Livräddarna är smugglarnas nya gisslan

2016 blev det dödligaste året någonsin på Medelhavet. Flera olika sjöräddningsinsatser försöker hålla dödssiffrorna nere – men utnyttjas som försäljningsargument av människosmugglare.

Text: Ivar Andersen
Foto: Christoffer Hjalmarsson
1 februari 2017

Klockan är 10.39 när sjöräddnings-
initiativet Moas siktar två gummibåtar, en större och en mindre, strax utanför Libyens havsgräns. Den större är överlastad med människor. Den mindre sätter kurs mot Moas livräddningsfartyg M/S Phoenix samtidigt som de tre människosmugglarna ombord tecknar sjöfartens internationella nödsignal med armarna. Så snart M/S Phoenix slagit om kursen kör smugglarna tillbaka till den större gummibåten och plockar loss dess motor. Därefter sätter de hög fart tillbaka mot Libyen.

– Den var ny, kommenterar Moas grundare Chris Catrambone från kommandobryggan.

I vanliga fall brukar smugglarna försöka ta motorn först efter det att Moas hjälpt flyktingarna ombord på M/S Phoenix. Men att de eskorterar flyktingar till internationellt vatten och där i praktiken överlämnar dem till någon av de sjöräddningsinsatser som patrullerar Medelhavet är en utveckling som pågått en längre tid. Förutom Moas försöker organisationer som Läkare utan gränser, Sea Watch och italienska kustbevakningen förhindra att flyktingar drunknar på vägen till Europa. Och deras arbete har blivit en integrerad del av smugglarnas affärsmodell.

Moas bränner smugglarnas båtar efter att de undsatt flyktingarna. Båtarna är knappt sjödugliga från början och annars är risken att smugglarna återanvänder dem – trots att de är i ännu sämre skick.

 

ETT ALTERNATIV till att ledsaga flyktingarna ut på internationellt vatten är skicka med en satellittelefon med numret till räddningscentralen i Rom förprogrammerat. Räddningscentralen, som samordnar insatserna på Medelhavet, får fram GPS-koordinater genom trafikdatan och vidarebefordrar dem till det livräddningsfartyg som befinner sig närmast.

Det är så Moas lyckas hitta träbåten som syriske Ahmed Albalki, 27 år, och 43 andra flyktingar färdas i trots att ett kompakt nattmörker lägrat sig över havet. Han var den enda i gruppen som talade engelska och fick ansvara för den dyrbara livlinan.

– Smugglaren sa att om vi tog kontakt med Rom så skulle det komma båtar och rädda oss. Han sa att han var säker på att de skulle komma eftersom han hade arbetat med det här i många år, säger Ahmed Albalki.

Flyktingarna tvingades betala omkring 200 kronor var för satellittelefonen, utöver de 5000–10 000 kronor de redan erlagt för båtresan. Planen var aldrig att nå hela vägen fram till Italien, bara att nå ut till området som patrulleras av räddningsinsatserna. För Ahmed Albalki var redan den resan skräckinjagande nog.

– Jag var orolig innan vi skulle ut på havet, säger han. Jag pratade med min fru och sa att jag antagligen inte skulle kunna träffa henne igen för jag trodde att jag skulle drunkna. Och jag sa att om jag dör så måste hon ta hand om vår dotter och fortsätta leva, för min skull. Jag trodde inte att jag skulle nå fram till räddningsbåten.

Ändå tvekade den 27-årige människorättsjuristen från Daraa inte att ta risken. Hoppet om att beviljas asyl och kunna ansöka om familjeåterförening var starkare än rädslan.

– Vi har inget annat val. Vi försöker hitta ett säkert liv, säger Ahmed Albalki.

Människorättsjuristen Ahmed Albalki flydde Syrien för ett år sedan. Efter att ha intervjuats om regimstyrkornas övergrepp i internationella medier fängslades och torterades han.

Jonas Manka, 22 år, lämnade Gambia för drömmen om Europa. Efter två timmar i båten började den ta in vatten.

UNDER 2016 miste 5 022 flyktingar sina liv i Medelhavets vågor. Motsvarande siffra för 2015 var 3 771. Därmed blev 2016 det dödligaste året på Medelhavet någonsin.

En del av förklaringen är att flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet effektivt satte stopp för trafiken över Egeiska havet och att fler flyktingar nu tar den farligare rutten från Libyen till Italien. En annan att smugglarna för att hantera den ökade efterfrågan nu lastar allt fler flyktingar ombord de knappt sjödugliga gummiflottarna. EU:s uppgörelse med Turkiets auktoritära styre kritiserades av snart nog alla stora människorättsorganisationer liksom av flera FN-organ. Unionens ledare försvarade sig med humanitära argument: uppgörelsen skulle leda till att färre flyktingar miste livet under livsfarliga båtresor till Europa. Statistiken visar att verkligheten blev en annan. Trots att betydligt färre försöker korsa Medelhavet – 361 709 människor i fjol jämfört med 1 014 973 under 2015 – är det alltså fler som dör.

Lemehdi Habibi, 24 år, från Marocko har precis räddats och får värma sig ombord med en aluminiumfilt.

Kvinnor och barn räddas först. Jafar, fyra månader, är knappt vid medvetande när han lyfts ombord på M/S Phoenix. Hans föräldrar är från Syrien men Jafar är född på flykt.


Sjöräddningsorganisationer
som Moas kämpar för att hålla dödssiffrorna nere. Men kritiska röster menar att livräddningsinsatserna i själva verket bidrar till att fler gör de livsfarliga resorna.

– Verkligheten är att de har den oavsedda effekten. De europeiska fartygen håller sig i internationellt vatten, 19 kilometer från land. Därför tar smugglarna människor till slutet av 19-kilometerzonen och därifrån ringer de italienska kustbevakningen och säger ”kom och plocka upp dessa människor”. Självklar har räddningsinsatserna en dragningsfaktor, det är därför de bara kan vara en del av lösningen, sa Martin Kobler, chef för FN:s stödmission i Libyen, nyligen till den tyska utlandskanalen Deutsche Welle.
På M/S Phoenix hyser Moas räddningsledare Marco Vecchi inga tvivel om att sjöräddningen gynnar smugglarnas verksamhet.

– Hade det inte varit för oss hade många mist livet. Men det är ett tveeggat svärd, smugglarna drar nytta av våra intentioner, säger han.

Marco Vecchi har en lång officerskarriär i den maltesiska flottan bakom sig och 30 års erfarenhet av sjöräddning på Medelhavet. Han har på nära håll sett den libyska flyktingsmugglingens utveckling. Från att fattiga fiskare tog med sig flyktingar för att dryga ut de knapra inkomsterna till dagens cyniska industri, som enligt en EU-rapport omsätter 275–325 miljoner euro per år.

Ibland funderar han på om det bästa vore att i avskräckande syfte helt dra in räddningsinsatserna. Att offra ett mindre antal flyktingar för att få stopp på överfarterna och därigenom rädda livet på ett större. Men det kommer aldrig att ske, menar han. Smugglarna har tagit sjöräddningen gisslan och vet hur man skapar opinion.

– De skulle skicka ut en båt som inte är sjövärdig med syfte att den ska förlisa. Så skulle hundratals dö och så skulle det höjas nya krav på att Europa ska agera.

MOAS, eller Migrant Offshore Aid Station, är ett privat sjöräddningsinitiativ som grundades efter en uppmärksammad drunkningskatastrof i närheten av den italienska ön Lampedusa år 2013, då minst 359 flyktingar miste livet. MOAS har enligt organisationens egna siffror undsatt totalt 33 455 flyktingar sedan starten.

98 flyktingar, varav fyra kvinnor, räddades från denna gummibåt. 64 av dem kom från Marocko, 30 från Libyen, resten från länder i Västafrika. Flytvästarna som smugglarna hade sålt dem visade sig vara felaktiga.


EFTER EN VECKA
 till havs siktas återigen Siciliens kust. M/S Phoenix stävar in mot hamn lastad med både hopp och förtvivlan. Ombord finns 285 flyktingar från 16 olika länder. Nu väntar registrering i Italien och en oviss väntan på besked. Några kommer att få stanna, de flesta kommer sannolikt att få avvisningsbeslut. Men de lever. Ahmed Albalkis hustru födde deras gemensamma barn några månader efter att han flytt landet. När flyktingbåten lade ut från stranden i Libyen trodde han att han skulle dö utan att någonsin fått hålla sin dotter. Nu vågar han drömma igen. Stolt visar han upp en bild på mobiltelefonen. Dottern är klädd i en rosa klänning och skrattar.

– Hon heter Rimaz, säger Ahmed Albalki och ler.

Moasgrundaren Chris Catrambone startade organisationen efter en uppmärksammad tragedi 2013, då minst 359 flyktingar drunknade sedan deras båt kapsejsade 120 kilometer från italienska Lampedusa. Sedan dess har Moas enligt egen uppgift undsatt 33 455 flyktingar. Och Chris Catrambone har blivit van vid anklagelser om att verksamheten motverkar sitt humanitära syfte.

– Blir vi utnyttjade av smugglarna? Absolut. Men det är ett moment 22. Om vi drar oss tillbaka kommer de att skicka människor i döden tills upprördheten blir så stor att nya räddningsinsatser kommer igång. Vi kan inte stoppa smugglarna innan det blir lag och ordning i Libyen. De är kungar i Libyen nu, säger han.

Chris Catrambone avskyr människosmugglarna passionerat. Samtidigt menar han att det inte går att förvänta sig att förhärdade kriminella ska bry sig om förlorade människoliv. Och att den som vill hindra Medelhavet från att förvandlas till en massgrav måste rikta sina ansträngningar åt annat håll.

– I första hand är det vårt beslut att inte etablera lagliga vägar till Europa som gör att människor dör, säger Chris Catrambone.


I augusti 2014 blev Moas den första icke-statliga organisationen att inleda räddningsoperationer på Medelhavet. En lång rad ideella organisationer, däribland Läkare utan gränser, SOS-Mediterranee och svenska Sjöräddningssällskapet har därefter följt dess exempel och inlett egna räddningsinsatser.

Grundaren Chris Catrambone är en amerikansk multimiljonär som gjort sin förmögenhet på att mäkla sjukförsäkringar i konfliktzoner, bland annat till privata säkerhetsfirmor som kontrakterats av den amerikanska armén. Han har enligt egen uppgift finansierat större delen av Moas operationer under 2016, till en kostnad av runt 20 miljoner kronor.

Efter en två dygn lång räddningsoperation har Moas 285 flyktingar ombord och sätter kurs mot Sicilien. Olika nationaliteter kommer ofta i kontakt med samma smugglare och reser i samma båtar. De placeras ut på M/S Phoenix i samma ordning som de räddades – i huvudsak nordafrikaner på undre däck och västafrikaner på övre.

Livräddarna är smugglarnas nya gisslan

2016 blev det dödligaste året någonsin på Medelhavet. Flera olika sjöräddningsinsatser försöker hålla dödssiffrorna nere – men utnyttjas som försäljningsargument av människosmugglare.

Text: Ivar Andersen
Foto: Christoffer Hjalmarsson
1 februari 2017

Klockan är 10.39 när sjöräddnings-
initiativet Moas siktar två gummibåtar, en större och en mindre, strax utanför Libyens havsgräns. Den större är överlastad med människor. Den mindre sätter kurs mot Moas livräddningsfartyg M/S Phoenix samtidigt som de tre människo-
smugglarna ombord tecknar sjöfartens internationella nödsignal med armarna. Så snart M/S Phoenix slagit om kursen kör smugglarna tillbaka till den större gummibåten och plockar loss dess motor. Därefter sätter de hög fart tillbaka mot Libyen.

– Den var ny, kommenterar Moas grundare Chris Catrambone från kommandobryggan.

I vanliga fall brukar smugglarna försöka ta motorn först efter det att Moas hjälpt flyktingarna ombord på M/S Phoenix. Men att de eskorterar flyktingar till internationellt vatten och där i praktiken överlämnar dem till någon av de sjöräddnings-
insatser som patrullerar Medelhavet är en utveckling som pågått en längre tid. Förutom Moas försöker organisationer som Läkare utan gränser, Sea Watch och italienska kustbevakningen förhindra att flyktingar drunknar på vägen till Europa. Och deras arbete har blivit en integrerad del av smugglarnas affärsmodell.

Moas bränner smugglarnas båtar efter att de undsatt flyktingarna. Båtarna är knappt sjödugliga från början och annars är risken att smugglarna återanvänder dem – trots att de är i ännu sämre skick.

ETT ALTERNATIV till att ledsaga flyktingarna ut på internationellt vatten är skicka med en satellittelefon med numret till räddningscentralen i Rom förprogrammerat. Räddningscentralen, som samordnar insatserna på Medelhavet, får fram GPS-koordinater genom trafikdatan och vidarebefordrar dem till det livräddningsfartyg som befinner sig närmast. Det är så Moas lyckas hitta träbåten som syriske Ahmed Albalki, 27 år, och 43 andra flyktingar färdas i trots att ett kompakt nattmörker lägrat sig över havet. Han var den enda i gruppen som talade engelska och fick ansvara för den dyrbara livlinan.

– Smugglaren sa att om vi tog kontakt med Rom så skulle det komma båtar och rädda oss. Han sa att han var säker på att de skulle komma eftersom han hade arbetat med det här i många år, säger Ahmed Albalki.
Flyktingarna tvingades betala omkring 200 kronor var för satellittelefonen, utöver de 5000–10 000 kronor de redan erlagt för båtresan. Planen var aldrig att nå hela vägen fram till Italien, bara att nå ut till området som patrulleras av räddnings-
insatserna. För Ahmed Albalki var redan den resan skräckinjagande nog.

– Jag var orolig innan vi skulle ut på havet, säger han. Jag pratade med min fru och sa att jag antagligen inte skulle kunna träffa henne igen för jag trodde att jag skulle drunkna. Och jag sa att om jag dör så måste hon ta hand om vår dotter och fortsätta leva, för min skull. Jag trodde inte att jag skulle nå fram till räddningsbåten.

Ändå tvekade den 27-årige människorättsjuristen från Daraa inte att ta risken. Hoppet om att beviljas asyl och kunna ansöka om familjeåterförening var starkare än rädslan.

– Vi har inget annat val. Vi försöker hitta ett säkert liv, säger Ahmed Albalki.

Människorättsjuristen Ahmed Albalki flydde Syrien för ett år sedan. Efter att ha intervjuats om regimstyrkornas övergrepp i internationella medier fängslades och torterades han.

Jonas Manka, 22 år, lämnade Gambia för drömmen om Europa. Efter två timmar i båten började den ta in vatten.

UNDER 2016 miste 5 022 flyktingar sina liv i Medelhavets vågor. Motsvarande siffra för 2015 var 3 771. Därmed blev 2016 det dödligaste året på Medelhavet någonsin.
En del av förklaringen är att flyktinguppgörelsen mellan EU och Turkiet effektivt satte stopp för trafiken över Egeiska havet och att fler flyktingar nu tar den farligare rutten från Libyen till Italien. En annan att smugglarna för att hantera den ökade efterfrågan nu lastar allt fler flyktingar ombord de knappt sjödugliga gummiflottarna. EU:s uppgörelse med Turkiets auktoritära styre kritiserades av snart nog alla stora människorättsorganisationer liksom av flera FN-organ. Unionens ledare försvarade sig med humanitära argument: uppgörelsen skulle leda till att färre flyktingar miste livet under livsfarliga båtresor till Europa. Statistiken visar att verkligheten blev en annan. Trots att betydligt färre försöker korsa Medelhavet – 361 709 människor i fjol jämfört med 1 014 973 under 2015 – är det alltså fler som dör.

Kvinnor och barn räddas först. Jafar, fyra månader, är knappt vid medvetande när han lyfts ombord på M/S Phoenix. Hans föräldrar är från Syrien men Jafar är född på flykt.

 


Sjöräddningsorganisationer
som Moas kämpar för att hålla dödssiffrorna nere.
Men kritiska röster menar att livräddningsinsatserna i själva verket bidrar till att fler gör de livsfarliga resorna.

– Verkligheten är att de har den oavsedda effekten. De europeiska fartygen håller sig i internationellt vatten, 19 kilometer från land. Därför tar smugglarna människor till slutet av 19-kilometerzonen och därifrån ringer de italienska kustbevakningen och säger ”kom och plocka upp dessa människor”. Självklar har räddningsinsatserna en dragningsfaktor, det är därför de bara kan vara en del av lösningen, sa Martin Kobler, chef för FN:s stödmission i Libyen, nyligen till den tyska utlandskanalen Deutsche Welle.
På M/S Phoenix hyser Moas räddningsledare Marco Vecchi inga tvivel om att sjöräddningen gynnar smugglarnas verksamhet.

– Hade det inte varit för oss hade många mist livet. Men det är ett tveeggat svärd, smugglarna drar nytta av våra intentioner, säger han.

Marco Vecchi har en lång officerskarriär i den maltesiska flottan bakom sig och 30 års erfarenhet av sjöräddning på Medelhavet. Han har på nära håll sett den libyska flyktingsmugglingens utveckling. Från att fattiga fiskare tog med sig flyktingar för att dryga ut de knapra inkomsterna till dagens cyniska industri, som enligt en EU-rapport omsätter 275–325 miljoner euro per år. Ibland funderar han på om det bästa vore att i avskräckande syfte helt dra in räddningsinsatserna. Att offra ett mindre antal flyktingar för att få stopp på överfarterna och därigenom rädda livet på ett större. Men det kommer aldrig att ske, menar han. Smugglarna har tagit sjöräddningen gisslan och vet hur man skapar opinion.

– De skulle skicka ut en båt som inte är sjövärdig med syfte att den ska förlisa. Så skulle hundratals dö och så skulle det höjas nya krav på att Europa ska agera.

98 flyktingar, varav fyra kvinnor, räddades från denna gummibåt. 64 av dem kom från Marocko, 30 från Libyen, resten från länder i Västafrika. Flytvästarna som smugglarna hade sålt dem visade sig vara felaktiga.

Lemehdi Habibi, 24 år, från Marocko har precis räddats och får värma sig ombord med en aluminiumfilt.


EFTER EN VECKA
 till havs siktas återigen Siciliens kust. M/S Phoenix stävar in mot hamn lastad med både hopp och förtvivlan. Ombord finns 285 flyktingar från 16 olika länder. Nu väntar registrering i Italien och en oviss väntan på besked. Några kommer att få stanna, de flesta kommer sannolikt att få avvisningsbeslut. Men de lever. Ahmed Albalkis hustru födde deras gemensamma barn några månader efter att han flytt landet. När flyktingbåten lade ut från stranden i Libyen trodde han att han skulle dö utan att någonsin fått hålla sin dotter. Nu vågar han drömma igen. Stolt visar han upp en bild på mobiltelefonen. Dottern är klädd i en rosa klänning och skrattar.

– Hon heter Rimaz, säger Ahmed Albalki och ler.

Moasgrundaren Chris Catrambone startade organisationen efter en uppmärksammad tragedi 2013, då minst 359 flyktingar drunknade sedan deras båt kapsejsade 120 kilometer från italienska Lampedusa. Sedan dess har Moas enligt egen uppgift undsatt 33 455 flyktingar. Och Chris Catrambone har blivit van vid anklagelser om att verksamheten motverkar sitt humanitära syfte.

– Blir vi utnyttjade av smugglarna? Absolut. Men det är ett moment 22. Om vi drar oss tillbaka kommer de att skicka människor i döden tills upprördheten blir så stor att nya räddningsinsatser kommer igång. Vi kan inte stoppa smugglarna innan det blir lag och ordning i Libyen. De är kungar i Libyen nu, säger han.

Chris Catrambone avskyr människosmugglarna passionerat. Samtidigt menar han att det inte går att förvänta sig att förhärdade kriminella ska bry sig om förlorade människoliv. Och att den som vill hindra Medelhavet från att förvandlas till en massgrav måste rikta sina ansträngningar åt annat håll.

– I första hand är det vårt beslut att inte etablera lagliga vägar till Europa som gör att människor dör, säger Chris Catrambone.

Efter en två dygn lång räddningsoperation har Moas 285 flyktingar ombord och sätter kurs mot Sicilien. Olika nationaliteter kommer ofta i kontakt med samma smugglare och reser i samma båtar. De placeras ut på M/S Phoenix i samma ordning som de räddades – i huvudsak nordafrikaner på undre däck och västafrikaner på övre.

MOAS, eller Migrant Offshore Aid Station, är ett privat sjöräddningsinitiativ som grundades efter en uppmärksammad drunkningskatastrof i närheten av den italienska ön Lampedusa år 2013, då minst 359 flyktingar miste livet. MOAS har enligt organisationens egna siffror undsatt totalt 33 455 flyktingar sedan starten.

I augusti 2014 blev Moas den första icke-statliga organisationen att inleda räddningsoperationer på Medelhavet. En lång rad ideella organisationer, däribland Läkare utan gränser, SOS-Mediterranee och svenska Sjöräddningssällskapet har därefter följt dess exempel och inlett egna räddningsinsatser.

Grundaren Chris Catrambone är en amerikansk multimiljonär som gjort sin förmögenhet på att mäkla sjukförsäkringar i konfliktzoner, bland annat till privata säkerhetsfirmor som kontrakterats av den amerikanska armén. Han har enligt egen uppgift finansierat större delen av Moas operationer under 2016, till en kostnad av runt 20 miljoner kronor.

Share This