Såren som inte läker

Såren som inte läker

När armén bombade de Tamilska tigrarna under de allra sista månaderna av krig drabbades civilbefolkningen hårt. Precis som i Aleppo och Mosul satt många fast i rebellgruppens områden. Idag råder fred – men under ytan värker såren efter Sri Lankas 26 år långa inbördeskrig. OmVärlden har träffat några av de som blev fast – men till slut lyckades överleva bombningarna.

När armén bombade de Tamilska tigrarna under de allra sista månaderna av krig drabbades civilbefolkningen hårt. Precis som i Aleppo och Mosul satt många fast i rebellgruppens områden. Idag råder fred – men under ytan värker såren efter Sri Lankas 26 år långa inbördeskrig. OmVärlden har träffat några av de som blev fast – men till slut lyckades överleva bombningarna.

Konstnären Siva Kaja målar dem som sniglar, med tunga skal på ryggen. Människorna som drevs på flykt när armén avancerade för att göra slut på det krig som hållit på sedan 1983 mellan Sri Lankas regering och rebellgruppen de Tamilska tigrarna (Liberation Tigers of Tamil Eelam, LTTE), som slogs för självständighet i landets norra delar.

– Det var så de såg ut de där sista månaderna, som sniglar, med alla sina ägodelar på ryggen, säger Siva Kaja.

Han sitter på altanen utanför huset han hyr i utkanten av Jaffna, huvudstaden i norra Sri Lanka. Regnet börjar tvärt ösa ner ur de gråtunga molnen, och dränker hela gårdsplanen utanför. Vi flyttar stolarna längre in under altantaket för att söka skydd och fortsätter prata.

För åtta år sedan var Siva Kaja en av dem – sniglarna, som förlorat allt utom det som de kunde bära på ryggen. Det var i Mullaitivu, ett kustområde med tamilska byar och städer långt upp på Sri Lankas nordöstra sida, som allt hände. Det var där Siva Kaja bodde då, och det var dit alla civila som bodde i de områden som de Tamilska tigrarna kontrollerade, tvingades fly till, undan regeringens bombningar. Till slut samlades alla, inspärrade på en liten strandremsa i Mullaitivu.

Siva Kaja förlorade sin äldsta syster i kriget, fyra år efter att hans mamma och yngsta syster dödades i tsunamin 2004. Idag finns bara han själv, hans bror och pappan kvar. Det var efter kriget som han började måla: bilder av hans systrar och mamma, och självporträtt av honom själv, instängda i en värld av vapen och granater.

– Jag målar tomma porträtt av min syster, för jag kan inte längre minnas hur hon ser ut. Allt försvann under kriget, så jag har inga foton kvar. Och jag kommer aldrig mer att se henne. Ibland tänker jag att hon fortfarande lever, att hon är gift med en soldat – armén tog många flickor under kriget. Då målar jag henne i militäruniform.

– Jag målar Nanthikadal också, lagunen där alla dog i slutet. Jag målar alla fiskarna och djuren där. De led också under kriget men hade inget språk att uttrycka sin smärta med. Om du frågar vad vi gjorde under kriget, vilken väg vi gick, så kan jag inte beskriva det. Vi visste inte var vi var på väg, alla bara skrek ’gå hit’, eller ’kom här’. Det var många som förbannade vad som hände, både armén och de Tamilska tigrarna. Den sista tiden klädde jag ut mig till en av tigrarna. De försökte rekrytera mig, så jag låtsades att jag var en av dem.

Siva Kaja målar minnena från vad som hände under de sista månaderna när han och mer än 300 000 andra var på flykt, om och om igen. Han målar ofta den lilla sandremsan där de befann sig, och blev instängda i, vid slutet av kriget.

Siva Kaja målar minnena från vad som hände under de sista månaderna när han och mer än 300 000 andra var på flykt, om och om igen. Han målar ofta den lilla sandremsan där de befann sig, och blev instängda i, vid slutet av kriget.

''Konst har blivit viktigt för mig. Jag vet inte hur de som inte målar kan få ur sig det som hände. Vissa saker kan inte beskrivas med ord.'' – Siva Kaja

Redan på senhösten 2008 hade arméns systematiska bombningar börjat runtom i området som kontrollerades av de Tamilska tigrarna. Deras huvudstad Kilinochchi, mitt bland vidsträckta risfält i mitten av öns norra del, övergavs i oktober, efter en längre tids bombanfall. Efter det följde nästa stad, sedan nästa – och för varje gång växte massan på flykt. Till slut hade över 300 000 personer tvingats från sina hem, alla på flykt mot kusten i Mullaitivu.

– Det var en overklig tid. Vi flydde hela tiden från plats till plats. Folk sov överallt, under träd eller i små hyddor de byggt på fälten. Varje gång det kom nya bombningar visste vi att vi måste fly igen, säger I. Laksman, en av invånarna i Kilinochchi, som flydde staden med sin son och gravida fru. Som de flesta tamiler använder han en initial före sitt förnamn.

Området där de Tamilska tigrarna var på reträtt blev hela tiden mindre. Civila hade inget annat val än att fly tillsammans med dem; sedan några år tillbaka tvångsrekryterade de såväl kvinnor och män som minderåriga, och lät ingen lämna området under arméns bombningar. Människor blev skjutna om de försökte fly, eller om de vägrade ta upp vapen.

– Vi lyckades fly till slut, när vi hade kommit fram till havet. Några släktingar hade en båt på stranden som vi tog, och så gav vi oss ut efter mörkret. De sköt mot oss från stranden, vi vet inte vem. Till slut kom en av arméns båtar, som också sköt mot oss, men vi ropade och höll upp en vit flagga. Då tog de oss därifrån, berättar K. Rajeswary, en äldre kvinna från Maruthankerny, en liten by vid den norra kusten.

Redan på senhösten 2008 hade arméns systematiska bombningar börjat runtom i området som kontrollerades av de Tamilska tigrarna. Deras huvudstad Kilinochchi, mitt bland vidsträckta risfält i mitten av öns norra del, övergavs i oktober, efter en längre tids bombanfall. Efter det följde nästa stad, sedan nästa – och för varje gång växte massan på flykt. Till slut hade över 300 000 personer tvingats från sina hem, alla på flykt mot kusten i Mullaitivu.

– Det var en overklig tid. Vi flydde hela tiden från plats till plats. Folk sov överallt, under träd eller i små hyddor de byggt på fälten. Varje gång det kom nya bombningar visste vi att vi måste fly igen, säger I. Laksman, en av invånarna i Kilinochchi, som flydde staden med sin son och gravida fru. Som de flesta tamiler använder han en initial före sitt förnamn.

karta2

 

Området där de Tamilska tigrarna var på reträtt blev hela tiden mindre. Civila hade inget annat val än att fly tillsammans med dem; sedan några år tillbaka tvångsrekryterade de såväl kvinnor och män som minderåriga, och lät ingen lämna området under arméns bombningar. Människor blev skjutna om de försökte fly, eller om de vägrade ta upp vapen.

– Vi lyckades fly till slut, när vi hade kommit fram till havet. Några släktingar hade en båt på stranden som vi tog, och så gav vi oss ut efter mörkret. De sköt mot oss från stranden, vi vet inte vem. Till slut kom en av arméns båtar, som också sköt mot oss, men vi ropade och höll upp en vit flagga. Då tog de oss därifrån, berättar K. Rajeswary, en äldre kvinna från Maruthankerny, en liten by vid den norra kusten.

Splittringen i Sri Lanka syns även på landets flagga.

srilankaflagga (kopia)

swirl


 

2009 hade konflikten på Sri Lanka hållit på länge. Det regelrätta kriget, när de Tamilska tigrarna skickade självmordsbombare till landets södra delar och armén attackerade områden i norr, var inne på sitt 27:e år, men hade rötter längre tillbaka. Sri Lanka är en ö med en mosaik av religioner och språk, och en lång kolonial historia. Efter självständigheten 1948 blev det alltmer tydligt att det nya landet inte byggdes för alla på samma villkor. Singaleserna, runt 75 procent av befolkningen och mestadels buddhister, fick ett övertag över landets tamiler, där den största gruppen är hinduer. Ön har också stora grupper singalesisktalande kristna, och muslimer och kristna som pratar tamil. Tiden fram till krigets utbrott präglades av en ökande diskriminering. Först blev singalesiska det enda officiella språket, sedan höjdes buddhismen över landets andra religioner. Våldsamma mobbar dödade vid flera tillfällen hundratals, ibland tusentals, tamiler. När de Tamilska tigrarna i slutet av 1970-talet tog upp vapen för att slåss för sin sak fick de relativt snabbt stöd i den tamilska befolkningen.

Men de långa åren av krig ledde varken till självständighet eller förbättring i norr. Efter terrorattacken mot USA, 9/11, försvann dessutom det stöd som de Tamilska tigrarna haft internationellt, när länder började se dem som ytterligare en motståndare i ”kriget mot terrorismen”. På Sri Lanka kom vändpunkten 2005, när en ny president valdes till makten. Mahinda Rajapaksa hade inom två år fördubblat arméns styrka till en halv miljon soldater, och lovat att han skulle ”förstöra de Tamilska tigrarna”.

Splittringen i Sri Lanka syns även på landets flagga.

flaggan

Lejonet är en symbol för det singalesiska folket, och omges av olika symboler som står för ära, rikedom och intellekt. De fyra löven representerar olika buddhistiska värden. Svärdet står för staten Sri Lanka, och den vinröda färgen står för den singalesiska etniska majoriteten. Den gula färgen som är runt hela flaggan symboliserar Sri Lankas sammanhållning. De gröna och orange fälten står för den muslimska respektive tamilska befolkningarna.

swirl

 

 

2009 hade konflikten på Sri Lanka hållit på länge. Det regelrätta kriget, när de Tamilska tigrarna skickade självmordsbombare till landets södra delar och armén attackerade områden i norr, var inne på sitt 27:e år, men hade rötter längre tillbaka. Sri Lanka är en ö med en mosaik av religioner och språk, och en lång kolonial historia. Efter självständigheten 1948 blev det alltmer tydligt att det nya landet inte byggdes för alla på samma villkor. Singaleserna, runt 75 procent av befolkningen och mestadels buddhister, fick ett övertag över landets tamiler, där den största gruppen är hinduer. Ön har också stora grupper singalesisktalande kristna, och muslimer och kristna som pratar tamil. Tiden fram till krigets utbrott präglades av en ökande diskriminering. Först blev singalesiska det enda officiella språket, sedan höjdes buddhismen över landets andra religioner. Våldsamma mobbar dödade vid flera tillfällen hundratals, ibland tusentals, tamiler. När de Tamilska tigrarna i slutet av 1970-talet tog upp vapen för att slåss för sin sak fick de relativt snabbt stöd i den tamilska befolkningen.

Men de långa åren av krig ledde varken till självständighet eller förbättring i norr. Efter terrorattacken mot USA, 9/11, försvann dessutom det stöd som de Tamilska tigrarna haft internationellt, när länder började se dem som ytterligare en motståndare i ”kriget mot terrorismen”. På Sri Lanka kom vändpunkten 2005, när en ny president valdes till makten. Mahinda Rajapaksa hade inom två år fördubblat arméns styrka till en halv miljon soldater, och lovat att han skulle ”förstöra de Tamilska tigrarna”.

 

tidslinje_2

2009 blev M.Velos dotter skjuten i ryggen och förlamad från bröstet och ned. Idag studerar hon engelska och satsar på att jobba online.

2009 blev M.Velos dotter skjuten i ryggen och förlamad från bröstet och ned. Idag studerar hon engelska och satsar på att jobba online.

Tillsammans med sin fru och fyra döttrar tvingades M. Velo också på flykt från sitt hem i Kilinochchi, när staden övergavs under bombningarna i oktober 2008. Idag lever hans fru inte längre, och den näst äldsta dottern, V. Komodini, är förlamad från bröstet och ned.

– Vi lämnade allt vi hade när armén började bomba. Vi flydde från plats till plats tills vi till slut kom fram till havet i Mullaitivu. Där grävde vi bunkrar i sanden för att gömma oss. Min fru dödades av bombsplitter när hon gått ut för att laga mat. Vi tog henne till ett provisoriskt sjukhus, men det var egentligen bara ett ställe där skadade samlades, för sjukhusen hade förstörts i bombningarna. Hon evakuerades av en armébåt. Det var först efter kriget vi fick veta att hon var död, efter att någon sett hennes kropp på sjukhuset.

– Min dotter sköts i axeln, skottet kom nära hjärtat och skadade hennes ryggrad. Nu är hon förlamad. Vi blev också evakuerade, hon och jag, men tvingades lämna mina tre andra döttrar. Varje dag tänkte jag på dem, vad som hände och om vi någonsin skulle ses igen.

– Till slut återförenades vi i flyktinglägret efteråt. Vi stannade där i ett år. Jag hade bara tunga känslor då, jag tänkte på hur vårt liv var tidigare, jag mindes minsta detalj. Armén kom ofta och förhörde mina döttrar, de frågade om de hade varit med i de Tamilska tigrarna. Jag var rädd att de skulle föra bort och fängsla dem.

 

Tillsammans med sin fru och fyra döttrar tvingades M. Velo också på flykt från sitt hem i Kilinochchi, när staden övergavs under bombningarna i oktober 2008. Idag lever hans fru inte längre, och den näst äldsta dottern, V. Komodini, är förlamad från bröstet och ned.

– Vi lämnade allt vi hade när armén började bomba. Vi flydde från plats till plats tills vi till slut kom fram till havet i Mullaitivu. Där grävde vi bunkrar i sanden för att gömma oss. Min fru dödades av bombsplitter när hon gått ut för att laga mat. Vi tog henne till ett provisoriskt sjukhus, men det var egentligen bara ett ställe där skadade samlades, för sjukhusen hade förstörts i bombningarna. Hon evakuerades av en armébåt. Det var först efter kriget vi fick veta att hon var död, efter att någon sett hennes kropp på sjukhuset.

 

20170128-IMG_6053

 

– Min dotter sköts i axeln, skottet kom nära hjärtat och skadade hennes ryggrad. Nu är hon förlamad. Vi blev också evakuerade, hon och jag, men tvingades lämna mina tre andra döttrar. Varje dag tänkte jag på dem, vad som hände och om vi någonsin skulle ses igen.

– Till slut återförenades vi i flyktinglägret efteråt. Vi stannade där i ett år. Jag hade bara tunga känslor då, jag tänkte på hur vårt liv var tidigare, jag mindes minsta detalj. Armén kom ofta och förhörde mina döttrar, de frågade om de hade varit med i de Tamilska tigrarna. Jag var rädd att de skulle föra bort och fängsla dem.

 

20170128-IMG_6223

''Jag försökte skydda mina barn under bombningarna, jag lade min son på marken och mig själv ovanpå honom.”– Sudarshini som bor utanför Kilinochchi.

I ett enkelt hus på landsbygden utanför Kilinochchi bor Sudarshini och hennes två barn. Huset har de byggt upp igen efter kriget med hjälp av ett återbyggnadsprojekt. Barnens pappa dödades i bombningarna av området 2009, och familjen lever nu precis som många andra precis på gränsen.

– Min son var ett och ett halvt år när vi tvingades fly, och min dotter låg fortfarande i magen. Min son grät aldrig under kriget, jag tror han vande sig vid ljudet av bomber. Min dotter, jag tror att hon påverkades av att jag alltid kände rädsla och oro när jag var gravid med henne. Hon tar lång tid på sig att lära sig saker nu, och är ofta rädd.

– Min man dog under flykten, av en bomb. Hans bror och vänner begravde hans kropp. Efter det var vi ensamma. Jag försökte skydda mina barn under bombningarna, jag lade min son på marken och mig själv ovanpå honom. En gång hade flera människor krupit in under en tom lastbil vid sidan av vägen. Vi försökte skydda oss i diket på andra sidan. När bomben föll landade den mitt på lastbilen och dödade alla som låg där under.

– Det enda jag vill nu är att inget liknande ska hända igen. Att mina barn ska vara säkra och kunna gå i skolan. Men vi har det svårt. Jag säljer kokosnötter från trädgården, men det ger nästan ingenting. Min mans bror som är i Australien hjälper oss och skickar 10 000 rupies (600:-) varje månad.

I ett enkelt hus på landsbygden utanför Kilinochchi bor Sudarshini och hennes två barn. Huset har de byggt upp igen efter kriget med hjälp av ett återbyggnadsprojekt. Barnens pappa dödades i bombningarna av området 2009, och familjen lever nu precis som många andra precis på gränsen.

– Min son var ett och ett halvt år när vi tvingades fly, och min dotter låg fortfarande i magen. Min son grät aldrig under kriget, jag tror han vande sig vid ljudet av bomber. Min dotter, jag tror att hon påverkades av att jag alltid kände rädsla och oro när jag var gravid med henne. Hon tar lång tid på sig att lära sig saker nu, och är ofta rädd.

 

20161220-IMG_4033

 

– Min man dog under flykten, av en bomb. Hans bror och vänner begravde hans kropp. Efter det var vi ensamma. Jag försökte skydda mina barn under bombningarna, jag lade min son på marken och mig själv ovanpå honom. En gång hade flera människor krupit in under en tom lastbil vid sidan av vägen. Vi försökte skydda oss i diket på andra sidan. När bomben föll landade den mitt på lastbilen och dödade alla som låg där under.

– Det enda jag vill nu är att inget liknande ska hända igen. Att mina barn ska vara säkra och kunna gå i skolan. Men vi har det svårt. Jag säljer kokosnötter från trädgården, men det ger nästan ingenting. Min mans bror som är i Australien hjälper oss och skickar 10 000 rupies (600:-) varje månad.

20161220-IMG_4073

swirl


 

I APRIL 2009 stod det klart att president Mahinda Rajapaksas löfte om att ”förstöra” de Tamilska tigrarna skulle infrias. Efter att regeringen bombat de tamilsk-kontrollerade områdena i ett halvår hade de krympt till mindre än 10 gånger 10 kilometer. En del civila, som I. Laksman och hans fru, som fött sin bebis mitt under flykten, hade evakuerats. Men många tusen hade redan dött och runt 50 000 personer, tillsammans med de Tamilska tigrarnas högsta ledare, var fortfarande instängda.

– Den tiden var som det största mörkret. Alla människor hade förlorat någon, och letade hela tiden efter sin syster, bror eller förälder, säger Siva Kaja, konstnären på sin veranda.

Regeringen hade upprättat flera så kallade ”no fire zones” på olika platser under de sista stridigheterna, dit de uppmanade civila att söka sig. Men dessa bombades gång på gång. Inga journalister, inga hjälporganisationer, tilläts komma in i krigszonen. Human Rights Watch kallade det ett ”krig mot civila”.

Den 18 maj kom så ett tv-meddelande från armén, som berättade att de Tamilska tigrarnas ledare, Velupillai Prabhakaran, hade dödats och kriget var över. Överlevande civila togs till flyktingläger; de som slagits för tigrarna arresterades av armén. President Mahinda Rajapaksa kallade insatsen för en ”humanitär operation” – en benämning som än idag används av armén.

dog under de sista striderna 2009*

*Enligt FN, men ingen vet exakt.

människor är fortfarande försvunna

swirl

I APRIL 2009 stod det klart att president Mahinda Rajapaksas löfte om att ”förstöra” de Tamilska tigrarna skulle infrias. Efter att regeringen bombat de tamilsk-kontrollerade områdena i ett halvår hade de krympt till mindre än 10 gånger 10 kilometer. En del civila, som I. Laksman och hans fru, som fött sin bebis mitt under flykten, hade evakuerats. Men många tusen hade redan dött och runt 50 000 personer, tillsammans med de Tamilska tigrarnas högsta ledare, var fortfarande instängda.

– Den tiden var som det största mörkret. Alla människor hade förlorat någon, och letade hela tiden efter sin syster, bror eller förälder, säger Siva Kaja, konstnären på sin veranda.

Regeringen hade upprättat flera så kallade ”no fire zones” på olika platser under de sista stridigheterna, dit de uppmanade civila att söka sig. Men dessa bombades gång på gång. Inga journalister, inga hjälporganisationer, tilläts komma in i krigszonen. Human Rights Watch kallade det ett ”krig mot civila”.

Den 18 maj kom så ett tv-meddelande från armén, som berättade att de Tamilska tigrarnas ledare, Velupillai Prabhakaran, hade dödats och kriget var över. Överlevande civila togs till flyktingläger; de som slagits för tigrarna arresterades av armén. President Mahinda Rajapaksa kallade insatsen för en ”humanitär operation” – en benämning som än idag används av armén.

 

dog under de sista striderna 2009*

*Enligt FN, men ingen vet exakt.

människor är fortfarande försvunna

Kriget pågick i 25 år, 9 månader, 3 veckor och 5 dagar.

dog under hela kriget (minst)

kvinnor är idag änkor och ensamma familjeförsörjare

Källor: UNCHR, FN, Reuters, Dailymirror.

förlorade sina hem under kriget (minst)


Efter krigets slut har armén tagit över de tamilska tigrarnas före detta träningsplatser och baser. Nära stranden i Mullaitivu där människorna på flykt till sist stängdes inne 2009 har militären idag öppnat en utställning med vapen och ubåtar från tigrarnas egen flotta. Många besökare från öns södra delar har sedan krigets slut rest runt i norr för att besöka dessa platser, i en slags ”krigsturism”.

 


 

 

Efter krigets slut har armén tagit över de tamilska tigrarnas före detta träningsplatser och baser. Nära stranden i Mullaitivu där människorna på flykt till sist stängdes inne 2009 har militären idag öppnat en utställning med vapen och ubåtar från tigrarnas egen flotta. Många besökare från öns södra delar har sedan krigets slut rest runt i norr för att besöka dessa platser, i en slags ”krigsturism”.

 

Men det våldsamma slutet lämnade en rad frågor. Vad hade egentligen hänt under krigets sista månader, hur många hade dött? En FN-rapport från 2011 sade att 40 000 personer dödats; en annan, från året därpå, talade om så många som 70 000. Regeringen hävdar att det är långt färre, under 10 000. Sri Lanka uppmanas gång på gång att reda ut vad som hände under kriget, men både armén och regeringen avfärdar sådana krav, och står fast vid sin egen version av vad som hände.

I början av 2015 kom en ny regering till makten, efter löften om att bryta med den förra regimens maktfullkomliga styre. Förväntningarna på förändring var höga, både internationellt och bland de som drabbats av kriget.

– Men det är svårt att gå från en krigsmentalitet till att leva och tänka i fred, säger Daya Somasundaram, en välkänd psykiatriker i norra Sri Lanka.

Han säger också att många, framförallt den förra regimen men också dagens styrande politiker, drog en lättnadens suck efter höstens val i USA.

– Nu när Trump valts till president är det som att de sluppit undan. USA under honom kommer inte trycka på mer om att undersöka vad som hände under kriget.

Trots att konflikten är slut känns vägen till fred fortfarande lång. Runtom i norr står sobra monument som ständigt påminner om arméns triumf. Flera av tigrarnas gamla inrättningar har gjorts om till turistattraktioner. En träningsbassäng mitt inne i den vildvuxna djungeln lockar bussar med besökare från söder, liksom ”ubåtskyrkogården” med fartyg från deras egen flotta, bara någon kilometer från stranden i Mullaitivu där människor blev instängda och bombade. Soldater guidar nu besökarna bland rostiga vapen, och berättar sin version av vad som hände under kriget.

Experter, bland andra psykiatrikern Daya Somasundaram, kom nyss med rekommendationer för hur Sri Lanka kan närma sig försoning. Krigsbrotten måste utredas och militären ge tillbaka människors mark som fortfarande ockuperas i norr. Anhöriga till de 65 000 som är försvunna måste få svar på vad som hänt. Och det kanske allra viktigaste: alla i landet måste få sörja. Platser som Mullaitivu, och andra ställen där massakrer och attacker skedde under kriget, har mörka minnen.

– Det finns inga monument för vad som hände i Mullaitivu, ingen plats för oss att minnas vad som hände. Regeringen vill bara minnas sin egen historia, som glorifierar dem själva. Men våra berättelser finns kvar, inom oss själva, säger konstnären Siva Kaja.

 

tamiler från Sri Lanka lever i exil

flyktingar bor fortfarande i Indien

är i flyktingläger

Men det våldsamma slutet lämnade en rad frågor. Vad hade egentligen hänt under krigets sista månader, hur många hade dött? En FN-rapport från 2011 sade att 40 000 personer dödats; en annan, från året därpå, talade om så många som 70 000. Regeringen hävdar att det är långt färre, under 10 000. Sri Lanka uppmanas gång på gång att reda ut vad som hände under kriget, men både armén och regeringen avfärdar sådana krav, och står fast vid sin egen version av vad som hände.

I början av 2015 kom en ny regering till makten, efter löften om att bryta med den förra regimens maktfullkomliga styre. Förväntningarna på förändring var höga, både internationellt och bland de som drabbats av kriget.

– Men det är svårt att gå från en krigsmentalitet till att leva och tänka i fred, säger Daya Somasundaram, en välkänd psykiatriker i norra Sri Lanka.

Han säger också att många, framförallt den förra regimen men också dagens styrande politiker, drog en lättnadens suck efter höstens val i USA.

– Nu när Trump valts till president är det som att de sluppit undan. USA under honom kommer inte trycka på mer om att undersöka vad som hände under kriget.

Trots att konflikten är slut känns vägen till fred fortfarande lång. Runtom i norr står sobra monument som ständigt påminner om arméns triumf. Flera av tigrarnas gamla inrättningar har gjorts om till turistattraktioner. En träningsbassäng mitt inne i den vildvuxna djungeln lockar bussar med besökare från söder, liksom ”ubåtskyrkogården” med fartyg från deras egen flotta, bara någon kilometer från stranden i Mullaitivu där människor blev instängda och bombade. Soldater guidar nu besökarna bland rostiga vapen, och berättar sin version av vad som hände under kriget.

Experter, bland andra psykiatrikern Daya Somasundaram, kom nyss med rekommendationer för hur Sri Lanka kan närma sig försoning. Krigsbrotten måste utredas och militären ge tillbaka människors mark som fortfarande ockuperas i norr. Anhöriga till de 65 000 som är försvunna måste få svar på vad som hänt. Och det kanske allra viktigaste: alla i landet måste få sörja. Platser som Mullaitivu, och andra ställen där massakrer och attacker skedde under kriget, har mörka minnen.

– Det finns inga monument för vad som hände i Mullaitivu, ingen plats för oss att minnas vad som hände. Regeringen vill bara minnas sin egen historia, som glorifierar dem själva. Men våra berättelser finns kvar, inom oss själva, säger konstnären Siva Kaja.

 

tamiler från Sri Lanka lever i exil

flyktingar bor fortfarande i Indien

är i flyktingläger

''Jag minns fortfarande allt som hände, jag tänker på det varje dag.'' – Sughita

I
en by nära den västra kusten i Jayapuram i norra Sri Lanka bor N. Sughita. Byn var en av de första platserna som bombades när armén avancerade, och alla invånare tvingades fly. Efter kriget gifte hon sig med T. Nadaraj, också tamil men från södra Sri Lanka, som hon träffat i ett flyktingläger där han arbetade med att hjälpa de överlevande. N. Sughita arbetar nu som minröjare, och röjer de hundratusentals minor som både armén och de Tamilska tigrarna lade ut under kriget.

– Armén bombade vår by Jayapuram 13 gånger innan vi flydde. En av de Tamilska tigrarnas baser låg i närheten, men bomberna träffade inte den. Vi flydde så många gånger, allra först hyrde vi en traktor och tog med oss flera av våra saker. Men för varje gång vi tvingades fly lämnade vi en väska. Till slut hade vi ingenting.

– Jag minns fortfarande allt som hände, jag tänker på det varje dag. Min man hör mina berättelser om och om igen. De döda kropparna som låg överallt, bombattacken när bara jag överlevde. När jag räddade en kvinna från att drunkna i en brunn genom att dra upp henne i armen.

– Nu röjer jag minor från kriget, även om min man tycker att det är osäkert så är det bra för att det finns nästan inga andra jobb här. Vi har köpt en bit mark i Jayapuram men vi bor fortfarande i ett tillfälligt skjul. Vi har inga barn än, fast vi försöker. Familjer med barn prioriteras före alla andra som behöver hjälp att återbygga sina hus. Jag saknar fortfarande många av mina släktingar, som försvann eller dog under den sista delen av kriget. Varje gång familjen träffas tänker vi på de som inte längre är här.

 

N. Sughita i sin trädgård i Jayaapuram, en by nära den västra kusten i norra Sri Lanka. Det var en av de platser som bombades först när armén avancerade under den sista delen av kriget. Hon och hennes man har land, men väntar på att få hjälp att återuppbygga sitt hus. 137 000 hus behöver fortfarande återuppbyggas efter kriget.

I en by nära den västra kusten i Jayapuram i norra Sri Lanka bor N. Sughita. Byn var en av de första platserna som bombades när armén avancerade, och alla invånare tvingades fly. Efter kriget gifte hon sig med T. Nadaraj, också tamil men från södra Sri Lanka, som hon träffat i ett flyktingläger där han arbetade med att hjälpa de överlevande. N. Sughita arbetar nu som minröjare, och röjer de hundratusentals minor som både armén och de Tamilska tigrarna lade ut under kriget.

– Armén bombade vår by Jayapuram 13 gånger innan vi flydde. En av de Tamilska tigrarnas baser låg i närheten, men bomberna träffade inte den. Vi flydde så många gånger, allra först hyrde vi en traktor och tog med oss flera av våra saker. Men för varje gång vi tvingades fly lämnade vi en väska. Till slut hade vi ingenting.

– Jag minns fortfarande allt som hände, jag tänker på det varje dag. Min man hör mina berättelser om och om igen. De döda kropparna som låg överallt, bombattacken när bara jag överlevde. När jag räddade en kvinna från att drunkna i en brunn genom att dra upp henne i armen.

 

20161216-IMG_2845

 

– Nu röjer jag minor från kriget, även om min man tycker att det är osäkert så är det bra för att det finns nästan inga andra jobb här. Vi har köpt en bit mark i Jayapuram men vi bor fortfarande i ett tillfälligt skjul. Vi har inga barn än, fast vi försöker. Familjer med barn prioriteras före alla andra som behöver hjälp att återbygga sina hus. Jag saknar fortfarande många av mina släktingar, som försvann eller dog under den sista delen av kriget. Varje gång familjen träffas tänker vi på de som inte längre är här.

 

20161216-IMG_2823

N. Sughita i sin trädgård i Jayaapuram, en by nära den västra kusten i norra Sri Lanka. Det var en av de platser som bombades först när armén avancerade under den sista delen av kriget. Hon och hennes man har land, men väntar på att få hjälp att återuppbygga sitt hus. 137 000 hus behöver fortfarande återuppbyggas efter kriget.


Det stora hindutemplet vid lagunen i Mullaitivu, som stod som ett tyst vittne till vad som hände under de sista månaderna, när armén bombade de så kallade ”no fire zones” de uppmanat civila att söka sig till. De tamilska tigrarna, som sedan 1983 bedrivit en väpnad kamp för självständighet i norra Sri Lanka, lät inte civilbefolkningen lämna området.


Det stora hindutemplet vid lagunen i Mullaitivu, som stod som ett tyst vittne till vad som hände under de sista månaderna, när armén bombade de så kallade ”no fire zones” de uppmanat civila att söka sig till. De tamilska tigrarna, som sedan 1983 bedrivit en väpnad kamp för självständighet i norra Sri Lanka, lät inte civilbefolkningen lämna området.

Militärens närvaro i norra Sri Lanka är fortsatt hög, trots att åtta år har gått sedan krigets slut. För många civila är de en ständig påminnelse om konflikten och övergreppen som skedde.

Share This