Sierra Leone: I skuggan av ebola

Saffie, Musu och Glenna överlevde alla ebola – men förlorade sina familjer och ingenting är längre sig likt. Nu går all energi åt till att klara vardagen och stå emot alla fördomar de möter.


Text och foto: Helena Boman Brodie
Bild på Ebolavirus: Commons Wikimedia
Stadsbild Freetown: Alamy
7 april 2019

Motorcykeln kör på slingriga, dammiga vägar och tar mig upp på höjderna utanför Freetown till området Worogbo. Saffie Kamala tar emot utanför ett enkelt vitt hus som rymmer två rum. Här bor hon, hennes barn och en av traktens äldre män som flyttade in när hennes man och syster dog i ebola. En av volontärerna förklarar varför: ”här bor du inte ensam som kvinna”.

Saffie Kamala satt i karantän för misstänkt ebola men bar inte på det fruktade viruset. Efter sjukhusvistelsen fick hon ensamt ansvar för sina och systerns tio barn. Saffie Kamala är vad Sierra Leone Association for Ebola Survivors kallar en drabbad överlevare – en person vars liv starkt påverkats socialt och ekonomiskt av ebolatragedin. Idag bor sju av de tio barnen kvar i huset tillsammans med Saffie. Den äldste sonen har flyttat och hennes två tonårsflickor tvingas leva på prostitution.

– Jag förstår att de gör det för att överleva. De har inget alternativ just nu. Det känns verkligen inte bra, de är barn och jag klarar inte av att ta hand om dem ordentligt, säger hon.

 

Att försörja familjen är svårt. Den äldste sonen bryter sten och en av hennes äldre döttrar säljer ”Fo-Fo”, en slags gatumat. Saffie Kamala arbetar också med att bryta sten från den tvåmeterhöga stenhögen av granit som ligger i närheten av eldstaden utanför huset. De krossade stenarna säljs vidare. Hon slår sönder stenen med en hammare – ett vanligt arbete i Freetown där materialet används till nybyggnationer. Endast tre av barnen som är i skolåldern går i skolan. Tröttheten i Saffie Kamalas ögon går inte att ta miste på och hon beskriver vardagen som en ständig kamp att få tillvaron att gå ihop.

– Det är väldigt svårt att överleva på att bryta sten, vi får inte in tillräckligt. Barnen behöver jobba eller lever på gatan för att vi ska få mat på bordet. Jag önskar att regeringen kunde se till att de kan gå i skolan, säger Saffie Kamara.

Saffie Kamala och tre av hennes barn. När hennes syster dog i ebola blev hon ensam om att ta hand om tio barn och har inte råd att låta alla gå i skolan.

människor smittades i Sierra Leone

överlevde viruset

drabbade anhöriga och överlevare

Vad är Ebola?
En blödarfeber med influensaliknande symptom av feber, huvudvärk och muskelsmärtor som leder till svåra blödningar i hud och inre organ. Sjukdomen smittar via kroppsvätskor och dödligheten varierar mellan 50–90 procent. Ebolaviruset kan finnas kvar i sperma hos mannen i upp till ett år efter att han friskförklarats. Många lever med flera följdsjukdomar efteråt, som svår starr, blindhet, dövhet, migrän, ledvärk, diarréer, ångest, depressioner och fertilitetsproblem.

Musu DumBaya (mitten) har ensamt ansvar över hennes yngre syskon Sulaimatu och Khadijah. Deras föräldrar och andra släktingar dog i ebola.

Ensam med ansvar för alla småsyskon

Jag åker vidare till en annan by, Kontoloh, i Freetowns utkanter. Här på en hög höjd, bor en liten familj av syskon som förlorat sin mamma, pappa och övriga släktingar i sjukdomen. Musu Dumbaya, den äldsta systern, 18 år, som tidigare studerade har idag ensamt ansvar för syskonen Mohammed, 16 år, Sulaimatu, 11 år och Khadijah, 4 år.

–All min tid går åt till att ta hand om mina syskon. Det gör mig helt utmattad eftersom jag inte har pengar till att ta hand om dem. Just nu får vi hjälp av våra närmsta grannar som ger oss lite mat och kläder.

Tidigare har hjälporganisationer stöttat henne men idag står hon för hela försörjningen själv. Hon har svårt att betala hyran och oron över hur det ska gå med syskonens utbildning är stor. Att betala skolavgifter, uniformer, böcker och transporter är övermäktigt att hantera. Syskonen går i skolan, men hon har inte råd med yngsta systerns skolavgifter och att betala broderns Mohammeds baskunskapsprov för att ta examen i gymnasiet. Regeringspartiet Sierra Leone Peoples Party har lovat fri utbildning för alla, men än verkar det inte ha genomförts.

– Jag tog med min yngsta syster till skolan för att registrera henne och de bad mig om pengar. Det är inte fri skolgång. Om det är gratis så ska du inte fråga efter avgifter.

Syskonen visar stolt hur de skriver sina namn som storasyster Musa DumBaya visat dem. Tidigare gick hon också i skolan.

– Jag önskar att jag kunde slutföra min utbildning. Men om det inte går, skulle jag vilja ha stöd från regeringen, eller någon hjälporganisation, att öppna upp en liten butik för att göra affärer. Då kan jag tjäna pengar och spara för att ta hand om mina syskon, säger hon.

Sulaimatu, 11 år, visar rummet där hon och alla syskonen bor. Hennes storasyster oroar sig för hur hon ska orka ta hand om alla.


”De bad mig om pengar, det är inte fri skolgång”
– Musu Dumbaya

Kontoret för Sierra Leone Association for Ebola Survivors ligger i Freetowns östra utkanter. De använder sig av motorcyklar för att ta sig ut och hälsa på överlevare.

Stöttar drabbade

Utanför ett litet kontor i utkanten av Freetowns östra delar står flera motorcyklar liknande den jag åkt runt med. De tillhör alla Sierra Leone Association of Ebola Survivors (SLAES) och används för att besöka ebolaöverlevare i byarna. Yusuf Kabbah är ordförande och startade organisationen under ebolautbrottet 2015.

– Idén kom när jag och några kompisar friskförklarades och släpptes från sjukhuset. Vi startade då en dramagrupp för att stötta varandra. Vi började samarbeta med den dåvarande regeringen för att mobilisera civilsamhället för att minska smittspridningen. Vi började erbjuda psykosocialt stöd till andra överlevare, säger Yusuf Kabbah.

Yusuf Kabbah grundade organisationen Sierra Leone Association of Ebola Survivors (SLAES) under ebolautbrottet 2015.

Yusuf Kabbah var, precis som alla som arbetar eller är volontärer på SLAES, själv smittad och överlevde.

Många överlevare lider av svåra följdsjukdomar som ögonproblem, nedsatt hörsel eller svårare psykiska tillstånd. Glenna Beckley som är samordnare på SLAES beskriver hur de olika följdsjukdomarna gör det svårt för överlevare att arbeta och att försörja sig.

– Arbetsgivare kanske inte förstår att vi inte orkar lika mycket eller arbetar så snabbt. Att du måste åka till sjukhuset till exempel. Sådant jobbar vi med, att skapa förståelse bland allmänheten, säger hon.

”Vi började erbjuda psykosocialt stöd till andra överlevare.”
– Yusuf Kabbah

Glenna Beckley har haft svårt att komma över sorgen efter mammans död. Idag arbetar hon som samordnare på SLAES med att öka förståelse för ebolaöverlevare hos arbetsgivarna.

”Att ge tillbaka till andra gör att jag orkar”

Glenna Beckley smittades av sin mamma som var sjuksköterska. Mamman hade undersökts på sjukhuset men fick åka hem efter ett negativt testresultat. Senare visade det sig att hon ändå bar på viruset. Glennas mamma, pappa, äldsta syster, morföräldrar och fyråriga dotter dog under en väldigt kort period. Men Glenna klarade sig – troligtvis eftersom hon smittades sent och diagnostiserades snabbt.

Under perioden för ebolautbrottet var sjukhusen fulla och avskilda från övriga medborgare. Staden var avstängd för trafik. Endast sjukvårdspersonal och ambulanser fick köra på gatorna och Freetowns innevånare var i karantän i sina hem. Flertalet beskriver perioden som deprimerande: den annars livaktiga staden som brukade ljuda av musik, livlig gatuförsäljning och motorcykeltaxis var tyst, sånär på ambulansernas signaler som ständigt hördes över de folktomma gatorna. Det skapade en ihållande rädsla för att smittas av varandra.

Glenna beskriver tiden när hennes mamma dog som kaotisk.

– Hela Freetown var en slags röd zon och det behövdes ständigt nya platser till patienterna. Sjukhuset gjorde antagligen fel med min mammas testresultat. De behövde fler sängplatser och släppte henne antagligen utan uppsikt, säger Glenna Beckley.

Sorgen över den förlorade familjen har varit svårt, men idag känns det bättre, trots att Glennas hälsa sviktar med huvudvärk och trötthet, så säger hon sig vara lyckligt lottad jämfört med många andra som är blinda, har psykiska problem och ständig värk.

– Det har varit smärtsamt. Men gemenskapen mellan oss överlevare och att ge tillbaka till andra har gjort att jag orkar, säger Glenna Beckley.

Många volontärer uttrycker tacksamhet för att de lever och har en genuin vilja att hjälpa till – att ge något tillbaka. Det är ett mantra som återkommer. Organisationen ger dem en stärkande gemenskap. SLAES är en social mötesplats och brukar ordna fester på stranden. De som arbetar, eller är volontärer, kommer ofta till kontoret för att träffas och prata en stund.

– Det är viktigt att få skratta och känna glädje igen. Att dela något roligt tillsammans med andra som har gått igenom samma sak, säger Yusuf Kabbah.


Ebolautbrottet

Utbrottet varade mellan 2014–2016 i Guinea, Liberia och Sierra Leone i Västafrika. I Sierra Leone smittades cirka 8 000 människor, 4 000 överlevde viruset. Mörkertalet kan vara större. Det finns 25 000 drabbade anhöriga och överlevare. Dödligheten för smittade minskade från 90 procent dödlighet initialt, till 60–70 procent i slutet av utbrottet. Sannolikt minskade dödligheten på grund av tidig diagnos, behandling och att människor sattes i karantän.

På sina motorcyklar gör organisationens medlemmar ofta hembesök på barnhem, i skolor, hos kvinnor och äldre personer som saknar socialt skyddsnät när ebolan tagit deras anhöriga. Organisationen beräknar att ungefär 25 000 personer är drabbade överlevare. Under besöken försöker volontärerna lyssna in dessa deras behov. Organisationen arbetar med att påverka hälso-, sjukvårds- och socialministeriet och organisationer att stödja de drabbade och att ge sjukvård för följdsjukdomar. Men också för att ge överlevarna ett drägligt liv, genom att erbjuda hantverkarutbildningar, eller att de drabbade får träna på att starta företag.

– Vi har ständiga utmaningar. Flera grupper av drabbade överlevare har svårt med försörjning. Många har dålig hälsa och vi behöver specialiserad vård och mediciner. Många har inte råd att hämta ut sina mediciner, vilket är ett stort problem. Flertalet är också psykiskt sårbara efter att ha överlevt traumat, säger Yusuf Kabbah.

 

Ebolaöverlevarna i organisationen SLAES arbetar även med att öka allmänhetens förståelse för de olika följdsjukdomarna och för det trauma som många drabbade lider av. De försöker också bryta den stigmatisering som drabbat många. Överlevarna har blivit utsatta för hat och hot. De har blivit bortdrivna från byar och samhällen av familj, släkt och vänner där de tidigare bott och arbetat, och trots att de har friskförklarats så behandlas de av andra som smittorisker.

– Det blev problem i byarna. När överlevare skrevs ut från sjukhuset blev många kallade olika öknamn. De fick inte komma tillbaka till sina hem, jobb eller vara en del av lokalsamhället, säger Yusuf Kabba.

För att bryta stigmat besöker SLAES ofta byar och lokalsamhällen och samtalar med lokala religiösa ledare, ungdomsgrupper, kvinnor, politiska ledare och traditionella helare.

– Vi måste accepteras, få vara en del av samhället och inkluderas. Vi är precis som du. Det är inte är rätt att utestänga någon. Ibland använder vi fotboll och lekar där överlevare är med i lagen för att öppna upp, säger Yusuf Kabba, som tycker att förståelsen för överlevarna har ökat, men att stigmat fortfarande är ett problem.


”Vi måste accepteras, få vara en del av samhället och inkluderas”
– Yusuf Kabba

Sierra Leones enda ebolacenter ligger inne på området för militärsjukhuset Wilberforce 34. Hit kommer regelbundet överlevare för att få medicinsk uppföljning och psykologiskt stöd.

Traumatiskt se människor dö

Sierra Leones enda kvarvarande ebolacenter finns på militärsjukhuset Wilberforce 34 i centrala Freetown. Det stora vita tältet tornar upp sig bland övriga röda huslängor. Hit kommer regelbundet flera överlevare jag träffat på SLAES för medicinsk uppföljning, och psykologiskt stöd. Stephen Sevalie är befälhavare för militärsjukhuset, läkare och forskare, och en av två psykiatriker i hela landet som har följt Sierra Leones överlevare sedan de drabbades.

– Ebola är en traumatisk upplevelse. Att ha varit inlagd på en ebola-avdelning, att uppleva närheten till sin egen död och samtidigt se människor dö omkring dig kan vara fruktansvärt. Att sedan överleva, men isoleras och utsättas för stigma, kan vara oerhört svårt att hantera, säger Stephen Sevalie.

Många överlevare drabbas av svåra följdsjukdomar. Psykiatrisk vård och behandling existerar knappt i Sierra Leone och uppskattningsvis har mindre än en procent av psykiskt sjuka tillgång till vård, enligt Stephen Sevalie. Att söka hjälp för psykisk ohälsa är inte heller vanligt.

– Det finns ofta inget språk för att sätta ord på sina känslor inom vår kultur. Det är inget man talar om. Psykisk ohälsa yttrar sig ofta genom att patienter beskriver fysiska symtom, säger han.

”Att överleva – men sedan utsättas för stigma – är svårt att hantera” – Stephen Sevalie

Stephen Sevalie är befälhavare över militärsjukhuset som driver ebolacentret. Han är också läkare, forskare och en av två psykiatriker i Sierra Leone.

– Det fanns en skräck och människor var rädda för varandra, berättar sjuksköterskan Dorinda Macelley som arbetade under ebolautbrottet i Sierra Leone. Här står hon framför ebolacentrets hygienstation.

 

 

På centret erbjuds samtal och medicinen Eliptran som har både antidepressiva egenskaper och behandlar extrem huvudvärk. Sjuksköterskan Dorinda Macelley visar oss runt på området och berättar om arbetet på kliniken. Sjuksköterskorna har ofta djupgående samtal med patienterna för att stärka och ge hopp. Hon berättar också hur det var att arbeta på ebolacentret när utbrottet pågick. För sjukvårdspersonalen i Freetown arbetade under svåra förhållanden. I den ”röda zonen”, de inhägnade skyddszoner omkring sjukhus och sjukvårdstälten, krävdes skyddskläder och strikta regler för att minska smittspridningen. Personal fick inte vistas för länge i zonen för att inte svettas för mycket i de varma kläderna, eller bli för trötta, vilket kunde innebära att de kunde göra misstag i hanteringen av patienterna och därmed öka smittspridningen.

– Det fanns en skräck och människor var rädda för varandra. Men som sjuksköterska är det mitt jobb att göra vad som krävs. Jag skulle aldrig ha undvikit att gå nära personen. Jag var skyddad och patienten skulle inte känna sig bortstött. Det var väldigt viktigt, säger hon.

Det är en devis som kliniken arbetar efter även idag. Till centret kommer överlevare för samtal, provtagning, läkarundersökning och behandling och de dokumenteras för vidare forskning.

– Kommer de inte på återbesök eller hör av sig, så besöker vi dem. Vi åker också till byarna och ger medicinsk och psykosocial upplysning om att de inte längre har ebola, och informerar om att människor inte ska behandla sina grannar och vänner illa, säger Dorinda Macelley.

 

Vad händer vid ett nytt ebolautbrott?

Stephen Sevalie beskriver att resurserna till ebolaöverlevare har sinat. Tidigare fanns hjälporganisationer på sjukhusområdet och givarnas pengar användes till mediciner. Idag kan de inte längre kan erbjuda gratis medicin, det påverkar personalens arbete. Patienter som besöker dem blir arga och besvikna när de förstår att de behöver betala medicinen själva.

– Det är en utmaning. När givarna och hjälporganisationerna lämnade, slutade den starka struktur som byggts upp fungera och Sierra Leones regering har inte resurser att upprätthålla den. Vi var helt beroende av internationella donationer.

Sjukvårdssystemet har begränsade resurser för alla sierraleonier.

Stephen Sevalie tror inte att donationer är hållbart på sikt.

– Vad händer sedan? När pengar försvinner eller slutar komma. Landet måste ha egna muskler och så ser det inte ut idag, tyvärr. Det är den stora utmaningen.

Idag saknas både medicin, specialiserade läkare och sjukvårdspersonal.

– Det var så redan innan utbrottet. Hela hälso- och sjukvårdssystemet kommer ta tid att utveckla. Vi måste bygga upp tillgång till medicin, sjukhus, laboratorium, ett övervakningssystem och utbilda specialiserade läkare, säger han.

Sierra Leone har idag många kunskaper om sjukdomen. Men Stephen Sevalie funderar ständigt på om landet är redo om ett nytt utbrott skulle inträffa.

– Vi har stärkt övervakningssystemet och försöker säkerställa att vi kan diagnostisera. Men vårt försvar behövs följas upp kontinuerligt. Det är svårt att vara säker på att vi ligger bra till.

Statens sjukvårdsenheter, där militärsjukhuset ingår, ska börja utföra träningar för personalen varje kvartal. Målet är att inom 48 timmar kunna samla sjukvårdare, isolera misstänkt smittade personer och bygga upp diagnos- och behandlingsområden på lokal nivå för att minska förflyttning och smittspridning. De gör vad de kan med små resurser.

– Det är en utmaning att underhålla systemet i alla hälsodistrikt. Ett snabbt agerande lokalt är nyckeln till att undvika en ny tragedi. Det finns definitivt mer att göra för att bygga upp vår kapacitet i form av motståndskraft – men vi är starkare nu än förr, säger Stephen Sevalie.

Fakta Sierra Leone

Folkmängd: 7,6 miljoner

Plats/yta: 71 740 km2

Statsskick: republik, enhetsstat, President Julius Maada Bio, Sierra Leone Peoples party (SLPP)

Antal kvinnor i parlamentet: 12,3 procent

Utbildning: I september 2018 startade ett program för fri utbildning. Skolsystemet har stora brister och saknar resurser

Analfabetism: 40, 9 procent/män, 56, 2 procent /kvinnor

Fattigdom: 184:e plats på Human Development index (HDI)

Hälsosystem: Hälso- och sjukvårdssystemet är svagt. 2016 fanns en neurolog, två psykiatriker och två pediatrik-kliniker samt få platser för röntgen och laboratorier (WHO).

Antal läkare: 312


Så bekämpades ebola

APC-regeringen startade 2015 ”Comprehensive program for Ebola Survivors”.

Programmet innebär gratis hälso- och sjukvård, försörjning och psykosocialt stöd för överlevare. Specialkliniker med ”startup-kit” och en summa på 250 dollar.

Sedan det internationella samfundet lämnat bär regeringen ansvar för överlevarna. Regeringens internrevision visar att en tredjedel av de donerade pengarna, fjorton miljoner dollar har förskingrats.

Share This