En blå linje i sanden

Fröer i Svalbard

FN:s fredsbevarande styrkor har växt kraftigt, men har svårt att nå resultat i världens allt mer komplexa och utdragna konflikter. Nu ska insatserna reformeras och fokusera på att nå politiska lösningar. Vid den blåa linjen mellan Libanon och Israel har FN haft trupp i 40 år – och trots relativ stabilitet är parterna fortfarande formellt i krig.

Det ligger små högar av sten och rött grus uppe på krönet av betongmuren. Men det är svårt att se till en början, upptagen som man är av den vidsträckta utsikten över norra Galiléen och den lilla kibbutzen Kfar Giladi som vilar oåtkomlig i dalgången på andra sidan muren.

Det här är en av världens mest oroliga och strikt bevakade gränsavsnitt. Det är inte heller en gräns i egentlig mening. Det är bara en linje, den så kallade blåa linjen, mellan södra Libanon och norra Israel som de både staterna, under överinseende av FN-trupp, har sagt sig respektera. Men det finns inga garantier. De båda länderna befinner sig formellt i krig, vilket de gjort de senaste 40 åren, ända sedan Israel för första gången år 1978, under det libanesiska inbördeskriget, dundrade in med sin armé på jakt efter gerillakrigare från Palestinska befrielseorganisationen, PLO.

En effekt av invasionen blev upprättandet av FN:s fredsbevarande styrka UNIFIL som fick uppdraget att överse det israeliska tillbakadragandet. Nu 40 år senare står de blå baskrarna fortfarande och spanar ut över gränsområdet. Löjtnant Defry R, som för befäl över den indonesiska truppen vid gränsposteringen, berättar att det visserligen varit relativt lugnt här de senaste åren, men att det fortfarande puttrar under ytan.

– Det var folk här senast för några månader sedan och slängde sten mot den israeliska gränspatrullen på andra sidan. Vi försökte mota bort dem. De israeliska soldaterna vände sina vapen mot folksamlingen. Det var först när de såg det som de skingrades, säger han.

Därav stenarna uppe på murkrönet, slungade i en sådan båge att de landat och fortfarande ligger kvar och balanserar uppe på den nybyggda muren.

Domedagsvalvet i Svalbard

Den provisoriska gränsen, den så kallade blå linjen, mellan Libanon och Israel är 120 kilometer lång. Den senaste åren har Israel förstärkt gränsen med en mur. Muren är hittills 11 kilometer lång, men byggandet pågår fortfarande.

VARKEN NÅGOT israeliskt tillbakadragande eller något fredsbevarande var det att tala om under de första årtiondena för FN-soldaterna. Trupperna kunde bara se på när Israel genomförde en andra massiv invasion år 1982 där man avancerade hela vägen till huvudstaden Beirut. Israel behöll sedan kontrollen över den här gränszonen ända fram till år 2000.

Samtidigt som Israel uppnådde sitt mål med sin ockupation – att krossa PLO i Libanon – så växte en annan och kanske ännu mer skräckinjagande fiende bakom de israeliska linjerna, precis här i byarna i det shiamuslimskt dominerade södern: Hizbollah.

Sedan dess har Hizbollah, beväpnade med tungt artilleri från Iran och backade av Syrien, varit Israels stora orosmoln i norr. Lågintensiv krigsföring präglade gränsområdet fram till år 2006 då en kidnappning av två israeliska soldater blev den utlösande faktorn till ett månadslångt krig. Raketattacker in i Israel och massiva israeliska flygbombningar lade gränsområdet i ruiner och en miljon libaneser och en halv miljon israeler tvingades fly sina hem. Drygt tusen civila dödades i kriget, runt hundra israeler och resterande libaneser.

Jag funderar på om det kan ha varit här någonstans, just här där vi står och pratar med de indonesiska FN-trupperna, som en Hizbollah-krigare år 2006 avfyrade sin rysktillverkade Katyusha-missil mot kibbutzen där nere i dalen. Det var bara en av alla små enskilda händelser under kriget. Tolv israeliska reservister sprängdes i luften när missilen landade.

Domedagsvalvet i Svalbard

De senaste tolv åren har södra Libanon upplevt den lugnaste perioden i modern tid. Men lugnet vilar på en skör grund, parterna befinner sig fortfarande i krig.

SEDAN 2006 har lugnet lagt sig i området. I relativ bemärkelse. Det har avfyrats en och annan missil och små skärmytslingar blossar upp då och då. Men i dag är det svårt att föreställa sig, när man åker genom de små byarna i de vackra dalgångarna, att hela det här området låg i ruiner så sent som för tolv år sedan. Det ekonomiska uppsvinget märks tydligt i nybyggen och företagsetableringar.

Bakom svarta solglasögon fortsätter FN-soldaterna att spana ut över dalgången och kibbutzen.

– Vi är närvarande, observerar och rapporterar alla överträdelser. Lugnar ner incidenter så att spänningarna inte trappas upp. När vi står mellan två arméer som ligger i krig med varandra så är jag övertygad om att vi har en lugnande verkan, säger Defry R.

Efter kriget 2006 utökades UNIFIL nästan tiofalt till 10 500 soldater på ett område inte större än en tredjedel av Gotland. Styrkan är en internationell smältdegel med 42 nationaliteter, flest från Indonesien, Italien och Nepal.

Säkerhetsrådet antog samtidigt resolution 1701 som utökade UNIFIL:s mandat. Förutom förstärkt övervakning av gränsen går det nya uppdraget i stort sett ut på att assistera den libanesiska armén att etablera kontroll över den södra delen av landet. Här hade man i princip inte satt sin fot på tre decennier.

Men det nya mandatet har gett upphov till kontroverser. Både Hizbollah och Israel anklagar UNIFIL för att vara lierad med den andra sidan.

I mandatet ingår nämligen att assistera den libanesiska armén i att avväpna alla irreguljära stridande grupper i området (läs Hizbollah) samt stoppa den illegala införseln av vapen.

Nyckelformuleringen här är ”assistera den libanesiska armén”. Men eftersom Hizbollah inte bara är en milis utan även ett politiskt parti med stor inflytande i Libanons parlament så har man effektivt blockat alla initiativ för att begränsa sin verksamhet. Många libaneser, särskilt shiiter, är också positivt inställda till Hizbollahs militära förmåga som de ser som ett nödvändigt försvar mot grannen i söder.

Den libanesiska armén har helt enkelt inget uppdrag att utföra det som UNIFIL å sin sida har till uppdrag att assistera.

Enligt många bedömare har Hizbollahs militära resurser snarare förstärkts än försvagats sedan kriget. Dessutom har tusentals Hizbollah-krigare tillägnat sig militär erfarenhet genom sitt deltagande i kriget i Syrien, allierade med Assad och Ryssland. Den mur som skär genom det kulliga norra Galiléen anses allmänt vara en del av Israels förberedelser inför Hizbollah-soldaternas återkomst från kriget.

UNIFIL:s oförmåga att utföra delar av sitt mandat har gett upphov till hätska anklagelser från israeliska politiker och dess allierade. De menar att FN spelar under täcket med, vad de betraktar som, en terroristorganisation. Bland annat USA och Storbritannien har listat Hizbollah som en terrororganisation, EU har endast listat organisationens militära gren. När mandatet för UNIFIL förnyades förra året gick USA:s FN-ambassadör Nikki Haley ut och personligen anklagade UNIFIL:s befälhavare för att vara ”blind” för införseln av illegala vapen. En unik händelse i FN-historien.

Hizbollah har å sin sida återkommande anklagat UNIFIL för att gynna israeliska intressen, särskilt med hänvisning till uppdraget att avväpna irreguljära trupper på den libanesiska sidan av gränsen vilket de ser som ett direkt hot.

Med ett allt starkare, både militärt och politiskt, Hizbollah och en radikal högerregering i Israel är en politisk lösning avlägsen.

“Fredsbevarande är egentligen inget arbete för soldater, men det är bara soldater som kan utföra det” – major Diwakar

Major Diwakar har snart avlutat sin årslånga runda i Libanon. Snart bär det av hem till Kathmandu. Flera generationers nepalesiska soldater gjort FN-tjänst här, varav 29 har omkommit i korseld och direkta attacker.

Den nepalesiska styrkans vårdcentral är viktig för invånarna i byn Tallouseh. Bland annat är efterfrågan på tandvård stor.

VI ÅKER några kilometer upp i bergen. Utanför en lokal i den lilla sömniga byn Tallouseh är det liv och rörelse. En nepalesisk grupp FN-soldater håller varje vecka en vårdcentral öppen för byinvånarna.

– Det här är en del av vår utåtriktade aktivitet. Det här är en plats för interaktion med lokalbefolkningen och ett sätt för oss att visa vår goda vilja, major Diwakar.

Själv är han inne på sluttampen på sin årsrunda. Snart bär det av hem till Kathmandu.

Nepal var en av de första länderna att skicka trupp till Libanon på 1970-talet. Sedan dess har flera generationers nepalesiska soldater gjort FN-tjänst här, varav 29 har omkommit i korseld och direkta attacker. Sammanlagt har FN förlorat 313 soldater i Libanon.

– Vi har inte haft några problem de senaste 10 åren. Folk är vänliga mot oss. Vi respekterar deras traditioner och de respekterar oss. Vi har blivit inbjudna till bröllop, fotbollsmatcher, vi har delat med oss av vår mat. Vi lär känna varandra. Det kommer jag alltid bära med mig, säger Diwakar.

Även Sverige skickade trupp de första åren. Den första FN-soldaten som omkom i Libanon var den 20-åriga svensken Karl-Oscar Johansson när hans fordon körde på en landmina här i närheten. Sverige bidrog under 1980-talet med sjukhuspersonal men drog sig ur år 1994 som en följd av utökade uppgifter i Jugoslavien. Sedan 2006 har Sverige bidragit med två korvetter för patrullering längs kusten.

Inne i lokalen är det fullt med kvinnor i svart hijab med barn springande runt benen. En och en ropas de in till läkar- eller tandläkarundersökningen. Några kvinnor säger på arabiska när de tror att jag inte hör: ”Låt de fotografera, de kommer att visa bilderna i USA och då kan de skicka mera pengar”.

Plötsligt dyker borgmästaren Mohammed Tormous upp och vill prata med majoren och mig. Han har själv bott ett decennium i Brasilien men nu återvänt sedan lugnet lagt sig. Så mycket att säga om FN-trupperna fredsinsatser har han inte. Däremot är han intresserad av att nepaleserna ska köpa in en ny tandläkarstol till kliniken, samt fylla på syretuberna som tagit slut.

Utåtriktade humanitära aktiviteter och interaktion med befolkningen i gränsområdet är en viktig del av FN-soldaterna uppdrag.

Varje dag genomför FN runt 450 aktiviteter i området, allt från patrullering av gränsen till minröjning och humanitära insatser.

I avsaknad av en fredsprocess är det övervakning, rapportering, patrullering och den här typen av humanitära och utåtriktade insatser som UNIFIL lägger mest tid på.

– En klok person sa en gång: Fredsbevarande är egentligen inget arbete för soldater, men det är bara soldater som kan utföra det, säger Diwakar och skrattar.

FN:s fredsinsatser står nu inför en omstöpning. Sedan den nya generalsekreteraren António Guterres tog plats i FN-skrapan har han arbetat på ett reformpaket som fått brett stöd bland medlemsstaterna. Den viktigaste punkten handlar om att vässa FN:s förmåga att hitta politiska lösningar i de konflikter där man väljer att placera ut trupp. Insatserna ska designas så att de främjar en politisk lösning och inte bara behålla status quo.

Den gemensamma deklarationen innehåller också en hel del indirekt kritik mot hur nuvarande mandat har formulerats. FN behöver mandat som är ”tydliga”, ”fokuserade”, ”uppnåeliga” och vars uppgifter står i förhållande till resurserna. De måste också bygga på ”förståeliga analyser med uppriktiga och realistiska rekommendationer”.

I linje med rekommendationerna kommer även FN:s två inblandade avdelningar omstruktureras. Departementet för politiska frågor och departementet för fredsinsatser slås ihop till en gemensam enhet. Därtill skapas en separat enhet för rent militära frågor.

Bakom reforminitiativet ligger samtidigt det faktum att FN:s fredsinsatser har svällt under de senaste decennierna. Vid millennieskiftet hade FN runt 20 000 utplacerade trupper i världen, år 2015 hade det växt till runt 100 000. Även dödstalen har ökat dramatiskt. Under förra året stupade 138 FN-soldater främst i Mali, DR Kongo och Centralafrikanska republiken. Det är den högsta siffran på flera år.

Bland de 871 nepalesiska FN-soldaterna är 23 kvinnor. Totalt är omkring fem procent av FN-soldaterna i Libanon är kvinnor. För alla FN-uppdrag världen över är siffran något lägre, runt fyra procent.

U

UNIFIL

UNIFIL består av 10 500 soldater och 815 civil personal. De utför 450 så kallade aktiviteter per dag vilket kan vara allt från övervakning vid gränsen, patrullering, minröjning och humanitär hjälp. 313 FN-soldater har stupat i Libanon. Totalt har FN:s fredsbevarande styrkor förlorat 3 767 soldater sedan 1948. Förra året stupade 138 soldater vilken är flest sedan 2010.

“Fredsbevarande trupper placeras i allt större utsträckning i konfliktområden där det inte finns någon fred att bevara.” – Richard Caplan

Richard Caplan är professor i internationella relationer vid Oxford. Han har bland annat arbetat som konsult för FN:s enhet för fredsbyggande och forskat om effektiviteten i FN:s fredsbevarande insatser. En viktig del av Guterres reformagenda är att förmå medlemsstaterna att engagera sig mer för att hitta lösningar på de konflikter där FN är inblandad. Det är helt nödvändigt, enligt Caplan

– Medlemsstaterna måste engagera sig diplomatiskt för att få slut på konflikter. Det saknas verkligen i dag. Alla reformer är bortkastade om så inte sker, säger han.

Caplan menar att FN de senaste decennierna placerat ut trupp i en helt ny typ av konfliktsituationer.

– Fredsbevarande trupper placeras i allt större utsträckning i konfliktområden där det inte finns någon fred att bevara. Det är svårare konflikter utan något uppenbart slut i sikte, säger han och tar FN:s största operation just nu i DR Kongo, med sin stora mängd olika rivaliserande milisgrupper, som ett typexempel.

Men om inte fredsbevarande trupperna verkar för fred, vad gör de då?

– I sin extrem så krigar de. Säkerhetsrådet har godkänt etablerandet av en tvångsinterventionsgrupp i östra Kongo, med trupp från Tanzania och Sydafrika och Malawi. De är krigare. Deras funktion är att vinna militärt. De har haft viss framgång, men det är som hydran, hugger du av ett huvud så dyker två andra upp, säger han.

Det här utsätter FN för stor risk, menar Caplan, eftersom FN inte längre uppfattas som opartiska. Det förstärks av att FN:s funktion ofta är att stötta regeringsstyrkorna. Säkerhetsrådet har också infogat ett skydd mot civilbefolkningen som en kärnuppgift i samtliga pågående 14 FN-operationer i världen. Det är såklart välvilligt, men när civila attackeras blir ofta även FN indirekt en måltavla.

– Det utsätter soldaterna för stor risk. Sammantaget betraktas FN allt oftare som en fiendestyrka av de stridande miliserna. Det är en förklaring till att dödstalen ökar, säger han.

På den nepalesiska basen förbereder sig soldaterna på dagens uppgift. Varje gång soldaterna lämnar basen går man igenom säkerhetsläget.

Guterres ambition att öka ansträngningarna att nå politiska lösningar i samband med fredsinsatser tycker Caplan är lovvärt. Hans egen forskning är entydig på den punkten. Fredsinsatser är allra mest effektiva om det finns en uppgörelse om eldupphör eller något annat typ av fredsavtal på plats.

– I vår forskning hittade vi bevis för att när man har ett avtal, eldupphör eller fredsavtal, och då placerar ut FN-trupp som stödjer detta avtal, då har man en mycket större sannolikhet att lyckas med sitt uppdrag, säger han.

Forskningen är oenig om hur effektiva FN:s fredsinsatser är. Vissa studier visar på stor effektivitet, medan andra pekar på marginella effekter. Anledningen är främst att frågan är så oerhört komplex. Caplan har i sin forskning valt att mäta hur ofta krig åter blossar upp fyra år efter att en fredsinsats har avlutats. Vid en sådan kartläggning har FN ett hyfsat track record: i 60 procent av fallen håller freden.

– Däremot kan det ifrågasättas, i fallet Libanon, hur stor effekt FN verkligen har haft, säger han.

Den avgörande anledningen till lugnet är att det just nu ligger i parternas intresse att behålla stabiliteten, menar Caplan.

– Men historien har visat att när israelerna har känt att det varit nödvändigt att ta till våld har de kört över FN-positionerna. Och likaså har Hizbollah inte respekterat FN-mandatet. Ingen håller FN särskilt högt bland parterna. Men åtminstone finns det en internationell närvaro på plats som kan övervaka situationen. Och det är viktigt, säger han.

UNIFIL har en budget på 483 miljoner dollar och har varit i Libanon sedan 1978, dvs 40 år.

FN-soldater från Indonesien är på väg tillbaka till basen. Indonesien bidrar med flest soldater i området, vilket retat upp Israel eftersom den Indonesien aldrig erkänt den israeliska statsbildningen.

“Fred kan vara beroendeframkallande” – Andrea Tenenti, UNIFIL

På UNIFIL:s högkvarter i Libanon menar man sig dock ha tiden på sin sida, det har trots allt gått tolv år sedan kriget.

– Vi ser hur livet snabbt har förändras till det bättre i södern. Folk som nu är 22 år var 10 år när det var krig. Fred kan vara beroendeframkallande. Och när folk vägrar ha något annat än en normal situation är det lättare för alla att bidra för att bevara freden, säger Andrea Tenenti som är talesperson för UNIFIL.

När det gäller båda sidors hätska retorik mot UNIFIL tycker han att man måste skilja på ord och handling. Under FN:s överinseende finns det också fungerande kommunikationskanaler mellan Israel och Libanons arméer. Syftet är att snabbt kunna reda ut olika incidenter och förhindra en upptrappning.

– Det är ibland hög retorik från de båda sidorna, men retorik och verklighet är två skilda saker. Södra Libanon har nu upplevt en av de lugnaste perioderna i modern tid. Vårt uppdrag är att öppna dörren till en permanent vapenvila. Det är en framgång att två stridande arméer kan träffas i samma rum och prata. Det är en mycket viktig pusselbit för fred, säger han.

 

Frövalvet Svalbard

UNIFIL är en internationell smältdegel med 42 nationaliteter, flest soldater kommer från Indonesien, Italien och Nepal.

“De gör inget, bara äter och skiter… men det är klart, ibland förhindrar de även konflikter” – Hassan Ibrahim

 

Lutat mot ett staket i skuggan lite längre bort står Hassan Ibrahim och kikar lite förstrött när Defry R läser en muslimsk bön om välgång och hälsa för de nytillkomna soldaterna. Hassan Ibrahim är palestinier och har kört en timme med bilen för att stå här en stund vid muren och blicka ut över dalen, över det han menar tillhör Palestina.

Den här resan gör han ofta, så ofta han kan, som han säger. Det första han gjorde när israelerna drog sig tillbaka år 2000 var att kasta sig i bilen och åka just hit. Och titta.

– Det första jag slås av är hur vackert det är. Jag känner mig stolt att tillhöra detta land. Men när jag tänker på att jag inte får åka dit börjar mitt hjärta banka hårdare, säger han och visar med handen över skjortbröstet.

Född och uppvuxen i Libanon är detta det närmaste Hassan Ibrahim har kommit Palestina. Han pekar över bergen.

– På andra sidan ligger fortfarande vårt hem. Det är övergivet och förfallet nu, men israelerna har ännu inte tagit det, säger han.

Jag frågar honom vad han tycker om de fredsbevarande styrkorna.

– Titta på de, säger han. De gör inget, bara äter och skiter… men det är klart, ibland förhindrar de även konflikter. Jag vill inte ha krig, men samtidigt måste vi komma till en punkt då alla får det de har rätt till, säger han.

En blå linje i sanden

Fröer i Svalbard

FN:s fredsbevarande styrkor har växt kraftigt, men har svårt att nå resultat i världens allt mer komplexa och utdragna konflikter. Nu ska insatserna reformeras och fokusera på att nå politiska lösningar. Vid den blåa linjen mellan Libanon och Israel har FN haft trupp i 40 år – och trots relativ stabilitet är parterna fortfarande formellt i krig.

Det ligger små högar av sten och rött grus uppe på krönet av betongmuren. Men det är svårt att se till en början, upptagen som man är av den vidsträckta utsikten över norra Galiléen och den lilla kibbutzen Kfar Giladi som vilar oåtkomlig i dalgången på andra sidan muren.

Det här är en av världens mest oroliga och strikt bevakade gränsavsnitt. Det är inte heller en gräns i egentlig mening. Det är bara en linje, den så kallade blåa linjen, mellan södra Libanon och norra Israel som de både staterna, under överinseende av FN-trupp, har sagt sig respektera. Men det finns inga garantier. De båda länderna befinner sig formellt i krig, vilket de gjort de senaste 40 åren, ända sedan Israel för första gången år 1978, under det libanesiska inbördeskriget, dundrade in med sin armé på jakt efter gerillakrigare från Palestinska befrielseorganisationen, PLO.

En effekt av invasionen blev upprättandet av FN:s fredsbevarande styrka UNIFIL som fick uppdraget att överse det israeliska tillbakadragandet. Nu 40 år senare står de blå baskrarna fortfarande och spanar ut över gränsområdet. Löjtnant Defry R, som för befäl över den indonesiska truppen vid gränsposteringen, berättar att det visserligen varit relativt lugnt här de senaste åren, men att det fortfarande puttrar under ytan.

– Det var folk här senast för några månader sedan och slängde sten mot den israeliska gränspatrullen på andra sidan. Vi försökte mota bort dem. De israeliska soldaterna vände sina vapen mot folksamlingen. Det var först när de såg det som de skingrades, säger han.

Därav stenarna uppe på murkrönet, slungade i en sådan båge att de landat och fortfarande ligger kvar och balanserar uppe på den nybyggda muren.

Domedagsvalvet i Svalbard

Den provisoriska gränsen, den så kallade blå linjen, mellan Libanon och Israel är 120 kilometer lång. Den senaste åren har Israel förstärkt gränsen med en mur. Muren är hittills 11 kilometer lång, men byggandet pågår fortfarande.

VARKEN NÅGOT israeliskt tillbakadragande eller något fredsbevarande var det att tala om under de första årtiondena för FN-soldaterna. Trupperna kunde bara se på när Israel genomförde en andra massiv invasion år 1982 där man avancerade hela vägen till huvudstaden Beirut. Israel behöll sedan kontrollen över den här gränszonen ända fram till år 2000.

Samtidigt som Israel uppnådde sitt mål med sin ockupation – att krossa PLO i Libanon – så växte en annan och kanske ännu mer skräckinjagande fiende bakom de israeliska linjerna, precis här i byarna i det shiamuslimskt dominerade södern: Hizbollah.

Sedan dess har Hizbollah, beväpnade med tungt artilleri från Iran och backade av Syrien, varit Israels stora orosmoln i norr. Lågintensiv krigsföring präglade gränsområdet fram till år 2006 då en kidnappning av två israeliska soldater blev den utlösande faktorn till ett månadslångt krig. Raketattacker in i Israel och massiva israeliska flygbombningar lade gränsområdet i ruiner och en miljon libaneser och en halv miljon israeler tvingades fly sina hem. Drygt tusen civila dödades i kriget, runt hundra israeler och resterande libaneser.

Jag funderar på om det kan ha varit här någonstans, just här där vi står och pratar med de indonesiska FN-trupperna, som en Hizbollah-krigare år 2006 avfyrade sin rysktillverkade Katyusha-missil mot kibbutzen där nere i dalen. Det var bara en av alla små enskilda händelser under kriget. Tolv israeliska reservister sprängdes i luften när missilen landade.

Domedagsvalvet i Svalbard

De senaste tolv åren har södra Libanon upplevt den lugnaste perioden i modern tid. Men lugnet vilar på en skör grund, parterna befinner sig fortfarande i krig.

“Fredsbevarande är egentligen inget arbete för soldater, men det är bara soldater som kan utföra det” – major Diwakar

Major Diwakar har snart avlutat sin årslånga runda i Libanon. Snart bär det av hem till Kathmandu. Flera generationers nepalesiska soldater gjort FN-tjänst här, varav 29 har omkommit i korseld och direkta attacker.

SEDAN 2006 har lugnet lagt sig i området. I relativ bemärkelse. Det har avfyrats en och annan missil och små skärmytslingar blossar upp då och då. Men i dag är det svårt att föreställa sig, när man åker genom de små byarna i de vackra dalgångarna, att hela det här området låg i ruiner så sent som för tolv år sedan. Det ekonomiska uppsvinget märks tydligt i nybyggen och företagsetableringar.

Bakom svarta solglasögon fortsätter FN-soldaterna att spana ut över dalgången och kibbutzen.

– Vi är närvarande, observerar och rapporterar alla överträdelser. Lugnar ner incidenter så att spänningarna inte trappas upp. När vi står mellan två arméer som ligger i krig med varandra så är jag övertygad om att vi har en lugnande verkan, säger Defry R.

Efter kriget 2006 utökades UNIFIL nästan tiofalt till 10 500 soldater på ett område inte större än en tredjedel av Gotland. Styrkan är en internationell smältdegel med 42 nationaliteter, flest från Indonesien, Italien och Nepal.

Säkerhetsrådet antog samtidigt resolution 1701 som utökade UNIFIL:s mandat. Förutom förstärkt övervakning av gränsen går det nya uppdraget i stort sett ut på att assistera den libanesiska armén att etablera kontroll över den södra delen av landet. Här hade man i princip inte satt sin fot på tre decennier.

Men det nya mandatet har gett upphov till kontroverser. Både Hizbollah och Israel anklagar UNIFIL för att vara lierad med den andra sidan.

I mandatet ingår nämligen att assistera den libanesiska armén i att avväpna alla irreguljära stridande grupper i området (läs Hizbollah) samt stoppa den illegala införseln av vapen.

Nyckelformuleringen här är ”assistera den libanesiska armén”. Men eftersom Hizbollah inte bara är en milis utan även ett politiskt parti med stor inflytande i Libanons parlament så har man effektivt blockat alla initiativ för att begränsa sin verksamhet. Många libaneser, särskilt shiiter, är också positivt inställda till Hizbollahs militära förmåga som de ser som ett nödvändigt försvar mot grannen i söder.

Den libanesiska armén har helt enkelt inget uppdrag att utföra det som UNIFIL å sin sida har till uppdrag att assistera.

Enligt många bedömare har Hizbollahs militära resurser snarare förstärkts än försvagats sedan kriget. Dessutom har tusentals Hizbollah-krigare tillägnat sig militär erfarenhet genom sitt deltagande i kriget i Syrien, allierade med Assad och Ryssland. Den mur som skär genom det kulliga norra Galiléen anses allmänt vara en del av Israels förberedelser inför Hizbollah-soldaternas återkomst från kriget.

UNIFIL:s oförmåga att utföra delar av sitt mandat har gett upphov till hätska anklagelser från israeliska politiker och dess allierade. De menar att FN spelar under täcket med, vad de betraktar som, en terroristorganisation. Bland annat USA och Storbritannien har listat Hizbollah som en terrororganisation, EU har endast listat organisationens militära gren. När mandatet för UNIFIL förnyades förra året gick USA:s FN-ambassadör Nikki Haley ut och personligen anklagade UNIFIL:s befälhavare för att vara ”blind” för införseln av illegala vapen. En unik händelse i FN-historien.

Hizbollah har å sin sida återkommande anklagat UNIFIL för att gynna israeliska intressen, särskilt med hänvisning till uppdraget att avväpna irreguljära trupper på den libanesiska sidan av gränsen vilket de ser som ett direkt hot.

Med ett allt starkare, både militärt och politiskt, Hizbollah och en radikal högerregering i Israel är en politisk lösning avlägsen.

Den nepalesiska styrkans vårdcentral är viktig för invånarna i byn Tallouseh. Bland annat är efterfrågan på tandvård stor.

VI ÅKER några kilometer upp i bergen. Utanför en lokal i den lilla sömniga byn Tallouseh är det liv och rörelse. En nepalesisk grupp FN-soldater håller varje vecka en vårdcentral öppen för byinvånarna.

– Det här är en del av vår utåtriktade aktivitet. Det här är en plats för interaktion med lokalbefolkningen och ett sätt för oss att visa vår goda vilja, major Diwakar.

Själv är han inne på sluttampen på sin årsrunda. Snart bär det av hem till Kathmandu.

Nepal var en av de första länderna att skicka trupp till Libanon på 1970-talet. Sedan dess har flera generationers nepalesiska soldater gjort FN-tjänst här, varav 29 har omkommit i korseld och direkta attacker. Sammanlagt har FN förlorat 313 soldater i Libanon.

– Vi har inte haft några problem de senaste 10 åren. Folk är vänliga mot oss. Vi respekterar deras traditioner och de respekterar oss. Vi har blivit inbjudna till bröllop, fotbollsmatcher, vi har delat med oss av vår mat. Vi lär känna varandra. Det kommer jag alltid bära med mig, säger Diwakar.

Även Sverige skickade trupp de första åren. Den första FN-soldaten som omkom i Libanon var den 20-åriga svensken Karl-Oscar Johansson när hans fordon körde på en landmina här i närheten. Sverige bidrog under 1980-talet med sjukhuspersonal men drog sig ur år 1994 som en följd av utökade uppgifter i Jugoslavien. Sedan 2006 har Sverige bidragit med två korvetter för patrullering längs kusten.

Inne i lokalen är det fullt med kvinnor i svart hijab med barn springande runt benen. En och en ropas de in till läkar- eller tandläkarundersökningen. Några kvinnor säger på arabiska när de tror att jag inte hör: ”Låt de fotografera, de kommer att visa bilderna i USA och då kan de skicka mera pengar”.

Plötsligt dyker borgmästaren Mohammed Tormous upp och vill prata med majoren och mig. Han har själv bott ett decennium i Brasilien men nu återvänt sedan lugnet lagt sig. Så mycket att säga om FN-trupperna fredsinsatser har han inte. Däremot är han intresserad av att nepaleserna ska köpa in en ny tandläkarstol till kliniken, samt fylla på syretuberna som tagit slut.

Utåtriktade humanitära aktiviteter och interaktion med befolkningen i gränsområdet är en viktig del av FN-soldaterna uppdrag.

Varje dag genomför FN runt 450 aktiviteter i området, allt från patrullering av gränsen till minröjning och humanitära insatser.

I avsaknad av en fredsprocess är det övervakning, rapportering, patrullering och den här typen av humanitära och utåtriktade insatser som UNIFIL lägger mest tid på.

– En klok person sa en gång: Fredsbevarande är egentligen inget arbete för soldater, men det är bara soldater som kan utföra det, säger Diwakar och skrattar.

FN:s fredsinsatser står nu inför en omstöpning. Sedan den nya generalsekreteraren António Guterres tog plats i FN-skrapan har han arbetat på ett reformpaket som fått brett stöd bland medlemsstaterna. Den viktigaste punkten handlar om att vässa FN:s förmåga att hitta politiska lösningar i de konflikter där man väljer att placera ut trupp. Insatserna ska designas så att de främjar en politisk lösning och inte bara behålla status quo.

Den gemensamma deklarationen innehåller också en hel del indirekt kritik mot hur nuvarande mandat har formulerats. FN behöver mandat som är ”tydliga”, ”fokuserade”, ”uppnåeliga” och vars uppgifter står i förhållande till resurserna. De måste också bygga på ”förståeliga analyser med uppriktiga och realistiska rekommendationer”.

I linje med rekommendationerna kommer även FN:s två inblandade avdelningar omstruktureras. Departementet för politiska frågor och departementet för fredsinsatser slås ihop till en gemensam enhet. Därtill skapas en separat enhet för rent militära frågor.

Bakom reforminitiativet ligger samtidigt det faktum att FN:s fredsinsatser har svällt under de senaste decennierna. Vid millennieskiftet hade FN runt 20 000 utplacerade trupper i världen, år 2015 hade det växt till runt 100 000. Även dödstalen har ökat dramatiskt. Under förra året stupade 138 FN-soldater främst i Mali, DR Kongo och Centralafrikanska republiken. Det är den högsta siffran på flera år.

Bland de 871 nepalesiska FN-soldaterna är 23 kvinnor. Totalt är omkring fem procent av FN-soldaterna i Libanon är kvinnor. För alla FN-uppdrag världen över är siffran något lägre, runt fyra procent.

U

UNIFIL

UNIFIL består av 10 500 soldater och 815 civil personal. De utför 450 så kallade aktiviteter per dag vilket kan vara allt från övervakning vid gränsen, patrullering, minröjning och humanitär hjälp. 313 FN-soldater har stupat i Libanon. Totalt har FN:s fredsbevarande styrkor förlorat 3 767 soldater sedan 1948. Förra året stupade 138 soldater vilken är flest sedan 2010.

“Fredsbevarande trupper placeras i allt större utsträckning i konfliktområden där det inte finns någon fred att bevara.” – Richard Caplan

Richard Caplan är professor i internationella relationer vid Oxford. Han har bland annat arbetat som konsult för FN:s enhet för fredsbyggande och forskat om effektiviteten i FN:s fredsbevarande insatser. En viktig del av Guterres reformagenda är att förmå medlemsstaterna att engagera sig mer för att hitta lösningar på de konflikter där FN är inblandad. Det är helt nödvändigt, enligt Caplan

– Medlemsstaterna måste engagera sig diplomatiskt för att få slut på konflikter. Det saknas verkligen i dag. Alla reformer är bortkastade om så inte sker, säger han.

Caplan menar att FN de senaste decennierna placerat ut trupp i en helt ny typ av konfliktsituationer.

– Fredsbevarande trupper placeras i allt större utsträckning i konfliktområden där det inte finns någon fred att bevara. Det är svårare konflikter utan något uppenbart slut i sikte, säger han och tar FN:s största operation just nu i DR Kongo, med sin stora mängd olika rivaliserande milisgrupper, som ett typexempel.

Men om inte fredsbevarande trupperna verkar för fred, vad gör de då?

– I sin extrem så krigar de. Säkerhetsrådet har godkänt etablerandet av en tvångsinterventionsgrupp i östra Kongo, med trupp från Tanzania och Sydafrika och Malawi. De är krigare. Deras funktion är att vinna militärt. De har haft viss framgång, men det är som hydran, hugger du av ett huvud så dyker två andra upp, säger han.

Det här utsätter FN för stor risk, menar Caplan, eftersom FN inte längre uppfattas som opartiska. Det förstärks av att FN:s funktion ofta är att stötta regeringsstyrkorna. Säkerhetsrådet har också infogat ett skydd mot civilbefolkningen som en kärnuppgift i samtliga pågående 14 FN-operationer i världen. Det är såklart välvilligt, men när civila attackeras blir ofta även FN indirekt en måltavla.

– Det utsätter soldaterna för stor risk. Sammantaget betraktas FN allt oftare som en fiendestyrka av de stridande miliserna. Det är en förklaring till att dödstalen ökar, säger han.

På den nepalesiska basen förbereder sig soldaterna på dagens uppgift. Varje gång soldaterna lämnar basen går man igenom säkerhetsläget.

UNIFIL har en budget på 483 miljoner dollar och har varit i Libanon sedan 1978, dvs 40 år.

Guterres ambition att öka ansträngningarna att nå politiska lösningar i samband med fredsinsatser tycker Caplan är lovvärt. Hans egen forskning är entydig på den punkten. Fredsinsatser är allra mest effektiva om det finns en uppgörelse om eldupphör eller något annat typ av fredsavtal på plats.

– I vår forskning hittade vi bevis för att när man har ett avtal, eldupphör eller fredsavtal, och då placerar ut FN-trupp som stödjer detta avtal, då har man en mycket större sannolikhet att lyckas med sitt uppdrag, säger han.

Forskningen är oenig om hur effektiva FN:s fredsinsatser är. Vissa studier visar på stor effektivitet, medan andra pekar på marginella effekter. Anledningen är främst att frågan är så oerhört komplex. Caplan har i sin forskning valt att mäta hur ofta krig åter blossar upp fyra år efter att en fredsinsats har avlutats. Vid en sådan kartläggning har FN ett hyfsat track record: i 60 procent av fallen håller freden.

– Däremot kan det ifrågasättas, i fallet Libanon, hur stor effekt FN verkligen har haft, säger han.

Den avgörande anledningen till lugnet är att det just nu ligger i parternas intresse att behålla stabiliteten, menar Caplan.

– Men historien har visat att när israelerna har känt att det varit nödvändigt att ta till våld har de kört över FN-positionerna. Och likaså har Hizbollah inte respekterat FN-mandatet. Ingen håller FN särskilt högt bland parterna. Men åtminstone finns det en internationell närvaro på plats som kan övervaka situationen. Och det är viktigt, säger han.

FN-soldater från Indonesien är på väg tillbaka till basen. Indonesien bidrar med flest soldater i området, vilket retat upp Israel eftersom den Indonesien aldrig erkänt den israeliska statsbildningen.

“Fred kan vara beroende-
framkallande” – Andrea Tenenti, UNIFIL

På UNIFIL:s högkvarter i Libanon menar man sig dock ha tiden på sin sida, det har trots allt gått tolv år sedan kriget.

– Vi ser hur livet snabbt har förändras till det bättre i södern. Folk som nu är 22 år var 10 år när det var krig. Fred kan vara beroendeframkallande. Och när folk vägrar ha något annat än en normal situation är det lättare för alla att bidra för att bevara freden, säger Andrea Tenenti som är talesperson för UNIFIL.

När det gäller båda sidors hätska retorik mot UNIFIL tycker han att man måste skilja på ord och handling. Under FN:s överinseende finns det också fungerande kommunikationskanaler mellan Israel och Libanons arméer. Syftet är att snabbt kunna reda ut olika incidenter och förhindra en upptrappning.

– Det är ibland hög retorik från de båda sidorna, men retorik och verklighet är två skilda saker. Södra Libanon har nu upplevt en av de lugnaste perioderna i modern tid. Vårt uppdrag är att öppna dörren till en permanent vapenvila. Det är en framgång att två stridande arméer kan träffas i samma rum och prata. Det är en mycket viktig pusselbit för fred, säger han.

 

Frövalvet Svalbard

UNIFIL är en internationell smältdegel med 42 nationaliteter, flest soldater kommer från Indonesien, Italien och Nepal.

“De gör inget, bara äter och skiter… men det är klart, ibland förhindrar de även konflikter” – Hassan Ibrahim

 

Lutat mot ett staket i skuggan lite längre bort står Hassan Ibrahim och kikar lite förstrött när Defry R läser en muslimsk bön om välgång och hälsa för de nytillkomna soldaterna. Hassan Ibrahim är palestinier och har kört en timme med bilen för att stå här en stund vid muren och blicka ut över dalen, över det han menar tillhör Palestina.

Den här resan gör han ofta, så ofta han kan, som han säger. Det första han gjorde när israelerna drog sig tillbaka år 2000 var att kasta sig i bilen och åka just hit. Och titta.

– Det första jag slås av är hur vackert det är. Jag känner mig stolt att tillhöra detta land. Men när jag tänker på att jag inte får åka dit börjar mitt hjärta banka hårdare, säger han och visar med handen över skjortbröstet.

Född och uppvuxen i Libanon är detta det närmaste Hassan Ibrahim har kommit Palestina. Han pekar över bergen.

– På andra sidan ligger fortfarande vårt hem. Det är övergivet och förfallet nu, men israelerna har ännu inte tagit det, säger han.

Jag frågar honom vad han tycker om de fredsbevarande styrkorna.

– Titta på de, säger han. De gör inget, bara äter och skiter… men det är klart, ibland förhindrar de även konflikter. Jag vill inte ha krig, men samtidigt måste vi komma till en punkt då alla får det de har rätt till, säger han.

Share This