Glaselefanter i Swaziland med småländska anor

Från konkurs till succé. Det som startade med stöd från glasblåsare i Småland har blivit Swazilands viktigaste turistattraktion. OmVärlden besökte Ngwenya Glass för att se hur biståndspengar gjort långsiktig nytta.

Text och foto: David Isaksson
Foto: Ngwenya Glass
3 december 2016

Från konkurs till Swazilands största turistattraktion. Och varje dag kommer fullt med folk för att se hur glastillverkningen går till.


Det är förmiddag, solen skiner och luften är precis så där krispig som den kan vara en svensk försommarmorgon. Utanför glasbruket har den första turistbussen redan stannat. Ett gäng äldre, vita, gängliga turister kommer gående. Det är precis som vid vilket glasbruk som helst i Småland, men det är faktiskt en viktig skillnad: glasbruket heter Ngwenya Glass och ligger inte i Småland, utan i Swaziland, ett pluttland i södra Afrika inte långt från gränsen till Sydafrika.

Men det där med Småland är ändå inte helt fel, för det var där allt en gång började. Året var 1979, i Sydafrika styrde apartheid, Nelson Mandela satt fängslad och i grannlandet Moçambique pågick inbördeskriget för fullt. För det lilla kungadömet Swaziland handlade det om att överleva och att inte slukas av jätten Sydafrika.

Så dök idén upp om att med stöd av svenskt bistånd starta ett glasbruk i Swaziland. Tanken var att producera glasrutor och annat som behövdes för att göra Swaziland oberoende av Sydafrika. Utrustningen skeppades över från Sverige och personal lärdes upp med hjälp av finansiering från Sida.

Det gick bra några år, sedan gick det mindre bra. 1984 gick det inte alls. Kombinationen statligt ägande och dålig förvaltning var inte direkt optimal. Och var skulle man sälja sina produkter? Den givna marknaden fanns i Sydafrika, men där rådde apartheid och när glasbruket ändå började sälja i Sydafrika drog Sida in sitt stöd. Konkursen var ett faktum. Därmed kunde historien om detta biståndsprojekt också ha tagit slut. Och det hade den nog också gjort, om det inte varit för ett stort matsalsbord – och en samling glaselefanter.

Chas håller upp ett glas som han själv varit med och designa. Annnars är det oftast Sibusiso som står för idéer och design.


En skäggig man möter mig i glasbrukets lilla kafeteria. Han heter Chas Prettejohn och är VD och huvudägare till glasbruket.

– Min far hade ärvt ett enormt matsalsbord. Av en slump hade någon i familjen hittat små glaselefanter i en affär i East London. Vi började samla på dem och varje gång någon åkte in till staden så köpte han eller hon en elefant som placerades i mitten av bordet, berättar Chas.

Hjorden av glaselefanter växte, men när de hunnit halva bordets längd gick det inte att få tag på fler elefanter.

– Vi fick höra att företaget gått i konkurs. Det här var 1987, jag var precis klar som mariningenjör och jobbade på sjön. Vid en permission sa jag till min far: ”Vi åker upp till Swaziland och ser om vi kan få tag på fler elefanter!”

Så Chas och hans pappa körde upp till Swaziland, de hittade konkursförvaltaren och en övergiven fabrik som naturen redan börjat erövra.

– Vi kom dit för att köpa tillräckligt för att fylla vårt glasbord, men det slutade med att vi köpte hela fabriken, konstaterar Chas och låter fortfarande en aning förvånad när han säger det.

Fast någon erfarenhet från att producera glas hade inte familjen, Chas var ju själv mariningenjör, hans pappa farmare och mamma bibliotekarie.

Sibusisio framför ett hav av nyblåsta glas, alla gjorda för hand.


Men det fanns en person som visste desto mer om hur man tillverkade vackert glas. Sibusiso Mhlanga – som hade varit med från allra första början när glasbruket startade för mer än trettiofem år sedan.

– 1979 hade jag precis gått ut skolan. Jag fick höra talas om fabriken och att den skulle tillverka fönsterrutor. Ja, egentligen så väntade jag på att få komma in på universitet, men så tänkte jag – äh, en chansning! Så jag hamnade på en intervju, fick prova att blåsa glas – och så blev jag en av de första som fick chansen att utbilda mig till glasblåsare! berättar Sibusiso.

Nu började Sibusisos utbildning hos de svenska glasblåsarna, först i Swaziland och sedan under flera perioder i Småland. Till dem han arbetade med hörde Ola Höglund, son till den legendariska glaskonstnären Erik Höglund. Men hans mentor framför andra blev Jan-Erik Ritzman som i början av 60-talet blivit rekordung chef för glasblåseriet på Kosta för att längre fram (1982) öppna Transjö Hytta. Nu tog Jan-Erik Ritzman emot Sibusiso och de andra swaziländarna med öppna armar:

– Jan-Erik välkomnade oss i sitt team och bjöd hem oss till sig. Fortfarande har jag kontakt med Jan-Erik, även om han är ganska gammal vid det här laget, säger Sibusiso skrattar, och säger på svenska: ”En gammal gubbe!”

Men vad var det som fick dig att fastna för – och fortsätta med – glasblåsandet? Var finns magin för dig?

– Glas är en av de substanser som är svåra att arbeta med, glas är gnistrande hett, sedan svalnar det till en annan temperatur och då kan man börja arbeta och forma glaset. Samtidigt så har man som glasblåsare begränsad tid på sig för att göra något, det går inte att ta en paus och gå ut och röka, antingen blir det bra – eller också misslyckas man och får börja om från början, svarar Sibusiso.

Nathi Shongwe, Bhekithemba Tshapile och James Magagula blåser en glaselefant. Det var glaselefanterna som en gång fick Chas att åka till Swaziland och fortfarande tillverkas de i olika former, alla gjorda för hand.

Jan-Erik Ritzman (nr 3 från vänster) har snart 60 år som glasblåsare bakom sig och är en nestor för svensk glasindustri. Men det dröjde till 2005 innan han själv för första gången besökte Swaziland. Från vänster på bilden: Simanga Simelane, Bhekithemba Tshapile och Chas Prettejohn.


Det går fram några signaler, sen svarar Jan-Erik Ritzman. Han fyller snart 74, men har lovat sig själv att jobba på i glasbruket, åtminstone fram till sommaren 2017 då han firar 60 år i yrket. Och visst minns han Sibusiso och hur allt började:

– Sida hade skickat hit två grabbar, men på Kosta var det ingen som fattade varför de var där så de hade bara fått göra skitjobb som vilka lärlingar som helst, trots att de skulle lära sig sköta ett helt glasbruk på bara ett halvår. Så jag tog mig an en av killarna, ja, det var förstås Sibusiso, berättar Jan-Erik Ritzman.

Den där första vintern i Småland lärde sig Sibusiso inte bara glasblåsarkonsten. Han blev snabbt en i gänget av konstnärer och produktutvecklare på Kosta.

Under 1980- och 1990-talen tillbringade Jan-Erik Ritzman mycket tid med att undervisa på utbildningar och glasbruk i USA och det hände att Sibusiso var med på resorna. Men trots de nära kontakterna dröjde det ända till 2005 innan Jan-Erik för första gången själv besökte Swaziland.

– Jag blev inbjuden att hålla en workshop, men framför allt var det nog för att träffa Sibusiso som jag åkte. Det var ett ganska hårt jobb att göra glas i den värmen, ja, det var lite annorlunda jämfört med Småland.

– Men det som framför allt slog mig var att det glas de producerade höll högre klass än vad jag kunnat föreställa mig. Särskilt var det en stor, rätt speciell ugn som jag la märke till och som Sibusiso byggt och vars konstruktion jag kände till. ”Var har du fått idén ifrån?” frågade jag och han svarade: ”Men ser du inte det?”. Ugnen hade han sett på en skola i USA som vi besökt tillsammans, sen hade Sibusiso åkt hem och byggt en vanna (ugn) som fungerade.

– Ja, man kan nog säga att vi känner varandra väl även om vi kanske inte är så bra på att hålla kontakten. Ofta är det Chas som skickar mailen mellan oss. Men vi anser oss som bästa vänner ändå. Och rätt som det är så dyker Sibusiso bara upp här – i Småland!

Men tillbaka till Swaziland. Tillsammans med Sibusiso och Chas går jag ner i hyttan, förbi de stora ugnarna. Där nere ligger formarna på prydliga hyllor. En del är desamma som fraktades över från Småland då för mer än trettio år sedan och som Sibusiso och hans team använt sig av ända sedan dess.

Idag är det inte bara turistbussarna som stannar vid Ngwenya. En strid ström av skolbarn kommer också hit, särskilt under loven.

– Det händer att vi har 2-3 bussar om dagen fulla med barn som vill titta på det vi gör. Det här är något som inte många sett och fått uppleva i Afrika. När jag pratar med barnen och visar hur det går till är de verkligen förvånade att det är glas – och att man kan blåsa bubblor av det! Fortsätter Sibusiso.

En av de saker som redan från början präglat Ngwenya glasblåseri har varit att man använt sig av återvunnet, insamlat glas.

– I Swaziland hittar du inte en enda flaska slängd i diket inom tio mil från glasbruket. Allt – allt samlas in – inte minst av barn som kommer hit med flaskor, konstaterar Chas nöjt.

 

Idag är Ngwenya Glass Swazilands viktigaste turistattraktion. Varje dag kommer många flera turistbussar till glasbruket, som ligger på perfekt avstånd mellan Johannesburg och den stora Krügerparken.


 

Idag går glasbruket bra. 2015 tillverkades 23 000 glaselefanter. Företaget betalar skatter och löner till över 60 fast anställda och ytterligare ett 30-tal säsongsanställda – samt alla de som samlar in glas för återvinning. Om man betänker att var och en av dem försörjer minst tio personer – i ett land med ca 1,5 miljoner invånare så får man en uppfattning om vilken betydelse det man gör faktiskt har.

Nu växer också exporten och idag hittar man glas från Ngwenya i Europa, Asien och Nordamerika. Men hur är det med den växande afrikanska medelklassen, har de förmått att uppskatta kvalitet och det faktum att glaset är ”Made in Africa”?

– Både och, skulle jag säga. En del förstår inte varför det vi gör kostar mer än det kinesiska glas som de kan köpa i vilken affär som helt. Men andra köper – just därför att det är gjort här i Afrika, fortsätter Chas.

Chas menar att Ngwenya är ett exempel på att det är de små- och medelstora företagen som får små länder som Swaziland att utvecklas.

– Vi skulle behöva fler småföretag i Swaziland, säger han.

Samtalet med Chas och Sibusiso lider mot sitt slut och jag kan inte låta blir att ställa en sista fråga till dem båda:

Chas, du ångrar dig inte, ditt liv kunde ha varit något helt annat? 

– Nej, inte en sekund, det har varit en fantastisk resa och jag var bara 23 är när den började. När man tänker tillbaka till 1987 så var det en verkligt turbulent tid. Det fanns över huvud taget ingen turism i Swaziland. Idag är läget ett annat.

– Och allt började med några små glaselefanter som vi fann i en butik för mer än trettio år sedan.

Och Sibusiso då: Har du något drömprojekt du vill göra? 

– Ja, jag skulle vilja arbeta med Jan-Erik igen i Sverige, tillverka några riktigt fina konstföremål. Och så vill jag utbilda de unga så att de blir riktigt, riktigt bra, bättre än vad jag själv är.

Share This