Dödlig kamp för rätten till mark

Sedan sommaren 2016 har 157 människor i Filippinerna dödats bara för att de försvarat sin rätt till mark att odla, bruka och leva på. Det gör landet till ett av de farligaste i världen för miljö- och markaktivister. President Rodrigo Duterte ser aktivisterna som legitima mål i sitt krig mot kommunismen. 

Klockan fyra på morgonen sliter en grupp svartklädda poliser i ansiktsmasker upp köksdörren till familjen Aropacs hus. Poliserna stormar in i vardagsrummet. De riktar sina automatkarbiner mot de yrvakna familjemedlemmarna. Polisen ryter åt familjen: ”Berätta var det nedgrävda vapnet finns!”

Två av 62-åriga Welly Aropacs söner handfängslas och släpas ut ur huset. När den äldsta sonen Steve, 29 år, kommer nedför trappan från ovanvåningen slits han ner av polisen. Med ansiktet tryckt mot golvet handfängslas också han.

Familjens kvinnor och barn föses ut i köket. Därifrån kan de se hur poliserna misshandlar Steve. Han ber förgäves om nåd. Efter nästan en timmes misshandel vänder sig Steve mot sin lillasyster Jennifer, 25 år. Han ber henne att vara försiktig. Kort därpå riktar en polis sitt vapen mot Steve. Han avrättar honom med tre skott.

Händelsen utspelade sig den 20 mars 2019 i samhället Manjuyod på ön Negros, i Filippinerna. Totalt dödades 14 personer den dagen, vid samordnade militär- och polisoperationer på olika platser på ön Negros. Enligt polisen rörde det sig om statligt sanktionerade tillslag i sökandet efter vapen som gömts av terrorister. Filippinska bonde- och människorättsorganisationer kallar händelsen för Negros 14, en massaker på bönder.

EFTER MASSAKERN har Welly, Jennifer och de två yngre sönerna flytt Manjuyod. De flyttar varje månad från boende till boende. För tillfället bor de i ett rum i Bacolod City, provinshuvudstad i Negros Occiental.

Welly och Jennifer sitter på vita plaststolar vid ett rangligt träbord. Det kalla skenet från en naken glödlampa i taket avslöjar bruna fläckar och smutsiga fingeravtryck på de vita väggarna.

– Trots att vi har bytt sim-kort i våra mobiler flera gånger får vi nya sms med mordhot. Det står bara att vi ska dö. Aldrig varför, men jag antar att det är för att vi är vittnen, säger Welly.

Hon knyter hårt sina späda, ådriga händer kring en vit pappersnäsduk. Hon berättar om Steve. Hur avkastningen från familjens grönsaksfält inte räckte till för att få tillräckligt med mat på bordet. Hur Steve jobbade som taximotorcykelchaufför för att få det att gå ihop. Han var också engagerad i en bondeförening som kämpar för att den filippinska jordreformen från 1988 ska genomföras i sin helhet.

Den filippinska jordreformen

Den filippinska jordreformen kallas CARP (Comprehensive Agrarian Reform Program). Den påbörjades 1988 med målet att minska fattigdom och ojämlikhet. Istället har den lett till flera konflikter. Trots att den 1998 skulle ha gett landets jordlösa bönder och lantarbetare tillgång till egen mark på en total yta av 5,3 miljoner hektar är den ännu inte genomförd till fullo. Fortfarande återstår tio procent mark att dela ut och såväl privata som statliga ägare vägrar dela med sig, trots att lagen säger att de är tvungna till det.

”Trots att vi har bytt sim-kort i våra mobiler flera gånger så får vi nya sms med mordhot. Det står bara att vi ska dö. Aldrig varför, men jag antar att det är för att vi är vittnen”, säger Welly.

Welly Aropac med dottern Jennifer, som egentligen heter något annat. De är av den filippinska armén stämplade som kommunister och lever under dödshot. Därför vill de inte heller visa sina ansikten på foto.

DET VAR STEVEs engagemang för jordreformen som ledde till hans död. Bara dagar före massakern sökte flera soldater upp honom på familjens grönsaksfält. Soldaterna hotade honom och ställde en rad villkor för att de inte skulle döda honom.

Soldaterna ville att Steve skulle sluta kräva rätten till den mark hans familj gjorde anspråk på. De ville också att han skulle sluta ge sitt stöd till kommunistgerillan New Peoples’ Army (NPA), den militära grenen av det filippinska kommunistpartiet, CPP. Soldaterna påstod sig ha bevis för att Steve brukade transportera NPA-medlemmar på sin motorcykel. Steve hade blivit ”rödmärkt”. Det innebär att armén stämplat honom som kommunist.

– Han hade absolut ingenting med NPA att göra. Han kämpade för att bönder skulle få det bättre. Inget annat, säger Jennifer. Liksom Steve är också Jennifer och hennes mamma, Welly rödmärkta.

Kommunistgerillan

Gerillagruppen New Peoples’ Army (NPA), är den väpnade grenen av Filippinernas kommunistparti, CCP. NPA har drivit en väpnad kamp mot Filippinernas centralregering sedan 1969. I slutet av 2017 förklarades både CCP och NPA vara terrororganisationer, enligt den filippinska staten. Regeringen skapade en specialstyrka med uppgift att sätta stopp för ”lokala väpnade kommunistkonflikter”.

miljö- och markrättsaktivister dödades i Filippinerna 2019, enligt Kalikasan People’s Network for the Environment.

människor har dödats i president Rodrigo Dutertes krig mot narkotika sedan 30 juni 2016, enligt Filippinernas kommission för mänskliga rättigheter.

människor har enligt Filippinernas regering dödats under samma period.

Socorro Estorma, 79 år, är mamma till Noel Estorma, som leder en grupp bönder som ockuperat sockerrörsodlingar kring byn Sitio Overflow, ett par mil från Bacolod City, på Negros. Odlingarna har tilldelats dem av Filippinernas program för jordreform, men ägarna vägrar släppa marken ifrån sig.

En stor del av Filippinernas sockerrörsodlingar finns i Negros Occidental. Det är också här som en stor majoritet av landets markkonflikter utspelar sig. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch mördades över 100 personer enbart på ön Negros mellan juli 2016 och augusti 2019. Majoriteten av offren var bönder som kämpade för mark att odla.

 

I oktober 2018, dödades nio sockerrörsarbetare på en större gård, hacienda, i staden Sagay. Offren var sockerrörsarbetare som sysslade med så kallad bungakalan. Det innebär att jordlösa bönder mellan odlings- och skördeperioderna för sockerrören odlar grödor till det egna hushållet på den tomma åkermarken. Enligt president Rodrigo Duterte använder NPA-gerillan bungakalan som strategi för att störta regeringen. I och med detta har han i princip rättfärdigat mord på alla bönder som ockuperar mark.

Redan efter klockan nio på förmiddagen bränner solens strålar obarmhärtigt över en rad män och kvinnor som metodiskt arbetar sig fram genom ett sockerrörsfält med sina machetes. Med ena armen tar de armkrok på knippe efter knippe av sockerrör samtidigt som de höjer sina machetes med andra armen. Med ett svischande ljud svingar de sina machetes. Sekunden senare träffar de vassa eggarna rören någon decimeter ovanför marken.

Sockerrörsarbetarna har ockuperat en del av en gård med 85 hektar odlingsbar mark, utanför byn Sitio Overflow, ett par mil från Bacolod City. De fick marken 1995, av Filippinernas departement för agrariska reformer (DAR), som en del jordreformen. De tidigare ägarna har tagit strid mot beslutet och sockerrörsarbetarna har med lagen i ryggen stegvis ockuperat marken. Idag kontrollerar de 35 hektar av gården.

När bönderna serveras musselgryta med grön papaya har de redan arbetat i flera timmar på sockerrörsfälten och solen står högt på himlen.

KLOCKAN TIO beger sig bönderna i samlad tropp mot Sitio Overflow för att äta frukost. En saltstänkt doft av musslor, lök och brinnande ved för dem till familjen Estormas gård. Där står Noel Estorma, 55 år, böjd över en gryta på en öppen vedspis. Noel Estorma smakar snabbt av det kokande innehållet i grytan. Han nickar åt de hungriga bönderna som tar för sig av musselgrytan.

Familjen Estormas gård liknar de andra i byn. Några enkla boningar, byggda av antingen betongblock eller bambu, plywood och plankor, omringade av bambustaket. Noel Estorma är ordförande i Tumpoks förening för småbönder och lantarbetare (Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association, TSFFWA). Det är de som ockuperat marken.

Noel Estorma har följt i samma fotspår som hans förfäder gjort i generationer. När han var 15 år började han arbeta på en hacienda. Han gifte sig och fick fem barn. Lönen som sockerrörsarbetare gick ur hand i mun. När TSFFWA fick ett officiellt papper på att föreningen ägde marken, 1995, såg han en ljusare framtid. Framförallt för sina barn.

– Alla mina barn studerade fram till gymnasiet. Min dröm var att de skulle studera vidare på universitetet, men jag hade inte råd. Hade vi fått bruka all vår mark är jag säker på att vi skulle haft en högre inkomst, säger Noel Estorma.

”Det är dödshoten och jordägarnas beväpnade gäng som skrämmer oss mest. Nu ryktas det om en belöning på 30 000 pesos till den som mördar mig”, säger Noel Estorma.

DET STÖRSTA HINDRET för att bönderna ska få tillgång till sin mark är att de tidigare ägarna går till domstol. Det leder ofta till utdragna rättsprocesser, vilket skett just i fallet med TSFFWA. Utan ett slutgiltigt domslut kan inte bönderna lagligen börja bruka jorden, men det kan ta flera år innan något beslut fattas. Domslut till böndernas fördel överklagas ofta eller så finner de tidigare ägarna någon annan paragraf de kan stämma bönderna för. Då startar en ny rättsprocess.

Om bönderna får tillgång till den mark de fått papper på ställs de snart inför en annan utmaning. De måste hitta resurser för att börja bruka marken. Ett sätt att göra det på är att arrendera ut delar av den. Då riskerar bönderna åter att tvingas ut på daglönearbete hos en storbonde på en hacienda.

Hot och våld är också en del av vardagen för dem som kämpar för sin mark.

– Det är dödshoten och jordägarnas beväpnade gäng som skrämmer oss mest. Nu ryktas det om en belöning på 30 000 pesos till den som mördar mig, säger Noel Estorma.

Hösten 2016 passerade en maskerad man på motorcykel en annan av TSFFWA:s ledare, Marlyn Ambolo. Plötsligt ven kulorna i luften och Marlyn Ambolo kastade sig till marken. Hon undkom oskadd.

Böndernas grödor har förgiftats och åkrar plogats upp. Säkrade handgranater har kastats mot dem när de jobbat på fälten. Beväpnade män har försökt hindra dem från att arbeta.

– Ärligt talat så fattar jag inte vad som pågår. Det är myndigheternas uppgift att implementera lagarna, men de står bara och tittar på medan vi gör deras jobb. Min gissning är att det beror på att många regerings- och myndighetsrepresentanter själva är jordägare, säger Noel Estorma.

Jason Sikapore vattnar majssådden på sin egna lilla åkerplätt. Förutom majs odlar han bland annat aubergine, ingefära, vattenmelon och papaya för egen konsumtion. Alla bönderna i byn äger varsin liten plätt för att odla för egen konsumtion. De stora sockerrörsfälten utanför byn är böndernas gemensamma. Där odlar de och skördar för försäljning. Den eventuella vinsten delar de lika på.

”Nu ber vi om internationell hjälp att pressa regeringen att utreda morden eller åtminstone få den att stoppa morden på civila”, säger Clarissa Ramos.

Medlemmar från olika bonde- och människorättsorganisationer har samlats i byn Sitio Overflow för att diskutera jordfrågan. Clarissa Ramos är generalsekretare för organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group (PDG), som hjälper jordlösa bönder att organisera sig. Organisationen är rödmärkt och Clarissa lever under hot. Hennes man, människorättsadvokaten Ben Ramos, mördades i november 2018.

Människorättsadvokaten Ben Ramos började år 2006 ta emot allt fler mordhot. Han var en skicklig advokat och gick ofta segrande ur sina rättegångar, säger hans fru Clarissa Ramos. Hans framgångar gjorde att många jordlösa bönder och lantarbetare insåg att det faktiskt var möjligt att få rätt i domstol. Så länge de organiserade sig.

När Rodrigo Duterte blev president ökade hotbilden mot Ben Ramos, och även mot Clarissa Ramos. Under 2018 hängdes de båda ut med bilder och namn tillsammans med andra rödmärkta aktivister. De pekades ut som sympatisörer till kommunistgerillan NPA.

Klockan tjugo över tio på kvällen den 6 november 2018 stod Ben Ramos utanför en butik i staden Kabankalan City på Negros. Han småpratade med butiksägaren när en motorcykel med två maskerade män stannade på gatan. En av männen ropade hans namn. När advokaten vände sig om sköt en av männen Ben Ramos med två skott. Han föll blödande ihop på trottoaren. Motorcykeln körde därifrån, men återvände snart. Ben Ramos sparkade mot männen, men de riktade ett sista dödligt skott mot honom.

Utredningen om mordet på Ben Ramos pågår fortfarande, men inget händer.

– Nu ber vi om internationell hjälp att pressa regeringen att utreda morden eller åtminstone få den att stoppa morden på civila, säger Clarissa Ramos.

Förundersökning mot Filippinerna inledd

  • I februari 2018 inledde Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) en förundersökning mot Filippinerna för utomrättsliga avrättningar i kriget mot narkotikan. Förundersökningen beräknas vara klar under 2020.
  • I juli 2019 röstade FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter igenom en resolution om att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR), ska ta fram en rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Filippinerna.
  • I januari 2020, överlämnade 16 filippinska frivilligorganisationer en rapport om situationen för mänskliga rättigheter i landet till OHCHR.
  • Enligt rapporten har 15 journalister och sammanlagt 157 miljöförsvarare mördats i landet sedan juli 2016.

Felipe Gelle är påverkansansvarig för organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group (PDG). Han menar att bristen på åkermark för Filippinernas många bönder är en stor orsak till fattigdom och hunger. För sina åsikters och sitt arbetes skull lever han med dödshot.

NU ÄR CLARISSA RAMOS generalsekreterare för organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group (PDG), som hjälper bönder att organisera sig. På grund av organisationens arbete har militären sedan länge rödmärkt alla medlemmar.

Tillsammans med PDG:s påverkansansvarig, Felipe Gelle, har hon tagit sig till en hacienda ett par mil från Sitio Overflow. Under ett tak av torkade bananblad, som bärs upp av bambupålar, har de samlat en grupp bönder som 2017 fick papper på att de blivit ägare till 148 hektar av de omgivande sockerrörsfälten.

Trots pappret från departementet för agrariska reformer har bönderna bara fått tillgång till knappt hälften av all mark. Även här har rättsprocesser satt käppar i hjulen. För att krångla till det ytterligare har jordägaren arrenderat ut en del av fälten. Ägaren försöker också klassificera en stor del av marken som bostadsområde. Bönderna har därför vänt sig till PDG, vilket lett till att militären börjat dyka upp på oannonserade besök då och då.

Clarissa Ramos och Felipe Gelle konstaterar att mönstret upprepar sig.

– Vi har mängder av lantarbetare och jordlösa bönder som lider av fattigdom och hunger eftersom de nekas mark och resurser. När de sedan demonstrerar och kräver sina rättigheter blir de rödmärkta av myndigheterna. Då säger militären att någon måste ha uppviglat dem. Vi pekas ut och anklagas för att organisera dem. Har inte bönderna rätt att kräva vad regeringen lovar dem, säger Felipe Gelle.

Nästa steg brukar vara att militären försöker övertala bondeledarna att ge upp. Gör de inte det så anklagas de för att vara terrorister som stödjer NPA-gerillan.

– Nu har regeringen intensifierat sin kampanj mot kommunistupproret för att det ska vara över innan Dutertes presidentperiod löper ut, 2022. Vi tror att de tillämpar ge-upp-eller-bli-dödad-taktiken, säger Felipe Gelle.

De dödligaste länderna för miljö- och markrättsaktivister

Antal dödade 2018

  • Brasilien: 20 60%
  • Colombia: 24 72%
  • Filippinerna: 30 90%

Globalt dödades totalt 164 miljö- och markaktivister 2018.

Källa: Global Witness

Ett dammbygge i floden Agos, på ön Luzon, i norra Filippinerna riskerar att nedströms orsaka vattenbrist för 100 000 bönder. Det hotar i sin tur den traditionella byteshandeln mellan ursprungsfolken i flodområdena och på höglandet.

En pamflett gjord som en serie med budskap om hur Kaliwadammen hotar ursprungsfolks och bönders liv och försörjning i bergskedjan Sierra Madres skogar och flodområden.

Långt norr om Negros ligger Filippinernas största ö, Luzon. Här breder huvudstaden Manila ut sig och bergskedjan Sierra Madres skogsbevuxna sluttningar reser sig mot skyn.

Sierra Madre brukar kallas för Luzons ryggrad. Bergskedjan är en naturlig sköld mot de tyfonerna som sveper in från Stilla Havet. Kedjans toppar, sluttningar och dalgångar täcks av över 50 olika växt- och trädarter som tillsammans bildar landets största regnskog. Här har ursprungsfolket dumagat-remontado levt i urminnes tider.

I mer än 40 år, sedan 1979, har Filippinernas regering planerat att bygga en jättedamm i Sierra Madres lågland. Det är ett hot mot bland annat dumagat-remontado-folkets hem och kulturarv, särskilt enligt det senaste förslaget från 2012. Utgångspunkten för det förslaget är att Kaliwafloden med bifloder ska byggas ut och förse Manilas 13 miljoner invånare med 600 miljoner liter vatten per dag. Förslaget aktualiserades och planerna för bygget skyndades på i mars 2018.

Då uppstod akut brist på vatten i Manila. Filippinernas regering beviljades ett lån på 211 miljoner US dollar av en kinesisk bank för att finansiera projektet. Filippinernas Metropolitiska Vatten- och Avloppsverket (MWSS) genomförde lagstadgade konsultationsmöten med de lokala ursprungsfolken. Bara sex folkgrupper sa ja. De övriga sa nej. Trots detta beviljades MWSS miljöcertifikat för projektet i oktober 2019. Dammotståndarna har nu dragit MWSS inför rätta.

Conchita Calzado är inte rädd för att dö för kampen att stoppa bygget av dammen i Sierra Madre. Hon slåss inte bara för egen del, utan för sina fem barnbarn och alla andra som lever i området.

En av dem som tagit upp kampen mot dammbygget är Conchita Calzado, 57 år. Vägen till hennes hus går via en två-tre meter bred stig, som skär genom Sierra Madres täta regnskogsvegetation. En kakafoni av fågelkvitter ger ett hum om att området är ett av Filippinernas mest biodiversifierade.

Det är i slutet av regnsäsongen. Bitvis är stigen en sörja av rödbrun lervälling. Den slutar vid en glänta där fyra enkla bostäder, byggda av bambu, torkade bananlöv och bräder ut sig. 57-åriga Conchita Calzado gräver i ett grönsaksland intill husen. Samtidig håller hon ett vakande öga på sina fem barnbarn, som stojar och leker i närheten.

Hon lägger bestämt, nästan demonstrativt, ned sin nyplockade ingefära på marken. Torkar svetten ur pannan med ovansidan av sin högra underarm. Än en gång ska hon förklara varför hon är beredd att offra sitt liv för den mark och hon odlar och lever på. Att det handlar om mer än några små utspridda grönsaksland och ett par ruckel.

– Vi lever ett enkelt, men bra liv här. Skogen har varit en del av mitt liv sedan jag föddes, säger Conchita Calzado.

Marisa Conchada är granne med Conchita Calzado och lever även hon med hot efter att anslutit sig till kampen mot dammen.

De flesta av familjerna i Sierra Madre-området odlar det de behöver själva för eget bruk. De är födda och uppvuxna i området och deras förfäder har levt här i generationer.

Dammbygget kräver att 300 hektar skog avverkas. Tusentals familjer kommer att tvingas flytta när deras hem och marker ska ge plats för dammens vallar och tunnlar. Ännu större arealer kommer att dränkas av vatten.

Conchita Calzados försvar för sitt folks land har inneburit mängder av dödshot.

– Det skrämmer mig inte. Det skulle vara en ära att dö för något som jag står för och tror på. Jag kan dö av vad som helst, men skulle föredra att dö i kampen. Jag är redo att möta min skapare. Det finns många som jag har lärt upp och som kan ersätta mig, säger Conchita Calzado.

Regeringen har lovat kompensera alla dem som kommer tvingas flytta på grund av dammen. De ska få ekonomisk ersättning och nya hem, men för ursprungsfolken handlar det om mer än tak över huvudet och odlingsbar mark. I skogen finns kyrkogårdar, heliga platser och en månghundraårig historia och traditioner.

– För oss är skogen helig. Mina far- och morföräldrar lärde mig att vi har ärvt skogens resurser av våra förfäder. Det åligger oss att förmedla resurserna till nästa generation. Det är min plikt att försvara skogen, säger Conchita Calzado.

Kaliwadammen kommer inte nå Sierra Madres högsta toppar på 2 000 meter, men den utgör ett hot mot ursprungsfolken och böndernas liv och försörjning på bergssluttningarna och i dalgångarna.

Sierra Madres högsta bergstoppar sträcker sig högt ovanför molnen. Många av bergen på höglandet når över 2 000 meter. De kommer inte dränkas av dammen, men floden Agos som rinner genom området kommer att dräneras. Nedströms lever 100 000 bönder vars odlingar riskerar att bli utan vatten. Fisket kommer bli ett minne blott, liksom den traditionella byteshandeln mellan de som lever på låglandet och de som lever på höglandet.

Vid berget Daraitans fot, nere på Sierra Madres lågland stakar männen sina enkla flottar mellan floden Kaliwas strandkanter. De går i skytteltrafik och transporterar såväl människor, boskap och fisk som kokosnötter och andra lokalproducerade produkter. Renato Ibanez, 46 år är pappa till tio barn. Han tuggar frenetiskt på betelpalmsblad medan han pratar. Med jämna mellanrum spottar han ut strålar av betelrödfärgad saliv.

– Om dammen byggs kommer floden att svämma över och dränka allt. Femtusen människor kommer att förlora sina hem och marker här.

Liksom de flesta i området är Renato Ibanez mångsysslare. Bland annat kan han titulera sig kokosnöts- och risbonde, fiskare, guldvaskare och ledare för ursprungsfolksorganisationen Sukatan-Ln, som ingår i den koalition som gör motstånd mot dammen. Han berättar om hur militären gjort sig allt mer påmind i området.

– Militären försöker rekrytera lokalbefolkningen till paramilitära grupper. Det finns många som tar värvning. Det är inte så märkligt. De erbjuds en månadslön på 25 000–30 000 pesos. Det är oerhört mycket pengar för människor här. Dessutom, om de avböjer så kommer de att bli rödmärkta, säger Renato Ibanez.

Ursprungsfolksledaren och mångsysslaren Renato Ibanez säger att det blivit allt vanligare att militären kommer på besök.

Pasita San Juan och systern Nelly De La Carzada går längs floden vid berget Daraitans fot. Det är bra veckor sedan Nelly sjöng en sång som militären ansåg var revolutionär varför de hotade henne till livet.

Längre bort står Nelly de la Carzada, 59 år, ute i floden med vatten upp till knäna. Hon drar in fisknät. Det är inte länge sedan hon sjöng vid en offentlig tillställning. Hon sjöng en traditionell ursprungsfolkssång, men lade till några rader om att hennes samfund hotas av Kaliwadammen. Ett par dagar senare fick hon besök av militären.

– De sa att jag hade sjungit en revolutionär sång och undrade om jag tillhörde revolutionärerna, säger hon.

Det är långt ifrån klart att dammen verkligen ska byggas, men president Rodrigo Duterte har sagt att han ska göra allt som står i hans makt för att den ska byggas. En väg till platsen där dammen planeras att byggas har redan börjat anläggas. I området syns också kineser med militär eskort.

– Jag antar att kineserna är ingenjörer och att de beväpnade männen är deras livvakter. Det är otäckt att ha beväpnade grupper här. Jag är ursprungsfolksledare och riskerar att bli mördad, säger Nelly de la Carzada.

En av byledarna, Rodel Hinapisa, säger att de driver en kamp i uppförsbacke. Vid frontlinjen står självaste regeringen. Han vill inte spekulera om regeringens strategi i kriget mot narkotikan även kommer att användas kring dammbygget.

– Men det är oroväckande lugnt här nu. Det känns som om något hotfullt lurar i skuggorna.

Filippinernas ursprungsfolk

  • 10 – 20 procent av Filippinernas 108 miljoner invånare uppskattas tillhöra något av landets ursprungsfolk.
  • Filippinerna har antagit FN:s deklarationen om ursprungsfolkens rättigheter, men har inte ratificerat Internationella arbetarorganisationen ILO:s konvention 169 som bland annat ger ursprungsfolk rätt att få förhandsinformation, bli konsulterade och vara delaktiga i beslut kring utbyggnad och exploatering av naturresurser på folkgruppernas deras traditionella territorier.
  • Den filippinska lagen för ursprungsfolken, från 1997, ger dem emellertid samma rättigheter som ILO-konventionen.

Systrarna Pasita San Juan och Nelly De La Carzada i Nellys vardagsrum. Båda är villiga att riskera livet för rätten till jorden de lever av. Filippinerna är en av världens farligaste länder för mark- och miljöförsvarare.

Share This