Längst ned i kokainets näringskedja

Mellan Peru och Stockholm ökar kokainets värde med mer än 15 000 procent. Vi har besökt de fattiga kokaodlarna som blir oskyldiga offer i ett trefrontskrig mellan soldater, gerilla och kartellerna. Allt för att svenska droganvändare ska få sin lina.

När skoldagen är slut tar lantbruket vid. 14-åriga Miguel Eguabil tillsammans med en kompis fyller säck efter säck med soltorkad koka i byn Santiaro. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag.

Ett tjockt lager kokablad på tork täcker den svarta presenningen. Fjortonåriga Miguel Eguabil fyller en säck av plastväv. Josep Ordoñes, 10 år, visar upp sina handflator som färgats svarta av arbetet. Att barn hjälper till med skörden är mer regel än undantag. När skoldagen är slut tar lantbruket vid. Förutsatt att skolan alls håller öppet.

Skolan är, tillsammans med de militärhelikoptrar som regelbundet får plåttaken att skallra, den enda påminnelsen om att byn Santiaro, i Vraedalen, faktiskt är en del av Peru. Ett slags eko av myndighetsnärvaro, men skolan är underfinansierad, och när även lärarna måste arbeta på fälten håller den stängt.

För ögat kan det tyckas som att myllret av kokablad på den svarta presenningen skulle kunna väga hundratals kilo. En mindre förmögenhet. I själva verket är det 72 kilo och långt ifrån tillräckligt för att göra någon förmögen.

– Fyra personer har arbetat hela dagen för att skörda det här, förklarar en lantbrukare.

För 72 kilo koka betalar det statliga peruanska företaget Empresa Nacional de la coca (Enaco) 480 soles, motsvarande 1 200 kronor. Av dessa går 300 kronor till att avlöna dem som plockat bladen. Transporten till närmaste Enacokontor slukar ytterligare soles. Enaco i sin tur processar kokan till flera av de lagliga kokaprodukter som säljs i landet, som te, läsk, godis, kosmetika, mediciner eller bara för att tugga.

Marginalerna är obefintliga, men kokaodlarna behöver pengar för att överleva till nästa skörd. Därför säljer de allra flesta hellre sin koka till narkotikakartellerna. De betalar nästan dubbelt så mycket och erbjuder sig att hämta bladen direkt i byarna, till skillnad från Enaco. Narkotikakartellerna köper dessutom alla blad, oavsett kvalitet. Enaco köper bara de finaste.

Solen sänker sig över byn Santiaro och Vraes djungel. De sista soltimmarna används för att spela klart en pågående fotbollsmatch.

Reida Tineopa, 21 år, är daglönare på kokafälten i Vrae. Drömmen är att spara ihop till en egen bit mark. Hon och maken skulle fortfarande behöva daglönearbeta, men vardagen skulle bli lite lättare för det unga paret och deras ettåriga son.

BYN SANTIAROS anspråkslösa torg ramas in av bleknade träfasader. På grusplanen intill rasar en intensiv fotbollsmatch och solen som sjunker ner bortom djungeln får dammet att glänsa som rött guld.

En skara daglönearbetare utnyttjar det sista dagsljuset. Utefter sluttningarna upp till torget drar de bladen av kokabuskarna för hand. Reida Tineopa, 21 år, lägger bladen i en säck knuten runt livet.

– Det är hårt arbete att plocka. Men det finns inga andra jobb här, säger hon.

Drömmen är att spara ihop till en egen jordplätt. Reida Tineopa och hennes make har räknat på det. Med en egen åker skulle de fortfarande behöva sälja sin arbetskraft, men det skulle göra vardagen lite lättare för det unga paret och deras ettårige son.

– Min make jobbar bredvid mig på fälten, säger Reida Tineopa. Om vi sparar i två, tre år kanske vi lyckas samla ihop tillräckligt för att köpa en hektar.

En tocatukan landar i ett träd bredvid. Kokaarbetarna tar en paus i skörden och pekar.

– Pico grande, säger en av dem och ler.

Stor näbb.

Koka så långt ögat kan nå. Enligt FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott, UNODC:s senaste siffror, odlades under förra året 100 480 ton koka i Peru. Det är något mindre än året innan, men i Vraedalen där närmare 70 procent av all koka odlas, verkar snarare produktionen öka.

De senaste tio åren har Perus ekonomi vuxit som få andra länders, men vid gränsen till Vrae, dalen runt de bägge floderna Apurímac och Ene, slutar framgångssagan. När FN:s barnfond Unicef för knappt tio år sedan försökte kvantifiera misären beräknades 9 200 av områdets närmare 10 000 kokabönder leva i fattigdom. Nästan hälften levde i extrem fattigdom. Lite tyder på att situationen i Vrae förändrats nämnvärt sedan dess. Regionen är både landets fattigaste och mest militariserade.

Vrae är tierra peligroso (farligt land). Sedan 30 år råder undantagstillstånd och Perus försvarsdepartement har sista ordet i alla frågor som rör Vrae. Totalt är omkring 4 500 soldater stationerade här. Med en befolkning på runt 200 000 innebär det nästan en soldat per 20 invånare.

Denna massiva insats handlar dels om att det är till Vraes svårtillgängliga djungel resterna av den maoistiska gerillan Sendero Luminoso (Den lysande stigen) har tagit sin tillflykt. Men det handlar lika mycket om kokan.

Andernas heliga blad utgör den ekonomiska livlinan för tusentals familjer. Samtidigt är bladet den minsta byggstenen i den lönsamma pyramid som utgör den internationella kokainhandeln.

Kokan är så värdefull att den tycks dömd att skapa lidande och konflikt. Och ingenstans i världen odlas det så mycket koka som i Vrae.

%

De senaste mätningarna från FN:s barnfond, UNICEF, visade att 92 procent av Vraes invånare levde under fattigdomsgränsen och närmare 47 procent levde i extrem fattigdom.

Likt resten av Vrae-dalens kokasamhällen är Santiaro utfattigt. Husen är ruckel och många av barnen är undernärda. Byarna saknar både klorerat vatten och avlopp.

Marginalerna för Vrae-dalens kokabönder är obefintliga. Det statliga företaget för inköp av koka, Enaco betalar dåligt för böndernas koka. Dessutom tar transporten till närmaste Enacokontor ytterligare av vinstmarginalen. Därför säljer de allra flesta bönder hellre till narkotikakarteller som betalar nästan det dubbla. Kartellerna hämtar dessutom upp skörden i böndernas hembyar.

BYN VILLA PROGRESSO är, liksom resten av Vraes kokasamhällen, utfattig. Något som inte minst blir tydligt efter solnedgången då mörkret sänker sig över byn. Eldflugor är det enda som lyser och intervjuer får skötas i ljuset av en pannlampa. Elektricitet är dyrt och tillförseln opålitilig.

Fyrabarnspappan Garcon Teodoro säger att byn ibland bara har el en vecka i månaden. Han är robust och bred över axlarna, men i blicken finns något vagt oroligt.

– Som ni ser är vi bara fattiga bönder. Inte narkotikasmugglare som regeringen säger, säger han.

Det är uppenbart att Villa Progressos invånare befinner sig längst ned i kokainets näringskedja. Husen är ruckel. Kläderna trasiga. Byn saknar både klorerat vatten och avlopp.

Garcon Teodoro har en hektar odlingsmark. Ytterst få av Vraes kokabönder förfogar över större ägor än så. På den ena halvan odlar han frukt och cassava åt familjen, på den andra koka som han säljer till högstbjudande.

– Regeringen har skickat hit Enaco. De är de enda vi får sälja till, och säljer vi till andra skickar de hit polisen. Om Enaco betalade bättre skulle vi självklart sälja till dem, men som det är nu måste vi sälja till den som betalar bäst.

Bäst betalar de mellanhänder som förädlar kokan och smugglar ut den ur dalen, där de internationella narkotikakartellerna tar vid.

Garcon Teodoro är fåordig om detaljer men förklarar att relationen till köparna är god.

– De är fredliga, allt går lugnt till. Vi har inga problem med dem.

Men att brottssyndikaten betalar bättre än regeringen betyder inte att de betalar bra. Pengarna räcker ändå inte. För att tjäna lite extra hjälper Garcon Teodoro grannarna med deras skördar eller reser bort i jakt på tillfälliga påhugg som byggarbetare. Annars har han inte råd att hålla de äldsta barnen i högstadieskola.

– Jag hoppas att de kommer att utbilda sig så att de kan utföra riktiga yrken. Inte lida i solen och regnet som jag, säger han.

”Som ni ser är vi bara fattiga bönder. Inte narkotikasmugglare som regeringen säger.”

MELISSA MATAMORO, 28 år , bor också i Villa Progressa. Hon hoppades kunna lämna fattigdomen bakom sig men när föräldrarna inte längre hade råd att betala hennes skolgång tvingades hon avsluta sin utbildning, med ett år kvar till examen. Hon flyttade hem till byn, började arbeta på fälten och fick barn tidigt. Nu hoppas hon kunna ge sin 13-åriga dotter bättre förutsättningar.

– Jag har skickat henne till staden. Men jag önskar att vi hade haft en bättre skola här för jag saknar henne mycket.

Hennes berättelse om livet i byn handlar om rädsla för nästa arméräd och vänner som fängslats på falska anklagelser. Om en regering som försöker ta ifrån kokaodlarna deras enda möjlighet till försörjning, utan att erbjuda alternativ. Det finns en uppenbar indignation, men också en djupt rotad misstro mot det mesta utanför Villa Progressos gränser.

– Regeringen säger att den erbjuder stöd till den som vill börja odla annat än koka. Men vi är rädda att de kommer skicka förgiftade fröer, säger Melissa Matamoro.

Vid sidan av narkotikahandlare och militär tillhör även mobila sjukvårdsteam från Perus Röda Kors den sparsamma skara som regelbundet trotsar de eländiga lervägarna för att besöka byn. Melissa Matamoro litar inte på dem heller.

– Vi är inte säkra på om Röda Korset hjälper oss eller om de är spioner.

En bit bort samtalar några bybor tyst: Är inte Röda Korset från Europa? Om de här journalisterna också kommer därifrån kanske de också är spioner.

Guillermo Calderons röst stiger en oktav när han talar om koka. Med sina yviga gester liknar han en gårdfarihandlare som försöker sälja ett mirakelmedel.

– Det finns ingen planta i världen som har samma potential som koka. Den har vitaminer, mineraler, protein. Det är bara en av dess ingredienser som gör att den blir demoniserad, förklarar han nästan högtidligt.

Han är lokal representant för Fepa-Vrae, den lantbrukarorganisation som samlar Vraedalens oberoende småbönder, eller så kallade cocaleros. Att vara medlem är en självklarhet.

Fepa-Vrae är den enda gemensamma röst bönderna har. Det är en till lika delar politisk som social sammanslutning och ett forum som förenar de småbyar som skiljs åt av den oförlåtande djungelterrängen.

Sammanslutningen är demokratiskt organiserad på gräsrotsnivå, men den är också en karriärväg för den som hellre vill agitera från talarstolen än fylla säckar på fälten. Guillermo Calderon är en auktoritet. Oavsett vilken by han besöker flockas människor runt honom. Han är nyhetsförmedlare, myndighetssubstitut och mänsklig frågelåda i ett.

Och, förstås, kokamissionär.

– Karameller, glass, bröd, sprit, läkemedel. Enligt vissa studier kan man göra 147 produkter av koka.

SANT ÄR ATT kokabladet har en alldeles särskild ställning. Årtusenden innan idén om kommersiell kemisk destillering väcktes betraktades kokan som helig i den andinska högkultur som födde det mäktiga Inkaimperiet. Och trots det krig mot drogerna som härjat kontinenten bevarar bladet alltjämt sin status. I dagens synkretistiska förening av katolicism och urbefolkningarnas tro offras ofta kokablad för att vinna jungfru Marias favör.

Att tugga kokablad är utbrett, liksom att brygga te av bladen. Effekten är milt uppiggande, i ungefär samma klass som bryggkaffe, samt hungerdämpande. Av dagens inhemska produktion går en knapp tiondel, eller 9 000 ton, till vad som kallas traditionell konsumtion.

Det har aldrig varit brottsligt att använda koka för eget bruk, men det är bara lagligt att odla koka om lantbrukaren har kontrakt med Enaco. Problemet är bara att ”lagligt” inte ställer mat på bordet.

– Men regeringen säger att alla som odlar koka är rika, suckar señor Calderon.

Av dagens inhemska produktion går en knapp tiondel, eller 9000 ton, till vad som kallas traditionell konsumtion.

”Tigrar givakt”

På de flesta håll i Peru avväpnades ronderos efter inbördeskrigets slut, men i Vrae är de fortfarande aktiva. I dag beskyddar de sina byar från såväl gerillan Sendero Luminoso som den regering som på pappret är deras uppdragsgivare.

Juan Perez är befälhavare över byn Unido Mantaros ronderos.

Solen har precis gått upp och flaggan ska hissas, liksom alla andra söndagar. Kapten Juan Perez blåser i sin visselpipa och det dryga dussinet unga män på byn Unido Mantaros torg sträcker på sig. Vapnen är gamla. Männen har inga uniformer, bara västar, men stoltheten går inte att ta miste på.

De är varken soldater eller poliser. De är ronderos. Under inbördeskriget på 1980- och 1990-talen lät regeringen bilda lokala miliser för att bekämpa gerillan. Officiellt kallades miliserna självförsvarskommittéer, informellt ronderos,

På de flesta håll i landet avväpnades miliserna under 1990-talet, men i Vrae är ronderos fortfarande aktiva. De beskyddar sina byar från gerillarörelsen Sendero Luminoso. Men på senare år har ronderos även fått skydda sina familjer mot den peruanska regeringen, trots att de på pappret är deras uppdragsgivare.

Ronderos i Unido Mantaro står under Juan Perez befäl. Han är vald av byborna på ett tvåårigt mandat.

– Men vi i ronderos arbetar på fälten som alla andra. Det är först om det blir problem som vi samlas, säger han efter att exercisen är avklarad, säger Juan Perez.

Kobran av bläck på hans ena överarm ser ut som den precis ska gå till attack.

– Jag gjorde den själv med en spegel, säger han.

Den har suttit där länge. Som en påminnelse om ett annat liv.

– Min familj hotades av Sendero Luminoso och tvingades fly till Lima när jag var liten. Jag hamnade i dåligt umgänge och var nära att bli involverad med kriminella. Tatueringen var en symbol för mitt temperament. Men jag ändrade mig när jag fick barn.

Byn Unido Mantaros självförsvarskommitté, även kallade ronderos, har kallats till morgonmöte. Medan dimman lättar över djungeln ställer invånarna upp sig på mer eller mindre raka led.

UTÅT SETT vill cocaleros inte förknippas med nästa länk i kokainets värdekedja, mellanhänderna och de lokala syndikat som processar kokan inför smugglingen ut ur dalen. Men i praktiken är förbindelsen god. Förutom handelspartner agerar syndikaten kreditgivare. Bönder som saknar ekonomiska marginaler kan låna pengar till löner åt dem som hjälper till med skörden, och betala i kokablad.

– Inga kriminella har försökt ta kontroll över kokaproduktionen här. De är inget problem för min organisation. Vårt största problem är arméns division 43, säger Juan Perez.

Han berättar om hur militärens helikoptrar skjuter mot mål, som för för kokabönderna är okända. Det kanske är Sendero Luminoso eller något av labben gömda i djungeln, men de tunga tomhylsorna faller ned mot byn och slår hål i taken av korrugerad plåt. Byborna säger att det bara är en tidsfråga innan något av barnen träffas i huvudet.

Vrae-dalens ronderos är högt aktade. Och stolta. Det var i Vrae de hårdaste striderna mot Sendero Luminoso stod och ronderos anser att de vann inbördeskriget åt Perus regering.

Regeringen är också fortfarande huvudman för dalens ronderos.

Juan Perez och de andra medlemmarna av byns milis har officiella id-kort som bekräftar deras status, men lojaliteten ligger hos hembyn. Och affärsalliansen med narkotikasmugglarna har satt relationen till myndigheterna på prov.

– För två, tre år sedan fick regeringen för sig att den skulle ta tillbaka vapnen den gett oss. Men vi har inte gett tillbaka dem. Vapnen är en av anledningarna till att polisen och armén låter oss vara i fred, säger Juan Perez.

Ronderos är illa utrustade. Vapnen är gamla, de flesta medlemmarna unga och oerfarna. Men deras löfte om att skydda sina egna är tillräckligt avskräckande för att Perus väpnade styrkor ska välja andra, mjukare, mål.

– Det finns byar här i Vrae där de har förstört fälten. Anledningen att de kunde göra det var att byarna inte hade några ronderos, polisen kunde bara gå rakt in och ta bort kokan. Bönderna därifrån tvingas komma hit som daglönare nu, säger Juan Perez.

Sendero Luminoso

År 1980 beslutade Perus militärjunta att återinföra demokrati efter ett decennium av diktatur. Merparten av landets politiska grupper välkomnade beskedet och började mobilisera för det kommande valet. Sendero Luminoso – eller Den lysande stigen – förklarade istället krig mot staten.

Fram till år 2000 skulle inbördeskriget resultera i närmare 70 000 civila dödsfall och försvinnanden. Sendero Luminoso anses vara ansvariga för ungefär hälften av dessa, regeringsstyrkor för en tredjedel.

Inledningsvis vann rörelsens maoistiska retorik visst gehör bland Perus hårt prövade lantbrukare. Men förhoppningarna om social rättvisa slocknade snabbt. Lucanamassakern 1983, då Sendero Luminoso mördade 69 bybor – däribland flera gravida kvinnor och 18 barn – har ofta kallats en vändpunkt.

Sendero Luminoso försvagades kraftigt efter att ledaren Abimael Guzmán, tidigare professor i filosofi, greps i Lima 1992.

Spillrorna av Sendero Luminoso har flytt till Vrae där rörelserna livnär sig på kokainsmuggling. Många har hävdat att Sendero Luminoso i dag enbart är att betrakta som en narkogerilla utan egentliga politiska ambitioner men det motsägs av aktuella uppgifter. När polisen i juli befriade 39 personer från urfolksgruppen ashaninka, som hållits som slavar av rörelsen, vittnade dessa om politisk indoktrinering. Vissa motsatte sig att bli räddade.

”För två, tre år sedan fick regeringen för sig att den skulle ta tillbaka vapnen den gett oss. Men vi har inte gett tillbaka dem. Vapnen är en av anledningarna till att polisen och armén låter oss vara i fred”

På Fepa-Vraes anspråkslösa huvudkontor i staden Pichari är det genomgående inredningstemat koka. Organisationens logga består av en kokakvist i en knuten näve. På ett skrivbord står ett glatt kokablad i trä, klätt i en andinsk flagga. På väggarna sitter färgglada affischer för den festival där Fröken Koka årligen utses.

Organisationens andresekreterare, Moises Quispe bjuder på kokabröd och kokaläsk. Brödet är lika grönt som läsken.

– Vi måste odla koka för att överleva, men regeringen försöker utradera den, det är därför vi försöker industrialisera kokan till lagliga produkter.

Förklaringen återkommer ständigt. Att bönderna ”måste”, som om kokaodlingen vore ödesbestämd. Sanningen är förstås något mer komplicerad än så.

Vraes ekonomiska kokaberoende har bestämts av ekologiska omständigheter och politiska val. Den näringsfattiga jorden är en utmaning för lantbrukare, men tropisk frukt trivs utmärkt i dalens varma och fuktiga väder. Vraes infrastruktur är dock kraftigt eftersatt.

Vägarna som leder till dalen är usla och att exportera färskvaror till städerna runt omkring är svårt. De alternativ till koka som regeringen försöker främja är kaffe och kakao. De klarar klimatet, men ger bara en skörd om året jämfört med kokans tre. Dessutom är kilopriset lägre än på koka.

– Vi kan inte exportera frukt, kakao ger bara en skörd per år, koka kan man skörda var tredje månad, säger Moises Quispe.

YTTERLIGARE EN affisch är från statliga Enaco. Även den går i kokats gröna färg och proklamerar i versaler: ”Du behöver inte sälja till knarkhandlarna.”

– Vi förespråkar laglig försäljning för att slippa problem med militären och polisen men många säljer ändå till maffian. De betalar mer och människor behöver försörja sina familjer.

Moises talar om sin organisation. Om dess betydelse för dalen och hur Fepa-Vrae trätt in när statsmakten lämnat befolkningen åt dess öde. Hans eget bidrag består i att driva en ideell fotbollsskola.

– Det handlar inte bara om fotboll. Här finns gott om begåvade barn men när de åker någon annanstans för att spela går det automatiskt dåligt. Alla tror att de är knarklangare eller terrorister. Vi försöker skapa möjligheter åt dem här.

Fepa-Vrae är också det närmaste en officiell motpart regeringen har i den pågående diskussionen om Vraes framtid. På ena sidan förhandlingsbordet: en regering pressad av USA att visa handlingskraft. På den andra: tusentals cocaleros som hävdar att legalisering är den enda vägen.

Dialogen är inte friktionsfri.

– Vi för samtal med regeringen, säger Moises Quispe. Om inte det funkar så kommer vi att organisera en stor marsch till Lima. Vi är den starkaste organisationen i landet, till och med starkare än gruvarbetarna och alpackaskötarna.

Narkotikasmugglarnas fotfolk rullar in i Unido Montaro på pickuptruckar och sätter genast i gång att lasta upp säckar med kokablad på flaken. De sköter sitt arbete under tystnad, utan att interagera mer än nödvändigt med omgivningen. De vill inte bli fotograferade eller berätta om labben dit kokan ska transporteras.

– Ingen kommer att berätta för er. Det är farligt att gå dit, även för oss, förklarar en cocalero i förtroende.

Den 25-åriga tvåbarnsmamman Maria Guillen Huaman passerar männen utan att hälsa. Hon har många problem, men smugglarna är inte ett av dem.

– Förra året var värst. Vi hörde armén skjuta överallt. När vi träffade soldaterna på vägarna var de hotfulla och brydde sig inte om att de skrämde barnen. Det här året är det bättre. Nu är de stora problemen vatten, el och utbildning. Men jag är fortfarande rädd att regeringen ska komma hit och förstöra våra odlingar. Hur ska vi då leva? säger hon.

I vanliga fall arbetar Maria Guillen Huaman på fälten, men söndagen är vigd åt gud och hushållsarbete. Hon tvättar kläder medan barnen leker i floden Mantaro, den grumliga flod som gett Unido Mantaro dess namn. Höga, stumma ljud studsar mot klippväggen bredvid när hon slår de blöta plaggen mot sten. Berget Biscaya, som överskuggar byn, är fortfarande höljt i dimma efter morgonens regn.

– Min yngsta är sjuk. Hon har tyfoidfeber och anemi. Jag tror det är för att hon har druckit vattnet från floden. Jag ber för att hon ska bli frisk men hon har varit sjuk i fyra månader nu, berättar Maria Guillen Huaman.

”Min yngsta är sjuk. Hon har tyfoidfeber och anemi. Jag ber för att hon ska bli frisk men hon har varit sjuk i fyra månader nu”, säger Maria Guillen Huaman.

NÄRMSTA KLINIK ligger flera timmars bilfärd bort. Resan, läkarbesöket och medicinerna kostar. Maria Guillen Huaman och hennes make tillhör några av Vraedalens allra fattigaste. De som inte har eget land och som bara skördar åt andra.

Deras skjul har väggar av plank. Dörrar och tak består av korrugerad plåt. Tunn plast under taket skyddar mot häftiga regn. Några hönor går fritt på jordgolvet.

– Jag ska göra rissoppa med ägg, säger hon och öppnar kylskåpet.

El är en lyxvara i byn så det överdimensionerade kylskåpet fungerar i själva verket som ett skafferi med ouppfylld potential.

– Det är vad vi brukar äta till lunch. Ibland har vi grönsaker också men kött och fisk är dyrt, fortsätter Maria Guillen Huaman.

Hon tänder gasspisen och lågorna slickar den sotiga grytan. Döttrarna sätter sig och ritar i väntan på maten.

”Jesus lyser upp livet”, säger en affisch på väggen.

– Om man jämför med städer som Lima så finns det ingen kriminalitet, så på det sättet är det bra här. Vi har problem med armén förstås, men annars är det ett bra ställe att bo på. Lugnt och fint.

MARIA GUILLEN HUAMANS medger att hon letar ljuspunkter. Jesus är en klen tröst när solen bränner under de långa arbetsdagarna på fälten. Att det är lugnt och fint hjälper inte mot dottern, Isabellas feber och anemi.

Uppköparnas fyrhjulsdrivna jeepar rullar ut ur den söndagssömniga byn. När kokabladen förädlats i något labb i djungeln kommer de dyrbara alkaloiderna smugglas ut ur Vraedalen via luften eller marken för vidare transport mot slutmarknaderna i Europa och USA.

Maria Guillen Huamans är en kugge i en maskin som årligen omsätter mångmiljardbelopp. Mycket lite av det letar sig ned till henne och hennes familj, men smulorna är en försörjning, om än knapp. Den enda som står dem till buds.

– Vi har ingen utbildning, det här är de enda jobb vi kan få, säger hon. Annars skulle vi åka någon annanstans och skapa en framtid för våra barn. favicon-16x16


Kokans färd från Vrae till Stockholm

Kokans väg från peruanska Vrae till kokainkonsumenterna i Stockholm är knappast rak, utan passerar djungellabb, otillgängliga gränser i Amazonas djungler och sen vidare med flyg och båt. På vägen hinner värdet på det lilla bladet stegras enormt, till 15 525 procent.

Cocaleros: 1 kilo kokablad = 32 kr

Oberoende småbönder odlar kokan och säljer antingen till statliga Enaco eller till kriminella grupper. Enaco betalar 17 kronor per kilo, smugglarna 32.


%

Djungellabb: 1 kilo kokapasta = 7 300 kr Värdeökning: 128 procent

Lokala kriminella sammanslutningar raffinerar bladen till kokapasta. I vissa fall raffineras kokapastan vidare till kokainhydroklorid. Den första raffineringen sker i närheten av kokafälten för att förenkla vidare transport. Drygt 100 kilo kokablad krävs för att tillverka ett kilo kokapasta.


%

Kartellerna: 1 kilo kokain = 400 000 kr Värdeökning: 6 150 procent

Kokapasta och kokainhydroklorid smugglas ut ur Vrae till fots eller med små flygplan. Vid dalens gräns väntar mäktiga karteller som mexikanska Sinaloa och brasilianska Primer Grupo Catarinense som smugglar produkterna vidare ut ur landet för slutraffinering till kokain. För att tillverka ett kilo kokain krävs runt två kilo kokapasta. 


%

Slutkonsument: 1 gram kokain = 1 000 kr Värdeökning: 15 525 procent

Kokainet transporteras till Europa antingen via Västafrika eller Karibien, med flyg eller båt. De kokablad Vraes oberoende bönder knappt kan överleva på att odla har – via kemisk raffinering och smuggling – gjort en dramatisk värdeökning.

Källa: UNODC


Kokainets huvudvägar

Kokainets smuggelvägar ändras hela tiden och antalet transit- och mottagarländer blir allt fler. Medan marknaderna i Europa och USA mättas växer de i delar av Sydamerika och Afrika. Med kokainet kommer också blodiga sidoeffekter till transitländerna, som Honduras, som förvandlats till världens mest våldsamma land och Guinea Bissau och Ghana där kokainsmugglingen generar långt mycket mer pengar än ländernas bruttonationalprodukter (BNP). I en rapport skriver FN:s kontor för narkotikakontroll och förebyggande av brott, UNODC, att ”Guldkusten är på väg att förvandlas till Kokainkusten”.

Källa: UNODC


Kriget mot kokainet

1971

USA utser under 1970-talet narkotika till ”samhällets fiende nummer ett”. Kampen mot knarket expanderas till Latinamerika i form av militärt stöd och krav på kriminalisering.

1973

I USA skapas den federala myndigheten Drug Enforcement Agency, DEA, för att koordinera USA:s krig mot narkotikan. Myndigheten får snart även en internationellt framträdande roll.

1975

Colombianen Pablo Escobar, historiens mest ökände drogbaron, börjar smuggla kokain. Samtidigt exploderar efterfrågan i USA. Escobars brottssyndikat, Medellinkartellen, blir snart världens mäktigaste.

1981

USA och Colombia undertecknar ett utlämningsavtal som gör det möjligt att åtala colombianska narkotikahandlare i USA.

1982

Pablo Escobar väljs in i Colombias parlament, men kastas ut året därpå. I Panama får han en smugglingspartner i diktatorn general Manuel Noriega. USA låter Noriega hållas på grund av hans stöd till högergerillan i Nicaragua.

1985

Till följd av intensifierade polisinsatser i Florida byter smugglarna rutt. Kokain börjar nu istället transporteras genom Mexiko.

1989

Affärsmagasinet Forbes listar Pablo Escobar som världens sjunde rikaste man. USA invaderar Panama. General Noriega döms till 40 års fängelse för narkotikasmuggling.

1991

Colombia upphäver utlänningsavtalet till USA och Pablo Escobar överlämnar sig till polisen samma dag. Han fängslas i ett fängelse han själv utformat, men flyr året därpå. 1993 dödas han av colombianska säkerhetsstyrkor i Medellin.

2001

USA inleder Plan Colombia, en storskalig militär satsning för att förstöra landets kokafält. Kokaproduktionen i Boliva och Peru ökar kraftigt.

2004

Västafrika etablerar sig som en ny knutpunkt för narkotikatrafiken från Sydamerika till Europa, sedan det blivit allt svårare att smuggla via Karibien.

2012

Sedan kriget mot drogerna i Mexiko intensifierats sker allt mer av smugglingen via Centralamerika. USA uppskattar att 75 procent av allt kokain i USA kommer via Honduras.

2013

Peru tar över positionen som världens största kokaproducent från Colombia.

Share This