Hon slår för att aldrig behöva sälja sig

Mitt i slummen i Ugandas huvudstad Kampala bor och tränar landets bästa kvinnliga boxare. Varje dag sliter de i dammet i träningslokalen, med en dröm om en världsmästartitel och OS i Rio de Janeiro i blicken.

Diana jabbar med sin sparringpartner.

Svetten rinner från hårfästet, ned över ansiktet och slutar som tunga droppar vid hakspetsen. Med iskall blick sänker Helen huvudet och höjer knytnävarna. Så ger hon sin syster ett kraftigt slag över höger kindben, tar tre snabba steg tillbaka och viker undan för slaget som kommer tillbaka.

Solen slinker igenom en öppning i plåttaket och skapar skuggor på det kompakta jordgolvet, som är täckt med fotavtryck. En lina med nytvättade kläder på tork sträcker sig från en sida av rummet till en annan.

I ett hörn står en flicka och slår för livet på en blytung säck som hänger i en rostig kätting. En annan gör situps på ett gammalt bildäck. Det luktar sopor, olja och svett. Vi befinner oss i Katangaslummen i Ugandas huvudstad Kampala, som är både hem och träningsplats för Ugandas bästa kvinnliga boxare.

Man får ta sig en bra bit in mellan plåtskjulen, ner i gyttjan, på smala stigar, förbi lokala barer, en liten frisörsalong och ett gym innan man kommer till Rhino Boxing Club. Här har systrarna Diana Turyanabo, 23 år, och Helen Baleke, 27 år, tränat två gånger om dagen i flera år. Målet är att bli Ugandas första kvinnliga världsmästare i boxning.

Hård träning, disciplin, och en brinnande dröm om att komma bort från det fattiga slumlivet har resulterat i flera goda mästerskapsplaceringar, både i Uganda och utomlands. I fjol stod de i ringen i Sydkorea och kämpade om världsmästartiteln under AIBA Women’s Boxing World Championships. Nu tränar de hårt för att kvalificera sig till OS i Rio de Janeiro i sommar.

DET VAR VARKEN medaljerna eller världsmästartiteln som lockade då de för första gången tog på sig boxningshandskarna. När de flyttade från jordbruksdistriktet Kayunga, norr om Kampala, till storstadens slumområden, blev de snart varse slumlivets många baksidor.

När Helen var på väg hem från skolan en dag blev det krångel med en pojke på gatan och hon misshandlades. Hon bestämde sig för att ta revansch, vilket blev inledningen på hennes boxningskarriär. Som 17-åring blev hon den första tjej som tränade boxning på Rhino Boxing Club. Efter tre veckors träning sökte hon upp pojken igen.

– Jag har alltid varit tuff och det var otänkbart för mig att bli misshandlad. När jag fann pojken igen tog jag tag i hans krage och skulle slå till, men så bestämde jag mig för att det var bättre att låta bli.

Helen skuggboxas lite och ler mot sin syster, som säger att det var Helen som fick henne att också börja boxas.

– Jag blev mobbad i skolan och kom alltid hem och var ledsen. Helen sa till mig att jag måste lära mig att försvara mig själv. Och en dag följde jag med henne på träningen. Nu har jag boxat i sju år och det är ingen som vågar bråka med mig längre. Boxningen har gett mig självförtroende, mod och jag är stolt över mig själv. Man kan säga att den har gjort mig till en annan människa, säger Diana.

”Boxningen har gett mig självförtroende, mod och jag är stolt över mig själv”, säger Diana.

Det luktar död från det bruna kloakvattnet som rinner genom den täta bebyggelsen i Katanga. Här lever ungefär 20 000 personer med hög kriminalitet, prostitution och sjukdomar som dysentri, kolera och hiv. De som kan håller sig därifrån.

När Helens och Dianas pappa dog för flera år sedan flyttade de tillsammans med sin mamma, Sarah och deras yngre syster Moureen till Katanga. De började ett nytt liv i hjärtat av Katangaslummen. Mamman fick jobb som försäljare av bananskal. Hon försörjer hela familjen.

När solen stiger upp går mamma Sarah den smala stigen mellan slumkåkarna. Hon går förbi en stor sophög, över den lilla bron över områdets avledningskanal för avloppsvattnet, förbi grannar, barer, gatuförsäljare och små butiker upp till huvudvägen utanför Katanga. På trottoaren ligger stora högar med bananskal som hon har hämtat från områdets restauranger.

I nästan 12 timmar står Sarah med bananskal upp till anklarna och fyller stora säckar som sedan lastas in i bilar för vidaretransport till landsbygden där skalen blir djurfoder. Varje säck vägar närmare 70 kg och ger Sarah 3 000 shilling, ungefär 8 kronor, i fickan.

Hon har stått här varje dag sedan familjen kom till Katanga för 15 år sedan. Hon klagar inte. Hon har ett skratt som kan vända tidernas tråkigaste dag till glädje. När den stora kvinnan med det varma hjärtat går igenom dörren till familjens hem fylls huset med liv. Hon har rum för alla och när Katangas ensamma mammor står vid dörren och ber om husrum för sina barn finns det alltid plats för fler. Idag delar 21 personer på kåkens 12 kvadratmeter.

Varje dag i 15 år har Helens och Dianas mamma, Sarah, stått 12 timmar vid huvudgatan i Katanga och sålt bananskal för djurfoder. Här får hon hjälp av Helen.

”Det är jobbigt att se sin mamma kämpa som hon gör. Jag önskar ett annat liv för henne och det är bara boxningen som kan rädda familjen”, säger Diana.

EN GLÖDLAMPA sprider ett gulaktigt sken över ett fuktigt rum och de spruckna väggarna som täcks av medaljer, fotografier, boxhandskar och en världskarta. Diana sträcker sig efter medaljerna som hänger på en spik. Hon har ett tiotal mästerskap bakom sig, flera av dem från utlandet. Tillsammans har hon och Helen vunnit nio medaljer.

Än så länge har de förutom medaljerna bara fått ära och berömmelse för sin kamp, men de är övertygade om att den hårda träningen ska ge utdelning en dag.

– Det är jobbigt att se sin mamma kämpa som hon gör. Jag önskar ett annat liv för henne och det är bara boxningen som kan rädda familjen, säger Diana.

Hon räds ett liv utan boxning.

– Boxningen har räddat oss från det liv som många kvinnor lever här. Jag är livrädd för vad som skulle hända med oss om vi inte fick fortsätta boxas. Oändligt många kvinnor tvingas sälja sin kropp för att överleva. Det är en tanke som skrämmer.

Helens och Dianas träning ger inga stora pengar. De försörjs till stora delar av sin mamma, men deras vilja och dröm om att bli världsmästare och olympiska mästare är ingen fritidssysselsättning. De tränar varje dag, från soluppgång till kvällen.

Själva menar systrarna att det vore otänkbart att ta jobb på en bar eller tvingas ut på gatan för ett liv i prostitution. Inte bara på grund av de tuffa träningspassen, utan också för det självförtroende och inställning till livet som boxningen och framgångarna skänkt dem.

”Boxningen har räddat oss från det liv som många kvinnor lever här. Jag är livrädd för vad som skulle hända med oss om vi inte fick fortsätta boxas”, säger Diana.

Aisha gör sig i ordning för att ta emot sina första kunder för dagen.

På ett stengolv, ett stenkast från systrarna hus ligger två bebisar och sover. Klockan är tre på eftermiddagen och tvillingarnas mamma, Aisha, 32 år, kokar mjölk över en öppen eld utanför huset. När barnens magar är fulla med mjölk byter Aisha 2 000 shilling, ungefär fem kronor, mot en handfull khat, som hon tuggar samtidigt som hon dricker öl för att lugna nerverna.

Aisha tar på sig en svartvit kjol med ett stort guldfärgat bälte runt midjan, kammar håret och lägger ett täcke över de sovande barnen. Kort därefter tar hon emot dagens första kund under myggnätet i sängen, längst in i det knappt tio kvadratmeter stora rummet.

Liksom Helen och Diana kom Aisha till Katanga från landsbygden. Hon var 17 år och hade precis avslutat ett förhållande med en våldsam man. I slummen fick hon arbete på en av de lokala barerna. Lönen på 3 000 shilling per dag räckte inte långt och sexarbete blev lösningen. Det har nu gått 15 år och hon är mamma till fyra barn. Tre av dem har aldrig träffat sin pappa.

– Prostutition är ett val, men aldrig en önskan. Sanningen är att det inte finns andra möjligheter för kvinnor här. När du tjänar 3 000 shilling om dagen på en bar och kan tjäna tio gånger så mycket på att sälja din kropp är valet enkelt. Jag har två äldre barn som jag har skickat ut på landet till min familj. Här i slummen kommer de bara sluta som alla andra, i prostitution och kriminalitet, säger Aisha.

Aisha och en väninna tar dagens första dos khat, tidigt på morgonen, på en lokal bar i Katanga.

AISHA DELAR SIN historia och sitt öde med tusentals kvinnor i slummen. Katanga är för många känt som prostitutionens kärna i Kampala, med stor spridning av hiv som konsekvens. Enligt den senaste folkräkningen, som utfördes av Ugandas Statistiska centralbyrå, bestod nio av tio hushåll i området av ensamma mödrar. De flesta med en fattig bakgrund från landet. Några har liksom Aisha lämnat äktenskap med våldsamma och ofta alkoholiserade män. Andra har blivit änkor efter män som dött i aids.

Prostitution är förbjudet i Uganda. Därför går det inte att säga hur många prostituerade som finns i Katanga. Ssekyazi Jackson, som jobbar som säkerhetsvakt åt myndigheterna i området, menar att alla Katangas kvinnor mellan 18 och 45 år säljer sex.

– Och att sälja sex är en skam så få talar öppet om det. De lever hemliga liv innanför stängda dörrar. I Katanga är vart femte hus en bordell, säger Ssekyasi Jackson.

Faith är 19 år. Hennes mamma gjorde som så många andra kvinnor för att överleva i Katanga. Hennes arbete har finansierat Faiths utbildning, men Faith har trots flera försök inte kunnat hitta något arbete. Och för två år sedan följde hon sin mor i fotspåren. Idag är det bara Faith som försörjer familjen.

– Jag orkade inte längre se hur sliten min mamma var så jag sa till henne ”nu är det min tur mamma!”. Jag är inte stolt över vad jag gör, men jag måste tänka på min brors framtid. Det är mitt jobb att se till så att han får en utbildning, säger Faith.

En natt på en bar kan ge Faith allt från ingenting till 75 000 shilling, närmare 150 kronor. Ett jobb som i början var som att ridas av maran har blivit en vana.

Faith har en god utbildning, finansierad av sin mammas sexarbete, men har inte fått något arbete. Nu har hon själv börjat gå på gatan för att försörja sin mamma.

UGANDA HAR BLIVIT en förebild i kampen mot hiv. Landet har minskat antalet hiv-smittade från 18,5 procent per vuxen invånare till 7,2 procent 2014. I skuggan av dessa framgångar har sexarbetarna hamnat. Enligt FN:s organ för att bekämpa aids, UNAids, har fler än var tredje sexarbetare i Uganda hiv. I vissa områden, som Katanga är andelen än högre.

Alla som säljer sex diskrimineras av såväl lokalsamhällen, som myndigheter och polisen. Aisha har levt med våld och trakasserier under alla år som prostituerad. Idag leder hon Katangas prostituerade. Hon säger att de flesta inte vet vilka rättigheter de har och att många utnyttjas grovt.

– Polisen kränker, slår och våldtar sexarbetare på öppen gata. Samma människor kommer sedan i civilkläder och köper sex av oss. Här i Katanga är många av kunderna poliser och statliga tjänstemän. De flesta vägrar använda kondom och betalar stora belopp för oskyddat sex. Säger du nej blir du endera misshandlad eller våldtagen. Jag skulle säga att tre av fyra av de 350 kvinnor som jag leder har hiv, säger Aisha.

En av Aishas uppgifter är att ge information om hur man kan förbättra sin hälsa och förebygga sjukdomar.

– Som sexarbetare kan du glömma att få den hjälp du har rätt till när du går till läkaren. Är du ärlig och säger att du säljer sex får du sällan hjälp. Det gör att få går till doktorn, utan hellre lever i det stilla med sin sjukdom och missbrukar alkohol och narkotika för att glömma sina problem, säger hon.

Aisha med sina två yngsta barn, de två äldsta bor på landet.

Helen slår ett par sista slag mot slagsäcken innan paus.

När dagens första träningspass börjar på Rhino Boxing Club står tränaren Kaparata Innocent redo med en klocka i handen. Dammet står högt i plåttaket när boxarna hoppar upp och ner på det torra jordgolvet.

– Jobba, jobba, 25 sekunder till vila, skriker Kaparata, tittar på klockan och så upp på eleverna som kämpar för allt vad tygen håller.

Under ett halvtimmeslånga träningspass varvas fyra minuter träning med 30 sekunders vila. Kaparata Innocent är en man av få ord, men med ett engagemang som lyser lång väg från boxningsklubben där han tränar pojkar och flickor morgon och kväll. De allra flesta av boxarna i lokalen är pojkar och män.

Boxningens historia i Uganda är lång och många är de som genom åren skapat sig ett namn i ringen. En av dem var Idi Amin. Innan han blev diktator var han en populär boxare som tog Uganda till toppen inom tungviktsboxning 1951. Tränare Thomas Kawer, som gick under smeknamnet Africa’s lion king in the ring blev den första manliga boxaren från Uganda som tog medalj i internationella mästarskap. Ett annat känt namn är den tidigare barnsoldaten Ouma Kassim, som idag är en regerande manlig världsmästare i lätt mellanvikt.

BOXNING FÖR KVINNOR är ett nytt fenomen i landet och bara en handfull kvinnor boxas idag i ringen. Fyra av dem tränas av Kaparata Innocent på klubben i Katanga.

– Flickorna har en enorm potential, men många ger upp på grund av ekonomiska problem. Deras familjer utgör ofta hinder och det finns inga pengar att tjäna som kvinnliga boxare förrän du når världstoppen. Ett annat hinder är att det är få som tror på kvinnliga boxare i Uganda, säger Kaparata Innocent.

Rhino Boxing Club får ett minimalt stöd från landets sportkommitté.

– Vi tränar stenhårt varje dag för att förbereda oss för OS, men flickornas framtid ligger i händerna på Uganda Sport Federation, och vi vågar inte hoppas förrän de har gett oss en inbjudan till OS. Med tanke på tidigare erfarenheter är allt högst osäkert.

Kaparata Innocent tittar bort mot Diana och Helen, som gör situps på det slitna bildäcket. När de kom tillbaka efter VM i Sydkorea 2014 möttes de av hårda ord från en besviken sportkommitté.

– Du är inte värd något om du inte vinner guld. När vi kom tillbaka utan medaljer blev vi inte ens hämtade på flygplatsen. Sviker du ditt land är du en skam som inte förjänar något, säger Diana.

Efter mästerskapet mottog hon hot, sedan hon uttryckt sin besvikelse över myndigheternas dåliga respons.

– Det enda som tog emot oss när vi kom tillbaka från Sydkorea var media och jag sa öppet vad jag kände. Nu har jag fått ett tydligt besked om att om jag inte säger offentligt att det jag sa var en lögn kan jag glömma en framtid som boxare, säger hon.

Helen och Diana med sin idol, världsmästaren i boxning, norska Cecilia Braekhus.

Hindren och motgångarna till trots är flickorna fulla av motivation. Ett par gånger om året är inspirationen extra stor. Då kommer den kvinnliga världsmästaren i boxning, norska Cecilia Brækhus, på besök och följer upp träningen och motiverar boxarna. Norskan är den första kvinnan i världen som har VM-bälte i alla de fyra stora boxningsförbunden, World Boxing Association (WBA), World Boxing Organization (WBO), World Boxing Council (WBC), och International Boxing Federation (IBF).

– Varje gång jag tar på mig boxningshandskarna tänker jag på Cecilia. Det är hon som får mig att vilja träna hårdare trots att jag många gånger känt att jag ger upp. När jag ser henne fylls jag av hopp och tänker att jag ska bli som hon, säger Diana.

Cecilia Brækhus är ambassadör för stiftelsen Bring Children from the Streets och har besökt klubben i flera år.

– Det första mötet var väldigt starkt. Det var mentalt tufft att se hur de lever i yttersta nöd, men samtidigt fantastiskt att få uppleva deras livsglädje och vilja att skapa en bättre framtid. Det har ett mål att jobba mot, vilket är bra för självförtroendet, särskilt för flickorna som ofta slutar som idrottens svarta får. Flickorna har utvecklats enormt och varje gång jag besöker dem glädjer jag mig åt att se deras utveckling, säger Cecilia Brækhus.

Bring Children from the Streets har stöttat Rhina Boxing Club i många år. Det var en önskan att hjäpa utsatta ungdomar som blev starten på projektet. Stiftelsens grundare Richard Kiwanuka, som flydde till Norge från det krigshärjade Uganda 1995, säger att boxningen räddade honom.

– Jag bodde på landet och slet med psykiska problem under mina ungdomsår. Jag tvivlar inte en sekund på att allt kunde ha gått väldigt galet om inte boxning kommit in i bilden. Många av boxarna i Kampalas slum har en bakgrund präglad av båda droger och prostitution. Vi ser hur boxningen fått dem på rätt spår i livet, säger Richard Kiwanuka.

Aisha lugnar nerverna med en öl på en lokal bar i Katanga. Här träffar hon också flera av de andra prostituerade, vars rättigheter hon kämpar för.

PÅ EN AV DE många lokala barerna, runt hörnet från boxningsklubben, är det fullt. Här säljs sex öppet dygnet runt. Här möts också slummens ungdomar. I Katanga, liksom i många liknande områden, är arbetslösheten hög.

Uganda har världens i genomsnitt yngsta befolkning, på 15 år. Nästan åtta av tio av Ugandas närmare 33 miljoner invånare är yngre än 30 år. Enligt den Afrikanska utvecklingsbanken är åtta av tio ungdomar i landet också arbetslösa.

Säkerhetsvakten Ssekyasi Jackson har genom sitt jobb varit vittne till otaliga våldshandlingar och dråp. Han påpekar att majoriteten av alla kriminella handlingar utförs av ungdomar. Han ger myndigheterna skulden.

– De gör knappt någonting för att förbättra levnadsvillkoren här. Bland ungdomarna är arbetslösheten nästan 100 procent, vilket för med sig våld och stor kriminell aktivitet. Om myndigheterna hade satsat på Katangas ungdomar, gett dem möjligheter till kurser, sport och andra fritidsaktiviteter hade bilden av slummen sett annorlunda ut än idag, säger han och tittar bort på ett par unga pojkar som dricker brännvin i middagshettan.

Framåt kvällen är det full aktivitet i systrarna Diana och Helens hem. De minsta ser på tv och de lite äldre hjälper till med hushållsarbetet. Någon höjer ljudet på den gamla CD-spelaren och snart dansas det till lokala Lugandahits. Lillasyster Moureens dotter Passion tjuter av skratt när Diana kittlar henne. Ett par äldre barn sitter i ett hörn och förbereder sig för ett prov i skolan.

Helen ler ofta och mycket. Hon har fått både leendet och det smittande skrattet från sin mamma. För Helen handlar livet om boxning och hennes sju år gamla son. Hon har ingen kontakt med barnets far, men är övertygad om att hon kan ge sonen ett bra liv som ensam mamma.

Diana är mer tankfull, stilla och något mer reserverad. När hon är ensam tänker hon på framtiden och hur hon ska göra för att ta sig fram i livet. Allt hon vill och drömmer om handlar om boxning. Ibland bråkar systrarna så dammet yr, men sen blir de vänner igen, när Helen brister ut i skratt.

Lillasyster Diana drömmer bara om boxning. Hon är något mer reserverad än sin syster, familjekär, men drar sig gärna undan för sig själv.

För storasyster Helen handlar livet, förutom om boxning, även om hennes 7-årige son, vars pappa hon inte har någon kontakt med.

HEMMET ÄR fattigt på saker, men rikt på kärlek. Här tillbringar systrarna det mesta av sin tid när de inte tränar. De hjälper till med hushållssysslor, läser läxor med syskonen, fyller säckar till bristningsgränsen med bananskal och lagar mat med familjemedlemmar som kommer och går dygnets alla timmar. Det är familjen som är viktigast i livet för systrarna. Det är den som ger dem lycka, motivation och drivkraft. Boxningen ger glädje, inspiration och hopp om framtiden.

När systarna slår sig till ro för kvällen tar Aisha, i huset intill, sin första dos khat och stillar sina tankar med alkohol. Hon tar på sin svartvita kjol med det guldfärgade bältet runt midjan. Är natten bra och kunderna många är hon hemma hos barnen innan solen går upp. Går det dåligt kommer hon hem samtidigt som Diana och Helen tar ner boxningshandskarna från väggen och går till dagens första träningspass.

När Helen och Diana går genom dörren till Rhino Boxing Club har de bara en sak i huvudet: de ska ge allt för att bli bättre. För när de flesta tjejer i deras ålder studerar eller hänger med vännerna står systrarna och slår på en sandsäck.

De slår för att bli respekterade, de slår för att en dag göra sitt land stolt. De slår för att aldrig behöva sälja sig själva. Mest av allt slår de för sin mamma och för drömmen om ett bättre liv. favicon-16x16

Berätta vidare?