Dimmans dyra droppar

I Namibia, ett av världens torraste länder, fångar en liten skalbagge morgondaggen. Det skulle invånarna också kunna göra. För att råda bot på vattenbristen försöker forskarna utnyttja varenda droppe – ibland flera gånger om.

Text: Sara Assarsson • Foto: Åsa Sjöström
27 augusti 2019

Stenocara gracilipes, eller den namibiska svartbaggen, är en ganska oansenlig liten insekt. Men den har utvecklat en unik förmåga att överleva på en av de torraste platserna på jorden – Namiböknen i sydvästra Afrika. Tidigt på morgonen kravlar den uppför sanddynerna och ställer sig upprätt på frambenen. När morgondimman drar in över öknen, fastnar den fuktiga luften på insektens skrovliga skal. De små vattendropparna rinner ner i skalbaggens mun och förser den med tillräckligt mycket vatten för att överleva.

I dag råder extremhetta, vattenbrist och dåliga skördar världen över. Ny forskning visar att en fjärdedel av världens befolkning snart kan stå utan vatten.

Den namibiska svartbaggen överlever i öknen genom att dricka droppar från morgondaggen.

När dimman träffar nätet som sitter uppspänt i en stålram bildas vattendroppar som rinner ner i en tank. Mellan två och sju deciliter vatten kan ”skördas” för varje kvadratmeter nät, vilket innebär att en stor anläggning skulle kunna förse mellan 60 och 90 människor med vatten.

Kan dimman tillgodose även människors vattenbehov? Det ville forskarna ta reda på, berättar Eugene Marais som är forskningsledare på Gobabeb Research Centre i Namibia där man har samlat data om väderförhållande, temperatur och luftfuktighet sedan 1962.

– En av fördelarna är att vattnet från dimman är väldigt rent. Det innehåller inga föroreningar, utan man kan dricka det direkt, säger Eugene Marais och visar de nätförsedda stålkonstruktioner som används för att fånga vattendropparna i den tjocka dimman som drar in över kusten.


Tekniken är enkel.
När dimman träffar nätet som sitter uppspänt i en stålram bildas vattendroppar som rinner ner i en tank. Mellan två och sju deciliter vatten kan ”skördas” för varje kvadratmeter nät, vilket innebär att en stor anläggning kan förse mellan 60 och 90 människor med vatten – i teorin.

Men brist på investeringar gjorde att dimskördsprojektet i Namibia stannade på forskningsstadiet. När Namibia blev ett medelinkomstland upphörde biståndspengarna, bland annat från Sida, som finansierade vattenforskningen.

– Vi gick miste om en möjlighet att skapa en hållbar och långsiktig vattenförsörjning i den här regionen. Konceptet fungerar, säger Eugene Marais med besvikelse i rösten.

”En av fördelarna är att vattnet från dimman är väldigt rent. Det innehåller inga föroreningar, utan man kan dricka det direkt.”

– Eugene Marais, forskningsledare

Isaak och en kompis badar. De tillhör en del av folkstammen San som slagit läger utanför byn Epukiro i östra Namibia, och har varken tillgång till vatten eller elektricitet. Vattnet de badar i har de fått från en klinik som en frivilligorganisation driver.

I dag får Nambias invånare vatten på annat vis. Från dammar, undervattenskällor och renat avloppsvatten. Men långt ifrån hela befolkningen har tillgång till de dyra dropparna.

69-årige David Tjiky, som tillhör Sanfolket och bor i området som gränsar mot Botswana, berättar att byborna i Donkerbos har ett borrhål att dela på. Ibland kommer inget vatten ur pumpen – och då är det långt till nästa.

– När jag växte upp hämtade vi vatten från en källa och det räckte till oss alla. Vi jagade kuduantilop och gick sällan hungriga, säger han.

– Om källvattnet tar slut måste vi flytta igen, säger David Tjiky (till höger).

I takt med befolkningsökningen försvinner både jaktmarker och vattenkällor för Sanfolket. Många har tvångsförflyttats till ogästvänliga marker långt från sjukvård och kommunal service.

– Min fru och jag var de första som bosatte oss här. Vi fick ett stycke land, men nu för tiden finns inga djur att jaga, berättar David Tjiky som sitter på trasig stol i sanden. Kläderna hänger löst på hans magra kropp.

Vattnet bär byborna från borrhålet några hundra meter bort. En kran med rinnande vatten är en lyx ingen av dem har upplevt under sin livstid.

– Tidigare samlade vi regnvatten men det kunde ibland gå långa perioder utan en droppe regn. Borrhålet ger oss i alla fall vatten de flesta dagar, säger han.

Namiböknens dimma

Namiböknen i sydvästra Afrika är ett av världens regnfattigaste områden. På ett år faller inte mer än 5–30 mm regn. Men dimman som drar in från Atlantkusten innehåller stora mängder vatten och är en livlina för flera insekts- och djurarter som lever här. Dimman bildas när kall luft från södra Atlanten når land, vilket resulterar i tjock dimma året om. Men även här syns tecken på klimatförändringar, enligt Eugene Marais, forskningsledare på Gobabeb Research Centre.

– Vi har sett att skalbaggar och vissa växter som är beroende av dimman flyttar närmare kusten. Det är en indikation på att klimatet håller på att förändras – även om våra instrument inte visar några förändringar i temperatur eller luftfuktighet.

Dimskördar på annan plats
Flera länder, däribland Chile och Marocko, har byggt stora storskaliga anläggningar som bygger på den teknik som utvecklats i den namibiska öknen.

I Marocko har 600 kvadratmeter nät satts upp, och dimman som skördas förser 400 människor med vatten.

Först med att rena avloppsvatten

Namibia är ett av världens mest glesbefolkade land, men även här ökar befolkningen. Sedan 1950-talet har befolkningen femdubblats från en halv miljon människor till 2,5 miljoner invånare – något som belastar vattenresurserna i området. Redan för femtio år sedan riskerade Namibias huvudstad Windhoek att stå utan vatten. Då tog man ett radikalt beslut – att rena avloppsvatten och på så sätt återvinna varje dyrbar droppe vatten. Windhoek blev 1968 först i världen med att producera dricksvatten från avloppsvatten. 2001 byggdes en ny anläggning som i dag producerar 21 000 kubikmeter vatten varje dag – vilket motsvarar en fjärdedel av stadens vattenbehov.


Men fortfarande finns
ett visst motstånd, berättar Thomas Honer som är föreståndare på Wingocs vattenreningsanläggning.

– Vi kan till exempel inte sälja vårt vatten till ölproducenten som brygger Windhoek-ölet, utan de importerar sitt eget vatten från Sydafrika. Vårt vatten är av högre kvalitet, men ur marknadsföringssynpunkt kan de helt enkelt inte sälja sina produkter om det kommer fram att de är gjorda på avloppsvatten, säger han.

Det renade avloppsvattnet blandas med andra sötvattenskällor innan det pumpas ut i vattenledningarna. På så sätt får vattnet rätt balans av mineraler, förklarar Thomas Honer.

Namibias geografi
Namibia har en kuststräcka på över 160 mil. Österut övergår landskapet i högplatåer och mer än en tredjedel av Namibia består av ökenområden. Den torra Namiböknen sträcker sig i ett smalt bälte längs kusten. Längs landets östra gräns mot Botswana börjar den enorma Kalahariöknen och i norr breder sig långsträckta slätter med gles buskvegetation ut.

Några floder skär genom det annars torra landskapet och bildar bördiga områden där merparten av befolkningen bor. Namibia har ett mycket torrt klimat och är varmt i stort sett hela året runt. På kusten skapar kalla havsströmmar ett något kyligare klimat medan temperaturerna i inlandet varierar stort. Landet drabbas ofta av torka och det kan gå flera månader utan regn. Bristen på rent dricksvatten är ett av landets största miljöproblem.

Källa: Globalis.se

Forskare hoppas att Moringaträdets frön kan bli en enklare vattenrening för hushållsbruk. Protein från fröerna filtrerar och renar vatten som blandas med fröerna.

Santoz och Dena rider hemåt med en dunk vatten. Allt fler människor vill ha sötvatten. Namibia kommer på 37 plats av de länder som har högst belastning på sitt sötvatten. Värst är det i Gulfstaterna.

I Singapore, Kalifornien och Texas har liknande anläggningar byggts.

– När Windhoek började återvinna avloppsvatten var det här outforskad mark. Nu är tekniken förfinad och prismässigt ligger produktionskostnaden i linje med avsaltningsanläggningar, säger Thomas Honer.

– Det största problemet är egentligen att folk helt enkelt tycker att det är äckligt. Ordet avlopp är väldigt laddat, säger han.

Även i Sverige tittar man på möjligheter att återanvända avloppsvatten i områden som ofta drabbas av vattenbrist. På ön Möja i Stockholms skärgård görs till exempel försök att använda återvunnet avloppsvatten för att spola i toaletter.


En annan utmaning
är att tillgång till rent dricksvatten är ofta väldigt ojämnt fördelad. Hur kan människor som bor långt från kommunala vattenledningar få tillgång till vatten i ett torrlagt land som Namibia? På tekniska högskolan i Windhoek pågår forskning om enklare vattenreningsmetoder för hushållsbruk. Ett av projekten drivs av Habauka Kwaambwa, forskare vid Namibia University of Science and Technology, som bland annat har framställt ett protein från moringaträdets frön. Proteinet har vattenrenande egenskaper, berättar Habauka Kwaambwa som just nu söker ytterligare anslag för att bygga en enklare vattenreningsapparat.

– Man filtrerar helt enkelt vattnet från floden som man blandar med frön från moringaträdet. Det krävs i princip inget underhåll, inga batterier eller annan strömtillförsel, säger han.

– Men vi saknar investering för att testa det här i stor skala. Det finns en enorm potential i många länder runt om i världen.

Gulfstaterna högst belastning på sitt sötvatten

17 länder, bland annat folkrika Indien, har i dag extremt hög belastning på sitt sötvatten, och ytterligare 27 länder använder alarmerande mycket färskvatten inom industrin, jordbruk och konsumtion. Det visar data från World Resources Institute som presenterades i augusti. Storstäder som Chennai, Indiens sjätte största stad, Kapstaden och Rom har de senaste åren varit väldigt nära den så kallade ”Day Zero”, dagen då inget vatten kommer från vattenkranen. Qatar, Kuwait, Saudiarabien, Förenta Arabemiraten, Oman och Bahrain är några av de länder med högst belastning på sitt sötvatten. Även Pakistan är på listan, liksom Israel, Jordanien, Libyen, Iran, Turkmenistan, Botswana, Eritrea och San Marino. Namibia hamnar på 37:e plats och Sverige på plats 127.

Källa: wri.org

Så används världens vatten

%

Jordbruket

%

Industrin

%

Hushållen

Vilhelmina undersöks av kliniken Life Line Clinic som drivs av N/a’an ku sê Foundation. En så kallad outreach-klinik som besöker Sanfolket ett par gånger i månaden och är deras enda tillgång till sjukvård.

Namibia drabbas ofta av torka och det kan gå flera månader utan regn. Bristen på rent dricksvatten är ett av landets största miljöproblem.

Innovationer och avancerad vattenteknik ligger långt borta från människorna i byn Donkerbos; här handlar livet om skaffa mat för dagen. Nästan var tionde person i Namibia saknar tillgång till dricksvatten, enligt siffror från FN:s World Population Prospects 2019. Två tredjedelar av befolkningen saknar tillgång till toaletter och tvättmöjligheter. I Donkerbos finns inte ens avloppsvatten att rena, och ingen flod att ösa ur.

På andra sidan Namibia, ett land nästan dubbelt så stort som Sverige men som bara har drygt två miljoner invånare, kryper öknens skalbaggar allt närmre kusten. I ett torrare och varmare klimat tvingas djur och växter till nya marker i jakt på föda och vatten. Människor är inget undantag.

– Om källvattnet tar slut måste vi flytta igen, säger David Tjiky och slår sig ner på en stol i den torra sanden.

Så mycket vatten behövs

Efterfrågan på färskvatten har tredubblats de senaste femtio åren, och varje år ökar behovet av sötvatten med 64 miljarder kubikmeter. (En kubikmeter motsvarar 1 000 liter.) I takt med att vi blir allt fler och får det bättre ställt går det åt mer vatten än vad som är hållbart. Den största ökningen sker inom tillverkningsindustrin och framställning av energi. Hushållens behov ökar också rejält, medan jordbrukets behov minskar. Ökad efterfrågan på biobränsle kräver också mer vatten. Mellan 1 000 och 4 000 liter vatten behövs för att framställa en liter biobränsle.

Källa: Global Water Forum.

Share This