Liv på nytt i Nyumanzi

Europa upplever just nu de största flyktingströmmarna sedan andra världskriget och EU:s medlemsstater har på nåder lovat att ta emot 160 000 flyktingar. Det är lika många som Uganda tagit emot varje år de senaste 50 åren. Där möts människor på flykt av öppna gränser – och knappt någon står utan arbete.

Gröna majsplantor med gula majskolvar vajar i vinden, kvinnor hämtar vatten i gröna plastbyttor vid ett borrhål och barn leker med metallringar och pinnar. I fjärran lägger solens skarpa strålar en guldgul rand längs de djupröda blommorna i tulpanträden, och bergen som markerar gränsen till Sydsudan skär himlen i mjuka kurvor.

Det liknar en sömnig idyll, men Nyumanzi är den största bosättningen för flyktingar från Sydsudan i nordöstra Uganda. Här bor närmare 29 000 människor och det kommer fler hela tiden. Trots det nyligen undertecknade fredsavtalet visar den pågående konflikten i Sydsudan inga tecken på att ta slut.

I Uganda finns inga flyktingläger med stora tält där FN:s flyktingorgan UNHCR:s blåa logga dominerar. Här får flyktingarna en egen bit mark där de kan bygga ett eller flera hus och odla grönsaker för att i praktiken och i förlängningen bli självförsörjande. Många av dem som kommer hit är vana vid att bruka jorden som sitt levebröd.

”Jag var bonde hemma i Sydsudan också, det är det här jag kan och vill hålla på med”, säger Aluong Adol Ajak.

”Jag födde Monday här. Det var svårt i början eftersom vi inte hade några pengar. Jag har byggt huset själv”, säger Aluong Adol Ajak.

29-ÅRIGA Aluong Adol Ajak luckrar med en hacka upp lerkokor från marken en bit från hyddan där hon och ettåriga dottern Monday bor. Här ska lök, majs och kål odlas.

– Jag var bonde hemma i Sydsudan också. Det är det här jag kan och vill hålla på med. Men jag skulle vilja ha större fält så att jag kan sälja av det jag odlar också, säger Aluong Adol Ajak.

Tillsammans med 60 andra kvinnor har hon skapat ett jordbrukskollektiv. Tanken är att de ska hjälpa varandra med sådden. Överskottet från odlingarna säljs på marknaden och genererar pengar, så att de kan hyra mer mark från de ugandiska grannarna för att få större fält att odla på.

Efter att ha pratat med representanter för UNHCR har kvinnorna i kollektivet lyckats få till en marknad där kvinnorna kan köpa och sälja i stort sett allt som behövs för att driva jordbruk. Aluong Adol Ajak har precis återvänt med ett stort antal påsar med frön och ett par redskap hon saknat.

Aluong Adol Ajak byter om från den fina ljusa linnedräkten hon haft på sig under besöket på marknaden till en mer löst sittande klänning som passar bättre för att jobba på åkern. Dottern Monday hänger på armen, och vill ha bröstet. Aluong Adol Ajak får ofta hjälp av en väninna med barnpassning när hon ska jobba.

NÄSTAN 9 AV 10 flyktingar som kommer till Nyumanzi är kvinnor och barn under 18 år. Vanligtvis slår kvinnorna sig ihop i större eller mindre grupper för att hjälpa varandra med att bygga hus, ta hand om familjerna och sköta jordbruket.

När Aluong Adolf Ajak och hennes mor kom till Uganda, för lite mer än ett år sedan, var hon höggravid. De flydde från sitt hem i Bordistriktet, i centrala Sydsudan, när striderna letade sig allt närmare. Hennes man övergav henne redan när hon blivit gravid. Hon vet inte var han finns i dag.

– Jag födde Monday här. Det var svårt i början eftersom vi inte hade några pengar och jag har byggt huset själv. Hemma lär vi kvinnor oss själva hur man bygger tidigt i livet. Sen har jag haft hjälp av de andra kvinnorna här, säger Aluong Adol Ajak.

Precis som många andra mödrar i området har Aluong Adol Ajak och hennes mamma tagit hand om några föräldralösa barn. Det är en självklarhet, menar hon.

Aluong Adol Ajak är en mild och lite blyg kvinna som inte säger mycket. Hennes fasta blick talar desto mer. Hon löser de problem som uppstår och får vardagen att gå runt. Det är så hon alltid gjort. Ansvaret för att försörja modern, dottern och de föräldralösa barnen är ingen tyngd för henne.

– Nej, det är ju livet, det är så det är, säger Aluong Adol Ajak och ser förvånad ut över frågan.

87 procent av flyktingarna i Uganda från Sydsudan är kvinnor och barn under 18 år.

Bostadsbyggarna

En kvinna står längst upp på en provisorisk stege och binder ihop flera lager halm som ska bli ett tak på en lerhydda. Det återstår en vecka innan hyddan är helt klar, berättar 26-åriga Deborah Guk som slagit sig ihop med två andra kvinnor för att bygga husen de ska bo i.

– Ingen av oss har någon man med så vi måste hjälpa varandra, säger hon.

Deborahs man är soldat och strider därhemma. Hon kommer precis som väninnorna från regionen Jonglei i centrala och östra Sydsudan. De har både vandrat och åkt bil i många dagar för att ta sig till bosättningen för flyktingar i Uganda. Det är andra gången Deborah Guk flyr från strider i sitt hemland. Förra gången var hon ett litet barn och flydde med sina föräldrar till ett läger i Kenya.

Nu har hon med sig sina egna tre barn, och hon hoppas att de två äldsta snart ska kunna börja i en av skolorna i Nyumanzi.

– Jag skulle själv vilja studera också. När barnen kom fick jag sluta i skolan. Här kanske jag kan utbilda mig till något som gör att jag kan försörja barnen. Men det viktigaste till att börja med är att de får gå i skolan förstås.

Bostadsbyggarna

En kvinna står längst upp på en provisorisk stege och binder ihop flera lager halm som ska bli ett tak på en lerhydda. Det återstår en vecka innan hyddan är helt klar, berättar 26-åriga Deborah Guk som slagit sig ihop med två andra kvinnor för att bygga husen de ska bo i.

– Ingen av oss har någon man med så vi måste hjälpa varandra, säger hon.

Deborahs man är soldat och strider därhemma. Hon kommer precis som väninnorna från regionen Jonglei i centrala och östra Sydsudan. De har både vandrat och åkt bil i många dagar för att ta sig till bosättningen för flyktingar i Uganda. Det är andra gången Deborah Guk flyr från strider i sitt hemland. Förra gången var hon ett litet barn och flydde med sina föräldrar till ett läger i Kenya.

Nu har hon med sig sina egna tre barn, och hon hoppas att de två äldsta snart ska kunna börja i en av skolorna i Nyumanzi.

– Jag skulle själv vilja studera också. När barnen kom fick jag sluta i skolan. Här kanske jag kan utbilda mig till något som gör att jag kan försörja barnen. Men det viktigaste till att börja med är att de får gå i skolan förstås.

Uganda är världens nionde största mottagare av flyktingar

Flyktingar från: Demokratiska republiken Kongo: 186 000, Sydsudan: 190 000, Somalia: 29 000, Övriga: 46 000 (januari–september 2015)

Källa: UNHCR

De tio länderna med flest flyktingar

Antal flyktingar som levde inom gränserna i december 2014.

  • Turkiet: 1 590 000 100%
  • Pakistan: 1 510 000 94%
  • Libanon: 1 150 000 72%
  • Iran: 982 000 61%
  • Etiopien: 659 000 41%
  • Jordanien: 654 100 40%
  • Kenya: 585 400 36%
  • Tchad: 526 100 33%
  • Uganda: 420 000 26%
  • Kina: 301 000 19%

Källa: UNHCR

Uganda har länge haft en mycket generös flyktingpolitik. De senaste 50 åren har landet tagit emot närmare 8 miljoner flyktingar, eller 160 000 flyktingar per år. Den stora majoriteten är på flykt undan striderna i grannländerna Demokratiska republiken Kongo och Sydsudan. De får omedelbart flyktingstatus i Uganda.

I år räknas Uganda till världens nionde största mottagare av flyktingar. I slutet av året räknar UNHCR med att det finns 690 000 flyktingar i landet. Trots att de stridande parterna i Sydsudan, i augusti i år, kom överens om ett fredsavtal tror UNHCR att antalet flyktingar från landet i norr kommer att vara 271 000 i slutet av året. I början av året var de 140 000.

Vad är det då som gör att Uganda uppmärksammas och får beröm av både FN:s flyktingorgan UNHCR och de utländska ambassadörer som frekvent besöker landet? Både FN:s flyktingorgan och besökarna menar att flyktingpolitiken bygger på lyckad integration med målet att flyktingarna ska kunna försörja sig själva.

– Uganda har den bästa flyktingpolitiken i världen. Den liknar inget annat jag sett, sade den irländske ambassadören Donal Cronin under ett tal inför studenter i Ugandas huvudstad Kampala förra året.

SEDAN 1999 tillämpar den ugandiska regeringen en så kallad självförsörjningsstrategi för flyktingar. Strategin konsoliderades i en flyktinglag 2006. I princip innebär politiken att den som har flyktingstatus i Uganda har rätt att omedelbart börja jobba och röra sig fritt i hela landet. Flyktingarna får också mark att bygga hus och odla egna grödor på, ofta majs eller okra.

Det är inte enbart altruism som är bakgrunden till strategin, utan en kompromiss mellan Ugandas regering och UNHCR efter att det på 1990-talet visade sig att mycket av de biståndspengar som kom till landet försvann i fickor de inte skulle hamna i. Transparency International beskriver än idag Ugandas offentliga sektor som en av världens mest korrumperade. Biståndsgivare har vid flera tillfällen dragit in pengar till projekt i landet.

Så sent som för två år sedan frös bland annat Internationella Röda Korset, däribland Svenska Röda Korset, sitt stöd till Ugandas Röda Kors. Men även om det tycks svårt att stävja korruptionen så har det med åren blivit tydligt att flyktingar som får frihet även är lönsamma för samhällsekonomin.

Flyktingpolitiken är dock inte helt fri från kritik. Enligt en svensk forskningsrapport från Umeå universitet 2013 begränsar Uganda flyktingarnas möjligheter att uttrycka sig politiskt. Tidigare har också de rwandiska flyktingarnas situation i landet uppmärksammats sedan Uganda ska ha begränsat deras möjligheter till självförsörjande, som påtryckningsmedel att återvända till hemlandet.

Efter en första utvärdering i ett av UNHCR:s mottagningscenter blir flyktingfamiljen tilldelad en egen bit mark där hus kan byggas och grönsaker odlas. Här bygger Abau Charles och Muhamed Amed.

”Jag vill bli en så stor fotbollsspelare som Zlatan”, säger Michel.

UGANDAS REGERING är noga med att kalla de områden som flyktingarna bor i för bosättningar, inte flyktingläger. När flyktingarna tas emot vid gränsen utför UNHCR en första utvärdering i ett av FN-organets mottagningscenter. Därefter tilldelas de en egen bit mark.

Flyktingarna väljer ofta att bygga lerhyddor, något som för vana personer bara tar några dagar. Standarden är väldigt enkel. I en hydda lagas mat i en gryta över glödande kol. En annan hydda fungerar som ett kombinerat vardagsrum och sovrum. Latrinen är i bästa fall en mindre lerhydda, i sämsta fall en grop som grävs där det behövs.

För att komplettera flyktingarnas näringsintag finns FN:s livsmedelsprogram WFP närvarande i bosättningarna och delar ut mat. Även andra biståndsorganisationer finns på plats och erbjuder bland annat skolgång och traumabehandling av krigsskadade.

Utmärkande för de boende i bosättningarna i Adjumanidistriktet, i norra Uganda, där de flesta flyktingbosättningarna i landet finns, är att människornas ögon inte avspeglar den desperation och uppgivenhet man ofta möter i traditionella flyktingläger.

Många är frustrerade över att inte ha några pengar att röra sig med och oroar sig över att barnen inte ska få gå i bra skolor, men alla har något att göra för dagen. De flesta planerar och drömmer om vad de kan göra i framtiden. Vare sig det handlar om att skaffa ett stånd för att sälja varor på marknaden eller starta en skola där fler får möjlighet att få en bra yrkesutbildning.

Eller åka vidare till Kampala för att skaffa jobb där.

Alla har något att göra för dagen, och de flesta planerar och drömmer om vad de kan göra i framtiden.

”Många kommer hit utan sina föräldrar. De vuxna har dött i kriget”, säger Amer Alual.

Röken från den glödande kolen under grytan sticker lite i näsan. Men det doftar gott när 16-åriga Amer Alual rör runt bland bönorna och grönsakerna som puttrar.

Amer Alual tar hand om sina syskon och sin mor, som hon kom hit med förra året när de flydde från de allt mer intensiva striderna i Sydsudan. Efter att ha bott hos släktingar i en annan del av Sydsudan ett tag fick de ta sina tillhörigheter och åka vidare. Till slut fanns det inget annat val än att fly till Uganda.

Amer Aluals mor sitter på en bastmatta utanför lerhyddan och lutar sitt huvud mot händerna, blicken är frånvarande och hon vaggar lite fram och tillbaka.

– Min pappa är död, säger Amer Alual sakta och tittar försiktigt mot sin mor.

Hon vill helst prata om framtiden. Favoritämnena i skolan är engelska, matte och naturkunskap. Drömmen är att bli läkare.

– Skolan här i Nyumanzi är inte så bra. Det är alldeles för många elever och svårt att höra vad läraren säger. Det är så många som kommer hit utan sina föräldrar. De vuxna har dött i kriget och vi är många barn här, säger Amer Alual.

Amer Alual är trots allt lättad över att ha lämnat sitt hemland och vill gärna stanna kvar i Uganda. Bara hon kommer på hur hon ska försörja sig så att hon kan betala både sin egen och syskonens skolavgifter.

Att Amer Alual har talang för sömnad är tydligt och ger kanske en möjlighet att tjäna pengar. Inne i lerhyddan ligger ett vackert broderat överkast över den enkla sängen och på väggarna har hon satt upp färgstarka bonader.

AMER ALUALS GRANNE Debora Ayuen, 27 år, är en inspiration. Hon kom till Nyumanzi när hon var gravid förra året, och säljer idag sina broderade överkast och klänningar för att försörja sig. Maken är kvar och strider i Sydsudan. Debora vet inte om han lever. Någon kontakt med sin släkt har hon inte haft sen hon kom till Uganda.

Förutom sin bebis tar Debora Ayuen hand om sin brors barn, treårige Tir och ett och halvårige Majuch, som följde med henne under flykten. Brodern är död och barnens mamma mentalsjuk.

– Hon blev sjuk när min bror dog och kan inte ta hand om barnen, säger Debora Ayuen.

De två lerhyddorna på hennes lilla tomt är osedvanligt välbyggda. Debora Ayuen berättar att hon betalat några ugandiska byggare med de pengar hon fick för tygerna hon hade med sig från Sydsudan. Det var den första affären hon gjorde med sina broderier, nu fortsätter hon sy och säljer allt hon gör på den lokala marknaden i bosättningen.

– Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR med bra grönsaker, säger hon.

Debora Ayuen pekar mot det lilla grönsakslandet bredvid en av hyddorna. Där sticker bladen från majs-, okra- och pumpaplantor upp.

”Jag måste ju försörja barnen. Men jag odlar också så att vi kan komplettera maten från UNHCR”, säger Debora Ayuen.

Perukmakerskan

Det doftar blöt jord och fuktigt gräs efter slagregnet. I skymningen klättrar några kvinnor upp på en hög kulle nära berget där gränsen till Sydsudan syns. 27-åriga Mary Meriket håller mobiltelefonen nära örat och pratar lågt. Hennes panna är rynkad och hon ser orolig ut.

– Min mamma är kvar i Sydsudan, hon säger att hon mår bra men jag är orolig. Striderna är nära, jag skulle vilja ha henne här. Hon ville inte följa med när vi flydde, säger Mary Meriket och suckar.

Mary är här med sina två barn som är fyra och ett halvt, och ett och ett halvt år gamla. Hon vinkar fram sin väninna för att visa vad hon arbetar med.

– Den här har jag gjort, säger Mary och pekar på peruken med en perfekt pagefrisyr som vilar på väninnans huvud.

Hon vill fortsätta med perukmakeriet och siktar på att samla in avklippt hår från frisörer på marknaden, tillverka så många peruker hon kan och kanske sälja till kvinnor som blir skalliga efter cellgiftsbehandlingar. Cancer blir nämligen allt vanligare i Östafrika.

Perukmakerskan

Det doftar blöt jord och fuktigt gräs efter slagregnet. I skymningen klättrar några kvinnor upp på en hög kulle nära berget där gränsen till Sydsudan syns. 27-åriga Mary Meriket håller mobiltelefonen nära örat och pratar lågt. Hennes panna är rynkad och hon ser orolig ut.

– Min mamma är kvar i Sydsudan, hon säger att hon mår bra men jag är orolig. Striderna är nära, jag skulle vilja ha henne här. Hon ville inte följa med när vi flydde, säger Mary Meriket och suckar.

Mary är här med sina två barn som är fyra och ett halvt, och ett och ett halvt år gamla. Hon vinkar fram sin väninna för att visa vad hon arbetar med.

– Den här har jag gjort, säger Mary och pekar på peruken med en perfekt pagefrisyr som vilar på väninnans huvud.

Hon vill fortsätta med perukmakeriet och siktar på att samla in avklippt hår från frisörer på marknaden, tillverka så många peruker hon kan och kanske sälja till kvinnor som blir skalliga efter cellgiftsbehandlingar. Cancer blir nämligen allt vanligare i Östafrika.

%

39 procent av flyktingarna i Uganda är anställda.

%

60 procent av flyktingarna i Uganda är egenföretagare.

%

Bara 1 procent av flyktingarna i Uganda är arbetslösa.

Källa: Oxford University

Ugandas flyktingpolitik är om inte unik så i alla fall ovanlig. I många länder är det illegalt att anställa en flykting och den som gör det riskerar höga böter. Om flyktingarna i till exempel grannlandet Kenya försöker lämna något av lägren i Kakuma eller Dadaab riskerar de både fängelse och böter.

I de allra flesta fall är flyktingens liv i världens olika länder begränsat till ett stort inhägnat område med massor av tält. Ofta lever de i lägren i flera år, utan någon möjlighet att kunna försörja sig i det nya landet. Något som UNHCR konstaterar i flera rapporter ”passiviserar och placerar människor i beroendeställning”.

Universitetet i brittiska Oxford har gjort en specialstudie av Ugandas flyktingpolitik. Forskarna vid Oxford ville undersöka om det är realistiskt och politiskt möjligt att uppmuntra flyktingar att bli mer självförsörjande, om en grundläggande ekonomisk frihet kan vara bra för värdlandets samhällsekonomi.

För två år sedan intervjuade Oxfordforskarna 1 600 flyktingar i bosättningarna Nakivale och Kyangwali i sydvästra Uganda, och i huvudstaden Kampala. De flesta i bosättningarna odlade och sålde grönsaker på den lokala marknaden. Andra arbetade för ugandiska bönder i närområdet.

Några flyktingar hade lyckats så bra med sina lantbruk att de kunde sälja stora mängder majs och grönsaker till ugandiska marknader över hela landet. Tack vare välfungerande nätverk mellan flyktingar och ugandier kunde en del ägna sig åt försäljning av kläder och smycken via butiker i städerna söderut, och även importera tyger och smycken från andra länder.

AV DE FLYKTINGAR som Oxfordforskarna intervjuade var 60 procent egenföretagare, 39 procent anställda och bara 1 procent arbetslösa. Av flyktingarna i Kampala var 78 procent självförsörjande och tog inte emot något stöd alls från UNHCR.

I rapporten Refugee Economies, Rethinking Popular Assumptions konstaterar Oxfordforskaren Alexander Betts att även om Ugandas flyktingpolitik inte är helt perfekt så visar den vilka positiva effekter fri ekonomisk rörlighet för flyktingar kan ge.

– Aktiva yrkesmänniskor som får utveckla sina talanger är också lättare att repatriera till hemlandet när oroligheterna upphört, än de som tillbringat flera år med att passivt ta emot matransoner i ett flyktingläger, säger Alexander Betts i en intervju med nyhetsbyrån Irin News.

Micaela Manela är fältarbetare för UNHCR i Adjumani. Hon är imponerad över den handlingskraft som finns hos de sydsudaneser som kommer dit. Trots att de flytt från fruktansvärda förhållanden i hemlandet har många snabbt återupptagit sina yrken i bosättningen, eller lagat efter läge och skaffat nya sätt att försörja sig.

– När jag tänker på hur det gnälls över båtflyktingarna i mitt eget hemland Italien och faktiskt i hela Europa så blir jag nästan förbannad. I det här landet har de på kort tid tagit emot omkring 150 000 flyktingar från Sydsudan, och flyktingarna har lika snabbt visat vilken inneboende kraft överlevare har, säger hon.

I Sverige tog det under 2014 4,5 månader i snitt för en asylsökande att få besked om uppehållstillstånd. Under väntetiden går det inte att studera svenska eller söka arbete.

”Det är min plikt att se till att de får en bra utbildning, hur ska de annars klara sig i livet?” säger John Kuot Dao.

John Kuot Dao har under sitt 33-åriga liv varit på flykt tre gånger. Första gången som litet barn då han flydde till Etiopien med sina föräldrar i slutet på 1980-talet, andra gången 1994 då han hamnade i flyktinglägret Kakuma i Kenya. Där var han kvar i 12 år.

– Det var där jag insåg hur viktigt det är med utbildning. Jag var en av de flitigaste eleverna i UNHCR:s skolor, säger John Kuot Dao med ett småleende.

Hemma i Sydsudan utbildade han sig till lärare och brann för att ge den unga statens barn en grundutbildning utöver det vanliga. Men när stridigheterna bröt ut igen, bara två år efter att landet brutit sig loss från Sudan, 2013 tvingades han fly en tredje gång.

– Jag har sett hur hemskt kriget är, och jag har förlorat mina föräldrar. Men jag har också lärt mig mycket på vägen, och jag kan anpassa mig till nya förhållanden, säger John Kuot Dao.

Han pekar på barnen som trängs i klassrummet framför den svarta tavlan.

– Det är min plikt att se till att de får en bra utbildning. Hur ska de annars klara sig i livet?

Han har använt sina egna pengar för att starta upp skolan St Lukes Primary School i Nyumanzi. Han är själv huvudlärare. I bosättningen finns 13 200 barn i skolåldern, men bara 60 procent av dem går i skolan varje vardag.

BISTÅNDS­ORGANISATIONERNAS skolor räcker inte till och undervisningen är inte tillräckligt bra, menar John Kuot Dao. Sedan St Lukes byggts kommer fler barn till skolan, men det finns fortfarande stora problem att brottas med.

– Vi har 1 300 elever, men bara 15 lärare. Klasserna är alldeles för stora. De flesta lärarna är frivilliga och har egentligen inte lärarkompetens. Det är ont om böcker. Vi kan inte se till att eleverna får vatten och mat i skolan, och en del försvinner hem vid lunchen, säger han och suckar djupt.

Bristen på toaletter och vatten gör att en del flickor inte kommer till skolan när de har mens. Nu har UNHCR och FN:s barnfond Unicef bidragit med några skolbyggnader eftersom John Kuot Daos projekt varit så ambitiöst. Man ska även bygga ett par toaletter.

– Men det är svårt när vi ska fördela eleverna mellan byggnaderna. De som är kvar här i de gamla husen tycker att de blivit ett b-lag, säger John Kuot Dao.

Han nickar mot lerhusen där en del av eleverna sitter i skolbänkar, som fått ställas en liten bit utanför hålen i ytterväggen eftersom det är så trångt i skolsalen. Barnen får luta sig inåt för att se något av svarta tavlan som läraren skriver på med kritan. Det ser onekligen dystert ut, i jämförelse med biståndsorganisationernas toppmoderna hus i orange puts som har både hela väggar och fönster.

– Här finns det en stor frihet, även om vi inte har så mycket pengar så kan vi arbeta med vad vi vill. Det är så mycket bättre än i Kenya, där fick man inte lämna flyktinglägret överhuvudtaget, svarar John Kuot Dao på frågan om hur livet i Nyumanzi skiljer sig mot flyktinglägret Kakuma, i Kenya.

Fotbollspojkarna

Skymningen närmar sig och röklukten från kol och trä som värmer upp grytor med bönor sprider sig i luften. Plötsligt bryts tystnaden av ett tjut. Det är oförställd glädje när en av de barfota pojkarna lyckats dribbla in den sladdriga bollen i mål.

Fotbollsplanen är stor men full av envisa bleka grästuvor som tränger upp ur den röda jorden. Ett par rangliga pinnar med ett snöre upptill utgör fotbollsmål på bägge sidor. Pojkarna dribblar och tacklar, de flesta barfota men några med badtofflor på fötterna. Tonåringen som är domare i matchen har en pinne med en vit flagga på istället för visselpipa. Matchen är riktigt spännande att titta på.

– Jag vill bli en sån stor fotbollsspelare som han är, säger 15-årige Michel när vi berättar att vi kommer från Zlatan Ibrahimovics hemland Sverige.

Fotbollspojkarna

Skymningen närmar sig och röklukten från kol och trä som värmer upp grytor med bönor sprider sig i luften. Plötsligt bryts tystnaden av ett tjut. Det är oförställd glädje när en av de barfota pojkarna lyckats dribbla in den sladdriga bollen i mål.

Fotbollsplanen är stor men full av envisa bleka grästuvor som tränger upp ur den röda jorden. Ett par rangliga pinnar med ett snöre upptill utgör fotbollsmål på bägge sidor. Pojkarna dribblar och tacklar, de flesta barfota men några med badtofflor på fötterna. Tonåringen som är domare i matchen har en pinne med en vit flagga på istället för visselpipa. Matchen är riktigt spännande att titta på.

– Jag vill bli en sån stor fotbollsspelare som han är, säger 15-årige Michel när vi berättar att vi kommer från Zlatan Ibrahimovics hemland Sverige.

Patrick är chaufför och kör bilar åt olika enskilda organisationer i Adjumani-trakten. Han säger att det är självklart för ugandier att ta emot flyktingar.

– Vi vet hur det är att lida, att vara i krig och utsättas för terror. Först hade vi Idi Amin, sedan Herrens Motståndsarmé som i 20 år terroriserade oss. Vi har själva varit på flykt, säger han.

Men Patrick är också medveten om att det finns en spänning mellan stamfolken i norra Uganda och dinkafolket från Sydsudan. Det är huvudsakligen dinka som nu flyr från landet i norr och det har uppstått skärmytslingar med den ugandiska lokalbefolkningen i Adjumani.

– När ugandierna flydde Herrens Motståndsarmé och hamnade i Sydsudan var dinkafolket inte vänliga mot oss. Men vi får väl visa dem hur det ska gå till när man tar emot flyktingar på ett bra sätt, säger Patrick med ett snett leende.

ENLIGT UNHCR:s lokale kontorschef G W Beshah gäller den generösa flyktingpolitiken alla led i kedjan, både lokalt och regionalt. Det råder, enligt honom ”näst intill noll främlingsfientlighet” i Uganda. Men det är en sanning med modifikation. Visst är ugandier i gemen oerhört gästvänliga och generösa mot främlingar, men den gamla spänningen mellan maadifolket i Uganda och dinka i Sydsudan är inte helt glömd.

Det har varit bråk kring några nedfällda träd och en del andra sammanstötningar vid gränsen mellan bosättningen i Nyumanzi och privat ugandisk mark. Det medger regeringens lokale flyktingchef Titus Jogo.

– När flyktingströmmarna började igen i december 2013 fanns det en negativ attityd mot dinkafolket. Vi kände oss tvungna att ta itu med det eftersom flyktingarna måste skyddas. Vi har förhandlat och utsett medlare när det hänt något, och i dag är det lugnt, säger han.

Till stor del handlar lugnet om att antalet arbetstillfällen och affärsmöjligheter bland den ugandiska lokalbefolkningen har ökat i takt med att fler flyktingar kommit till området.

– 80 procent av de som jobbar med flyktingarna kommer härifrån. Det byggs nya vägar och fler hotell behövs för de enskilda organisationer och andra besökare som kommer hit. Marknaderna har fått ett uppsving och det pågår handel mellan flyktingarna och lokalbefolkningen, säger Titus Jogo, som är säker på att flyktingar är bra för den lokala ekonomin.

På frågan om det finns mark som räcker till alla svarar han att det inte är något problem.

– Det handlar bara om hur man fördelar den. Det kanske blir lite mindre bitar land den enskilde flyktingen får framöver men det räcker till.

ENLIGT UNHCR kommer det framöver bli en utmaning för Uganda att leva upp till sitt löfte att ge alla flyktingar mark. Flyktingströmmarna avtar inte. Situationen i grannländerna är fortsatt orolig.

Antalet flyktingar från Sydsudan beräknas fördubblas bara under 2015. Det kommer fler somaliska flyktingar än tidigare. Efter att i åratal levt som flyktingar i Kenya flyr de nu därifrån på grund av förföljesle i spåren av al-Shabaabs attacker i landet. På grund av oroligheterna i Burundi söker sig också allt fler burundier till Uganda.

Det totala antalet flyktingar i Uganda väntas under året öka kraftigt, enligt UNHCR. Då gäller det att landet kan leva upp till sin egen lagstiftning om skydd av flyktingarnas rättigheter.

Någon motsvarighet till den på senare år hetsiga debatten i Europa om hur man ska klara av flyktingströmmarna finns inte i Uganda. Troligen beror det på att landsbygds­befolkningen i landets norra och västra delar gynnas ekonomiskt av bosättningarna. Fler får jobb och infrastrukturen förbättras.

Ugandierna är också av tradition vänliga och generösa mot främlingar. Många vet själva hur det är att vara på flykt. favicon-16x16

Fakta

Idi Amin Dada var Ugandas president och diktator under åren 1971–1979.

Herrens motståndsarmé (Lord’s Resistance Army, LRA), ledd av Joseph Kony, är den gerillagrupp som orsakat ojämförligt störst lidande för civilbefolkningen i Uganda de senaste decennierna. 1987–2006 utkämpade LRA ett gerillakrig från baser i norra Uganda och södra Sudan, och de begick våldsamma övergrepp mot civila. De kidnappade minst 25 000 barn för att de skulle bli barnsoldater och ”soldathustrur”. I dag är LRA i praktiken besegrade.

Källor: Wikipedia och Landguiden

Danserskorna

Tidigt på söndagsmorgonen är det fortfarande ganska svalt, men solen håller på att värma upp den stora lerbyggnaden med plåttaket. Ett enkelt träkors markerar att det här är den anglikanska kyrkan i Nyumanzi. Utanför sjunger och dansar 20 småflickor entusiastiskt. De är prydligt klädda i vita blusar och svarta kjolar och har kritvita scarfar om huvudena.

En pojke i en gul fotbollströja ackompanjerar på trumma. När den äldre kvinnliga pastorn kommer ut sträcker alla på sig lite extra, och ett större allvar sprider sig över deras ansikten. Snart är det gudstjänst.

– Vad annat kan de göra än att be till Gud att kriget tar slut? De två stammarna som slåss i Sydsudan kanske inte ens längre kommer ihåg varför de slåss. Jag hoppas verkligen att kriget aldrig kommer tillbaka till Uganda, säger chauffören Patrick när han betraktar kvinnorna och männen som sakta går in i kyrkan.

Danserskorna

Tidigt på söndagsmorgonen är det fortfarande ganska svalt, men solen håller på att värma upp den stora lerbyggnaden med plåttaket. Ett enkelt träkors markerar att det här är den anglikanska kyrkan i Nyumanzi. Utanför sjunger och dansar 20 småflickor entusiastiskt. De är prydligt klädda i vita blusar och svarta kjolar och har kritvita scarfar om huvudena.

En pojke i en gul fotbollströja ackompanjerar på trumma. När den äldre kvinnliga pastorn kommer ut sträcker alla på sig lite extra, och ett större allvar sprider sig över deras ansikten. Snart är det gudstjänst.

– Vad annat kan de göra än att be till Gud att kriget tar slut? De två stammarna som slåss i Sydsudan kanske inte ens längre kommer ihåg varför de slåss. Jag hoppas verkligen att kriget aldrig kommer tillbaka till Uganda, säger chauffören Patrick när han betraktar kvinnorna och männen som sakta går in i kyrkan.

Berätta vidare?