de två döda amerikanska piloter, en död nicaraguansk radiooperatör och en i allra högsta grad levande amerikan. Han hette Eugene Hasenfus, var amerikanska medborgare och betald av CIA.

Fotot med José Fernando Canales som går genom djungeln med Eugene Hasenfus bunden i rep efter sig spred sig snabbt över världen. Det var den 5 oktober 1986. Sju år efter att sandinisterna gjort revolution och kastat ut diktatorn Anastasio Somoza Debayle ur Nicaragua.

I djungeln öster om Nicaraguasjön, ner mot gränsen till Costa Rica utkämpade den legendariske comandante Zero, Eden Pastora ett inbördeskrig mot sina forna kamrater, sandinisterna. Till sin hjälp hade han bland annat USA:s regering, som via privata konsulter, som Eugene Hasenfus, smugglade in vapen till den lösa sammanslutning av olika väpnade motståndsgrupper, som gick under namnet Contras, och som stred mot sandinistregeringen i både norra och södra Nicaragua.

Sandinisterna hade som så många andra av Nicaraguas makthavare före dem svårt att nå ut till invånarna i de nästan ständigt regnvåta skogarna i landets sydöstra delar. Ett otillgängligt område med få vägar och flera floder med broar som lätt kunde förstöras.

NÅGRA AV DE första hus som Canales och Hasenfus nådde där de gick genom buskagen i oktober 1986 låg utefter områdets största flod, Rio Tule. Här var sandinisternas revolution långt ifrån välkommen. För flera av områdets unga män och kvinnor stod istället Eden Pastora och män som Eugene Hasenfus för motstånd mot en regim de aldrig bett om, berättar Ursula Patricia Lazo Vasquez, snart 70 år.

– Sandinisterna tvingade bort oss från våra gårdar. De tog vår mark. Vi tvingades hit där vi grundade byn El Tule.

Ursula Patricia Lazo Vasquez sitter ensam i sin gungstol i det tomma huset i det som utgör byn El Tules lilla centrum. Fram till nyligen rullade trafiken från Costa Rica rakt utanför huset. Numer går den på asfaltsvägen utanför samhället. Hon har svårt att tala. Orden stakar sig.

– Min man slogs med rebellerna. Min syster hade dött av ett ormbett. Jag fick ta hand om tolv barn själv samtidigt som jag skulle bruka jorden i ett kooperativ.

Det må ha gått 29 år, men hon minns nedskjutningen av planet och tillfångatagandet av Hasenfus som igår. Lika väl minns hon sandinisternas tuffa taktik för att bekämpa Pastora och hans gerillaarmé, att tvinga dem som stödde Contras från sina marker. Det gjorde knappast motståndet mot sandinisterna mindre.

Nu knackar sandinisterna åter på dörrarna i El Tule, ledda av samme man. Daniel Ortega var president då, som nu. Och än en gång vill han att invånarna ska flytta på sig. Den här gången för att förverkliga en gammal nicaraguansk dröm, att bygga en kanal genom landet.

II. Drömmen

Drömmen om en kanal över Centralamerika är minst 500 år gammal. Huruvida de ursprungsfolk som levde i regionen när spanjorerna kom på 1500-talet lekt med tanken vet vi inte, men spanjoren Vasco Nuñez de Balboa var den första, till dags dato, kända europé som fick se Stilla havet från den amerikanska kontinenten. Det var den 25 september 1513 och platsen var dagens Panama.

På den tiden tog det fyra dagar att frakta det guld som spanjorerna plundrade från Inkariket i Anderna, från Ciudad de Panama på Stillahavskusten till Nombre de Dios på Atlantkusten för vidare båtfärd till Europa. Den spanske kungen Ferdinand II ville bygga en kanal, men hans religiösa rådgivare menade att ”om Gud velat att haven skulle mötas hade han byggt en kanal själv”.

Det skulle dröja ända till 1800-talet innan tankarna på en kanal lyftes igen. Det var den tyske upptäcksresanden Alexander von Humboldt som i en skrift från 1811 lade fram tre alternativ för en kanal. Förutom över dagens Panama även genom Nicaragua och Mexiko.

De unga nationer som grundades i ruinerna av det spanska kolonialväldet i Latinamerika inspirerades av de kanalbyggen som vid det här laget genomförts i USA och Europa. I Centralamerika såg man vinsterna med en kanal. De europeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien såg båda två stora möjligheter på andra sidan Atlanten, men USA var inte särskilt intresserat av att européerna klampade runt på deras bakgård söder över.

1513

Den spanske erövraren Vasco Nuñez de Balboa skådar som första europé ut över Stilla havet från den amerikanska kontinenten, i dagens Panama.

1811

Den tyske upptäcksresanden Alexander von Humboldt lägger fram tre alternativ för en kanal mellan Atlanten och Stilla havet.

1825

Det amerikanska företaget AH Palmer försöker bygga en kanal genom Nicaragua, men misslyckas.

1848

En timmerman hittar guld i Kalifornien, vilket gör att hundratusentals människor under perioden 1848-1855 färdas från USA:s östkust till Kalifornien, via Nicaragua och den amerikanske ångbåtsentrepenören Cornelius Vanderbilts båt- och diligensrutt. USA:s inland är för farligt att ta sig igenom. Vanderbilt saknar resurser för att bygga en kanal.

1879

Fransmannen Ferdinand de Lesseps, som byggt Suezkanalen, får rättigheterna till att bygga en kanal genom det som är dagens Panama (då Colombia). Försöket misslyckas sedan de Lesseps blivit bankrutt.

1893

USA försöker bygga en kanal genom Nicaragua, men det råder brist på resurser efter den stora börskraschen det året.

1903

USA fortsätter bygget av de Lesseps kanalbygge i Panama, sedan man köpt rättigheterna och även hjälpt Panama bli en självständig stat.

1914

Panamakanalen invigs. USA förhandlar samtidigt fram ett avtal med Nicaragua som ger USA ensamrätt för att bygga en kanal genom Nicaragua.

1970

Avtalet mellan USA och Nicaragua om att bygga en kanal sägs upp, utan att någon kanal påbörjats.

2000

Panamakanalen tillfaller Panama.

2012

Nicaragua presenterar en plan för att bygga en kanal med hjälp av ett kinesiskt företag.

FÖR ATT HINDRA de europeiska intressena på den amerikanska kontinenten slog USA:s president James Monroe 1823 fast den så kallade Monroedoktrinen, som i korthet gick ut på att USA skulle hindra alla europeiska intrång på de amerikanska kontinenterna.

Monreodoktrinen till trots gjordes under 1800-talet både franska och brittiska försök att bygga en kanal genom Centralamerika. I fokus stod Nicaragua och Panama. Ett första amerikanskt försök 1825 misslyckades på grund av brist på resurser, vilket skulle visa sig bli ett återkommande problem.

Att det fanns ett behov rådde det inga tvivel om. Bara under guldruschen i Kalifornien 1848-1855 reste 100 000-tals amerikanska östkustbor som drabbats av guldfeber till det soliga Kalifornien, via Nicaragua. Resan över USA:s inland var då fortfarande allt för farlig och komplicerad.

För transporten till Kalifornien stod den amerikanske ångbåtsentrepenören Cornelius Vanderbilt. Resenärerna färdades med ångbåt från New Orleans till Greytown, dagens San Juan del Norte, uppför floden San Juan, genom Nicaraguasjön till La Virgen, söder om Rivas och sedan landvägen till en väntande båt vid San Juan del Sur på Stillahavskusten. Därifrån med båt till San Francisco. Resan tog 45 dagar.

Vanderbilt försökte även bygga en kanal, men finansiärerna uteblev och projektet blev aldrig av. Hans rättigheter såldes till ett franskt företag som även det saknade de resurser som krävdes.

Än en gång dog drömmen om en kanal, men det dröjde inte länge innan fransmannen Ferdinand de Lesseps, som byggde Suezkanalen, lyckades förhandla sig till rättigheterna till att bygga en kanal i dagens Panama. Efter att pengarna tagit slut fick han ge upp halvvägs, men USA tog upp stafettpinnen och köpte loss hans rättigheter. I samband med affären bildades också den självständiga staten Panama. 1914 stod dagens Panamakanal klar.

I Nicaragua omintetgjordes vidare planer på en kanal genom ett avtal mellan USA:s och Nicaraguas regeringar 1916, som gav USA ensamrätt på en kanal genom landet. 1970 sades avtalet upp.

III. Kineserna

Nicaraguas president Daniel Ortega och den kinesiske företagaren Wang Jing, ägare till företaget HKND, skriver under avtalet som ger HKND i uppdrag att bygga kanalen och även rätten att driva den i 50+50 år. Foto: Diana Ulloa/Confidencial

Tre timmars debatt var allt som krävdes för att driva igenom det nicaraguanska kanalprojektet.

– Tre timmar. Man kan inte debattera ett sånt här stort projekt på bara tre timmar och sen rösta, säger den nicaraguanska miljöjuristen Mónica López Baltodano som grävt fram alla tillgängliga detaljer om kanalbygget som finns.

Omröstningen skedde den 13 juni 2013. Närmare två tredjedelar av den nicaraguanska nationalförsamlingens ledamöter röstade för den lag som slutligen gav det kinesiska företaget Hong Kong Nicaragua Canal Development (HKND) rättigheterna att bygga kanalen och driva den i 100 år. 25 ledamöter röstade nej, en lade ner sin röst och fem var inte närvarande.

På tre timmar godkände det nicaraguanska parlamentet det pappersarbete som regeringen och HKND:s ägare, Wang Jing redan klarat av en vecka tidigare.

En kanal genom Nicaragua har inte varit en valfråga i landets moderna historia. Så sent som 2009 dömde Daniel Ortega ut ett liknande projekt. Han ansåg då att de negativa effekterna på miljön i Nicaraguasjön var för stora. De nicaraguanska väljarna har aldrig haft möjlighet att tycka till om någon kanal.

– I Panama debatterade de inte bara breddningen av den redan existerande kanalen mer än tre timmar, man lät även folket säga sitt i en folkomröstning. Nicaraguakanalen är inte vilket litet projektet som helst. Landet delas i princip i två delar, säger Mónica López Baltonado, som också fungerar som talesperson för Grupo Cocibolca, den sammanslutning av nicaraguanska organisationer som är emot kanalen.

Argumentet bakom kanalbygget är enkelt. Utveckling. Att skapa arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt i vad FN anser är Latinamerikas fattigaste land. Den sandinistiska regeringen menar att kanalen skulle trefaldiga både den ekonomiska tillväxten och antalet arbetstillfällen.

Miljöjuristen Mónica López Baltonado är talesperson för den sammanslutning av nicaraguanska organisationer som kräver att den nicaraguanska regeringen öppnar upp för dialog kring projektet att bygga en kanal genom landet. Foto: privat.

DET VAR I JUNI 2012 som regeringen lade fram ett första förslag i nationalförsamlingen om att låta bygga en kanal. Förslaget godkändes och bara månader senare bildades bolaget HKND, som också fick de initiala rättigheterna till projektet. Bakom företaget stod den kinesiska företagaren Wang Jing, som representanter för den nicaraguanska regeringen träffat vid ett officiellt besök i Kina mindre än ett halvår tidigare.

Wang Jing, enligt tidskriften Forbes den tolfte rikaste personen i Kina, var 2012 i stort sett anonym utanför Kina. Visserligen hade han 2009 köpt det statliga kinesiska telekomföretaget Xinwei, som framför allt säljer telefonsystem i Kina, men några större utlandsinvesteringar hade han ännu inte gjort.

Efter mötet med den sandinistiska delegationen i Kina gick det fort. Wang Jings företag Xinwei vann inte bara en upphandling om att bygga ut mobiltelefonnätet i Nicaragua, utan fick alltså ett initialt kontrakt på rättigheterna till att bygga en kanal genom landet. Av telefonnätet har ännu efter tre år inte blivit något, och även kanalprojektet tycks sakna kapital.

Enligt avtalet mellan den nicaraguanska regeringen och HKND ska det kinesiska företaget betala Nicaragua 10 miljoner dollar per år i 50 år. Därutöver ska HKND varje år skänka en procent av bolagets aktier till den nicaraguanska staten, varför Nicaragua i princip blir majoritetsägare av kanalen om 51 år. Till detta kommer alla eventuella skulder som HKND vid det laget dragit på sig. Företaget har möjlighet, att för 10 miljoner dollar per år, förlänga rätten att driva kanalen ytterligare 50 år.

Alla intäkter från kanalen och alla företag som upprättas inom kanalområdet tillfaller HKND. Utöver aktieinnehavet skulle de nicaraguanska intäkterna därför bara vara 100 miljoner dollar.

– Det är ungefär vad de nicaraguaner som lever utomlands skickar hem till sina anhöriga på två månader. Med de förutsättningarna är det i ärlighetens namn svårt att se det finansiellt positiva syftet med kanalen, säger Mónica López Baltonado.

DEN SLUTGILTIGA rutten för kanalen presenterades i juli 2014. Från Punta Gorda på Atlantkusten ska den via floderna Punta Gorda och Tule nå Nicaraguasjön strax söder om San Miguelito för att åter nå land i Obrajuelo, söder om Rivas där den går i en kurva till Brito, vid Stillahavskusten.

Den föreslagna kanalrutten är 278 kilometer lång och 230 meter bred. Enligt ritningarna kan det på sina platser krävas en bredd på 520 meter, inklusive slussar och annan infrastruktur. Drygt 105 kilometer går genom Nicaraguasjön som är i snitt 15 meter djup. Samtidigt kräver de största fartyg som är tänkta att passera genom kanalen ett djup på 27-30 meter.

Det råder ingen tvekan om att det finns behov av en kanal av den storleken som nu ritas upp genom Nicaragua. Trots att Panamakanalen nu breddas står det redan klart att den inte kommer kunna ta emot den nya generationens jättefartyg som inom kort har behov av att passera mellan Atlanten och Stilla havet. Det skulle däremot den nya Nicaraguakanalen kunna göra.

Wang Jing beräknar kostnaderna för kanalbygget till 50 miljarder dollar. Det är pengar som inte finns idag. Officiellt har ingen investerare presenterats. Världens största företag för containertrafik, danska Maersk har sagt sig vara intresserade, men vill gärna ser de konkreta planerna, riskanalyserna, miljökonsekvensrapporterna och de ekonomiska kalkylerna först.

Maersk delar sina önskemål med minst 110 000 nicaraguaner. Om kanalen dras inom det tänkta området berör det 282 samhällen, varav fyra kommunhuvudstäder och en regionhuvudstad.

100 miljoner dollar av kanalens totala intäkterna kommer under 100 år tillfalla den nicaraguanska staten.

50 miljarder dollar är vad det kinesiska företaget HKND räknar med att det kostar att bygga kanalen.

Så många kilometer är den föreslagna kanalrutten genom Nicaragua. Den kommer vara 230-520 meter bred.

Så många samhällen beräknas påverkas av kanalbygget, varav fyra kommunhuvudstäder och en regionhuvudstad.

IV. Motståndet

Inte långt från Brito, ett par mil upp ovanför stillahavskusten står en vit tjurstaty vid en stor boskapsfarm. På en skylt under tjuren står det Hacienda ganaderia Miramar, vilket ungefär betyder boskapsgården Miramar (Havsutsikt).

Under stora delar av 1900-talet tillhörde Hacienda Miramar familjen Somoza, som i mer än 40 år behandlade Nicaragua som sitt. Mellan 1937 och 1979 styrde fadern Anastasio Somoza García och hans två söner Luis Somoza Debayle och Anastasio Somoza Debayle med en brutal järnhand över Nicaragua.

Idag ägs gården av flera delägare, bland annat en nicaraguansk advokat vars företag, enligt lokala medier ofta fungerar som fasad för ledande sandinister inom den tidigare gerillan och numera regeringspartiet, Sandinistiska fronten för nationell frihet (FSLN). Vägen till gården är långt ifrån bekväm. Fyrhjulsdriven bil eller motorcykel är ett krav, men väl framme vid haciendans entré breder plötsligt en nyligen breddad vägsträcka ut sig.

Utanför en gammal boskapsgård i Brito, inte långt från stillahavskusten har företaget som ska bygga Nicaraguakanalen, HKND, breddat en grusväg för att göra plats för grävmaskiner som kan bygga kanalen. Den lilla vägsträckan är det enda synliga tecknet på att en kanal ska byggas.

HÄR VID DEN nya vägen, intill den gamla diktatorns gård, stod länge tunga väg- och grävmaskiner parkerade utefter dikesgrenen, men nu är de borta. Vad som egentligen hänt går bara att läsa i de sandinistvänliga medier som släpptes in i området den 22 december 2014.

Två dagar före jul var det byggstart för världens största infrastrukturprojekt, den nya kanalen. Det första spadtaget skulle tas vid gården Hacienda Miramar. På invigningen talade president Daniel Ortega och den kinesiska företagaren Wang Jing från en för tillfället hastigt rest scen. Åhörarna var trogna sandinister, militärer, poliser och en grupp kineser.

Medan konfetti regnade ner över den kinesiska företagaren och den gamle revolutionären, som lovade utveckling och investeringar, rådde det ett par mil bort en annan stämning. På den panamerikanska motorvägen inte långt därifrån demonstrerade en liten skara på 70 personer mot kanalbygget.

”Såsom lagen ser ut får kineserna i princip självstyre över den mark de vill ha i Nicaragua”, säger Octavio Ortega.

UNDER HELA DAGEN den 22 december blockerade demonstranterna trafiken. När kvällen kom och scenen på Hacienda Miramar monterades ner slog kanalmotståndarna läger för natten vid sidan av vägen. De väcktes klockan sex på morgonen. 250 kravallpoliser med hjälmar, batonger, sköldar och tårgas stormade lägret.

– Jag tror jag blev slagen 100 gångar. De grep mig och flera andra. De förde oss till fängelset El Chipote. Jag blev förhörd, torterad och slagen. Åtta dagar fick jag sitta där, men det förändrade inte min syn. Såsom lagen ser ut får kineserna i princip självstyre över den mark de vill ha i Nicaragua, säger Octavio Ortega, koordinatör för Nationella rådet till försvar av jorden, sjön och det nationella självbestämmandet, som är en del den landsomfattande motståndsrörelse som bildats mot kanalbygget.

Samtidigt som kravallpolisen stormade demonstranterna vid den panamerikanska motorvägen i Rivas var demonstranterna vid El Tule, på andra sidan Nicaraguasjön inne på sin sjunde dag. De hade sedan den 16 december blockerat vägen mellan San Carlos och Juigalpa. De stoppade varenda bil och delade ut information om Nicaraguakanalen.

– Vi var hundratals, kanske tusen, jag vet inte säkert. Många hade börjat tröttna. Utlandsboende nicaraguaner som var hemma över jul kom förbi och tog foton. Stämningen var irriterad. Så vi beslöt att dagen efter avbryta för julhelgen. Vid kvart över fem på morgonen den 24 december dök militären och polisen upp. De satte upp barrikader, säger Nuri Sequiera Ramirez, som är ansvarig för motståndet mot kanalen i El Tule.

Själv hade Nuri Sequiera Ramirez gått upp från vägen till huset i byn och sina föräldrar på eftermiddagen den 23 december. Hon lever själv med sina föräldrar. Pappan lider av diabetes. De väcktes tidigt på julaftonsmorgon av ljudet av eldvapen och doften av tårgas.

– Demonstranterna var beväpnade med slagträn och machetes. Polisen fick retirera, kalla in förstärkningar och göra en ny attack senare på dagen. Ett 50-tal av de våra skadades och 30 poliser. Den andra attacken blev värre än den första. De grep massor av folk, kastade in dem i en buss och fortsatte att slå dem där. De drog folk efter gatan, körde på en man och en person blev skjuten med en gummikula i ögat. Det var som under kriget, sa de som var med då, berättar Nuri Sequiera Ramirez.

Entrén till det lilla samhället El Tule vid vägen mot Costa Rica, strax norr om San Carlos. Här låg tårgasen tung på julaftonsmorgon 2014 när kravallpolis och demonstranter, som protesterade mot kanalbygget, drabbade samman.

”Folk säger att de hellre dör än lämnar sina hem. Det får bli över deras döda kroppar. Presidenten får förbereda sig på krig”, säger Nuri Sequeira Ramirez.

Rio Tule sträcker sig från Nicaraguasjön i väst in i regnskogen i öst, där den via bifloder nästan rinner samman med Rio Punta Gorda, som sträcker sig från regnskogen ut till den karibiska kusten. Utefter dessa floder ska kanalen gå.

Det som idag är en liten flod som delar samhället El Tule i två kommer enligt planerna för att bygga Nicaraguakanalen dämmas upp och breddas för att göra plats för världens största containerfartyg.

NÄR DAMMET och tårgasen skingrats hade närmare 50 demonstranter gripits. De anklagades för terrorism och fördes till El Chipote för förhör. Fängelset El Chipote var den tidigare diktatorn Somozas tortyrkammare, som sandinisterna fortsatt använda som fängelse. Flera av de demonstranter som fördes dit kring jul förra året vittnar om tortyr. Efter att den nicaraguanska ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna gripit in släpptes de strax innan nyårsafton.

Förtroendet för regeringen och myndigheterna bland invånarna i El Tule, som redan var lågt, raderades ut fullständigt. Poliskontoret i byn fick slå igen. De tjänstgörande poliserna vågade inte sätta sin fot i byn. Kliniker och skolor stängdes.

Ett halvår senare har ett par skolor åter öppnats. Polisen har återvänt, men håller sig mest inne på sitt kontor. På en husväg utefter vägen har någon skrivit ”Ut med kineserna – nej till kanalen” med stora svarta bokstäver. Demonstrationerna har fortsatt, men utan sammanstötningar med polisen.

Ingen i byn kan svara på när kanalbygget blir av. Inte ens de lokala sandinisterna. Floden Tule rinner rakt genom hela samhället. Enligt den officiella presentationen av kanalen ska den bli 230-520 meter bred, vilket skulle innebära att stora delar av byn El Tule skulle läggas under vatten.

– Förra året kom kineserna hit, eskorterade med soldater. De använde GPS och mätte upp mark och gjorde anteckningar. De pratade inte med någon. Vi försökte prata med dem, men de svarade inte, säger Nuri Sequiera Ramirez.

Några möten för att informera om projektet och att många kommer behöva flytta har inte hållits.

– Sandinisterna här i byn säger att projektet kommer att genomföras, kosta vad det kosta vill. De förstår inte hur vi kan göra motstånd när det röstats igenom en lag om att bygga kanalen i kongressen, men vad ska vi göra då, när vi tvingas flytta? Den kompensation som angetts är för dålig. Och många här i byn fick den här jorden som kompensation på 1980-talet, och nu ska den tas ifrån dem, berättar hon.

I hängmattan på verandan ligger Nuri Sequiera Ramirez pappa. Han vill inte prata, men lyssnar när hans dotter berättar, och nickar då och då instämmande. Liksom många andra i hans generation i El Tule tillhör han nybyggarna. De som fick sin mark beslagtagen av sandinisterna på 1980-talet för att tvingas till El Tule där de skulle bygga ett nytt socialistiskt samhälle.

– Folk säger att de hellre dör än lämnar sina hem. Det får bli över deras döda kroppar. Presidenten får förbereda sig på krig, säger Nuri Sequeira Ramirez.

Utefter pappans kinder rinner tårarna. Han gråter alltid när vi talar om detta, förklarar dottern.

V. Den stora sjön

Långsamt glider den lilla båten fram i floddeltat. Guiden varnar för krokodiler. I trädtopparna sitter svarta vrålapor och då och då glider en fågel med lång näbb eller färggranna fjädrar över vattenytan och landar på någon av de många mangroverötter som sträcker sig ner i vattnet.

Våtmarkerna kring San Miguelito är ett av Nicaraguas minst kända naturreservat. Här möts floderna Tepenaguazapa, Camastro, Piedra och Tule i Nicaraguasjön. Det är ett paradis för både fågelskådare och turister som vill komma djurliv och fauna nära.

– Ni är här helt fel säsong, säger guiden medan forsande vatten slår över båtrelingen när vi återvänder till San Miguelito.

Guiden konstaterar också krasst att ett molntäcke täcker topparna på vulkanerna Concepción och Maderas på ön Ometepe mitt i sjön. Det blir ingen vacker solnedgång bakom ön, något som bara det är värt resan hit.

Guiden och hans medhjälpare är aktiva ungsandinister. De ser med optimism på kanalbygget. För dem är synen av ett enormt tankfartyg som stävar ut genom en modern kanal där en gång skyddade våtmarker låg detsamma som utveckling. De menar att kanalen är en möjlighet som inte får missas.

 

”Risken är stor att fisket påverkas, kanske negativt, men det kan ju finnas fördelar som vi inte vet om nu”, säger fiskaren Flavio Cortés.

MED FÖTTERNA i vattnet intill den långa sandremsa som utgör Ometepes västligaste punkt, Punta Jesus Maria, säger fiskaren Flavio Cortés först att han oroar sig för fisket, men påpekar att en kanal inte bara behöver vara av ondo.

– Risken är stor att fisket påverkas, kanske negativt, men det kan ju finnas fördelar som vi inte vet om nu. Vem vet, kanske får vi nya sorters fiskar att ta upp.

Flavio Cortés är uppvuxen på Ometepe. Han är idag 20 år och har fiskat kring ön sedan han var 10 år. Medan han och hans kollega plockar in näten från båten dyker flera fiskare upp på den smala landremsa som ger intrycket av att det är möjligt att gå på vattnet från Ometepe till Rivas.

Nicaraguasjön, eller Lago Cocibolca som den egentligen heter, är Centralamerikas största sjö och regionens absolut viktigaste sötvattenkälla. Två av landets kommuner, Juigalpa och San Juan del Sur, är helt beroende av sjöns vatten för sin vattenförsörjning. Ytterligare 42 kommuner, där över en fjärdedel av landets invånare lever, tar sitt vatten från floder eller bifloder vars vatten kommer från sjön.

Med tårna i sanden på Punta Jesus Maria är det som att titta ut över ett hav. I väst syns staden Rivas, men söderöver syns bara vatten. Det är här containerfartygen ska gå, rakt över sjön. Enligt många nicaraguanska miljöaktivister och forskare skulle det vara en katastrof.

Längst ut på Punta Jesus Maria, på ön Ometepe, i Nicaraguasjön känns det som att gå på vatten. den långa smala landtungan riskerar med kanalen att försvinna. I bakgrunden vulkanen Concepción som haft 25 utbrott sedan 1883. Det senaste i mars 2010.

DEN NICARAGUANSKA tidningen Confidencial skickade förra året ett reportageteam med mätinstrument över sjön. De färdades den 105 kilometer långa rutt som det är tänkt att fraktfartygen ska ta över sjön. Ingenstans utefter rutten påträffade de ett djup som nådde de 27 meter som HKND menar att de behöver för att kunna tillåta de största containerfartygen att nyttja kanalen.

Enligt de mätdata som Confidencial fick fram räknade man ut hur mycket material från sjöbotten som skulle behöva muddras ut för att nå 27 meters djup hela sträckan på 105 kilometer. Om den sammanlagda massan spreds ut med en tjocklek på tre meter skulle den täcka ett område på 19 524 hektar. Det är ungefär lika mycket som halva Managuas kommun, eller för att ta en mer närliggande jämförelse, nästan hela Kirunas kommun.

Det är inte bara frågan om var det muddrade materialet ska placeras som oroar forskarna. Om delar av materialet kastas tillbaka i andra delar av sjön är risken stor att det bildas sediment som förstör sjön. I en artikel i tidskriften Nature skriver nicaraguanska och tyska biologer också att införseln av saltvatten och in och utslussningen av fartyg riskerar att förvandla Nicaraguasjön till en artificiell vattenreservoar med slaskvatten. De många fiskar som lever där idag kommer att dö ut och kuststräckorna utefter sjön förstöras.

En annan konsekvens är att vattnets sammansättning kan förändras så pass mycket att de två vattenreningsverk som renar vattnet åt invånarna i San Juan del Sur och Juigalpa inte klarar det. Likaså kan vattnet och djurlivet i de många floder som rinner ut från sjön komma att förändras.

Genom att upplåta sjön till ett privat företag som sedan förstör vattnet bryter regeringen också mot grundlagen. Enligt artikel 97 i Nicaraguas nationella vattenlag måste staten, kommuner, den privata sektorn och invånarna i allmänhet bevara Nicaraguasjöns vatten rent.

”Människorna här uppe tycks inte bry sig”, säger Jairo Carrillon.

Juan Vallgeras är född och uppvuxen på Ometepe. Han ser många fördelar med en kanal, men är emot att regeringen ger bort ett större landområde och alla rättigheterna till ett privat kinesiskt företag.

Varje dag går flera färjor över Nicaraguasjön, mellan Rivas på fastlandet och Moyogalpa på Ometepe. Vid ett kanalbygge skulle hamnen i Rivas (på bilden) byggas ut och moderniseras. Så troligen även färjetrafiken.

LIKSOM I EL TULE finns det många på Ometepe som inte tänker släppa en enda sandinist över bron. Den lokala ledaren för motståndet, Jairo Carrillon, minns 1980-talet då öns invånare med machetes och påkar slogs mot den sandinistiska armén som kom för att med våld hämta öns unga män till värnplikten.

Bara någon kilometer från hamnen i Moyogalpa har någon klottrat Ometepe är inte till salu på en vägskylt. Men långt ifrån alla är lika övertygade.

Jairo Carrillon kliver ur bilen vid en strand vid foten av vulkanen Maderas, på Ometepes sydvästra kust. Även här låg en gång en av familjen Somozas ägor. Idag ägs marken av kommunen, som hyr ut den till lokala småbrukare.

Marken uppemot Maderas sluttningar tillhör på pappret kanalbygget. Jairo ritar med den ena plastsandalen i sanden. Han visar hur området ska fyllas av bostäder åt de kinesiska arbetarna och skattefria butiker åt båtresenärerna. Ett par kilometer bort har flygfältet redan renoverats för att ta emot större plan.

– Men människorna här uppe tycks inte bry sig, säger Jairo och gestikulerar med sin tända cigarett mot husen på andra sidan vägen.

Eftersom de boende hyr marken kan de inte heller göra så mycket, men Jairo och andra som vill stoppa kanalbygget menar att folk egentligen inte vill förstå. Det har blivit politik av det. Eftersom han själv och många andra kanalmotståndare på Ometepe är liberaler anses de agera av politiska skäl.

I vinden vajjar de gröna löven i bananträden. Marken här vid foten av vulkanerna är bördig och överallt möts vi av unga ryggsäcksresenärer, ofta på cykel. Ometepe är en liten oas, en avstickare för de unga människor som reser genom Centralamerika. Turism, jordbruk och fiske. Det är vad Ometepeborna lever av.

Flera av kanalens kritiker ser också ett hot mot turismen. Förstörs miljön väljer turisterna ett annat resmål. Den storslagna naturen på Ometepe och i sydöstra Nicaraguasjön är några av landets stora attraktioner. Längre österut är naturen på gott och ont nästan orörd, men det kommer kanalen ändra på.

Den kommer på Atlantkusten bryta rakt genom naturreservatet Cerro Silva och slår därmed en kil rakt igenom den mesoamerikanska biologiska korridoren mellan Bosawas biosfärreservat i norr och Indio Maiz biosfärreservat i syd. En uppdelningen av korridoren riskerar både djurliv och fauna i reservaten.

INTE BARA AV miljömässiga skäl är de nicaraguanska ursprungsfolk som lever utefter Atlantkusten mycket kritiska mot kanalen. Oavsett vem som suttit vid makten i Managua har de i århundranden slagits för sin rätt till mark och självbestämmande. Få nicaraguanska presidenter har lyckats få full kontroll på kustområdena som än idag ligger avskilda från resten av landet. Någon riktig väg förutom till Puerto Cabezas i norr finns inte.

Ramafolket och en annan av de stora ursprungsfolksgrupperna, Miskitos, tillhör några av de fattigaste befolkningsgrupperna i Nicaragua. Under 1980-talet slogs många av dem med Contras mot sandinisterna och sedan krigsslutet har situationen i regionen inte förändrats särskilt mycket. Skepsismen mot den sandinistiska regeringen är djup.

Båda rama- och miskitofolken anser att kanalen bryter mot lagen. Enligt Nicaraguas grundlag ska ursprungsfolken tillfrågas innan staten genomför några projekt på deras mark. Så har inte skett.

Den 31 maj 2015 lämnade det brittiska företaget Environmental Resources Management (ERM) över den oberoende miljöstudie av kanalprojektet som HKND beställt. I augusti samma år hade den fortfarande inte blivit offentlig.

VI. Opinionen

I den lilla byn San Miguelito, vid Nicaraguasjön, norr om San Carlos, är majoriteten för Nicaraguakanalen, och stödjer även president Daniel Ortega och sandinistregeringen, men opinionen är långt ifrån enig.

För en resenär i de områden där Nicaraguakanalen är tänkt att gå kommer det nog som en överraskning, men Daniel Ortega är en av de mest populära presidenterna i Latinamerika. Enligt en opinionsundersökning gjord av opinionsföretaget CID-Gallup i januari i år säger sig fler än två tredjedelar av de tillfrågade nicaraguanerna ha en positiv bild av honom. Hälften av de som svarade menade också att han gör ett bra jobb.

För många fattiga nicaraguaner har livet förbättrats med Daniel Ortega och sandinisterna. Inte minst med hjälp av ekonomiskt stöd från Venezuela, som under den bortgångne presidenten Hugo Chávez bistod socialistiska regeringar i regionen.

Ute på landsbygden och i städernas förorter vittnar nicaraguaner om hur de under sandinisterna fått möjlighet att renovera sina hus, tillgång till gratis hälsovård och skolgång. Kvinnor har fått räntefria lån för att starta företag och familjer med lågt näringsintag har fått mat. Kubanska läkare har, utan kostnad, bistått på lokala kliniker.

Bland många lever också minnet av den sandinistiska revolutionen på 1980-talet kvar, hur sandinisterna då minskade sociala och ekonomiska klyftor. Men Daniel Ortega har också anpassat sig för att vinna fler än de sandinistiska kärnväljarna.

Av den unge revolutionären från 1980-talet finns det ideologiskt inte mycket kvar. För att tillskansa sig makten har han inte bara lierat sig med tidigare politiska motståndare, utan även med den katolska kyrkan, som applåderat det totalförbud mot abort som infördes med hjälp av sandinisterna.

Genom flera skickliga manövrar har Daniel Ortega bland annat sänkt minimigränsen för att väljas till president till 35 procent och gjort det tillåtet att väljas om ett oändligt antal mandatperioder. Han har också närmat sig näringslivet och lovat fördelar mot företagarnas stöd.

Daniel Ortega Saavedra gick med i den sandinistiska vänstergerillan 1960. Då var han 15 år. Efter ett bankrån fängslades han i sju år. Som en av revolutionens ledare kom han att styra Nicaragua 1979-1990. År 2007 fick han åter makten. 2012 valdes han, efter grundlagsreformer om för en andra mandatperiod. Foto: Fernanda LeMarie

BÅDE NATIONELLA och internationella valobservatörer har vid flera val mellan 2008 och 2012 ropat valfusk. Flera biståndsgivare har vänt Nicaragua ryggen, bland annat Sverige som efter mer än 30 år av solidaritet knöt ihop pengapåsen 2010.

Enligt Transparency International har korruptionen ökat markant sedan 2001 och likaså har öppenheten kring statsbudgeten minskat radikalt. Organisationen Freedom House rapporterar också om hur demokratin och öppenheten i allmänhet har kringskurits. I förra årets rapport påpekas den dåliga transparensen kring bygget av kanalen.

Freedom House konstaterar även att pressfriheten i landet har försämrats kraftigt. Enligt människorättsorganisationerna Amnesty International och Human Rights Watch sker allt fler övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Svårt utsatta är politiskt oppositionella, civilsamhället och medier som kritiserar regeringen.

Allt fler jämför Daniel Ortega med familjen Somozas diktatur. Men två tredjedelar av befolkningen håller alltså inte med om detta. En lika stor andel av nicaraguanerna är dessutom för kanalprojektet och fler än hälften är för att HKND genomför det, enligt CID-Gallup.

Opinionssiffrorna ska visserligen ses just i skenet av att kanalen inte börjat byggas än, och att folk i gemen fått rätt knapphändig och tillrättalagd information om den.

– För dem som inte lever i området där kanalen ska byggas är kanalen bara en idé, men för dem som lever i området finns oron för vad som ska hända varje dag, säger Mónica López Baltonado.

Hon vågar inte sia om huruvida det blir någon kanal eller inte, men hon har svårt att se regeringen backa. Det ligger för mycket prestige och löften i projektet.

– Om man låter projektet dö, faller alla argument som man gett, som att påskynda utveckling och bekämpa fattigdom. Då blir det hela bara ett av alla andra projekt som man lovat och som aldrig blivit av. Det kan inte vara syftet. Om det nu skulle vara så att det inte blir någon kanal kommer marken att användas till annat. Kineserna sitter ju fortfarande på rätten till marken och den är värd mycket.

Liksom många andra spekulerar Mónica López Baltonado om huruvida den kinesiska staten skulle kunna tänka sig att bli en mer aktiv part i projektet, men hittills finns inget som pekar på det. Andra rykten som cirkulerar är att det finns intressen från andra asiatiska länder, och Ryssland.

USA har hittills hållit en låg profil. Daniel Ortega har presenterat projektet för Barack Obama. Representanter för Vita huset har meddelat att projektet är intressant och att man gärna är med och stödjer det om inte miljön förstörs, de sociala konsekvenserna blir för negativa och de finansiella planerna håller. Som historien visat har hittills ingen privat aktör lyckats bygga en kanal i regionen. Det var först efter den amerikanska statens ingripande som Panamakanalen faktiskt blev klar.

VII. Ledaren

Under 1980-talet tjänstgjorde Octavio Ortega som officer i den sandinistiska regeringsarmén. Idag är han en av ledarna för motståndet mot det av sandinisterna initierade projektet att bygga en kanal genom Nicaragua.

Något kvarter bakom kyrkan i Rivas ligger i ett gathörn ett litet enplanshus. Över husets dörr hänger en skylt som antyder att här huserar en organisation om heter Fundemur. Husets två öppna rum är tomma på folk, sånär på en man som läser tidningen och lyssnar på radion vid ett skrivbord.

Foton på väggen visar mannen, Octavio Ortega, som ung soldat i den sandinistiska armén på 1980-talet. På en annan vägg hänger en enorm karta över Nicaragua, med kanalrutten tydligt utmärkt.

Det var via sitt arbete på Fundemur som Octavio Ortega först blev medveten om bristen på information om kanalen. Idag är han koordinatör för Nationella rådet till försvar för jorden, sjön och den nationella självständigheten, en landsomfattande organisation som ingår i den större anti-kanalsammanslutningen Grupo Cocibolca.

Bakom Grupo Cocibolca står nio nicaraguanska organisationer, varav Popol Na, som jobbar med påverkan på lokalpolitisk nivå och miljöorganisationen Centro Humboldt är de största. Grupo Cocibolcas talesperson Monica López Baltonado är chef för Popol Na och har ett förflutet på Centro Humboldt.

– Vi är inte emot utveckling, men vi har inte fått vara med och tycka till om kanalen. Ingen har blivit tillfrågad om vad de tycker, säger Octavio Ortega.

Namnet till trots är Octavio Ortega inte släkt med presidenten. Han har ett förflutet som officer i den sandinistiska armén, men när han aldrig blev befordrad och såg yngre kollegor klättra uppåt i militärhierarkin tröttnade han. Han tog landvägen till USA där han försörjde sig som papperslös hantverkare i många år innan han tvingades återvända.

IDAG GER HAN INTE mycket för den sandinism som han en gång försvarade. På väggen i kontoret hänger en dekal från det oppositionella partiet Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS), som leds av flera av de sandinister som lämnat moderpartiet FSLN och Daniel Ortega.

Frågor om sin politiska tillhörighet undviker han, utan talar hellre om rörelsen och visar klipp på datorn från sina medieframträdanden där han förklarar att kanalen strider mot grundlagen. Han bläddrar också igenom hundratals foton från demonstrationer.

– 45 demonstrationer på två år, eller det blir nog 46 eller 47 innan 13 juni 2015, två år efter att parlamentet godkände lagen som gav kineserna en stor del av vårt land. Vi har samlat fler än 200 000 människor. Vi har anmält lagen som grundlagsvidrig eftersom den bryter mot grundlagen på 33 punkter.

När han greps vid demonstrationen utefter den panamerikanska motorvägen utanför Rivas, den 23 december 2014, sattes han åtta dagar i fängelset El Chipote.

– De torterade mid dagligen och slog mig, men jag ändrade inte åsikt. Jag står fast vid min övertygelse att kanalen som projektet ser ut idag är fel. Vi har gett bort en stor del av vårt land till ett kinesiskt företag som kan göra vad de vill med marken. Enligt lagen kan de även kräva mark utanför kanalområdet, så länge de kan motivera det med att kanalen eller bygget behöver det.

Den gamla officeraren är övertygad om att polisen har en prickskytt avsatt bara för honom under demonstrationerna, men att de aldrig skulle våga låta fingret krama avtryckaren av rädsla att skapa en martyr. Han ger inte intryck av att vara varken revolutionär eller terrorist, snarare en man med lokalpolitiska möjligheter, men politiken lockar honom inte, påpekar han.

Helst vill han undvika att politisera rörelsen. Han är övertygad om att det finns starka oppositionella politiska krafter som vill utnyttja motståndet mot kanalen, men att det skulle ta död på hela rörelsen.

– Vi är en stark politisk kraft, men vi siktar inte på nationalförsamlingen. Vi vill ha dialog. Vi vill att regeringen pratar med oss. Vi är oroliga för att man håller på att förstöra vårt land och vår natur.

Enligt Mónica López Baltonado vill regeringen få det att se ut som att de rörelser som kämpar för att påverka kanalbygget är en del av oppositionen. Med tanke på de historiska kopplingarna till Contras, de liberala partierna och ursprungsfolkens motstånd mot sandinisterna är det inte heller en orimlig tanke.

– Rörelsen består av en brokig samling fattiga bönder, lokala organisationer och aktivister som samlats i motståndet mot kanalen. Inget annat. I stora delar av det område som kanalen ska passera lever konflikten från 1980-talet kvar. Många har tvångsförflyttats förut. De vill inte tvingas flytta igen. De har byggt hus, odlat mark, rest skolor och kyrkor. I det avseenden läggs sådant som händer idag till historiska händelser, men det handlar inte om att tvinga bort regeringen, säger Mónica López Baltonado.

”Jag är född här. Jag stannar här. Det enda jag kan är att odla jorden. Det är samma för alla här”, säger Esteban Francisco Ruiz.

DET ÄR OCTAVIO ORTEGA som visar vägen till familjen Somozas gamla gård Hacienda Miramar. På vägen möts vi av en man med bar överkropp och en röd keps, som skydd mot den hårda solen. Marken är karg, brun och torr. Vid en stolpe står en mager tjur och dricker vatten ur ett gammalt däck.

På den svala verandan utanför det enkla huset serveras blaskigt nicaraguanskt kaffe med alldeles för mycket socker. Mannen med den röda kepsen heter Esteban Francisco Ruiz. Han är 49 år och har levt hela sitt liv här. Han och hans familj lever på att odla bönor, majs och bananer på några få hektar.

– Jag är född här. Jag stannar här. De tänker ju inte ens betala oss. De talar om taxeringsvärdet, men vad har det för värde? Jag skulle få gå med två tomma händer och vart skulle vi ta vägen? Jag har ingen utbildning. Det enda jag kan är att odla jorden. Det är samma för alla här, säger Esteban Francisco Ruiz och slår ut med armarna.

Octavio Ortega frågar om familjen kommer på nästa demonstration. Esteban Francisco Ruiz är tveksam. Folk från den av sandinisterna styrda kommunen har koll på vilka som deltar.

– Senast vi gick i en marsch blev vi slagna av polisen och flera andra greps. Vi sprang därifrån, säger Esteban Francisco Ruiz.

KANALEN SKA GÅ ska gå i floden i dalgången nedanför huset. Hela byn kommer behöva rivas. De senaste tre åren har markpriserna i området skjutit höjden. Enligt Octavio Ortega handlar det om en ökning från ungefär 1 200 dollar till 3 000 dollar per hektar, medan taxeringsvärdet som de boende blivit lovade i kompensation av HKND ligger på ett par hundra dollar per hektar.

Precis som invånarna på Ometepe och i El Tule på andra sidan Nicaraguasjön berättar Esteban Francisco Ruiz om kineser som kommit till byn med GPS-utrustning för att mäta.

– De gick runt här och mätte upp mark, men de talade inte med oss.

I bilen längre ner utefter vägen börjar Octavio Ortega skruva oroligt på sig. Han talar om militärposteringar. Frågar om presskort. Under demonstrationen vid invigningen greps även en belgisk fotograf. Polisen beslagtog all hennes utrustning och kastade ut henne ur landet. Reportrar från USA och Spanien har råkat ut för samma sak.

Några militärer dyker aldrig upp. Inga grävmaskiner heller. Förutom den lilla vägstump som går intill stängslet vid Hacienda Miramar ligger floder, dalar och mark i det tänkta kanalområdet orörda. Det är som om drömmen om en kanal genom Nicaragua fortfarande är precis just det. En dröm, eller för vissa, en mardröm. favicon-16x16

Berätta vidare?