När Gaza kollapsar

För åtta år sedan förutspådde FN att Gaza skulle kollapsa år 2020. Våldsamma gränsdemonstrationer, militära attacker, utbredd fattigdom och indraget bistånd till trots strävar Gazaborna vidare . 

OmVärlden återvänder till Gaza i jakt på kollapsen.

I skydd av den svarta röken från brinnande bildäck tågade tusentals Gazabor den 30 mars 2018 mot den israeliska gränsen. De kastade stenar och molotovcocktails på de israeliska soldaterna.

Israeliska prickskyttar svarade med att skjuta skarpt. Deras order var att sikta mot demonstranternas ben, från knäna och neråt.

Gazaborna är trötta på den israeliska gränsblockaden. Prickskyttarnas kulor har inte avskräckt dem. Istället har Gazas invånare under parollen The great march of return, och uppmuntrade av Hamasregimen, återvänt till gränsen varje fredag i två år.

Sammanlagt har 215 personer dödats och nära 8 000 skadats i protesterna, enligt FN:s kontor för humanitära insatser (OCHA). En av de skadade är Ahmed Hammouda.

Elektrikern Ahmed Hammouda är en av många unga män som skjutis i knän eller underben av israeliska soldater. Många av dem tvingas sedan till traumakliniken i Gaza City för en utdragen och resurskrävande återhämtning.

Han stödjer sig mot två räcken i ett behandlingsrum på Läkare utan gränsers traumaklinik i Gaza City. Han grimaserar och stönar av smärta när sjukgymnasten Mohammed Abu Hashem hjälper honom att böja och sträcka på hans vänstra ben.

Det var en fredag, i augusti 2018, som Ahmed Hammouda skadade benet. Han deltog i gränsdemonstrationerna när han plötsligt träffades av en kula i benet. Sedan dess har han opererats åtta gånger. Tre gånger i veckan kommer han in till kliniken för sjukgymnastik.

– Jag borde träna mer hemma, men det är svårt för jag har så ont. Jag måste ta starka smärtstillande tabletter hela tiden, och jag är rädd att det här aldrig kommer att bli bra, säger han dystert.

Till vardags är Ahmed Hammouda elektriker. Han är gift och har två barn, och bär på en oro för hur han ska klara sitt arbete i framtiden.

%

 

av de 8 000 som skadats vid gräns­demonstrationerna är skjuta i benen.

%

 

av de skjutna är män mellan 15 och 25 år.

Källa: Läkare utan gränser

Skottskadorna, framförallt i benen, är ofta komplicerade och kräver stora och långvariga vårdinsatser. Gazas utarmade och underdimensionerade sjukvårdsapparat har svårt att klara av det.

Sedan demonstrationerna började har Läkare utan gränser trefaldigat sin insats för traumabehandling i Gaza. Organisationen har tagit sig an fler än hälften av de skottskadade patienterna.

– Från slutet av mars 2018 till slutet av november 2019 har vi tagit emot fler än 4 830 personer på våra två traumakliniker i Gaza. Vi har utfört 4 080 kirurgiska ingrepp på 1 825 patienter, säger Läkare utan gränsers talesperson Candida Lobes i Gaza City.

Kliniken tar emot omkring 70 patienter varje dag. Flera av dem är skottskadade. De kommer för uppföljande vård, som omlagda förband, behandling av infekterade sår, rehabiliterande sjukgymnastik och psykosocialt stöd. Här finns också en brännskadeavdelning som under förra året tog emot 5 531 patienter.

– Antalet nya skottskador har minskat sedan demonstrationerna tunnades ut till en gång i månaden, men vi tar fortfarande hand om fler än 840 patienter. Många av dem behöver vård under lång tid, eftersom deras komplicerade skador ofta kräver upprepade operationer.

”Nu kommer jag hit tre gånger i veckan för att få skadan omskött, och sedan hoppas jag få fortsatt behandling i Jordanien”, säger Muataz Arafat.

I ett behandlingsrum rör sig taxiföraren Muataz Arafat, 27 år, med kryckor. Han blev skjuten i benet den 14 maj 2018, under protesterna mot USA:s ambassadflytt till Jerusalem. Den dagen dödades 60 personer och omkring 500 skadades.

Kulan som träffade Muataz Arafat krossade 14 centimeter av hans underben. Han fördes i ambulans till sjukhus, men blev liggande en dag i väntan på operation. Såret blev infekterat och han fick ligga kvar i tre veckor på sjukhuset.

I två år har han fått gå igenom en rad operationer för att stegvis bygga upp det förstörda benet. Fler ingrepp återstår innan benet är återställt till sin fulla längd.

– Nu kommer jag hit tre gånger i veckan för att få skadan omskött, och sedan hoppas jag få fortsatt behandling i Jordanien. Jag vet inte hur länge jag får vänta på den möjligheten, säger han.

Väntlistan till Läkare utan gränsers klinikcentrum i Amman, i Jordanien är lång. Framför allt beror det på att Israel sällan ger utresetillstånd för patienter från Gaza. Förra året lyckades Läkare utan gränser bara skicka dit 37 patienter. Mångdubbelt fler skulle behöva den möjligheten.

– Den uppföljande vård vi ger finns ingen annanstans i Gaza, så därför fortsätter vi så länge patienterna önskar det. Risken är stor att många av fallen ändå kommer att sluta med amputation, men vi vill inte tvinga någon till det för då kanske de slutar komma hit. Amputation är en mycket känslig sak här i Gaza. En man utan ben har svårt att bli gift och få jobb. Han riskerar att bli beroende av sin familj för resten av livet, säger Candida Lobes.

Hundratals unga män har förlorat ett ben i den blodiga gränskonflikten. Hur många fler som skulle ha skadats vid den planerade demonstrationen på årsdagen den 30 mars, eller fredagarna därefter vet ingen. Coronapandemin har satt stopp för alla demonstrationer under våren och början av sommaren.

I mitten av juni fanns 72 registrerade fall av det nya coronaviruset i Gaza, enligt OCHA.

42 knän på en dag

Israeliska soldater har själva berättat om sitt uppdrag vid gränsdemonstrationerna. I den israeliska tidningen Haaretz berättar sex soldater att de haft i uppdrag att skjuta mot knät och neråt. En av dem säger att han sköt 42 knän på en dag. Det var den 14 maj 2018, samma dag som Muataz Arafat skadades.

Läs mer här

En muralmålning i Gaza City hyllar frivilligarbete för att hjälpa behövande. 

Gaza in 2020. A liveable place? Det var titeln på en rapport som gavs ut av FN i augusti 2012. Sedan dess har Gazaboarna upplevt två krig och de senaste två åren omfattande demonstrationer vid gränsen mot Israel som lett till att ännu fler människor dödats och skadats.

– Frågan är inte om Gaza är obeboeligt 2020. För många människor här har livsvillkoren varit omöjliga i flera år. Halva befolkningen saknar arbete och över en miljon är beroende av livsmedelsbistånd. Frågan är istället: varför har inte Gaza kollapsat helt? säger Matthias Schmale, chef för FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA, i Gaza.

Enligt FN-chefen är det fyra saker som hindrar Gaza från att kollapsa: den starka solidariteten mellan palestinierna, pengar som skickas hem av de palestinier som arbetar utomlands, Hamas auktoritära styre och de insatser som alla humanitära organisationer utför i området.

Hur länge de biståndsfinansierade insatserna står sig är oklart. UNRWA står självt inför en akut finansiell kris, som började med att USA abrupt avbröt sitt stöd i början av 2018. På ett bräde försvann motsvarande 3,3 miljarder kronor, så gott som en tredjedel av UNRWA:s totala budget på cirka 11 miljarder kronor per år.

Genom en intensiv kampanj lyckades UNRWA övertyga ett 40-tal länder, bland annat Sverige, att öka sitt stöd till sammanlagt 4,2 miljarder kronor år 2018. Året därpå minskade stödet och landade totalt på motsvarande 9,5 miljarder kronor. Det var UNRWA:s tunnaste budget på nio år.

– Det här året ser betydligt sämre ut. Vi behöver minst 50 miljoner dollar till för att klara verksamheten till slutet av juni, och ytterligare 300 miljoner dollar för att klara resten av 2020. Vi har framfört dessa krav vid ett möte med UNRWA:s rådgivande kommitté, och särskilt betonat att vår hälsovårdsverksamhet spelar en nyckelroll i bekämpningen av en hotande coronakris, säger Matthias Schmale.

Den pressade ekonomiska situationen har redan satt sina spår i UNRWA:s verksamhet. I organisationens 274 skolor har antalet elever ökat till 42 per klass. I de 22 hälsoklinikerna tar varje läkare emot omkring 100 patienter per dag.

Personalen är hårt ansträngd, men det finns inte pengar att anställa fler. Snarare är risken stor att fler kommer att behöva sägas upp.

– Det mest kritiska är livsmedelsbiståndet. Det är det som håller mig vaken om nätterna. Vi diskuterar om vi ska skära ner det, men inser att det skulle kunna framkalla en akut kris, kanske upplopp. Det skulle möjligen kunna fungera som en väckarklocka för omvärlden, eftersom oroligheter här även kan påverka grannländerna, säger Matthias Schmale.

Hans palestinska kollegor säger ofta att det krävs ett krig för att omvärlden ska reagera. Det har också gått sex år sedan det senaste kriget och stödet har stadigt krympt.

– Vi åberopar inte humanitära skäl. Det är ju inte så att folk ligger och dör på gatorna här, som i Jemen och Syrien. Vårt argument är istället att stödet behövs för att upprätthålla stabiliteten och förebygga ett totalt sammanbrott. Men det är svårt att vinna omvärldens gehör med det resonemanget.

UNRWA är utsatt för hårda politiska attacker, framför allt från USA och Israel. Kraven på att lägga ner UNRWA har ökat de senaste åren.

Organisationens skolor anklagas för att utbilda barn till terrorister. Palestiniernas flyktingstatus ifrågasätts: varför ska personer vars förfäder definierades som flyktingar för mer än 70 år sedan fortfarande betraktas som flyktingar?

– Det handlar om att värna palestiniernas rätt till en rättvis lösning efter över 70 år av konflikt. Den dag en palestinsk stat bildas kommer deras flyktingstatus att omvandlas till ett medborgarskap och ett palestinskt pass. Det är UNRWA:s uppgift att värna om den rättigheten, säger Matthias Schmale.

UNRWA:s mandat löper tre år i taget. Förra året röstade 170 av FN:s medlemsstater för ett förlängt mandat. Matthias Schmale pekar på en viktig sak som ofta hamnar i skuggan av alla problem.

– Under de två och ett halvt år jag jobbat i Gaza har jag blivit mycket fascinerad av människorna här. De besitter en enorm överlevnadskraft och kreativitet. Jag har sett Hamletföreställningar på arabiska här, och folk ordnar bröllop bara dagar efter den senaste bombattacken.

stiliserad karta gazaremsan

Antal invånare: 2 miljoner
Yta: 365 kvadratkilometer

 

1948

Gaza ockuperas av Egypten efter det arabisk-israeliska kriget.

1967

Gaza ockuperas av Israel efter sexdagarskriget.

1970–2000

Under 30 år skapar Israel ett 20-tal bosättningar med cirka 10 000 israeliska invånare i Gaza.

1976

Den 30 mars beslagtar Israel stora arealer palestinsk jordbruksmark, vilket leder till våldsamma konfrontationer. Dagen kommer av palestinierna att kallas Landdagen.

2005

Israel utrymmer sina bosättningar i Gaza, drar tillbaka sina trupper, men kontrollerar gränsen.

2007

Hamas tar över kontrollen över Gaza och Israel och Egypten stänger gränsen.

2008

Israels militära operation Gjutet bly leder till att fler än 1 400 människor dödas.

2012

Israels militära operation Pelare av rök leder till att 158 personer dödas.

2014

Israels militära operation Skyddande gräns leder till att fler än 2 200 människor dödas, 425 000 palestinier tvingas lämna sina hem och 373 000 barn bli svårt traumatiserade.

2018

Gränsdemonstrationerna The great march of return inleds den 30 mars. Gazabornar kräver slut på gränskontroller, blockad och att Israel ger tillbaka den mark som ockuperades 1948.

 

Källor: FN, OCHA och B´Tselem

Ett dockhem

Rihan Fathi är dagens huvudperson. Hon ska strax upp på scen för att spela Nora i Ibsens ”Ett dockhem”, på al Aqsa-universitetet.

Förr var hon lärare på en UNRWA-skola, men sedan tre år är hon skådespelerska på heltid.

– Det var på en av UNRWA:s genuskurser som en väninna föreslog att jag skulle bli skådis. Jag hade aldrig tänkt den tanken förut, men följde hennes råd, och det har jag inte ångrat. Jag älskar det här jobbet, och tänker inte gå tillbaka till läraryrket.

Medan studenterna fyller salongen till sista plats berättar teaterläraren och regissören Salah Tafish att 90 studenter får teaterutbildning här med stöd av FN.

– Vi har hittills satt upp ett 20-tal pjäser som spelas på olika universitet. Studenterna får 10 veckors utbildning, sedan spelar de sina pjäser. Därefter väljs de bästa skådespelarna ut till en grupp som turnerar på skolor och kulturklubbar.


Nya regler från EU gör att organisationer som tar emot bistånd från EU måste lova att inte förmedla pengar till terrororganisationer. Det gäller bistånd från alla medlemsländer, även Sverige. Partnerorganisationerna får inte heller samverka med terrororganisationernas medlemmar.

En aktör som vägrar att gå med på dessa krav är Palestinian Performing Arts Network (PPAN) där även musikskolan Edward Said ingår. Skolan startades 2008 med stöd av Anna Lindh-stiftelsen. Det är idag en av Gazas viktigaste kulturinstitutioner med 190 elever.

– Vi kan inte gå med på ett sådant krav, det är helt orimligt. Den verksamhet vi bedriver är helt fristående från alla politiska grupper. Att göra motstånd mot ockupationen genom musik och kultur är inte terrorverksamhet, det handlar om vår yttrandefrihet, säger Manal Awad, direktör för Edward Said Music School.

kronor fick Palestina i bistånd av Sverige 2019

De senaste fyra åren har Sverige stött Palestinian Performing Arts Network med 44,4 miljoner kronor, vilket gör Sverige till en av organisationens viktigaste givare. Med EU:s nya regler är det tveksamt om det svenska stödet kan fortsätta.

– De senaste åren har det blivit allt svårare att få finansiellt stöd utifrån, så Sverige har fått en allt viktigare roll för vår fortlevnad. Jag kan bara hoppas att det samarbetet kan fortsätta, för vår verksamhet betyder så mycket för Gazas musikintresserade ungdomar, säger Manal Awad.

Organisationen vädjar till den svenska regeringen att inte tillämpa reglerna, utan att fortsätta ge stöd enligt de överenskommelser som gällt hittills. Organisationen fastslår i en skrivelse att det palestinska folkets rätt till legitimt motstånd mot ockupation, utländsk dominans och diskriminerande politik måste respekteras i enlighet med internationell rätt och en rad FN-resolutioner.

Trauman

De senaste tolv åren har Gazas invånare upplevt tre krig, veckor av oavbrutna attacker och bombanfall.
– Traumatiserade personer behöver perioder av lugn och säkerhet för att kunna bearbeta sina upplevelser och gå vidare med sina liv. Men någon säkerhet finns inte i Gaza, nya bombattacker som inträffar hela tiden, säger Yasser AbuJamei, direktör för Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP).
Enligt en rapport som GCMHP gjorde 2016 upplevde tre av fyra barn i Gaza stress vid ljudet av explosioner. Var tredje förälder sa också att deras barn hade bevittnat mycket skrämmande scener.
– Efter kriget 2014, då 60 000 bomber föll över Gaza, fann vi att 97 procent av befolkningen hade utsatts för traumatiska upplevelser, säger Yasser AbuJamei.
Han frågar sig om han och hans kollegor verkligen behandlar patienterna eller bara förbereder dem inför nästa trauma.
– Vi ser barn som är sängvätare, lågpresterande i skolan med stora koncentrationssvårigheter. Efter två-tre månaders behandling börjar de må bättre, men när de hör nya bombexplosioner kommer problemen tillbaka.

Familjen Fathi Ebeids bondgård jämnades den 11 januari 2009 med marken av israeliska stridsvagnar och bulldozers. De rullade in över gränsen mot Gaza City och stannade vid bondgården.

Via högtalare beordrades hela familjen, på närmare 40 personer, att gå ut ur sina hus. Sen raserades både bostadshus och ladugården inför deras ögon. Alla djur sköts ihjäl.

Sköts gjorde också de båda gamla föräldrarna som in i det sista vägrade lämna sitt hus.

Tre veckor efter den israeliska offensiven Operation Gjutet Bly återstod bara hälften av ladugården och betongrester av bostadshusen. Kring ladugården kunde tidningen OmVärldens utsända då se uppsvällda döda kokroppar runt ikring ladugården.

Under det nedfallna taket skymtade ett par groteska kamelkadaver. Blodfläckar i gruset framför gården visade var de gamla föräldrarna skjutits ihjäl.

Den äldste sonen, Mohammed Ebeid gick planlöst omkring i betongbråten och plockade upp en smutsig filt, några skolböcker och en liten kjol. Han befann sig fortfarande i chocktillstånd.

– Vi har ingenting kvar utom kläderna vi går i. Barnen ska börja skolan imorgon, men de har varken några kläder, skolväskor eller böcker, berättade han med förtvivlan i rösten.

För elva år sedan hade barnen på familjen Ebeids bondgård inget, efter en israelisk attack. Idag tycks framtiden ljusare, men fortfarande lika osäker.

Elva år senare är gården återuppbyggd och i ladugården står några mjölkkor och 150 kalvar som ska säljas till slakt. Mohammed Ebeid har gått bort i cancer, men hans bror Bilal bjuder på te.

– Det är svårt att försörja sig på köttproduktion numera. För de flesta har inte längre råd att äta kött. Efterfrågan minskar hela tiden, trots att priset bara sjunker. Nu säljer vi bara två-tre kalvar i veckan. För fem år sedan kunde vi sälja två-tre om dagen, säger han.

Mjölken från de fem korna går till osttillverkning, men det ger bara ett marginellt tillskott. Medan inkomsterna från köttproduktionen sjunker ligger utgifterna kvar på en hög nivå: ett ton foder, som importeras från Israel, kostar 3-4000 kronor. Plus importavgifter och skatteavgifter till såväl Israel som den Palestinska myndigheten och Hamas.

– Dessutom händer det ideligen att gränsen stängs för import, ingen vet på förhand när det ska ske och hur länge det ska pågå. Den osäkerheten gör det omöjligt att planera verksamheten, det är väldigt stressande, säger Bilal Ebeid.

Han berättar att två tredjedelar av lantbruken i Gaza har gått omkull och många bönder har hamnat i fängelse på grund av obetalda skulder.

95 procent av allt vatten i Gaza är odrickbart, förorenat av havsvatten och läckande avlopp. Varje dag rinner 90 000 kubikmeter orenat avloppsvatten ut i havet, enligt FN. 

Tretton år av gränsblockad har satt stopp för all export. I det bistra ekonomiska läget är det också få som har råd att köpa mer än det allra nödvändigaste.

Priset på jordgubbar på marknaden i Gaza City är ca 12 kronor kilot, men ingen köper något. Folk har inte råd, säger en frustrerad jordgubbshandlare.

Jalal Sleem är arbetslös byggjobbare, från Zeitoun, i södra Gaza City. Han har elva barn och tvingas vända på slantarna för att få pengarna att räcka till.

På cykelstyret hänger ändå en stor kasse grönsaker. För motsvarande 30 kronor har han fått med sig tomater, auberginer och potatis.

– Från 1988 till 2003 jobbade jag på byggen i Israel. Då levde vi ett helt annat liv, jag kunde bygga för framtiden och hade inga problem att försörja min växande familj.

Fram till för 20 år sedan arbetade tiotusentals män från Gaza i Israel. Sedan kom den andra intifadan och gränsen stängdes. Tusentals familjer förlorade sin försörjning.

Jalal Sleem lyckades behålla ett tillstånd för att jobba i Israel några år, men sedan 2003 har gränsen varit stängd även för honom.

– Nu får jag bara ströjobb, två till tre dagar då och då. Sammanlagt har jag kanske jobbat ett år under de senaste 17 åren. Det räcker inte för oss att leva på, vi får svälta, och förlita oss på Gud. Jag är frisk och vill arbeta och bidra till samhället, men det finns inga jobb, säger han.

 

%

av Gazas befolkning är under 18 år

%

av Gazas befolkning är arbetslös

Källa: WHO (2018)

”Vi äter mindre och sämre nu, kyckling högst en gång i veckan. Vi har inte råd med mer”, säger Wisam al Azali.

I ett grönsaksstånd står Wisam al Azali och plockar tomater och potatis. Kilopriset motsvarar knappt tre kronor.

Han är 41 år gammal och arbetslös skräddare med fem barn. Han väljer noggrant bland tomaterna. Tidigare hade han en egen skräddarverkstad med flera anställda, men han tvingades stänga efter ett par år på grund av sjunkande inkomster och problem med import av material.

För att försörja sig tar han ett par dagar i veckan ströjobb på andra skräddarverkstäder.

– Vi äter mindre och sämre nu, kyckling högst en gång i veckan. Vi har inte råd med mer. Det påverkar barnens hälsa. De är fortfarande för unga för att arbeta, så de går i skolan. Och det finns ju inte heller några jobb att få, säger han.

Fisk, som tidigare var stapelföda i Gaza, är svårt att hitta på marknaden. Det har blivit en lyxvara eftersom den smala vattenremsa där Israel tillåter fiske är helt utfiskad. Ett kilo sardiner kostar ungefär 40 kronor kilot.

Detsamma gäller importerade kläder. Skatterna till den Palestinska myndigheten, Israel och Hamas har slagit hårt mot försäljningen. De kläder som säljs kommer ofta från Israel eller så är de begagnade, eftersom de är skattebefriade.

%

av Gazas befolkning lever i fattigdom

Källa: WHO (2018)

Rafah Crossing

Gränsövergången i Rafah är Gazas enda öppning mot omvärlden. Efter Hamas maktövertagande 2007 blockerar både Israel och Egypten gränserna. Egypten tar bara emot patienter med remiss till egyptiska sjukhus samt studenter och personer med visum för studier eller arbete utomlands. År 2017 öppnade Egypten gränsen på nytt. Tusentals Gazabor tog chansen att resa ut. Bara under 2018 lämnade ca 35 000 personer, enligt den israeliska tidningen Haaretz.

Inne i vänthallen sitter Faten Abu Shalou, en 35-årig kvinna. Hon är på väg till Kairo, i Egypten, för en knäoperation, som inte kan göras i Gaza. Hon reser med sin mor medan hennes fem barn är kvar hemma.

– Jag hade tid för operation i maj förra året, men har nu fått vänta sju månader på tillstånd att åka. Detta är tredje gången jag åker till Kairo för operation. Den första lyckades inte så bra. Jag vet inte hur länge jag blir kvar i Kairo nu. Förra gången tog det fem månader innan jag kunde resa hem igen.


Vid gränsövergången i Rafah, mellan Gaza och Egypten, håller solen just på att gå upp. Utanför vänthallen på den palestinska sidan vimlar det av hundratals människor med jättelika resväskor.

Det råder en blandning av förväntan och oro. Stämningen är stressad och irriterad. Vid infarten till parkeringen stoppas en bilist av en polis och ett högljutt gräl utbryter.

Bilisten har inte tillstånd att passera grinden, säger polisen. Mannen försöker ändå tränga sin bil förbi gränsbommen. Polisen beordrar ut föraren från bilen, börjar puckla på honom genom den öppna sidorutan, medan människor runt omkring rusar till och försöker hejda slagsmålet och lugna ner situationen.

Inne i vänthallen sitter ett 50-tal människor och väntar på deras tur att kallas fram till passkontrollen. Det är sjuka, skadade, studenter och några som är på väg på jobb utomlands.

För att få utresetillstånd för utlandsjobb krävs en formell inbjudan, men även om man har det så är risken stor att man stoppas av de egyptiska myndigheterna. Många Gazabor får vänta i månader på utresetillstånd från den palestinska sidan och därefter på inresetillstånd från Egypten.

De eftertraktade in- och utresetillstånden kostar mycket pengar. Både Hamas och de egyptiska myndigheterna tar betalt för att ge resetillstånd.

”I Gaza finns ingen framtid, vare sig för oss eller för de barn vi tänker skaffa”, säger Fadi Zidane.

Vårt samhälle har kastats 60 år tillbaka i tiden, och allt framtidshopp har försvunnit. Den unga generationen har ingen chans att få jobb trots att många har bra utbildning. Gaza har fem stora universitet och flera högskolor som spottar ut nya studenter till en helt död arbetsmarknad, säger Issam Younis, direktör för människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza. 

Han säger att de Gazabor som lyckas lämna Gaza ofta försöker ta sig över Medelhavet, lockade av illusionen om ett bättre liv i Europa eller någon annanstans.  

Den 27-årige elektronikingenjören Fadi Zidane drömmer om England. Han talar utmärkt engelska och är på väg till Egypten för vidare resa till Rumänien. Hans hustru är halvrumänska, med en palestinsk far. Hon lämnade Gaza för tre månader sedan.

– Först ska jag åka till Rumänien, den resan tar kanske fem dagar. Sedan ska vi resa vidare till England och starta ett nytt liv där. I Gaza finns ingen framtid, vare sig för oss eller för de barn vi tänker skaffa, säger han.

Fadi Zidane har väntat i tre dagar på sitt utresetillstånd, som han betalat motsvarande 5 000 kronor för. En bit bort sitter Alaa Issam Dawas, 23 år, som betalat närmare 12 000 kronor för sina utresehandlingar. Han är på väg till Turkiet och vidare in i Europa.

Plötsligt ropas hans namn upp. Han reser sig hastigt, ber om ursäkt och hastar iväg mot passkontrollen.

Utanför vänthallen har två bussar kört fram. Lättade passagerare stiger ombord medan stora resväskor staplas på busstak och släpvagnar. Bussarna kör sedan iväg mot gränsporten medan bagaget vinglar oroväckande. På den egyptiska sidan väntar nya gränskontroller.

Kvar i vänthallen sitter Muhammed Hani, 34 år. Han är på väg till Kairo, i Egypten, för behandling av sina skottskador. Under en gränsdemonstration i januari i år, mot USA:s senaste fredsplan för Israel-Palestinakonflikten, blev han skjuten.

En explosiv kula skadade båda hans ben. Han har både nerv- och splitterskador. Det ena benet är kortare än det andra. För sina svåra smärtor tar han starka mediciner. Han har varken familj eller arbete. Förut sålde han kläder, men nu är det oklart om han kan fortsätta med det. Och hur länge han blir kvar i Egypten.


Liksom många andra unga män i Gaza har även Muhammed Hani skjutits i benet av israeliska soldater. Nu hoppas han på läkarvården i Egypten.

Share This