Kenya vågar vägra plasten

Nu tar Kenya i med hårdhandskarna mot plasten och de som bryter mot lagen kan få fängelse. Men trots nya problem, och en svart marknad av plastpåsar, har förbudet fått kreativiteten och konsten att flöda – och gränderna att bli renare.

Kariobangi är ett låginkomstområde i den nordöstra delen av stan. De flesta av husen och marknadsstånden längs huvudgatan är en blandning av både rena slumbyggen och gula kommunala bostadshus av tegel med små lägenheter. Alldeles intill Kariobangi ligger Korogocho, som är Nairobis fjärde största slumområde. På en yta som inte är större än 1,5 kvadratkilometer trängs runt 200 000 människor. Här finns inga vattenledningar eller avlopp och människorna lever nära en av de största soptipparna i stan. Plastpåsar används som toaletter och när behoven är gjorda kastas resterna i rännstenen eller i det närliggande vattendraget – så kallade ”flying toilets”.
Precis som i de andra slumområdena i stan – Kibera, Kawangware och Mathare – har plastpåseförbudet inte helt slagit igenom här. Men påsarna säljs i smyg och helst under sena kvällar och nätter när polisen inte vågar sig in i området, berättar en säljare vi pratar med.
– Ingen skulle ha råd att betala höga böter för plastpåsarna här, men vi behöver dem ju. Vad ska vi göra när vi inte har några toaletter eller avlopp? Och maten som säljs på marknaden här måste ju förvaras i något, säger han.

Studion är en oas. Här skapas konst, och mode, av plastskräpet.

I en nedlagd fabriksbyggnad på en innergård i Kariobangi håller organisationen Hope Raisers till. Som namnet antyder arbetar frivilliga med att hjälpa barn och tonåringar från framförallt Korogocho till en tillvaro som inte bara är präglad av fattigdom och kriminalitet. Konst, musik och skateboardåkning är några av de aktiviteter som erbjuds.
Konstnären Joan Otieno har hittat sin kreativa oas här och det beror egentligen på två viktiga saker – de unga flickorna som hon är mentor åt och allt skräp som går att samla in i kvarteren runtomkring. Skräp? Jo, nästan all hennes konst är skapad av återanvänd eller återvunnen plast och det går att fynda mängder både på gatorna i närheten och från soptippen.

– Det började med att jag blev inbjuden att medverka på en stor utställning men jag hade inte råd att köpa oljefärger till mina målningar. Så då tänkte jag: varför inte använda skräp, det finns ju i massor och är gratis? Sen dess har jag varit en av Nairobis skräpplockare, säger hon och kastar huvudet bakåt när hon brister ut i ett gapskratt.

När hon började plocka skräp handlade det mest om att hitta en egen nisch på Nairobis konstscen. ”Eco-art” – eko-konst – har nu blivit bland det hetaste som finns inom konstvärlden i flera afrikanska länder. I dag är ett starkt engagemang för miljön lika viktigt som det konstnärliga skapandet för Joan Otieno. Hon ”älskar” plastpåseförbudet och är lyrisk över att slippa se rosa och blåa påsar fladdra i trädgrenar och rännstenar. Men Joan Otieno poängterar också att det inte räcker med förbud, plasten och annat skräp måste återvinnas på något sätt – annars stannar den ju kvar på ständigt växande soptippar. Ett hopp är traditionen av återvinning som finns i Kenya och andra afrikanska länder.

– Husen som folk bor i till exempel i Korogocho är ju faktiskt byggda av återvunnet material, plåt och trä som folk samlar in och bygger sina bostäder med. Och bärkassarna i plast har ersatts med korgar och bastväskor som kvinnor alltid tillverkat här, det är jättebra, säger hon och funderar vidare:

– Plasten tar ju inte slut bara för att påsarna är förbjudna. Titta runtomkring dig, det ligger massor av gamla plastflaskor, hårdplastförpackningar, flip-flops, sugrör. You name it. Överallt. Vi konstnärer kan ju faktiskt gå i bräschen och visa att plast kan återanvändas och återvinnas. Barnen här fattar det – de samlar in skräp från gatorna och kommer hit till oss med det som de hittat.

På den turkosmålade väggen bakom henne hänger det första ”skräp”-verket hon ställde ut. Det är en målning av en kvinna med veckad kjol – och kjoltyget som sticker ut från kanvasen är gjort av gamla plastpåsar. Tavlan har hon erbjudits stora summor för men hon vill inte sälja den – ”den är ju symbolisk för min nya bana och jag vill behålla den av sentimentala skäl”.

“Plasten tar ju inte slut bara för att påsarna är förbjudna.” – Joan Otieno, konstnär.

Konstnären Joan Otieno är mentor för unga flickor från slummen som siktar på en karriär inom konsten. Fokus är konst och mode som är tillverkat av insamlat skräp. Här görs väskor av sugrör, hattar av ölburkar och byxor med dekorationer som cd-skivor och ölkapsyler. Vid arbetsbordet sitter Risper Achieng, Lourine Achieng, Esther Mumbai, Jemimah Owino, Brenda Eunice och Agnes Nzilani.

Marline och Risper kommer nästan dagligen till Joan’s studio och tillverkar sin egen konst av återvunnet material som de samlar ifrån olika “dump sites” i närområdet.

Det är många som vill köpa den här tavlan – men Joan Otieno vill inte sälja, den är symbolisk för hennes nya bana som konstnär.

Plast har sina fördelar – det förnekar inte ens UNEP, FN:s miljöprogram, som i år driver en kampanj mot den engångsplast som skräpar ner både haven och våra samhällen. Plasten är billig, väger nästan ingenting och är lätt att framställa. Sen 1950-talet har plasten slagit ut nästan alla andra material som används för förpackningar.

Men majoriteten av de plastprodukter som produceras används bara en gång och kastas sedan bort. Bara nio procent av de nio miljarder ton plast som producerats hittills i världen har återvunnits.

Huvuddelen av den plast som tillverkas är inte biologiskt nedbrytningsbar. Istället förvandlas den bortkastade plasten med tiden till mindre fragment, så kallad mikroplast. Studier visar att plastpåsar, plastflaskor och förpackningar av polystyrenskum kan ta uppåt tusen år på sig att helt brytas ned.

Plastskräpet orsakar en rad olika miljöproblem. Plastpåsar täpper till vattendrag och förvärrar naturkatastrofer. När plasten blockerar avlopp skapar de grogrund för insekter och myggor som sprider allvarliga sjukdomar som malaria till exempel. Många djur som äter från marken och i havet drabbas hårt av plastskräpet – när de misstar plasten för mat och konsumerar den kan deras tarmar och andningsvägar blockeras. I Kenya har man vid obduktioner av kor hittat åtskilliga kilo av plast i magarna.

– De kartläggningar vi gör av vad plasten orsakar för miljöproblem har varit ett oerhört viktigt underlag för Kenyas regering när beslutet om plastpåseförbudet växte fram. Både vilda och tama djur drabbas hårt av plasten. I snitt hittar man åtta plastpåsar i magarna på kor, men vid ett tillfälle upptäcktes hela 23 kilo i en kos mage. Det är fruktansvärt, säger Cyrille Lazare-Siewe, chef för FN:s miljöprogram i Kenya.

Studier visar också att de giftiga kemikalier som används vid tillverkningen av plast stannar kvar i djurens vävnad – något som innebär att människor som äter nötkött till exempel kan få i sig gifterna. I fattigare länder används plastskräpet ofta för att elda med, till exempel vid matlagning, och människor kan då utsättas för giftiga gaser och utsläpp.

Rent ekonomiskt är plastskräpet också mycket kostsamt för turismen och fisket i många länder.

– För ett land som Kenya där safariturismen är en viktig inkomstkälla och en av de största arbetsgivarna i landet är det självklart så att man inte vill att de vilda djuren ska drunkna i plastskräp. Det är ju inte vad turisterna vill se. Engångsplasten förstör för den turistindustri som livnär sig på vacker natur och ett fantastiskt djurliv, säger Cyrille Lazare-Siewe.

“Jag vill markera att det här är en politisk fråga och inget som FN kan lösa.” – Cyrille Lazare-Siewe, chef för FN:s miljöprogram i Kenya.

EN BERÄKNING av FN visar att plastskräpet kostar industrierna i Asien, som försörjer sig på turism, fiske och sjöfrakt 1,3 miljarder amerikanska dollar varje år. Att städa bort plastskräpet från kuststräckor och stränder i Europa kostar 630 miljoner Euro varje år.

Enligt FN beräknas den totala ekonomiska skadan som plastskräpet orsakar i det marina ekosystemet ligga på minst 13 miljarder amerikanska dollar per år. FN drar också slutsatsen att om vi fortsätter skräpa ned som vi gör i haven så kommer det att finnas mer plast än fisk i våra oceaner år 2050.

– Det här är starka argument för att vi måste ta itu med hårdhandskarna mot engångsplasten, och dessa fakta har också varit avgörande för att få ett folkligt stöd för plastpåseförbudet här i Kenya, menar Cyrille Lazare-Siewe. Plastindustrin i Kenya har varnat för att hundratusentals jobb kommer att gå förlorade på grund av förbudet.
Cyrille Lazare-Siewe nickar igenkännande när han hör detta och säger att alla stora förändringar är svåra men att det handlar om att se nya möjligheter:

– Jag vill markera att det här är en politisk fråga och inget som FN kan lösa. Men vi har sett till att såväl plastindustrin som lokala företagare där det finns potential för gröna produkter bjudits in till möten inför förbudet. Det går att ställa om till mer hållbara produkter, säger han och fortsätter:
– När engångsplasten tog över så dog marknaden för kvinnor som tillverkar hållbara väskor och kassar av naturliga material, nu finns det möjligheter för dem igen. Och utländska investerare som kan erbjuda grön teknik kommer att vara väldigt välkomna här. Investeringar kan generera nya jobb.

%

av de nio miljarder ton plast som hittills producerats har återvunnits

kilo plast. Så mycket hamnar i snitt i en kenyansk kos mage under dess livstid, enligt en beräkning av kenyanska veterinärer


%

av plastskräpet i världen är förpackningsmaterial

miljoner plastpåsar konsumeras i världen varje minut

länder i världen har antingen infört förbud eller restriktioner mot engångsplast

Såhär ser det ut i Afrika:

  • Infört förbud eller restriktioner: 25 av 54 länder 46%
  • Inte infört förbud 54%

Det innebär att Afrika är den kontinent som är bäst i världen på att tackla plastskräpet. Av de 60 länder i världen som infört förbud eller restriktioner är nästan hälften på kontinenten.

 

I snitt har mellan 15 och 20 personer arresterats varje månad sedan förbudet mot plastpåsar infördes. Miljömyndigheten Nemas inspektörer samarbetar med polisen då de genomför räder mot marknader, affärer och fabriker i städer över hela landet där plastpåsar misstänks lagras och säljas.

Hur många som åtalats är oklart, Nema har ingen officiell statistik över detta.

Sedan den 28 augusti 2017 är det förbjudet att tillverka, importera, sälja och använda plastpåsar i Kenya. Nema har hittills bara utfärdat 1 600 tillstånd för användning av plastpåsar, och då huvudsakligen till fabrikanter som behöver dem som förpackningar.

Än så länge har i alla fall inte de strängaste straffen på fyra års fängelse eller 300 000 kronor dömts ut, visar en genomgång av kenyansk medias rapportering. Men även böter på några tusenlappar kan svida ordentligt för en vanlig säljare på en enkel marknad.

I februari stängdes den stora Burma Market i Nairobi ned av Nema. Anledningen var ”en hög grad av brott mot plastpåseförbudet”, enligt myndigheten.

I kuststaden Mombasa arresterades 31 personer samma vecka – 29 av dem fick böta 5 000 kronor var. De tre andra nekade till anklagelserna om brott mot plastpåseförbudet, vilket ledde till att domstolen beslutade om borgen på 35 000 kronor per person.

I april arresterades två ugandiska män som ska ha försökt smuggla in 432 000 plastpåsar – till ett sammanlagt värde på 53 000 kronor – till Kenya. Smugglingen av plastpåsar är ett problem som ökar, och Nema har aviserat fler kontroller vid landgränserna till omkringliggande länder.

Kenyas plastpåseförbud

Förbudet infördes den 28 augusti 2017 och omfattar bärkassar i plast, samt platta påsar med ”zip-lock”. Det gäller tillverkning, import, försäljning av och användning av plastpåsar. Även turister som kommer med tax-free påsar i plast och ”zip-lock”-påsar för småflaskor med vätskor kan tvingas böta. Det förekommer stickprovskontroller på flygplatserna.

Maxstraffen för brott mot plastpåseförbudet ligger på fyra års fängelse eller 300 000 kronor i böter.

Bakgrunden till förbudet är enligt miljömyndigheten Nema de enorma miljöproblem som de cirka 300 miljoner plastpåsar som tidigare användes årligen i Kenya orsakade på djur- och växtliv, samt vattendrag och avlopp.

Nema har också gått ut med att nästa steg kan bli ett förbud mot plastflaskor. 50 miljoner plastflaskor används i Kenya varje år, och när de kastas bort bidrar de till att täppa igen vattendrag och avlopp. Under regnperioder förvärras översvämningarna på grund av plastflaskorna och andra plastförpackningar. Ett försök att införa ett förbud mot plastflaskor i april i år stoppades dock av miljödepartementet som istället vill se mer återvinning av flaskorna och ett förbud mot sugrör.

Källor: Nema, kenyansk media

Silas på Mr. Green sorterar plast som han har fått in under dagen på en av deras uppsamlingsplatserna i slumområdet Kawangware. Lokala människor, kallade “Scavengers” lever på att samla in plast som de sedan säljer till Mr. Green

“Det enda problemet är att det inte finns tillräckligt bra alternativ till plastpåsarna för att förvara kött, fisk och grönsaker så att de håller länge” – Mary

Även om plastfabrikanterna rasar över förlorade affärsmöjligheter och säljarna på marknaderna suckar över att alternativet till bärkassar i plast – sisalpåsar – är mycket dyrare så verkar Nairobiborna vi träffar gilla förbudet.

– Jag tror att det var nödvändigt att införa så stränga straff, de har ju försökt med förbud tidigare utan några viten och det har inte fungerat. Jag gillar verkligen att det är så rent på gatorna nu. Det enda problemet är att det inte finns tillräckligt bra alternativ till plastpåsarna för att förvara kött, fisk och grönsaker så att de håller länge, säger Mary som jag träffar i ett luftkonditionerat köpcentrum i stadsdelen Kilimani.

Hon är och handlar på livsmedelskedjan Carrefour och lägger försiktigt ned en bananklase i korgen hon tagit med sig. Mary berättar att hon precis som grannarna blev helt tagen på sängen när förbudet infördes i augusti förra året.

– Första veckan kom det inte längre sopsäckar till vårt hus, vi fattade inte vad vi skulle slänga skräpet i. Och det fanns ju ingen återvinning, nu har de i alla fall börjat med små insamlingscontainrar här. Jag har köpt både en korg och flera sisalpåsar som jag tar med mig när jag handlar men ibland glömmer jag det och då måste jag investera i en ny, suckar hon.

Hon sänker rösten och viskar att hon vet var man kan köpa plastpåsar svart:
– De kostar sex gånger så mycket nu, så de som sitter på hemliga lager kan tjäna ordentligt med pengar. Men ibland har nöden ingen lag, fnissar hon.

Sen stelnar leendet till och hon säger för sig själv
– Tänk om det är olagligt att känna till var man kan köpa plastpåsar svart?,  Mary vänder sig till mig:

– Du får inte ha med mitt namn i tidningen om du ska citera mig!

I snitt har mellan 15 och 20 personer arresterats varje månad sedan förbudet mot plastpåsar infördes. Miljömyndigheten Nemas inspektörer samarbetar med polisen då de genomför räder mot marknader, affärer och fabriker i städer över hela landet där plastpåsar misstänks lagras och säljas.

Hur många som åtalats är oklart, Nema har ingen officiell statistik över detta.

Sedan den 28 augusti 2017 är det förbjudet att tillverka, importera, sälja och använda plastpåsar i Kenya. Nema har hittills bara utfärdat 1 600 tillstånd för användning av plastpåsar, och då huvudsakligen till fabrikanter som behöver dem som förpackningar.

Än så länge har i alla fall inte de strängaste straffen på fyra års fängelse eller 300 000 kronor dömts ut, visar en genomgång av kenyansk medias rapportering. Men även böter på några tusenlappar kan svida ordentligt för en vanlig säljare på en enkel marknad.

I februari stängdes den stora Burma Market i Nairobi ned av Nema. Anledningen var ”en hög grad av brott mot plastpåseförbudet”, enligt myndigheten.

I kuststaden Mombasa arresterades 31 personer samma vecka – 29 av dem fick böta 5 000 kronor var. De tre andra nekade till anklagelserna om brott mot plastpåseförbudet, vilket ledde till att domstolen beslutade om borgen på 35 000 kronor per person.

I april arresterades två ugandiska män som ska ha försökt smuggla in 432 000 plastpåsar – till ett sammanlagt värde på 53 000 kronor – till Kenya. Smugglingen av plastpåsar är ett problem som ökar, och Nema har aviserat fler kontroller vid landgränserna till omkringliggande länder.

Kenyas plastpåseförbud

Förbudet infördes den 28 augusti 2017 och omfattar bärkassar i plast, samt platta påsar med ”zip-lock”. Det gäller tillverkning, import, försäljning av och användning av plastpåsar. Även turister som kommer med tax-free påsar i plast och ”zip-lock”-påsar för småflaskor med vätskor kan tvingas böta. Det förekommer stickprovskontroller på flygplatserna.

Maxstraffen för brott mot plastpåseförbudet ligger på fyra års fängelse eller 300 000 kronor i böter.

Bakgrunden till förbudet är enligt miljömyndigheten Nema de enorma miljöproblem som de cirka 300 miljoner plastpåsar som tidigare användes årligen i Kenya orsakade på djur- och växtliv, samt vattendrag och avlopp.

Nema har också gått ut med att nästa steg kan bli ett förbud mot plastflaskor. 50 miljoner plastflaskor används i Kenya varje år, och när de kastas bort bidrar de till att täppa igen vattendrag och avlopp. Under regnperioder förvärras översvämningarna på grund av plastflaskorna och andra plastförpackningar. Ett försök att införa ett förbud mot plastflaskor i april i år stoppades dock av miljödepartementet som istället vill se mer återvinning av flaskorna och ett förbud mot sugrör.

Källor: Nema, kenyansk media

Silas på Mr. Green sorterar plast som han har fått in under dagen på en av deras uppsamlingsplatserna i slumområdet Kawangware. Lokala människor, kallade “Scavengers” lever på att samla in plast som de sedan säljer till Mr. Green

Även om plastfabrikanterna rasar över förlorade affärsmöjligheter och säljarna på marknaderna suckar över att alternativet till bärkassar i plast – sisalpåsar – är mycket dyrare så verkar Nairobiborna vi träffar gilla förbudet.

– Jag tror att det var nödvändigt att införa så stränga straff, de har ju försökt med förbud tidigare utan några viten och det har inte fungerat. Jag gillar verkligen att det är så rent på gatorna nu. Det enda problemet är att det inte finns tillräckligt bra alternativ till plastpåsarna för att förvara kött, fisk och grönsaker så att de håller länge, säger Mary som jag träffar i ett luftkonditionerat köpcentrum i stadsdelen Kilimani.

Hon är och handlar på livsmedelskedjan Carrefour och lägger försiktigt ned en bananklase i korgen hon tagit med sig. Mary berättar att hon precis som grannarna blev helt tagen på sängen när förbudet infördes i augusti förra året.

– Första veckan kom det inte längre sopsäckar till vårt hus, vi fattade inte vad vi skulle slänga skräpet i. Och det fanns ju ingen återvinning, nu har de i alla fall börjat med små insamlingscontainrar här. Jag har köpt både en korg och flera sisalpåsar som jag tar med mig när jag handlar men ibland glömmer jag det och då måste jag investera i en ny, suckar hon.

Hon sänker rösten och viskar att hon vet var man kan köpa plastpåsar svart:
– De kostar sex gånger så mycket nu, så de som sitter på hemliga lager kan tjäna ordentligt med pengar. Men ibland har nöden ingen lag, fnissar hon.

Sen stelnar leendet till och hon säger för sig själv
– Tänk om det är olagligt att känna till var man kan köpa plastpåsar svart?,  Mary vänder sig till mig:

– Du får inte ha med mitt namn i tidningen om du ska citera mig!

“Det enda problemet är att det inte finns tillräckligt bra alternativ till plastpåsarna för att förvara kött, fisk och grönsaker så att de håller länge” – Mary

''Det är renare i gränderna, och det är skönt.'' – Ella, bosatt i Kibera.

Också i Kibera, stadens största slum med någonstans mellan en kvarts och en halv miljon invånare, är de vi träffar försiktigt positiva till plastpåseförbudet.

– Även om plastpåsarna var bra och billiga, så märks effekten här också. Det är renare i gränderna, och det är skönt. Det är inte människovärdigt att behöva trampa i skit när man lämnar sitt hus på morgonen, säger Ella, som är med och krattar rännstenar under FN:s stora städ- och trädplanteringsdag i början på juni.

Flera hundra Kiberabor, både vuxna och barn, är med och städar och sätter plantor som så småningom ska växa upp till stora träd. Stanken från den svarta sörjan som döljer ”flying toilets”, burkar, ruttna grönsaker, sandaler, cd-skivor, batterier, äggskal och plastflaskor i rännstenarna är överväldigande. Men bort ska det. Folk jobbar på med krattorna och kör bort skräpet med skottkärror. Den snabbt växande skräphögen ska fraktas bort med sopbil senare.

– Det är bra att FN gör det här, men vi borde själva städa oftare. Så här borde det vara jämnt, säger Wilfred Odhiombo, som bott i Kibera i 20 år.

Han visar runt i de trånga och labyrintiska gränderna som kantas av bostäder byggda av rostig korrugerad plåt och torkad lera. När vi kommer upp till en av de större huvudgatorna pekar han mot marknadsstånden:

-Titta här, det är sisalpåsar i varenda stånd. Inga plastpåsar.

Mycket riktigt så hänger det mer miljövänliga bärkassar i samma färgstarka kulörer som de numera förbjudna plastpåsarna tidigare hade på krokar i stånden. Men, undrar jag försiktigt, finns det inte hemliga lager av plastpåsar nånstans här då?

– Kanske det, kanske det, men de är i alla fall inte lika många som innan, skrattar Wilfred.

En grupp människor ifrån Kibera deltar i “Clean up Kibera” event som var ett initiativ ifrån UN Environment.
Det finns ingen fungerande sophämtning i slummen, så det är väldigt svårt att hålla det rent och fräscht.

En liten flicka deltar i “Clean up Kibera” event, som var ett initiativ ifrån UN Environment, förutom städning av slummen så planterades också träd.

Cyrille Lazare-Siewe, chefen för FN:s miljöprogram i Kenya, har bytt kostymen mot en tenniströja och arbetsbyxor för dagen. Han är glad att så många kommit till städningen i Kibera – och det är inte bara Kiberabor utan även en och annan utländsk ambassadör och representanter för internationella biståndsgivare som är på plats för att hugga i. Att förändra Kibera till det bättre är något som ligger honom varmt om hjärtat och han har stora planer – men han behöver mer pengar för att kunna genomföra dem. Där kommer representanterna för andra länder och biståndsgivarna in.

– Om vi bygger hus med 200 torrtoaletter för 30 familjer här så är det en början. På sikt löser vi inte bara problemet med ”flying toilets” utan ser också till att exkrementerna kan återvinnas för produktion av biogas. Små biogasanläggningar kan sen ge energi åt hela kvarter, säger han.

Ett annat projekt på Lazare-Siewes agenda är att rena marken och återställa den sötvattensjö som en gång fanns i Kibera. För 40 år sedan användes sjön för bland annat bevattning – i dag är den en okontrollerad kloak som misstänks ligga bakom de senaste utbrotten av kolera i området.

''Vi kommer få leva med plasten länge, då måste vi vara kreativa'' – miljövetaren Myra Alegro.

I den lilla sömniga semesterorten Watamu på den kenyanska kusten finns en stor återvinningsanläggning. Sedan flera år tillbaka lär sig barnen i skolan här varför det är viktigt att vara rädd om miljön, och både barn och vuxna städar stränderna från skräp ett par gånger i veckan. Varje dag kör hotell- och restaurangägare sopsäckar fyllda med använda plast- och glasflaskor till återvinningen där de sorteras av deltidsanställda. Miljövetaren Myra Alego är en av de som basar för återvinningsanläggningen Ecoworld. Hon har en pragmatisk syn på plasten som samlas in.

– Eftersom det kan ta mellan 400 och tusen år för en del av plasten vi samlar in här att brytas ned så har vi inte ens upplevt det än. Vi kommer att få leva med plasten ett bra tag, och det innebär att vi måste vara kreativa och återanvända den på smarta sätt, säger Myra Alego.

Hon pekar på de ljusa väggarna i återvinningsanläggningens kontorshus – ut sticker blomliknande flaskbottnar som bildar ett färgstarkt mönster.

– Det här är ett sätt att återanvända plastflaskor, de fylls med lera och används för att bygga murar eller husväggar. Vissa tycker det är fint, andra inte – men jag älskar dekorationerna. Och tänk på saken – de håller ju i flera hundra år, skrattar hon.

Några plastpåsar kommer inte längre in till återvinningsanläggningen. Här verkar utvecklingen ha gått lite snabbare än i Nairobi, och påsarna har i stort sett överallt ersatts av korgar och väskor av bast eller bananblad. Men just plastflaskorna ökar i antal hela tiden, konstaterar Myra Alego. Det är ju trots allt en turistort och de som kommer på besök dricker sitt vatten på flaska.

Jag hoppas att regeringen kommer med ett förbud mot plastflaskor också. Eller i alla fall skapar mer återvinning för flaskorna, vi hinner inte med allt som kommer in.

En vägg inne på EcoWorlds återvinningscentral som är tillverkad utav cement och gamla glasflaskor.

En plastflaska tar 150 år att bryta ner och kan istället bli en hållbar mur.

Globala målen: Agenda 2030

I september 2015 antog FN:s generalförsamling en historisk resolution med 17 globala mål för en bättre värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Agendan innebär att alla medlemsländer i FN förbundit sig att tillsammans uppnå en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling.

Share This