“Genom konsten skriker jag när kriget gör ont”

“Kamerorna var våra vapen, och vi såg som vår uppgift att dokumentera det fruktansvärda som hände runt omkring oss.” Om det, om det dubbla flyktingskapet och om sin uppväxt i flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus berättar den palestinska konstnären Abed Naji som lever i Sverige sedan 2013. Vi får också ta del av hans verk.

Abed Naji kom till Sverige från Syrien via Italien och Libanon i slutet av 2013. Efter studier i svenska och praktik på OmVärlden gör han nu praktik på Historiska Muséet.

Dreams

Med den här filmen vill jag tala om exilen, om hur det kan kännas att leva två parallella liv ­– mitt liv i Syrien och mitt liv i Sverige, och resan däremellan.

Filmen kan ses i högre upplösning via youtube.


Jag har varit flykting i hela mitt 32-åriga liv. Men det är märkligt – det var inte förrän jag kom till Sverige för snart fyra år sedan, som jag började känna mig som en flykting.

Innan jag kom till Sverige hade jag levt hela mitt liv i flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus i Syrien. FN hyr området av Syrien sedan 1957, och det hade kommit att kallas för den palestinska diasporans huvudstad. Jag har aldrig varit i Palestina, men jag är palestinier och inget annat. Palestina bor i mitt hjärta. Som barn gick jag i skolan med andra palestinska barn. Vi spelade fotboll och kula. Lekte kull bland husen på gator med palestinska namn. Yarmouk var en välfungerande stad med sjukhus, gator och ett sprudlande gatuliv. Syrierna kom till Yarmouk för att handla, för våra marknader var de bästa.

Det var när jag började gymnasiet inne i Damaskus, bara några kilometer från mitt hem i Yarmouk, som jag först blev “invandrare”. Att jag kände att jag var en palestinier i Syrien. Jag hade aldrig haft några syriska vänner, nu gick vi i skolan tillsammans, och jag lärde känna Syrien.

 

UNDER DEN HÄR TIDEN väcktes det intresse för fotografi, som lite senare i livet skulle ta mig vidare till en fotografutbildning vid Damascus Institute of Art. Jag hade hittat ett sätt att tillfredsställa mitt starka behov av att få uttrycka mig. Jag behövde något mer än att gå ut på gatorna och skrika. Genom konsten kunde jag skrika på andra sätt.  Vi startade en palestinsk kulturaktivistgrupp i Yarmouk. Vi var fotografer, konstnärer och filmskapare. Vi skulle komma att hålla ihop tills kriget till slut spred ut oss över världen.

Genom ett samarbete med Unicef höll vi fotoworkshops för barn, både i Yarmouk och i ett par andra flyktingläger i Syrien. När kriget bröt ut i Irak åkte vi till gränsen och gjorde en dokumentär om de palestinska flyktingar som försökte fly från Irak in i Syrien, men som aldrig fick komma in. Vi ville visa världen hur palestinier blir behandlade vart de än försöker ta vägen. 2010 formaliserade vi gruppen, vi blev Re Action.

 

SÅ BRÖT DEN SYRISKA REVOLUTIONEN UT, och frågan om vår självupplevda identitet drogs till sin spets. Skulle vi som palestinier vara en del av det syriska folkets frihetskamp? Jag bestämde mig för att vara det. Jag hade aldrig tidigare känt mig syrisk, men när kriget kom till Syrien så blev en del av mig syrier.

Re Action höll ihop. Kamerorna var våra vapen, och vi såg som vår uppgift att dokumentera det fruktansvärda som hände runt omkring oss. Men vi blev snabbt obekväma för Assads regim.

Det var när kameran blev för farlig att använda som mitt konstnärsskap tog en ny riktning, och jag började uttrycka det som hände och det jag kände och upplevde allt mer genom grafisk design och genom att skapa i photoshop.

 

ALLTING FÖLL OMKRING OSS. En av mina närmsta vänner och ledaren för Re Action fängslades av Assads regim. Två månader tidigare hade han försökt fly från Syrien. Han hade betalt 200 000 lira till en smugglare. De lät hans fru fly, men han fick aldrig komma med. Min vän, som roade Yarmouks befolkning med sina standupcomedy-framträdanden, torterades till döds i syriskt fängelse 2012.

Yarmouk var inte längre en lugn plats. Jag var rädd nu. Vi ville bedriva fredlig aktivism, men regimen sköt folk på gatorna och man kunde inte längre röra sig fritt. Jag började fundera på att lämna landet, och hur det skulle gå till.

När jag, efter att ha besökt vänner i Beirut under en vecka, återvände till Yarmouk hade det ofattbara hänt. Det var som ett nytt Nakba, en historieupprepning från 1948 när palestinierna drevs på flykt. Kriget hade nått Yarmouks gator, bomberna föll och ingenting skulle någonsin bli som förut. Invånarantalet skulle minska från 200 000 till 20 000.

 

MIN FAMILJ HADE REDAN HUNNIT FLY under min vecka i Beirut. Jag fick aldrig ta farväl av dem. I december 2012 gick jag en sista gång längs gatorna på den plats där jag vuxit upp. Jag tog farväl av husen, av träden, av asfalten. Det var dags att bli flykting – igen.

Idag lever vi sprida för vinden. Jag och mina vänner i Re Action, jag och mina föräldrar, mina elva syskon. Kriget tog min bästa vän och senare också en av mina bröder.

Jag kom på egen hand till ett snötäckt Sverige en iskall vinternatt. Jag landade på Skavsta mitt i ingenstans och möttes av ingen. Tog flygbussen till centralen, sov en natt hos nån som kände nån. Delade min första falafelrulle med någon jag kände sen förr på Folkets Kebab.

Jag gick från att inte känna mig som flykting alls, till att plötsligt vara flykting i dubbel bemärkelse. Jag flydde från Syrien och kriget där. Men när Migrationsverket stämplar “stateless” i min asylansökan river det i mitt hjärta av raseri. Jag är inte statslös, jag har ett land, det heter Palestina.

Jag är palestinier, syrisk flykting, konstnär, aktivist. Men mest av allt är jag Abed, och jag måste börja om mitt liv från början nu.

 

Panorama över Yarmouk

Det här är taket på det hus som var mitt hem i Yarmouk. Kanske är det Gud som tittar ner på Yarmouk.


 

Hassan

Hassan var en av mina närmsta vänner. Han torterades till döds i fängelset. Han älskade teater.


 

Exil

Arabisk kaligrafi för “Exil”.


Nakba

Jag drömmer om ett slut på den tystnad som råder kring de brott som det palestinska folket utsätts för. Det är 2016, och dags att omvärlden tar ansvar.


Face off / face of

Det här är Yarmouks sorgsna ansikte, och sorgen över att omvärlden vände bort sitt ansikte och valde att inte se.


Belägringens toner

Assad dirigerar belägringen av stad efter stad. Allt som var vackert gör han fult.


Jag har varit flykting i hela mitt 32-åriga liv. Men det är märkligt – det var inte förrän jag kom till Sverige för snart fyra år sedan, som jag började känna mig som en flykting.

Innan jag kom till Sverige hade jag levt hela mitt liv i flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus i Syrien. FN hyr området av Syrien sedan 1957, och det hade kommit att kallas för den palestinska diasporans huvudstad. Jag har aldrig varit i Palestina, men jag är palestinier och inget annat. Palestina bor i mitt hjärta. Som barn gick jag i skolan med andra palestinska barn. Vi spelade fotboll och kula. Lekte kull bland husen på gator med palestinska namn. Yarmouk var en välfungerande stad med sjukhus, gator och ett sprudlande gatuliv. Syrierna kom till Yarmouk för att handla, för våra marknader var de bästa.

Det var när jag började gymnasiet inne i Damaskus, bara några kilometer från mitt hem i Yarmouk, som jag först blev “invandrare”. Att jag kände att jag var en palestinier i Syrien. Jag hade aldrig haft några syriska vänner, nu gick vi i skolan tillsammans, och jag lärde känna Syrien.

 

UNDER DEN HÄR TIDEN väcktes det intresse för fotografi, som lite senare i livet skulle ta mig vidare till en fotografutbildning vid Damascus Institute of Art. Jag hade hittat ett sätt att tillfredsställa mitt starka behov av att få uttrycka mig. Jag behövde något mer än att gå ut på gatorna och skrika. Genom konsten kunde jag skrika på andra sätt.  Vi startade en palestinsk kulturaktivistgrupp i Yarmouk. Vi var fotografer, konstnärer och filmskapare. Vi skulle komma att hålla ihop tills kriget till slut spred ut oss över världen.

Genom ett samarbete med Unicef höll vi fotoworkshops för barn, både i Yarmouk och i ett par andra flyktingläger i Syrien. När kriget bröt ut i Irak åkte vi till gränsen och gjorde en dokumentär om de palestinska flyktingar som försökte fly från Irak in i Syrien, men som aldrig fick komma in. Vi ville visa världen hur palestinier blir behandlade vart de än försöker ta vägen. 2010 formaliserade vi gruppen, vi blev Re Action.

 

SÅ BRÖT DEN SYRISKA REVOLUTIONEN UT, och frågan om vår självupplevda identitet drogs till sin spets. Skulle vi som palestinier vara en del av det syriska folkets frihetskamp? Jag bestämde mig för att vara det. Jag hade aldrig tidigare känt mig syrisk, men när kriget kom till Syrien så blev en del av mig syrier.

Re Action höll ihop. Kamerorna var våra vapen, och vi såg som vår uppgift att dokumentera det fruktansvärda som hände runt omkring oss. Men vi blev snabbt obekväma för Assads regim.

Det var när kameran blev för farlig att använda som mitt konstnärsskap tog en ny riktning, och jag började uttrycka det som hände och det jag kände och upplevde allt mer genom grafisk design och genom att skapa i photoshop.

 

ALLTING FÖLL OMKRING OSS. En av mina närmsta vänner och ledaren för Re Action fängslades av Assads regim. Två månader tidigare hade han försökt fly från Syrien. Han hade betalt 200 000 lira till en smugglare. De lät hans fru fly, men han fick aldrig komma med. Min vän, som roade Yarmouks befolkning med sina standupcomedy-framträdanden, torterades till döds i syriskt fängelse 2012.

Yarmouk var inte längre en lugn plats. Jag var rädd nu. Vi ville bedriva fredlig aktivism, men regimen sköt folk på gatorna och man kunde inte längre röra sig fritt. Jag började fundera på att lämna landet, och hur det skulle gå till.

När jag, efter att ha besökt vänner i Beirut under en vecka, återvände till Yarmouk hade det ofattbara hänt. Det var som ett nytt Nakba, en historieupprepning från 1948 när palestinierna drevs på flykt. Kriget hade nått Yarmouks gator, bomberna föll och ingenting skulle någonsin bli som förut. Invånarantalet skulle minska från 200 000 till 20 000.

 

MIN FAMILJ HADE REDAN HUNNIT FLY under min vecka i Beirut. Jag fick aldrig ta farväl av dem. I december 2012 gick jag en sista gång längs gatorna på den plats där jag vuxit upp. Jag tog farväl av husen, av träden, av asfalten. Det var dags att bli flykting – igen.

Idag lever vi sprida för vinden. Jag och mina vänner i Re Action, jag och mina föräldrar, mina elva syskon. Kriget tog min bästa vän och senare också en av mina bröder.

Jag kom på egen hand till ett snötäckt Sverige en iskall vinternatt. Jag landade på Skavsta mitt i ingenstans och möttes av ingen. Tog flygbussen till centralen, sov en natt hos nån som kände nån. Delade min första falafelrulle med någon jag kände sen förr på Folkets Kebab.

Jag gick från att inte känna mig som flykting alls, till att plötsligt vara flykting i dubbel bemärkelse. Jag flydde från Syrien och kriget där. Men när Migrationsverket stämplar “stateless” i min asylansökan river det i mitt hjärta av raseri. Jag är inte statslös, jag har ett land, det heter Palestina.

Jag är palestinier, syrisk flykting, konstnär, aktivist. Men mest av allt är jag Abed, och jag måste börja om mitt liv från början nu.

Panorama över Yarmouk

Det här är taket på det hus som var mitt hem i Yarmouk. Kanske är det Gud som tittar ner på Yarmouk.


Hassan

Hassan var en av mina närmsta vänner. Han torterades till döds i fängelset. Han älskade teater.


Exil

Arabisk kaligrafi för “Exil”.


Nakba

Jag drömmer om ett slut på den tystnad som råder kring de brott som det palestinska folket utsätts för. Det är 2016, och dags att omvärlden tar ansvar.


Face off / face of

Det här är Yarmouks sorgsna ansikte, och sorgen över att omvärlden vände bort sitt ansikte och valde att inte se.


Belägringens toner

Assad dirigerar belägringen av stad efter stad. Allt som var vackert gör han fult.


Share This