Att fängsla ett barn

De grips ofta mitt i natten. Med ögonbindlar, bundna händer och fötter förs de palestinska barnen till militäranläggningar. I februari i år var 440 barn fängslade. Det är fler än någonsin tidigare. OmVärlden reste till Västbanken och träffade Obada, Ali, Hamed och Mohammad och besökte en militärdomstol.

De grips ofta mitt i natten. Med ögonbindlar, bundna händer och fötter förs de palestinska barnen till militäranläggningar. I februari i år var 440 barn fängslade. Det är fler än någonsin tidigare. OmVärlden reste till Västbanken och träffade Obada, Ali, Hamed och Mohammad och besökte en militärdomstol.

TEXT: YLVA BERGMAN   FOTO: JULIA BJÖRNE

8 JUNI 2016

swirl-black

Överallt dessa barn; de glada som spelar fotboll på gatan i den rosa skymningen. Och alla dessa nattliga räder, alla dessa unga israeliska soldater som i full krigsmundering väcker palestinska barn mitt i natten. Den israeliska författaren Avi Shavit skriver i boken ”My Promised Land”, att det som traumatiserade honom mest under militärtjänsten var att bryta sig in i hemmen och ta unga pojkar från sina varma sängar till nattliga förhör.

Många barn sover med kläderna på, ifall soldaterna skulle komma.

 

TRAFIKEN STOCKAR sig på eftermiddagen på Olivberget när skolbussarna stannar för att hämta barnen. Snart är de tonåringar, hormonerna kommer rusa i kroppen. Vad ska de göra av all sin frustration, känslan av att bli orättvist behandlad? Plötsligt dyker en kille upp på en vit mager häst. Han galopperar snabbt mellan bilar och det brinnande skräpet i en container som någon tänt på, eftersom sophämtningen inte fungerar i östra Jerusalem. Kvällsbönen från Al-Aqsa moskén ljuder över de palestinska platta taken och de toppiga, röda tegeltaken på bosättningen.

Blod har flutit över dessa kullar och kalkstenar i tusentals år. Kejsar Titus korsfäste människor här varje dag, 70 efter Kristus, skriver Simon Seebag Montefiori.

Bosättare kan bränna och vandalisera olivlundar – och sen gå fria.

 

FORTFARANDE DRÖMMER många om att Messias ska komma tillbaka, Olivberget ska klyvas itu och han ska gå igenom den gyllene porten som vetter ut från Gamla Stan. I så fall sitter mormonerna på första plats med sin stora anläggning högt uppe på berget.

När mörkret faller riktas en strålkastare mot den israeliska flaggan på bosättningen i backen. Jag har sett bosättningen växa fram under några år: först drogs rören in, sedan elen, staketet, lägenheterna, planteringarna. Därefter kom de beväpnade vakterna med vita husvagnar och taggtråd, strålkastare, hunden och de israeliska flaggorna.

Snart är pojkarna som kliver av skolbussen tonåringar. Snart är Muhammed, en av dem som sparkar fotboll på gatan, som tycker det är kul att prata engelska, också tonåring. De 440 barn som under våren 2016 nu finns i militärt förvar är det högsta antalet sedan armén började föra statistik 2008, och dubbelt så många som förra året.

Palestinska barn (12-17) i israeliskt militärt förvar:

  • December 2011: 135 32%
  • December 2012: 195 46%
  • December 2013: 154 36%
  • December 2014: 152 36%
  • December 2015: 422 100%

Military detention: Den palestinska befolkningen på de ockuperade områdena lyder under militära lagar och barnen grips och döms enligt dessa.
Administrative detention: Militären kan också utfärda administrativa häktningsorder på statlig order, och då sker ingen vidare rättslig prövning.

Obada: ”Jag trodde att jag var död”



OBADA går inte längre till skolan. Om nätterna kommer drömmarna.

Men händerna och fötterna är värst, de som var fastbundna, som han inte känner när han vaknar på natten, berättar mamman.

Han är 16 år, men ser ut som 14. På ytan tuff, nästan stolt över det som hänt. Jeansen snygga, mobilen på soffan, håret fixat.

Vi åker över det gröna landskapet, rullande kullar med olivlundar. I ett vackert hus med prunkade blommor och rensopad gård möter han oss, och visar in i ett typiskt palestinsk vardagsrum, mjuka soffor längst med väggarna. Han bjuder på arabiskt kaffe. Fanta, juice, något annat?

Föräldrarna syns först inte till. Mamman sitter i ett rum intill och rullar vindolmar och cigaretter med andra kvinnor och flickor. Hon skakar på huvudet när jag frågar hur sonen mår. Obada börjar berätta.

– De kom klockan tre på natten. De slog in dörren, sparkade mig, frågade om mina vänner. Jag trodde det var en mardröm. De var åtta-nio soldater.

Två av hans vänner hade några dagar tidigare skjutits till döds vid en checkpoint, efter att de, enligt Israel, försökt skjuta israeliska soldater.

– Men jag är oskyldig, jag var inte med dem, säger han.

Soldaterna slog honom med gevärskolvarna i magen, släpade ut honom på gården, satte på ögonbindel och föste in honom i en jeep.

NÄR HAN PRATAR kramar, och pillar han på en lejonfärgad kudde. Fingrarna löper längs med fransarna.

– Jag fördes till en gård, de satte handfängsel på armar och ben. De skrek att palestinier som jag vill döda dem, och sa hemska saker om min mamma. Jag bad dem sluta slå mig.

Obada transporterades vidare. Pojkar förs ofta till ett förhörsrum, sedan till ett annat, ett militärfängelse, en militärdomstol, som de inte alltid förstår är en domstol. Han fick stå länge i solen, de tog honom till ett annat rum, band honom vid en bänk där han satt ända till kvällen kom 17.30.

– De förklarade inte varför jag var där.

De gav honom yoghurt och bröd, men han vägrade. Han fick gå på toaletten. Sedan föstes han in i en bil med ögonbindel och hand- och fotfängsel.

– Jag tror jag svimmade, jag var rädd, säger Obada.

Han fördes till ett militärfängelse och fick byta kläder.

– Jag bad att få gå på toaletten, men de tog mig till en isoleringscell med ett hål i mitten. De var mycket litet rum, smalt, jag kunde röra vid båda väggarna från mitten, det stack ut saker från väggarna, spetsiga saker. Det luktade illa. Jag försökte sträcka ut benen, men det gick inte, jag kunde inte sova. Jag skrek, bad dem släppa ut mig. På morgonen kom en stor man som talade hebreiska, och sköt mig med en elpistol. Jag var mycket rädd för honom, tre gånger trodde jag att jag var död.

Obada vägrade äta, och förhördes igen. Han sa han ville veta varför han var där.

– Jag var 12 dagar i isoleringscell, med avbrott för förhör. Jag sa hela tiden att jag inte kände till mina vänners attack mot israelerna.

Han försökte hänga sig med stålvajer från madrassen. Han flyttades men bands med händer och fötter vid sängen i två dagar. Han skrev aldrig under att han var medskyldig till attacken.

– Jag tänker mycket på vad som hänt mig. Framtiden är mörk. Jag vill att muren rivs, att checkpointen nära vårt hus försvinner, säger han.

 

1967, för snart 50 år sedan, ockuperades Västbanken och östra Jerusalem av Israel – och för mer än 20 år sedan, 1993, slöts Osloavtalet, som skulle leda mot fred.

Men hoppet om en tvåstatslösning har försvunnit bakom murar och våld. På Västbanken är israeliska militären ständigt närvarande. Ungefär 2,5 miljoner palestinier bor på Västbanken och nära hälften är under 25. Samtidigt bor ungefär 750 000 bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem.

Den israeliska organisationen B´tselem har under många år rapporterat om våld mot palestinier både i östra Jerusalem och på Västbanken, från bosättare och civila, som bränner eller vandaliserar olivlundar, hus och kyrkor, slår lokalbefolkning, förgiftar boskap eller vatten, som brunnen i Susyia i South Hebron Hills. Men de skyldiga går många gånger fria. Om en militär blir vittne till när en bosättare ger sig på en palestinier är det inte säkert de ingriper. Amnesty menar att bosättarvåldet är utbrett, liksom straffriheten och har uppmanat Israel att ta itu med våldet.

– Min pappa har en olivlund nära en bosättning. Jag gick dit för att plantera. Bosättarna sa att jag skulle försvinna men jag stannade kvar. Då slog de mig, och ringde militären, men de slog mig också, berättar en pojke.

– Jag ropade: var inte rädd min son! Men det är väldigt svårt att se sin son föras bort, säger pappan om det som hände.

Enligt den fjärde Genévekonventionen är Israel som ockupationsmakt skyldigt att skydda civilbefolkningen. Israel har skrivit under konventionen men anser att den inte gäller på Västbanken, eller i östra Jerusalem, där man anser marken omtvistad, och menar att den inte tillhörde en självständig stat före ockupationen. Bland bosättarna hörs ofta argumentet att Västbanken, som de kallar Judeen och Samarien, tillhör dem, då de är Guds utvalda folk, och deras ättlingar bodde här för tretusen år sedan.

Freden som uteblev

Osloavtalet är fredsavtalet från 1993 mellan den dåvarande palestinske ledaren för PLO, Yassir Arafat, och den israeliska premiärministern Ytzahak Rabin (Arbetarpartiet). Under en övergångsperiod på fem år skulle Israel successivt dra tillbaka sina trupper från Västbanken och Gaza. Avtalet är baserat på Säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338, som uppmanar att gränserna före 1967 års krig återtas.

Avtalet tog inte upp en del av grundproblematiken kring konflikten: Jerusalems status. Det internationella samfundet har inte erkänt Jerusalem som Israels huvudstad, rätten för flyktingarna från 1948 att återvända, eller hur bosättningar på Västbanken skulle hanteras. Inte heller finns löfte om en självständig palestinsk stat. Palestinierna var besvikna. Edward Saiid har kallat Osloavtalet för palestiniernas Versaille.

Den högernationalistiska rörelsen i Israel var också besvikna, och 1995 sköts Rabin av högeraktivisten Yigal Amir.

År 2000 bröt den andra intifadan ut. Sedan dess har flera förhandlingar misslyckats.

Ali: ”En av dem fimpade sin cigarett på mina läppar.”

DET ÄR ALIS PAPPA som börjar tala, angelägen om att berätta hela historien från början till slut. Han är rädd att något ska hända igen, säger han, och drar ett bloss på cigaretten.

Det var första gången något dåligt hände sonen.

– Han är så förändrad nu, arg. Israelerna är rädda för de unga killarna, de vill förstöra den här generationen, säger pappan.

Det var en vanlig dag, Ali var 13 år och hängde på gatan, där bosättare kör förbi. Plötsligt stannade en bil och några bosättare började slå honom.

– Sedan kom militären. Bosättaren försvann, men soldaterna fortsatte slå mig, i säkert tio minuter, sedan tvingade de mig att kasta en sten och fotograferade mig när jag gjorde det. De slog mig och tvingade mig gör om det. De var flera soldater som slog mig länge.

Sedan band de mig och släpade mig nerför gatan i ett rep, kläder gick sönder, det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek av smärta.

Ali fördes till ett militärläger.

– De tog ut mig på gården. En av dem fimpade sin cigarett på mina läppar.

IDAG ÄR ALI 17 år, lång, med stentvättade jeans, han verkar oberörd, sitter bredbent i fåtöljen. Det är något likgiltigt över honom.

Pappan röker, sitter framåtlutad. Är orolig för att sonen ska hamna i trubbel igen.

Soldaterna tog honom till en polisstation, och där sattes han i en container full med sopor, det stank och han var jättetörstig, men fick inget vatten. Efter en kvart drog de upp honom.

– En drus kom och förhörde mig, utan att förklara mina rättigheter. Han anklagade mig för en massa saker, men jag vägrade att skriva under. Han sa att jag var med i en illegal rörelse, men det var inte sant. De visade bilder på mig, och på min familj, och sa de skulle börja undersöka alla, jag blev väldigt rädd. Jag förstod det fanns spioner som rapporterat till militären om oss.

Till slut tvingades Ali skriva under ett papper han inte fick läsa, och förstod senare att det var hans bekännelse.

Han fördes till ett fängelse och fem dagar efter arresten ställdes han inför militärdomstol och dömdes till 16 månader i militärfängelse.

– De slog mig illa, jag var två veckor i isolering också, då sov jag bara, och tänkte på min familj. Jag har dömts skyldig för något jag inte gjort. De tror vi ska glömma familjen, ockupationen, systemet.

– Såren i hans huvud, märkena på armarna, de läkte inte, säger pappan och berättar att sonen har kramper på natten, och han blir arg nu, på ett sätt som han inte blev förut.

Men Ali säger han inte är rädd längre.

– De finns ingen fred i Palestina, säger han.

Pappan skakar på huvudet.

Jag väntar bakom gallergrindar för att komma in till militärfängelset Ofer på Västbanken. Hit kommer en del barn som gripits på Västbanken. Det är tidigt på morgonen men solen står redan högt, många familjer är på plats.

Några israeliska fredsaktivister är också här. Vi väntar någon timme i solen. Familjer småpratar, men stämningen är dämpad. Förhören i militärdomstolen äger rum i vita baracker. Inuti ser det ut som en enklare variant av amerikanska domstolar, lite mörkt trä, ett podium med tre militärdomare i uniform. De är vänliga, leende. På perfekt engelska förklaras att jag inte får skriva om fallen som behandlas. Pojkarna i artikeln är andra exempel.

Defence for Children International Palestine (DCIP) har samlat 429 vittnesmål från tillfångatagna barn på Västbanken mellan 2012-2015, i ”No way to treat a child”. Militärlagar råder på Västbanken sedan ockupationen 1967. Israel är ett av mycket få länder som ställer barn inför militärdomstol, enligt Human Rights Watch, och det enda som systematiskt gör detta enligt DCIP.

Israel har skrivit under barnkonventionen, som anger att alla under 18 år är barn. Varje år ställs mellan 500-700 barn inför militärdomstol, enligt siffror från Israel Prison Service (IPS).

Tre av fyra har blivit utsatta för någon form av fysiskt våld. Barnen har blivit hotade, de flesta har fått ögonbindel och händer och fötter bundna. Familjerna har inte fått reda på vart barnen förts. 97 procent av barnen har inte fått träffa en advokat eller sina föräldrar, och många har inte informerats om sina rättigheter. Många arresteras mitt i natten, då ett antal militärer tar sig in i familjens hem, samlar alla i ett rum, och tar iväg barnet. Barnen beskriver gripandet som skrämmande.

– Barnen förändras för alltid. På en månad ser jag dem bli vuxna, säger Farah Bayadsi, en ung människorättsjurist på den palestinska organisationen Adalah, som är försvarsadvokat för de gripna.

När barnen kommer till militärdomstolen är det första gånger många ser sina föräldrar efter gripandet. På besöksbänken lutar sig familjen framåt när pojkarna leds in med fotbojor. De ropar till varandra, skojar, skämtar. Pojkarna ler, kaxar upp sig.

– De försöker stärka barnen, säger Farah Bayadsi, försvarsadvokaten.

– Det är som en cirkus, där vi alla spelar olika roller. Jag argumenterar enligt de lagar som gäller för ockupationen. Det känns inte bra men jag gör det för att hjälpa barnen att komma ut snabbare, och jag är bra på mitt jobb, fortsätter hon.

Många barn erkänner för att det är det snabbast sättet att komma ut ur fängelset. 90 procent av de barn som satts i isoleringscell erkänner.

Förhandlingar (plea deals) gör att de flesta är hemma inom 12 månader. Föräldrar på Västbanken har sällan råd med böter. Kommer den arresterade pojken från östra Jerusalem döms han i en civil domstol och ofta till husarrest.

Olika juridiska system

Östra Jerusalem lyder inte under militärlagar, utan brott hanteras inom civila domstolar. Det internationella samfundet ser dock Jerusalem som en del av det ockuperade området, medan Israel hävdar att det är landets odelbara huvudstad.
I november 2015 ändrades lagen i Jerusalem till max tio år för att kasta en sten eller annat föremål mot ett fordon, och 20 år om syftet varit att skada en annan människa. Ett barn som döms för stenkastning hamnar oftast i husarrest.

På Västbanken gäller militära lagar för palestinier, och order 1651 innebär exempelvis att barn på 12 år kan gripas och fängslas om en säkerhetsrisk misstänks finnas. De längsta straffen är: för 12-13 åringar sex månader. 14-15 år gamla barn får 12 månader men i vissa fall upp till fem år. 16-17 åringar får samma straff som vuxna. Stenkastning kan ge mellan 10-20 år i fängelse, om en soldat förolämpas finns risk för ett års fängelse. Allvarliga säkerhetshot kan ge livstid. Bosättare lyder under Israels civila lagar.

Så behandlas de fängslade barnen:

%

var utan advokat vid förhören

%

utsattes för fysiskt våld

%

nekades en toalett

%

fick inte reda på varför de var där

%

fick ögonbindel

%

sattes i isoleringscell i mer än två dagar. 91 procent av dem medgav sedan brott.

En säkerhetsbarriär separerar Västbanken från Israel. Den byggdes för att förhindra palestinska självmordsbombare att ta sig in till Israel. I praktiken har den kommit att begränsa palestinernas rörelsefrihet. Olivodlare har till exempel stängts ute från sina egna odlingar och därmed möjligheten till försörjning.

Ivan Karakashian på Defence for Children International Palestine (DCIP)

EN DEL säger att barnen eldats på av sina föräldrar som hatar Israel, och fostrar sina barn till att bli terrorister och martyrer.

– Det är sällan jag hör någon förälder säga så, men barnen reagerar på det system de lever under, de straffas och betalar ett högt pris, säger Farah Bayadsi.

Utanför militärdomstolen kommer några föräldrar fram, de är oroliga för hur deras son ska klara sig. På sistone har även unga flickor arresterats, och ibland för något de skrivit på sociala medier som ansetts uppviglande. Men måste inte Israel försöka stoppa våldet från palestinier och försvara sig?

– Det fungerar inte, våldet minskar inte, det är kollektiv bestraffning, säger Farah Bayadsi.

Israel har tidigare kritiserats för hur barn behandlas av det militära rättsystemet och ansträngt sig för att införa förbättringar. I en rapport från UNICEF (2013) undersöktes 400 vittnesmål från barn, men organisationen skriver att behandlingen av barn institutionaliserats. UNICEF har sedan 2013 fört en dialog med Israel. Påtryckningar från flera håll har gjort att tiden som barn kan hållas i militärt förvar har minskat från 96 till 48 timmar för dem mellan 14-15, men kan förlängas om så anses nödvändigt. Ett pilotprojekt för att minska de nattliga arresterna har införts.

– Under vissa nattliga räder, ger de israeliska soldaterna barnet ett papper på hebreiska istället. De beordras infinna sig på en polisstation inom några timmar. På polisstationen utsätts barnet för samma övergrepp som de som grips nattetid, säger Ivan Karakashian på DCIP.

En brittisk delegation av jurister har också kritiserat hanteringen. De skriver att ett fåtal förbättringar skett till 2014, men att de flesta förbättringsförslag inte implementerats.

2014 lovade armén upphöra med nattliga räder och att sätta ögonbindel på barnen.

– Jag har arbetat i två år och inte märkt att de blivit bättre, säger Farah Bayadsi.

Kritik har riktats mot UNICEF för att det inte sätter större press på Israel, och för att tona ner språket i sina rapporter.

Bosättare som utför brott på Västbanken döms inte av militära lagar utan av Israels civila lagar. FN:s kommitté för barnets rättigheter fann 2013 att situationen försämrats, och att barn som grips systematiskt utsätts för förnedrande behandling, ofta tortyr.

En talesperson från Israels militär (IDF) säger till OmVärlden:

”Dessvärre har vi sett fall där unga palestinier begår fruktansvärda brott vilket krävt att IDF agerar i enlighet med dessa. Men oavsett tas det alltid hänsyn till den gripnes ålder. De ställs inför särskilda ungdomsdomstolar med tränad personal och de kan begära att en förälder närvarar. Om den minderåriga misstänks för terrorism, tillämpas lagen i enlighet med detta, och ett gripande kan genomföras, så som var fallet när en 17-årig pojke, triggad av palestinsk media, bestämde sig för att mörda Dafna Meir, inför hennes barn.”

Hameds farbror: Hamed sover inte bra, han skriker om nätterna

HAN MÅR INTE BRA, säger farbrodern, och sätter sig intill honom på den röda plyschsoffan.

Hamed lider av någon sjukdom som han får behandlingar för. Något man inte talar om. Några andra män kommer och sätter sig i rummet, morbröder, farbröder, och så Hameds pappa, med samma tjocka ögonfransar som sonen. Fantan ställs fram. Kvinnorna håller sig undan.

Att Hamed, nu 14 år, inte mår bra är uppenbart. Det känns som han är på gränsen att bryta ihop. Pappan blev av med jobbet som ett resultat av det som hände. Han mår inte heller bra. Men huset står kvar, även om militären hotade Hamed med att de skulle rivas.

Förut var Hamed duktig i skolan, gillade samhällskunskap. Men nu går han inte ut, känner sig rädd. Han försöker le, men det känns som han ska börja gråta, och han för upp handen till ögat och torkar en tår.

– Han sover inte bra, skriker på natten, tillbringar mycket tid på toaletten, säger farbrorn. Men jag ska hjälpa honom, säger han.

Hamed ler och försöker berätta vad som hände; att han gick på en gata nära en checkpoint, med en kniv. En brödkniv. Han har svårt förklara varför. Men han gjorde inget med den, han tog en kniv bara, sådant som pojkar gör, säger han.

Militären stoppade honom, riktade vapen mot honom, och fann kniven.

– De slog mig illa, säger Hamed.

De tog med honom i jeepen, band hans händer, satte på ögonbindel. De kallade honom hund, djur, terrorist. När han inte kom hem på eftermiddagen började familjen oroa sig.

– Vi ringde överallt, alla vänner, sjukhuset, Röda Halvmånen, säger farbrodern.

De andra männen bryter in, berättar om hur det letade efter honom, alla samtal de ringde, paniken som steg. Var fanns han? Till slut fick de reda på att militären hade pojken.

Hamed fick prata med en advokat på telefon, men sedan flyttades han till ett annat ställe och förhördes på hebreiska, någon översatte. Utfrågaren skrek att Hamed tänkt mörda soldater. Hamed var rädd och skrev på en bekännelse. Dagen därpå ställdes han inför militärdomstol, och dömdes för mordförsök. Han tillbringade 75 dagar i fängelse.

– Han skäms för att familjen har det dåligt nu, att pappan är arbetslös, de tog hans arbetstillstånd, säger farbrodern.

– Det är kollektiv bestraffning, säger pappan.

Hamed försöker le. Det går så där. Han bär skammen av det som hänt dem. Han reser sig och visar oss trädgården. Där finns massor av rosor, röda, lila, orange. Dofterna blir starkare när skymningen faller.

– Detta gav honom så mycket rädsla, säger modern.

På gymmet på Hebrew University säljer en kille juice i kafeterian. Han är pratsugen, frågar vad vi tycker om landet. Han berättar att han snart ska göra sin militärtjänst.

­– Vi måste försvara oss du vet, de vill döda oss, säger han.

Några dagar senare träffar jag ännu en ung israelisk tonårskille. Han drömmer om en karriär inom teater, men först ska han göra lumpen.

– Jag vill försvara mitt land, du vet vi är omringade, de vill utrota oss, säger han.

 

INTE LÅNGT från Jerusalem, en bit ut på Västbanken, ligger bosättningarna Givat Zeev och Giv’on HaHadasha. Båda slingrar sig upp runt vackra kullar, förbi vinodlingar och fruktfält. En man ställer i ordning grillen på terassen. Fåglarna kvittrar.

Lite längre bort står ett palestinskt hus som tycks blivit kvar när bosättningen byggdes. Det är helt omgivet av taggtråd, vajrar och strålkastare. En lång korridor av ståltråd leder från det lilla huset till en säkerhetsdörr, någon slags sluss man måste passera för att nå huset. Det står en vas i fönstret, lite kläder hänger på tork. Vita blomblad virvlar i vinden, lavendel och bougainvilla kantar trottoaren på vägen ut. Men inga människor syns till

Ibland kommer de palestinier som har kvar sina åkrar utanför hit med släktingar, vänner och israeliska aktivister, för att ta hand om sina olivträd. De vill helst inte gå själva.

New York Times identifierade 2010 minst 40 grupper som under tio år samlat in mer än 200 miljoner dollar till bosättningar, gåvor som var skattebefriade. Många som skänker pengar drömmer om att Messias ska komma tillbaka. Pengar har gått till skolor och aktivitetscenter i bosättningar, som plantering av vin på palestinsk mark, men också skottsäkra västar, vakthundar, skolor, hus och fordon. Mellan 2010-2015 samlades 220 miljoner dollar in till bosättningarna, enligt tidningen Haaretz.

Västbanken

Oslo-avtalet (1993) delade Västbanken i tre delar, som lyder under olika lagar. Sextio procent utgörs av Area C. Här bor runt 180 000 palestinier och 350 000 bosättare, samt cirka hundra ”illegala” bosättare, som bosatt sig utan israels godkännande. Det råder brist på vatten, trots att Jordandalen ingår i Area C. Mycket av infrastrukturen här finansieras  av bistånd. En del anser att biståndet stödjer Israels ockupation, eftersom Israel slipper ta ansvar för service och kan bygga ut sitt territorium.

Det är svårt att förstå gränserna – men tänk dig en stor omgivande cirkel som är Area C, jordbruksland, men att de flesta bor Area A och B. För att hälsa på i en annan ort måste Area C passeras, där militära lagar råder. 

I Area A ansvarar de palestinska myndigheterna för samhällsservice, polis och militär.

I Area B har Israel säkerhetsansvaret, den palestinska myndigheter civilkontrollen. Som ockupationsmakt ska Israel egentligen ansvara även för invånarnas service.

I Area C ansvarar Israel för säkerhet, mark och stadsplanering, men humanitär rätt gäller.

Natan Meir: ”Vi måste hitta ett nytt sätt att leva tillsammans”

KLOCKAN VAR FEM på eftermiddagen. Dafna stod vid diskbänken. Den palestinske pojken måste ha sett henne genom fönstret, berättar Natan Meir om när han fru mördades.

Det var äldsta dottern Renana som hörde sin mamma skrika och rusade till henne. Dafna låg på golvet med kniven i huvudet. När pojken fick syn på Renana sprang han ut genom dörren och försvann.

Familjen har för vana att alltid låsa ytterdörren. Men just den här eftermiddagen hade Dafna lämnat den olåst.

– Vi hade en väldigt kärleksfull, men också öppen och pragmatisk relation. Vi pratade om allt och försökte även involvera barnen.

Bara några dagar tidigare hade paret diskuterat hur de ville ha det om något hände. Ett av skälen var den våg av knivattacker som drabbat Israel och Palestina under hösten och vintern – av somliga kallad det tredje palestinska upproret eller knivintifadan. Sedan slutet av september har närmare 250 personer dödats. I själva verket tycks det ha handlat om enskilda palestinska ungdomar som fått nog av den israeliska ockupationen. En majoritet av gärningsmännen har varit så unga som 13-14 år, och agerat på egen hand, utan direkta kopplingar till Hamas eller andra palestinska organisationer. Offren tycks i de flesta fall ha varit slumpmässigt utvalda.

Pojken som högg ihjäl Dafna Meir kom från en grannby, nära bosättningen Otniel. Enligt Natan Meir hade den palestinske pojken avslöjat sina planer för sin pappa.

– Han sa att han tänkte göra något som med stor säkerhet innebar att familjen skulle förlora sitt hus.

Israel straffar palestinier som deltagit eller misstänks vara involverade i terrorverksamhet genom att riva familjernas hus. En form av kollektiv bestraffning som strider mot internationell lag, och som kritiserats av såväl FN som Amnesty International.

OTNIEL är en bosättning i South Hebron Hills, som byggdes 1982 och har omkring 800 invånare. För de cirka 4000 palestinier som bor i området, de flesta jordbrukare eller herdar, har den israeliska ockupationen gjort livet svårt. Med hänvisning till en 75 år gammal detaljplan, från det gamla brittiska mandatet av Palestina, där det står att området är avsett för jordbruk, nekar de israeliska myndigheterna konsekvent palestinierna bygglov. Det har lett till stora spänningar och våldsamheter.

Familjen Meirs hem ligger i yttersta raden av låga vita stenhus. Från trädgården ser man utkanten av Hebron, en av världens äldsta städer, helig för såväl judar, muslimer som kristna. De flyttade hit för 20 år sedan. Tanken var att de skulle stanna något år. Men både han och hustrun blev förälskade i människorna och naturen runt omkring. Som bosättare är han dock själv en del av problemet.

– Jag kan inte förneka att det innebär stora problem att bo så tätt inpå varandra.

Men han undviker att prata om den konkreta situationen.

– I västvärlden, inklusive Israel, finns en uppfattning om att vi ska tvinga på resten av världen demokrati. Personligen anser jag att det är löjligt. Jag har pratat med många arabiska vänner, och de är inte intresserade av demokrati. Det de bryr sig om är livskvalitet, att de ska få det bättre. Om vi ska skapa fred i Mellanöstern måste vi sluta fokusera på ideologierna och börja se till människorna och deras situation.

Han tror att en tvåstatslösning skulle innebära slutet för det splittrade palestinska folket och drar paralleller till Syrien.

– Vi måste hitta en ny väg framåt, även om det innebär att vi måste förändra allt vi vant oss vid.

Natan Meir brottas varje dag med Gud för att försöka förstå meningen med det som hänt.

Text: Göran Engström  Foto: Ola Torkelsson

Mohammad: ”Det känns som jag ska kvävas”

FÖRRA HÖSTEN satt Mohammad i en trasig bil tillsammans med några vänner när hans pappa kom med tre polismän.

– Polisen sa att de letade efter mig, frågade efter mitt namn, min längd, de visste att jag var lång, och sa att jag kastat stenar mot spårvagnen.

Mohammad bor i ett flyktingläger i östra Jerusalem, tillsammans med sin familj. Han är nästan 16 år nu. Han berättar att polisen tog honom till stationen, men att de inte visade någon arresteringsorder.

– De sa att jag skulle erkänna att jag kastat sten och att det fanns vittnen. Men jag nekade.

Pappan fick följa med till stationen, men fick inte närvara under förhören. Polisen informerade Mohammad om hans rätt att inte svara. Mohammad sa att han ville ha en advokat närvarande, men eftersom han inte kände till någon advokat så fick han ingen. Pappan satt utanför förhörsrummet men fick inte närvara.

– De sa att de skulle föra mig till ett fängelse, och satte hand- och fotfängsel på mig.

Under natten fördes Mohammad i bil till olika platser, men togs tillbaka till domstolen i Jerusalem följande morgon. Under tiden fick pappan rådet att göra vad de kunde för att sonen skulle dömas till husarrest.

Dagen efter ställdes Mohammad inför en ungdomsdomstol där anklagelserna mot honom lades fram, att han och hans kompisar kastade sten mot spårvagnen.

 

UNDER DE KOMMANDE förhören hade Mohammad tillgång till en advokat, men han var inte närvarande, utan gav råd via telefon. Vid ett av förhören hämtade polisen Mohammads kamrat, som de sa hade erkänt allt, och på en direkt fråga pekade kamraten ut Mohammad.

­– Jag erkände till att ha kastat sten sju gånger, säger Mohammad, som tillbringade 45 dagar i fängelse innan han dömdes till husarrest.

– De väckte oss varje morgon och räknade oss, genomsökte cellen. Jag hade ett brev som jag ville ha kvar, men då slog vakten mig med en elbatong och sa ” säg inte det till rätten,” berättar Mohammad.

Pappan som besökte sonen i fängelset såg blåmärkena på armen.

– Jag satt i isoleringscell. Med händer och fötter bundna. Jag försökte sova, tänka på min familj. Jag fick trycka på en knapp för att få vatten.

Pappan är orolig för sin son. Nio månader i husarrest tär på psyket och risken finns att Mohammad döms till ytterligare ett år i fängelse.

– Ungdomar kastar sten, det är ett sätt att protestera mot ockupationen, säger Mohammad. Mamman menar att ungdomarna drar med varandra.

– Jag sover dåligt. Det känns som jag ska kvävas här, och jag är arg, säger Mohammad, som drömmer om att bli arkitekt. Men först ska han klara av husarresten. Det är långtråkigt och det sliter på familjerelationerna att ha en tonårig son hemma.

– Jag får gå till skolan på eftermiddagen, och kan spela fotboll på gården.

Pappan har slutat jobba för att hjälpa sin son.

Det måste vara svårt att vara tonåring i Palestina. Vilka argument har en förälder, när en utbildning sällan leder till jobb, när familjen inte kan besöka sin olivlund för att den ligger på fel sida av muren? Blir en stenkastning, en arrestering ett mandomsprov, något man måste igenom?

Mamman till en av de pojkar jag träffar håller delvis med.

– Det är vårt liv. Det är det första vi pratar om: hur mår din son? Min togs av polisen igår. Ni kanske säger, min son kom in på universitet, men vi frågar alltid hur det är. Berättelserna stärker oss, säger hon.

Att militären riktar in sig på barn är ett sätt att krossa alla protester mot militärockupationen, säger flera jag möter.

– Jag hatar inte judar, det är inte det är som är problemet, det är Israel, ockupationen, vår egen regering. Vi bor i ett stort fängelse, säger en pappa.

Share This