Sudans bortglömda krig

Sedan fyra år pågår en blodig konflikt i det tysta i södra Sudan. Striderna mellan rebellerna och sudanesiska regeringsarmén har drabbat två miljoner människor och tvingat hundratusentals på flykt. Hjälporganisationer och media stängs ute medan bomber fälls mot civilbefolkningen. OmVärlden har mött de flyende från en av världens många bortglömda konflikter.

swirl-black

TEXT: LENNART HOFMAN  FOTO: ANDREAS STÅHL

Ett hushåll. Allt Kacheri Dabi och hennes sex barn äger ligger utspritt på marken vid infarten till flyktinglägret i Yida, i Sydsudan. Det var vad de fick med sig när de flydde bombattackerna i Nubabergen, i Sudan. Det tog dem nio dagar under ständiga hot av flyg- och missilattacker att gå till fots. Varje vecka anländer åtta-tio familjer med liknande historier till lägret.”Vi hade inget annat val än att fly. Det fanns ingen mat och kriget gjorde livet outhärldligt.”

Allt de äger ligger utspritt i sanden runt dem. En tom flaska som tidigare innehöll matolja. Ett par hönor och en hink med jordnötsspån. En kokplatta och ett förkolnat kokkärl att laga maten i, två pinnar och en mugg att äta med. En matta, en dammig resväska, några säckar, en ficklampa och ett par filtar som bohag.

Det var vad de fick med sig och orkade bära.

Det tog Kacheri Dabi och hennes sex barn nio dagar att gå från deras hemby i Nubabergen, i Sudan, till Yida, en by strax över gränsen i Sydsudan.

Under hotet från det sudanesiska flygvapnets ryska bombplan, missilattacker och väpnade miliser fick Kacheri Dabi och hennes barn ständigt hålla sig gömda utefter flyktvägen. De överlevde tack vare av en liten mängd spannmål och några flaskor vatten. Ibland fick de hjälp från människor de mötte längs med vägen. Människor som kunde avvara en liten mängd mat.

– Vi hade inget annat val än att fly. Det fanns ingen mat och kriget gjorde livet outhärdligt. De konstanta flygattackerna har gjort människor väldigt rädda. Vi kunde inte stanna längre, säger Kacheri Dabi samtidigt som hon tittar på sina utmattade barn.

Kacheri Dabi är en av många flyktingar som de senaste månaderna flytt från Nubabergen över gränsen till Sydsudan. Den sudanesiska arméns och flygvapnets attacker mot befolkningen i Nubabergen har intensifierats. Det är en del av president Omar al-Bashirs sommarkampanj och löfte att besegra alla väpnade oppositionsgrupper före presidentvalet den 13 april.

De flyktingar som nu når Yida sällar sig till de många andra som flytt Nubabergen undan de strider som pågått i området sedan 2011. Befolkningen i det lilla sydsudanesiska samhället har på fyra år mer än trefaldigats. Idag lever fler än 70 000 flyktingar här i vad som utvecklats till ett kaotiskt flyktingläger.

”Vi kunde inte stanna längre.” Kacheri Dabi hade inget annat val än att fly med sina sex barn. Hon beättar om hungersnöd och att leva med ett dagligt hot av bombattacker.

Nubabergen i den sudanesiska delstaten Södra Kordofan är rika på olja, guld och uran. Mineraler som intresserar många, främst Kina, Ryssland och Iran. Kina är tillsammans med Ryssland, inte bara den största försäljaren av vapen till Sudan, utan också den största producenten och köparen av den olja som utvinns i både södra Sudan och norra Sydsudan.

Sydsudan frigjorde sig från Sudan 2011. Året innan bestod Sudans oljeintäkter, enligt Internationella valutafonden (IMF) av 11 miljarder dollar. Intäkterna utgjorde cirka två tredjedelar av landets totala intäkter. Efter att Sydsudan blivit självständigt sjönk Sudans oljeintäkter till 1,8 miljarder dollar och oljans andel av inkomsterna till ungefär en fjärdedel.

De oljefält som Sudan har kvar efter delningen av landet ligger i delstaterna Södra Kordofan och Blå Nilen. De är de två områden som 2011 nekades folkomröstning om att tillhöra Sydsudan och där det sedan dess pågår en blodig konflikt i det tysta. Kina stod år 2013 för 86 procent av de både ländernas oljeexport.

Sudans allians med bland andra Kina och Ryssland gör FN, som så ofta annars, maktlöst. Varje försök att tvinga fram en förändring av den rådande situationen i södra Sudan möter starkt motstånd från de båda länderna.

%

Sudans oljeintäkter under 2010 uppgick till cirka två tredjedelar (11 miljarder dollar) av landets totala intäkter.

%

Under 2011 sjönk Sudans oljeintäkter till ungefär en fjärdeldel (1,8 miljarder dollar) av landets totala intäkter.

Källa: Internationella valutafonden (IMF)

Flyktingläger. Infarten till flyktinglägret i Yida, i norra Sydsudan, där det idag lever 70 000 människor. Under fyra år av krig i södra Sudan har invånarantalet trefaldigats.

BERYKTAD PRESIDENT. President Omar al-Bashir åtalades av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för folkmord 2008. Han anses ansvara för att 35 000 människor dödades i Darfur 2003, och ska indirekt ha bidragit till att ytterligare uppemot 265 000 människor dödades. Foto: Wikimedia Commons

 

Sudans historia kantas av krig, konflikt och svält. På ena sidan av konflikterna som präglat landet står de muslimska makthavarna i huvudstaden Khartoum, i allians med arabiska miliser från landets norra och centrala delar. På den andra sidan står den i huvudsak svarta, till stora delar kristna befolkningen från de fattigare och mer marginaliserade områdena i väster och söder.

Längtan efter en egen stat har utgjort grunden till flera inbördeskrig mellan folkgrupperna i nuvarande Sydsudan, och södra Sudan, och regimen i Khartoum. Det senaste kriget ledde efter 22 år till en vapenvila 2005, efter stora internationella påtryckningar.

När fredsavtalet förhandlades fram bestämdes det att invånarna i det som idag är Sydsudan skulle få folkomrösta om sin självständighet, vilket sedan skedde 2011. Samma år bildades det nya landet Sydsudan. Även de sudanesiska gränsregionerna Blå Nilen och Södra Kordofan utlovades folkomröstningar, men de stoppades.

Den sudanesiska regimen ockuperade området och krävde att alla återstående rebeller skulle lämna in sina vapen. De vägrade. Kriget var återigen ett faktum. 2013 gjorde rebellerna gemensam front med rebellerna i Darfur, i västra delen av Sudan.

Det som tidigare varit två oberoende konflikter, flöt nu samman.

Sudans moderna historia är kantad av konflikter

1983

Sudanesiska folkets befrielsearmé (SPLA) bildas och tar upp vapen för ett fritt Sydsudan. Det är en konflikt med gamla anor som åter tar fart.

1989

General Omar al-Bashir tar makten i Sudan efter en militärkupp.

2003

Darfurs befrielsefront, senare Sudans befrielserörelse, bildas för att ta upp vapen mot Sudans regering. Ett blodigt inbördeskrig med flera rapporter om grova övergrepp och brott mot mänskligheten tar sin början.

2005

SPLA och Sudans regering skriver under ett fredsavtal med löfte om att Sydsudan ska få hålla folkokmröstning.

2010

President Omar al-Bashir vinner presidentvalet, det första på 24 år, efter omfattande valfusk.

2011

Januari – En stor majoritet av befolkningen i södra Sudan röstar för att bli självständiga. Sydsudan bildas. De sudanesiska delstaterna Södra Kordofan och Blå Nilen nekas folkomröstning om att bli en del av Sydsudan.

2013

Inbördeskrig utbryter i Sydsudan. I södra Sudan gör tidigare SPLA-medlemmar, under namnet SPLA:s norra front, gemensam sak med Sudans befrielsefront i Darfur, i kampen om befrielse från Sudan för sina respektive områden.

2015

Omar al-Bashir ställer åter upp i presidentval och lovar att avsluta alla pågående väpnande internkonflikter i landet innan valen den 13 april.

Enligt Nuba Reports, lokalreportrar som rapporterar direkt från Nubabergen, har det sedan april 2012 släppts 3 740 bomber över området. FN:s flyktingorgan UNHCR räknar med att två miljoner människor har drabbats av kriget. En halv miljon människor befinner sig på flykt inom Sudan och 245 000 har flytt söderut, till Sydsudan.

Sudans regering anser att det inte pågår något krig, utan att det handlar om attacker enbart riktade mot väpnade motståndsgrupper. Med få undantag nekas internationella hjälporganisationer och media tillträde.

De få som finns på plats är det med risk för sina liv. Läkare Utan Gränsers klinik i Frandala, i Nubabergen, har attackerats vid två tillfällen de senaste nio månaderna. Två patienter och en medarbetare har skadats, liksom en sjukhusbyggnad. I delstaten Blå Nilen dödades i februari två medarbetare från organisationen Sudans Röda Halvmåne när deras hjälpkonvoj attackerades.

Taktiken är bekant. Sudans regim har använt den effektivt tidigare. Lokalbefolkningen tvingas bort från strategiska och oljerika områden, lokala miliser beväpnas, livsmedelsproduktion och vattenpumpar förstörs, efterforskningar om brott mot de mänskliga rättigheter blockeras och våld mot civila förnekas.

Så många bomber har fallit över Nubabergen de senaste två åren, enligt Nuba Reports.

Så många människor räknar FN:s flyktingorgan UNHCR med att har drabbats av kriget i Nubabergen.

Så många människor befinner sig på flykt, inom Sudan, undan kriget i Nubabergen, enligt UNHCR.

Så många sudaneser har flytt till Sydsudan, enligt UNHCR.

Utmattad. Efter nio dagars vandring till fots med mycket lite mat och vatten är några av barnen som flytt Nubabergen så svaga att de måste få omedelbar vård.

Att ta reda på vem som styr staden Yida, och samhället därikring är nästintill omöjligt. Situationen är kaotisk i flyktinglägret. Här rör sig flera typer av stamledare, regeringstjänstemän, hjälporganisationer och väpnade miliser som alla är villiga att ta på sig ansvaret.

På de dammiga småvägarna rullar pickup-bilar med sydsudanesiska soldater och okända rebellsoldater av oklar härkomst.

Sedan två år rasar ett inbördeskrig även i Sydsudan. På natten hörs skottlossning. FN vill så snart som möjligt flytta flyktinglägret till en säkrare plats utan väpnade grupperingars närvaro, men har hittills inte lyckats.

En av dem som försöker finna sig tillrätta i kaoset är Dinar Ibrahim, en liten man på 40 år från staden Kauda i Nubabergen. Han kom till Yida bara för en dag sedan. En flygattack från ett sudanesiskt Antonovflygplan tog död på en stor del av hans boskap, och därmed på hans möjligheter att försörja sina två hustrur och många barn. Han kunde bara ta med sig hälften av sin familj till Yida, medan de andra familjemedlemmarna var tvungna att stanna för att ta hand om åkermarken.

– Min första fru vill också komma hit, men jag kan inte tillåta det. Om vi ​​förlorar vårt land har vi inget kvar. Genom att ta hälften av min familj till Yida sprider jag riskerna. Här finns mat och utbildning, men jag är rädd att mina barn glömmer sin identitet, blir sjuka, eller förs bort för att strida med väpnade grupper. Kriget tvingar mig sätta deras öde i Guds händer, säger Dinar Ibrahim och torkar frånvarande svetten ur pannan med skjortärmen.

Bredvid Dinar Ibrahim sitter hans vän som har lovat honom husrum i sin hydda de första nätterna i lägret. På hyddans vägg hänger Dinar Ibrahims väska, innehållande hans och barnens personliga dokument. Hans disträa blick blir plötsligt intensiv och han frågar ilsket varför det internationella samfundet är så frånvarande.

– På radion hör vi ständigt om andra konflikter och hur svaret kommer omedelbart. Vi frågar oss själva varför de inte bryr sig inte om oss? Ibland känner vi att vi inte längre ses som en del av mänskligheten.

För en kort sekund ser han desperat över den lilla gårdsplanen utanför hyddan, för att sedan fortsätta.

– Regeringen ser oss som slavar, mindre än ingenting. De förstör våra kyrkor, våldtar våra kvinnor och dödar våra barn. De kommer aldrig att lyssna på oss. Därför måste det internationella samfundet sätta press på de stridande parterna för att nå en lösning. Vi är maktlösa utan hjälp.

Svårt val. När det sudanesiska flygvapnet bombade hans boskap fann Dinar Ibrahim ingen annan utväg än att tillsammans med halva sin familj lämna Kauda, i Nubabergen. Möjligheterna att försörja familjen blev för små. Istället tog de sig till Yida, men övriga familjen fick stanna kvar för att vakta åkermarken. ”Om vi förlorar vårt land har vi inget kvar.”

Högt pris. ”Kvinnorna betalar det högsta priset i detta krig. De tvingas vara ensamma och ta hand om familjen när deras män är ute i strid. De står ensamma när det inte finns tillräckligt med mat, samtidigt som de är ansvariga för att alla ska överleva de konstanta flygattackerna”, säger Mary Ibrahim, ledare för en kvinnoorganisation i Nubabergen som kommit till Yida för att sälja hantverk och köpa socker, olja och tvål.

Ger inte upp. Hamima Omar har valt att stanna i Nubabergen för att ta hand som sin gamla mamma som är för svag för att fly. För att kunna köpa det nödvändigaste reser Hamima då och då till Yida för att sälja hantverk. Hon talar om vikten av att inte ge upp, att stanna kvar av respekt för alla dem som dött i kriget. ”De har gett sina liv för Nubas framtid. Om vi ger upp kommer deras öde vara meningslöst.”

Dinar Ibrahim vill återvända hem så snabbt som möjligt. Trots bombardemanget föredrar han att vara hemma än i Yida. Det är han långt ifrån ensam om. Dagligen reser människor i motsatt riktigt, tillbaka mot Nubabergen.

Två av dem som är på väg tillbaka till Sudan är Mary Ibrahim, 47 år och ledare för en lokal kvinnoorganisation i staden Kauda, i Nubabergen, och Hamima Omar, 22 år och student från Louere. De anlände till Yida för två dagar sedan. Med sig hade de handgjorda halsband att sälja för att kunna köpa tvål, olja och socker. Sånt som är omöjligt att hitta i affärerna i Nubabergen.

– Livet hemma är tufft, men bättre än här. Här är du inte fri. Du kan inte odla din egen mat, du har ingenting och är ingenting. Nubabergen är vårt land som ger oss allt vi behöver. Vi är självförsörjande och det ger oss självförtroende och lycka, säger Mary Ibrahim.

Två gånger utsattes bussen som tog dem till Yida för flyganfall. Vid ljudet från stridsflygplanen svängde föraren åt sidan för att inte bli en måltavla.

– Attackerna är mer intensiva än tidigare. Många bönder vågar inte odla på sin mark, och eftersom regnperioden slutade tidigt förra året blev skörden så dålig att det inte finns tillräckligt med mat till nästa skörd, säger Mary Ibrahim.

Hon fruktar att många människor i Nubabergen kommer att dö av hunger de närmaste månaderna. När regnet kommer kan många tvingas äta den säd  som de egentligen ska så.

Mary Ibrahim förklarar hur befolkningen ber om det mest grundläggande, som rättvisa, utbildning och rent vatten att dricka, men att regimen inte tillåter det.

– De är bara intresserade av naturresurserna, men för oss är marken vårt liv. Jorden ger oss allt vi behöver, och gör oss till dem vi är. Om vi ​​lämnar vår jord kommer det att bli igenvuxet eller tas över av andra. Vår kultur kommer att försvinna och vi blir ett hemlöst folk. Om vi ​​ger upp vårt land förlorar vi allt.

Mary Ibrahim och Hamima Omar bevittnar på avstånd hur en förbipasserande pick-up stannar upp intill Kacheri Dabi och hennes sex barn där de sitter på marken med sin ägodelar utspridda runt omkring sig. Familjen symboliserar ytterligare ett kapitel om hopplöshet, hunger och brutalt våld i en till synes ändlös berättelse om konflikter som sällan når omvärlden.

Föraren av pick-upen ger Kacheri Dabi och barnen lift den sista biten på vägen till flyktinglägrets registreringskontor. Två av barnen behöver bäras, för svaga för att stå på egen hand. Mary Ibrahim säger att det gör ont att se.

– Människor från Nubabergen försöker alltid hålla ryggen rak. Just nu beror svagheten enbart på kriget. Vi är egentligen ett positivt och livsbejakande folk. Även nu mitt under brinnande krig, förblir det så, säger hon.

Hennes reskamrat, Hamima Omar, skiner upp och utbrister:

– Ibland, vid fullmåne, dansar och sjunger vi hela natten. Vi berättar historier och försöker glömma allt elände. Våra värden finns i våra hjärtan, och alla som dör gör det för oss. Vi vet att kriget inte kommer att vara för evigt, och vi har tålamod. Jag är säker på att en dag får det ett slut. favicon-16x16

15 bortglömda konflikter och kriser

Västsahara
Tidigare spansk koloni som sedan 1975 kontrolleras av Marocko (fram till 1979 även av Mauritanien). Sedan 1991 råder en av FN övervakad vapenvila mellan den västsahariska befrielsefronten Polisario och Marocko. I det ockuperade Västsahara sker flera övergrepp på de mänskliga rättigheterna. I flyktinggläger i Algeriet lever 90 000–150 000 västsaharier i väntan på en lösning av konflikten.

Colombia
Sedan mitten av 1960-talet pågår ett blodigt inbördeskrig . Fler än 220 000 människor har dödats och 5,7 miljoner människor är på flykt i sitt eget land. Ytterligare 400 000 beräknas vara på flykt utanför landets gränser. Fredsförhandlingar pågår.

Bhutan
I slutet av 1980-talet tvingade Bhutans regering 108 000 människor från folkgruppen Lhotsampa att lämna landet. De tog sin tillflykt till Nepal där de levt i flyktingläger fram till idag,. Många har fått möjilighet att flyttta till tredjeland. Idag lever 26 000 personer som flyktingar i Nepal.

Burma
En civil regering till trots har militären fortfarande stor makt. 800 000 personer ur folkgruppen Rohingyas vägras medborgarskap. 370 000 människor från Rohingyas och de av interna konflikter drabbade delstaterna Kachan och Shan befinner sig på flykt i landet. Ytterligare 480 000 har flytt landet.

Afghanistan
Efter årtionden av krig och väpnad konflikt lever 2,7 miljoner afghaner på flykt utanför landets gränser. Ytterligare 700 000 afghaner befinner sig på flykt inom landets gränser. Trots en över tio år lång internationell militär och civil insats är konflikten långt ifrån löst och lidandet fortsätter.

Somalia
Upp emot 500 000 människor beräknas ha dödats i inbördeskriget som pågått sedan 1991. 2,3 miljoner människor befinner sig på flykt undan striderna, varav en miljon lever som flyktingar i andra länder.

Centralafrikanska republiken
Sedan militärkuppen 2013 befinner sig närmare en miljon människor på flykt, drygt en fjärdedel av befolkningen, varav 400 000 i grannländerna. Trots en interrimsregering fortskrider våldet som i hög utsträckning drabbar civilbefolkningen.

Sydsudan
Två år efter självständigheten drogs den unga nationen 2013 in i ett inbördeksrig . Sedan dess har 1,2 miljoner tvingats på flykt inom landets gränser och 500 000 till grannländerna. Situationen har försvårats av kolerautbrott och svår brist på livsmedel.

Sudan
Svåra konflikter i landets västra delar, Darfur och i söder, i Södra Kordofan och Blå Nilen har i stor utsträckning drabbat civilbefolkningen. Konflikten i Darfur som uppmärksammades stort 2003 pågår än.

Demokratiska Republiken Kongo
Årtionden av konflikt gör DR Kongo till en av de mest utdragna och allvarligaste humanitära pågående kriserna i världen. 2,7 miljoner människor befinner sig på flykt inom landet och 400 000 har flytt till grannländerna.

Libyen
De politiska oroligheterna efter Gaddafis fall 2011 och valen 2012 har lett till flera blodiga konfrontationer mellan regeringssoldater och väpnade miliser, men även mellan olika milisgrupper. 64 000 människor befinner sig på flykt inom landet, men Libyen är också ett transitland för många andra nationaliteter på väg till Europa.

Pakistan
Situationen i landets norra delar där pakistanska armén strider mot väpnade milisgrupper är svår. Ungefär en halv miljon människor befinner sig på flykt i landet, som även härbärgerar 1,5 miljoner afghanska flyktingar.

Filippinerna
Efter 45 år och närmare 120 000 döda skrev förra året regeringen och muslimska rebeller under ett fredsavtal, men stridigheter med väpnade motståndsgrupper på flera av Filippinernas öar pågår än, med flera attacker mot civilbefolkningen. 50 000 människor är flyktingar i sitt eget land.

Tchad
Granne med Sudan, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och Nigeria gör att Tchad står i centrum för flera av regionens många utdragna konflikter och flyktingkriser. Idag lever 500 000 flyktingar i landet, men de lär bli fler under 2015. Stor brist på sjukvråd och världens högsta mödradödlighet.

Jemen
Mångåriga strider mellan regeringssoldater och rebeller har skördat tusentals människoliv. Efter att regeringen nyligen avgick har konflikten ytterligare eskalerat. Utöver de 300 000 människor som är på flykt undan striderna i sitt eget land lever även 250 000, människor, framför allt från Somalia i landet. Få hjälporganisationer kan verka i landet.

Sudan är bara en av flera bortglömda konflikter och kriser. Med hjälp av Läkare Utan Gränser, Röda Korset och Sverige för UNHCR har OmVärlden kartlagt 15 länder som hamnat i mediaskugga.

Berätta vidare?