”Sometimes you win, sometimes you lose”

Det stora migrationsspelet

Sydöstra Europa har på fem år förvandlats till ett migranternas limbo. Från att 2015 stått i rampljuset lever 10 000-tals bortglömda människor på flykt i överbefolkade läger och husruiner, utan mat och rättigheter, ständigt övervakade av polis.

OmVärlden rapporterar från flyktingkrisens frontlinje.

Det är en tidig vårmorgon på den grekiska ön Lesbos. Solen har ännu inte letat sig upp över de olivträdsklädda sluttningarna som omger flyktinglägret Moria. Vid entrén lossar två män i brandgula västar en långtradare. Det ryker om det torra gruset när de knuffar en transportvagn fullastad med förnödenheter mot de höga grindarna.

En bit bort håller en pojke i lågstadieåldern uppsikt medan hans mamma uträttar sin morgontoalett bakom ett lågt buskage. Han hajar till förskräckt till när det dyker upp folk, men får fram ett knappt hörbart ”salam aleikum”.

Moria är ett av två flyktingläger på Lesbos, den grekiska semesterön i Egeiska havet som mer än något annat kommit att förknippas med den europeiska flyktingkrisen. Lägret byggdes 2015 som ett transitläger med plats för 3 000 boende, men har länge varit överfullt.

Fram till sommaren 2019 levde mellan 6 000-7 000 personer i Moria. Våren 2020 bor närmare 25 000 personer i lägret – de allra flesta i den del som går under namnet ”Djungeln”.

Fram till sommaren 2019 levde cirka 6 000–7 000 personer i Moria. Våren 2020 bor närmare 25 000 personer i lägret

 

I hamnstaden Mytilini, på den grekiska ön Lesbos, lever omkring 30 000 greker och ungefär lika många migranter. De tidigare så solidariska öborna har tröttnat på migranterna. Lesbos invånare känner sig övergivna av EU och den grekiska regeringen. Högerextrema grupper försöker utnyttja situationen och attackerar såväl migranter som journalister och internationella hjälparbetare.

”En gång satte de en magnetbomb på min bil. Det var så jag förlorade mitt ena öga och bestämde mig för att fly.”

I utkanten av Moria står Manawar Shah Delawari. Han tittar ut över flyktinglägrets gytter av tält. På knagglig engelska berättar han att han är polis från provinsen Kunduz, i Afghanistan. Han och hans fru och deras fem barn kom till Moria för mer än två månader sedan. På flykt undan kriget.

– Jag har blivit skjuten av talibanerna flera gånger, säger han.

Med fingret visar han var på kroppen kulorna träffat honom.

– En gång satte de en magnetbomb på min bil. Det var så jag förlorade mitt ena öga och bestämde mig för att fly.

Han berättar att familjen har med sig både intyg och videofilmer som visar deras utsatta situation. Det är dokumentation som han trodde skulle ta familjen hela vägen till Tyskland.

Idag är han inte lika övertygad.

 

Husbyggarna

När flyktingarna anländer till Lesbos får de ett enkelt kupoltält att leva i. Det hjälper föga mot väder och vind. Ganska snart väljer många därför att bygga en egen bostad av lastpallar, tunna bräder och presenningar.

Byggmaterialet köper de i lägret. En lastpall kostar motsvarande trettio kronor och en presenning fyrtio, berättar Mohammed Nasim och Hussein Mohammad som kommer från Afghanistans huvudstad Kabul.

– De första tre månaderna bodde vi i det lilla tältet. Det var fruktansvärt kallt under vintern, men nu börjar det bli varmare, åtminstone på dagarna. På nätterna kan det fortfarande vara minusgrader.

Norullah, 10 år, tittar på när de äldre kusinerna snickrar.

När Covid-19 kommer

Covid-19, eller coronaviruset har redan nått två flyktingläger i Grekland. Trängsel, sopberg, brist på mat, vatten och grundläggande sjukvård gör Moria till en idealisk plats för spridningen av ett virus, säger läkare på plats i lägret. ”Det är inte frågan om utbrottet kommer utan när”, säger de.

Bagarna

I ett litet hus av lastpallar och presenningar lever Mohammad Ashraf, från Kunduz i Afghanistan. I ett rum bor han själv med sina söner. I rummet intill hans hustru och döttrar. De kom till Moria i oktober 2019, på flykt undan striderna mellan talibaner och regeringsstyrkorna i Kunduz.

Utanför bostaden finns en liten gårdsplan där familjen byggt en bakugn. De hjälps alla åt att baka. Det bröd de inte äter själva säljer de till andra i lägret.

– Det är en mycket svår situation här. Det är ofta bråk och jag är ständigt rädd för att något ska hända med min fru och mina barn, framför allt mina döttrar, säger Mohammad Ashraf.

Hur länge de ska bo kvar vet de inte. Som för många andra har lägerlivet blivit vardag.

– Jag har hört att det finns en del som har väntat här i över två år. Sedan skickas de tillbaka till sina hemländer.

November 2015. Europa är en kontinent i rörelse. Hundratusentals människor på flykt söker sig norrut genom Europa. Från Turkiet har de tagit sig i gummibåtar över de smala sunden i Egeiska havet till den grekiska kusten.

Grekland är sällan slutdestination. De flesta vill vidare så fort som möjligt, till länder som Sverige och Tyskland, där regeringarna vädjat till sina medborgare att öppna sina hjärtan.

Resan går längs den så kallade västra Balkanrutten. Från Turkiet, via Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern och Österrike tills de når sina mål. De trängs på överfulla bussar och tåg. De klämmer ihop sig flera familjer i små taxibilar. Men framför allt går de till fots. Kilometerlånga karavaner av människor på väg.

Än så länge står dörren till Europa och EU öppen, men det börjar bli bråttom. I Ungern har högerpopulisten Viktor Orbán varnat för att gränsen snart kan komma att stängas. Höga taggtrådsförsedda stängsel sätts upp i rekordfart längs gränsen mot Serbien samtidigt som kravallutrustad polis och militär gör sig redo för strid.

Tiotusentals flyktingar anländer varje dag till gränsstäder som makedonska Gevgelia och serbiska Presovo. Flyktingarna övernattar under bar himmel, på tågperronger, busstationer och trottoarer. Trötta, hungriga och frusna. Efter att ha vilat några timmar ger de sig av igen.  Nästa gränsövergång. Nästa land.

I Afghanistan arbetade Hogai Hotak som lärare. I Moria har hon levt med maken Mohammad och barnen Dunia och Jahed i tre månader. Målet är Tyskland eller Sverige, eller ett land där de behandlas väl. De försöker lära sig engelska för att ta sig fram.

Flyktingkrisen i Europa

Under 2015 söker nästan 1,3 miljoner människor asyl i någon av EU:s medlemsstater. Det är mer än dubbelt så många jämfört med året innan. Fler än två tredjedelar av asylansökningarna lämnas in under årets andra hälft. I november överger Europa de öppna gränsernas politik.

I februari 2016 övertalar EU:s ledare dåvarande Makedonien (nuvarande Nordmakedonien) att stänga sin gräns mot Grekland. En månad senare tecknar EU ett avtal med den turkiska regeringen. Om Turkiet stoppar nya flyktingar från att ta sig över gränsen lovar EU den turkiska regeringen bland annat sex miljarder kronor i ekonomiskt stöd.

I mars 2020 bryter Turkiet avtalet.

.

Antal asylsökande 2015 resp. 2019

  • 2015 (1 255 000) 100%
  • 2019 (612 000) 49%

Tidig morgon i Bihac i Bosnien-Hercegovina. Mohammad Rahmani har gjort upp eld och ska snart börja göra i ordning frukosten – te och vitt bröd – till sig och kamraterna i No Camp.

Bosnien-Hercegovina, mars 2020. Grekiska Lesbos är långt ifrån den enda platsen i Europa där människor på flykt riskerar att fastna. Invånarna i den lilla staden Bihac, i norra Bosnien-Hercegovina, har sedan 2017 upplevt en kraftig ökning av migranter.

Idag lever fler än 7 000 migranter i Bihac. Ett par tusen av dem bor i en gammal kylindustri, Bira, som gjorts om till uppsamlingscenter av den internationella flyktingorganisationen, IOM. Resten har flyttat in i ödehus och övergivna fabriker.

Migranterna vill så snabbt som möjligt ta sig vidare norrut genom Europa. Bosnien-Hercegovina är inte medlem i EU, och städer som Bihac, Tuzla och Velika Kladusa är för migranterna bara tillfälliga depåstopp inför nästa svåra etapp på resan.

Verkligheten är en annan. Många migranter har tillbringat månader i Bihac, och gjort flera misslyckade försök att korsa genom Kroatien och Slovenien, berättar Mohammed Rahmani, från Afghanistan.

När Mohammad Rahmani kom till Bihac för drygt en månad sedan sökte han sig till uppsamlingslägret Bira, men fick besked att det var fullt. Istället flyttade han in i en övergiven före detta stormarknad – Robot.

Migranterna har döpt om Robot till No Camp. Här lever 300-400 migranterna som är helt utelämnade åt sig själva, utan den mat eller varma sovplats som erbjuds i lägret inne i Bira.

– Hit kommer aldrig Röda Korset eller någon annan hjälporganisation, säger Mohammad Rahmani.

Hittills har han försökt att korsa gränsen två gånger. Båda gångerna fångades han in av den kroatiska polisen.

– De slog mig med sina batonger och tog allt jag hade: pengar, mobiltelefon, ryggsäck och jacka. De tog till och med mina skor. Sedan körde de mig till den bosniska gränsen. Det tog mig tio timmar att gå tillbaka hit. Barfota.

Alla som lever i No Camps har varit med om samma sak.

– Vi kallar det för The Game, sometimes you win, sometimes you loose. Men ärligt talat, chansen att du ska lyckas är rätt liten. Kanske en på hundra.

Erfan Khan har bott i No Camp i en och en halv månad. Under den tiden har han försökt ta sig in i Kroatien och Slovenien två gånger. Senast klarade han sig nästan till den italienska gränsen innan den slovenska polisen grep honom. Då hade han gått i 13 dagar, varit utan mat i fyra och sovit utomhus i snön utan sovsäck ett par nätter.

Innan Ishaq kan lägga ut sin sovsäck måste han städa. Han har gått till fots genom Serbien och Bosnien i 15 dagar för att nå No Camp, i Bihac. Om fem-sex dagar ska han ta sig vidare mot den kroatiska gränsen. Målet är Frankrike.

Sista morgonen i Bihac innan Shamsullah och vännerna fortsätter norrut mot Velika Kladusa. No Camp är ingen plats de vill stanna på. Det är kallt och saknas rinnande vatten. Det är som upplagt för infektioner och andra sjukdomar.

De välutbildade

Från den bosniska staden Velika Kladusa är det bara några kilometer till den kroatiska gränsen. I en utbombad före detta fabrik, har hundratals migranter slagit läger.

Taket är någorlunda intakt, men två av fyra väggar saknas. Golvet består av sten och grovkornigt grus. Här har migranterna slagit upp sina tält. Runt ikring har de arrangerat små sittgrupper av gamla bildäck och trasiga fåtöljer.

En ung man från Algeriet som inte vill säga sitt namn berättar att de flesta som bor i det provisoriska tältlägret är välutbildade.

– Han är ingenjör, han är egen företagare, han är engelsklärare och han studerar språk på universitetet, säger han och pekar.

En pojke i övre tonåren, ursprungligen från Marocko, berättar att han vill till Frankrike och att han gjort flera misslyckade försök att korsa genom Kroatien. Hittills har alla försök slutat med att den kroatiska polisen fångat in honom.

– De tog ifrån oss allt, kläder, skor och mobiltelefoner. Sedan tvingade de ner oss i floden med vatten upp till hakan. Innan de släppte mig så tvingade de mig att knappa in min kod till mobilen. Äldre mobiler slår de sönder, de nya och lite finare stoppar de i fickan, säger han.

.

Det sista stoppet innan gränsen till Kroatien och EU är den bosniska staden Velika Kladusa.

Här vid den iskalla floden som rinner genom staden kränger Mohammad, 22 år, från Marocko av sig sina kläder. Han tvålar in sig, böjer sig fram och sköljer av sig med hjälp av en avklippt petflaska med smältvatten från de omgivande bergen.

Mohammad berättar huttrande att han och hans kompis Nabil gjort flera försök att ta sig in i Kroatien. Han pekar på ett sår i bakhuvudet.

– Förra gången slog de mig med en pistol i huvudet så att blodet sprutade.

Nabil nickar instämmande.

Imorgon ska de göra ett nytt försök, berättar de.

Är de rädda?

– Nej, inte rädda. Men kanske lite nervösa.

Vad talar för att de kommer att lyckas den här gången?

Mohammed sköljer ansiktet och tittar upp.

– Inte mycket.

”Att återvända till Marocko är inget alternativ. Det är inte IS som är problemet, utan kungen. Är du fattig och saknar jobb har du ingenting. Det finns ingen framtid för dig, du kan inte ens få tag på mat för dagen.”

Share This