Kinas nya sidenväg

Med projektet Ett bälte, en väg, ska Kina lägga världen under sina fötter. Fattiga länder erbjuds mångmiljardlån i bistånd för att bygga upp sin infrastruktur, utan krav på vare sig demokrati, mänskliga rättigheter eller antikorruptionsarbete. OmVärlden har följt Kinas globala jättesatsning.

Vid utgången vid flygplatsen Kenneth Kaundas gamla terminal möts de inresande av ett tidigt välkomnande av Kina. Foto: Bloomberg/Getty Images

 

Redan när Lillian Mutambo landar på Kenneth Kaunda-flygplatsen i Lusaka påminns hon om vilka som finansierat de stora infrastrukturprojekten i hemlandet under de senaste decennierna. Förutom skyltar på kinesiska som välkomnar de inresande till Zambia så reser sig intill flygplatsen en väldig futuristisk glasstruktur som ännu inte tagits i bruk.

Med den nya terminalen i glas kan flygtrafiken till den zambiska huvudstaden tiofaldigas. Notan för bygget på 25 miljarder US dollar står Kina för och terminalen är uppförd av det statliga kinesiska företaget China Jiangxi Corporation. 

Längs motorvägen in mot Lusaka svischar stora skyltar förbi, med reklam för kinesiska företag, restauranger och de kinesiska byggbolag som utför hus- och vägarbeten i landet.

– När man kommer in till centrum ser man kinesiska affärer och restauranger längs varenda gata, säger Lillian Mutambo.

Hon är zambisk influencer, mer känd bland Lusakas netizens och zambisk diaspora som Lily Mutamz, med en youtubekanal med fler än 100 000 prenumeranter. När Zambia går till parlamentsval nästa år ställer hon för första gången upp, för Det förenade partiet för nationell utveckling (UPND), som är ett liberalt oppositionsparti till den sittande regeringen.

I sin youtubekanal tar Lily Mutamz ofta upp frågan om vad det egentligen är som pågår i hennes hemland. Hennes videoklipp är upprörda, oroliga och arga.

Lily Mutamz är med sina 100 000 följare på Youtube en viktig röst i Zambia. Hon ger sig nu in i politiken fast besluten att minska Zambias beroende av Kina.
Se ett av hennes inlägg här, där hon hyllar Rwanda för att kasta ut kinesiska företagare.

Fortsätter man motorvägen söderut genom Lusaka, ner mot Karibasjön och den zimbabwiska gränsen möts man av skyltar för Sinohydro. Det är det statliga kinesiska vattenkraftbolaget, som bygger en enorm kraftstation längs Kaufefloden, en biflod till den mäktiga Zambezifloden. Projektet är värt 2,5 miljarder US dollar och är tänkt att lösa Zambias kroniska underskott på el, som gör landet beroende av grannländerna. Större delen av bygget finansieras av pengar från Kina, som redan bistått med utbyggnaden av den äldre Karibadammen.

Flygplatsterminalen och kraftstationen är långt ifrån de enda projekt i landet som betalas av den växande stormakten i öst. Eftersom många av de byggen som Kina finansierar utförs av kinesiska företag har också den kinesiska närvaron i Zambia vuxit. Den har sipprat ner i samhället, säger Lillian Mutambo. För några veckor sedan åkte hon ut på landsbygden norr om Lusaka, i de fattigare delarna av landet.

– Jag blev förvånad när jag såg att det var kineser som tagit över tegeltillverkningen där. Stora tegelfabriker som ägs av kineser. Nu är det av dem vi får köpa det vi ska bygga våra hus av. Det är till och med kineser som säljer tomater, säger hon.

Hon visar videoklipp av bråk mellan kineser och zambier på öppen gata. Plötsligt tar någon fram en pistol och skjuter i luften.

– Folk är rädda att de ska förlora makten över sitt land, säger Lillian Mutambo.

Karibadammen vid Zambazifloden mellan Zambia och Zimbabwe stod klar redan på 1950-talet, men restaurerades med hjälp av det statliga kinesiska vattenkraftbolaget Sinohydro 2014-2018. Foto: Lynn Yeh/Shutterstock.

 

Ett bälte en väg. Så heter det kinesiska flaggskeppsprojekt som lanserades av Xi Jinping när han tog över som Kinas president 2013.

Genom att bygga vägar och järnvägar, djuphamnar och infrastruktur för energi och kommunikation längs sex korridorer planerar Xi Jinping att knyta samman världen med hemlandet. Belt and Road initiative (BRI), visionens engelska namn, är en av världens största infrastruktursatsningar i modern tid. Många av rutterna sammanfaller med den gamla sidenvägen där kryddor och tyger fraktats på skumpiga vägar mellan Kina, Mellanöstern och Europa.

138 länder i hela världen har gått med i Kinas Belt and Road Initiative

Källa: Kinas Belt and Road Portal

DEN NYA SIDENVÄGEN ska bli en väg av en helt annan kaliber.

– Området bebos av nära nog tre miljarder människor och är den största marknaden i världen, med en potential utan motstycke, sa Xi Jinping när han första gången presenterade BRI under en presskonferens i Astana, i Kazachstan.

Kina har sett det stora infrastrukturunderskottet i framför allt världens låg- och medelinkomstländer. Bara i Asien behövdes år 2016 infrastruktursatsningar på 26 000 miljarder US dollar till år 2030 för att upprätthålla en tillväxt kring fem procent och hantera fattigdomen och klimatkrisen, enligt beräkningar av den asiatiska utvecklingsbanken.

Med BRI har Kina dramatiskt ökat sina investeringar i utlandet, där bilaterala lån blivit en allt viktigare del. Men i stället för fördelaktiga lån ligger räntorna ofta i linje med marknadens, avbetalningsplanerna är kortare och lånen ges av statliga utvecklingsbanker eller kommersiella banker. Som säkerhet för större lån sätts de projekt som lånen finansierar.

I ett tal i Kinas huvudstad Peking 2017 förtydligade president Xi Jinping intentionerna med BRI när han sa att ”målet är att komplettera de inblandade ländernas utvecklingsstrategier”.

– Vi kommer inte att hänge oss åt föråldrad geopolitisk styrning. Det vi vill uppnå är en modell för samarbete som båda parter vinner på, sa han.

Några officiella siffror över hur stor Kinas givarportfölj vuxit sig eller hur innehållet i den ser ut finns inte. Den kinesiska regeringen anser det vara en statshemlighet. I stället har forskarvärlden försökt kartlägga pengaströmmarna.

Kinas bilaterala bistånd i dess traditionella mening, alltså kontanter in på kontot, bedöms vara mycket litet även om det kan ha ökat något i samband med pandemin. Även räntefria lån kan utgöra så lite som 0,2 procent, enligt en analys från 2019. Det mesta av givarportföljen består av de mer kommersiella lån som ges inom BRI. Trots att Kina förnekat det kan BRI beskrivas som en slags biståndsstrategi.

Betraktar man bistånd med de glasögon vi är vana vid så är Kina en obetydlig biståndsgivare, i storlek med ett litet europeiskt land, säger Samantha Custer, chef för forskningslabbet Aiddata på William & Mary-universitetet i USA.

– Men om man utvidgar begreppet till alla sorters statlig finansiell assistans med någon form av utvecklingsambition kan man se att Kina snabbt håller på att bli en finansiär i samma storlek som USA, som är världens största bilaterala givare, säger hon.

Rollen som den största enskilda långivaren till världens utvecklingsländer har man dock redan tagit.

De senaste åren har en fråga väckts: Är det lån med en baktanke?

Kinas bistånd

Kina har gett bistånd till andra länder sedan 1950-talet. Gärna till regeringar som delat det kinesiska kommunistpartiets idéer, men också till andra länder. Förutom bidrag har det också handlat om förmånliga lån, ofta utan krav på motprestationer eller avkastning. Har låntagare inte kunnat betala har lånet strukits.

År 1999 lanserade Kina en ny policy med ambitionen att dra nytta av en växande global handel och öka de kinesiska investeringarna utomlands. I och med medlemskapet i Världshandelsorganisationen, WTO, tog den tillväxtresa fart som skulle göra Kina till världens näst största ekonomi.

Nästan dubbelt så stor utlåning som Världsbanken

  • 2013–2018 satsade Kina totalt 624 miljarder US dollar på BRI 100%
  • 2019-2022 beräknas investeringarna öka med sammanlagt 500 miljarder US dollar 80%
  • I jämförelse lånade Världsbanken ut 60 miljarder US dollar år 2019. 10%

Källa: China Global Investment Tracker

För Zambia började lånen från Kina att växa 2013. De följande tre åren signerade landets regering lån på nästan 3,5 miljarder US dollar från kinesiska långivare. I den takten har det fortsatt. Vägar och elförsörjning har byggts ut, men regeringen i Lusaka har också satsat på projekt som inte gett den avkastning den räknat med.

Misskötta statsfinanser, glädjekalkyler och ännu fler kinesiska lån har fått skuldberget att växa. År 2018 var Zambias skuld till Kina nästan 10 miljarder US dollar. 

Lillian Mutambo var besviken. Det var uppenbart att regeringen inte hade någon plan. Stämningen i Lusaka var uppgiven, berättar hon. 2016 års val hade följts av sämre tider för demokratin.

I början av 2018 nekade Internationella valutafonden (IMF) Zambia ett lån på närmare 1,3 miljarder US dollar med förklaringen att de upplåningsplaner som Lusaka gett riskerade landets ekonomiska stabilitet. Zambia hade lånat för mycket och nu fick det vara nog.

Kinas hemliga lån

Kinas kontrakt för utvecklingslån förhandlas i hemlighet och det mesta sker bilateralt. Transparensen är låg och transaktionerna ofta omöjliga att granska. Inte sällan ställer Peking som krav för sina lån att kinesiska byggbolag ska utföra projekten, vilket knappast ökar insynen i hur pengar används och flödar mellan stater och entreprenörer.

%

Nio av tio dollar av Kinas lån till utlandet går till infrastruktur.

Källa: Aiddata

2000-2018 lånade Kina ut 148 miljarder US dollar till regeringar och statliga bolag i Afrika.

%

2018 bestod 20 procent av de afrikanska ländernas statsskulder av lån till Kina.

Källa: SAIS-CARI, John Hopkins University 

 

UNDER EN KONFERENS om BRI i Peking, i april samma år, konstaterade IMF-chefen Christine Lagarde att Kinas lån betytt mycket för utbyggnaden av infrastrukturen i Afrika, men varnade för att pengar från Kina ”kan leda till bekymmersam ökning av skuld, som i sin tur riskerar att hämma andra investeringar när kostnaderna för lånen blir höga”.

– De hade lånat och lånat. Till slut var kineserna de enda som var villiga att hjälpa dem, säger Lillian Mutambo.

Men regeringen under president Edgar Lungu fortsatte att låna. I maj i år varnade riskanalysföretaget Exx Africa för att zambiska gruvtillgångar som använts som säkerhet för kinesiska lån nu riskerade att hamna under kinesisk kontroll.

I november tvingades Zambia ställa in sina betalningar. Landets skulder hade vuxit till nära 12 miljarder US dollar, bland annat genom ett nytt jättekontrakt med China Railway.

Enligt regeringen i Lusaka består 3 miljarder av landets totala utlandsskuld av skulder till Kina, men inhemska ekonomer säger att den verkliga siffran kan ligger närmare 9 miljarder. Efter förhandlingar med Kinas utvecklingsbank fick Zambia skjuta upp höstens avbetalning till april 2021.

Det har inte varit svårt för Kina att få länder att hoppa på BRI. Medan andra givare, som till exempel Sverige, fokuserar på demokrati och fattigdomsbekämpning genom att finansiera ”mjukvaran” i internationellt utvecklingssamarbete, erbjuder Kina hårdvaran.

Många utvecklingsländer som försöker lyfta befolkningen ur fattigdom ser infrastrukturdriven tillväxt som vägen framåt. I vissa regioner går så mycket som nio av tio dollar utlånade från Kina till infrastruktur, enligt Aiddata.

I våras hade 138 länder signerat samförståndsavtal med Kina inom BRI och under ett BRI-möte i Peking sa Yi Gang, chef för Kinas centralbank, att kinesiska finansinstitut hittills har lagt upp lån på 440 miljarder US dollar inom satsningen. Det största projektet är den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren, som knyter samman Xinjiangprovinsen i Kina med Pakistan.

Hamnen i Hambantota blev så dyr att Sri Lanka inte kunde betala. Nu arrenderas den av Kina fram till år 2116. Foto: Paula Bronstein/Getty Images

På andra sidan Indiska oceanen stod det 2017 klart vad som kan hända om ett land inte kan betala tillbaka sina kinesiska lån.

I det lilla samhället Hambantota, på Sri Lankas södra kust, brukade tusentals flamingos samlas i de grunda vikarna där det platta landskapet möter Indiska oceanen. Elefanter vandrade genom djungeln längs stigar som de trampat upp i generationer, förhållandevis ostörda av människan. Den vilda naturen och det turkosa vattnet lockade turister.

Den södra delen av ön Sri Lanka var intressant inte bara för turism, utan också av en annan anledning. Precis utanför går världens mest trafikerade fraktrutter, där containerfartyg transporterar varor från Östasien, genom Malackasundet, förbi Afrikas horn till Europa.

– Själva samhället Hambantota var en vanlig liten fiskeby, säger Hemantha Withanage.

Han har många gånger rest från sitt hem i huvudstaden Colombo till de södra delarna av Sri Lanka för att besöka flamingos eller se till elefanterna. I jobbet som chef för organisationen Centrum för miljörättvisa (CJE) har han sedan 1990-talet drivit rättsprocesser mot byggplaner som riskerar att förstöra öns känsliga natur.

När Sri Lankas premiärminister Mahinda Rajapaksa var president 2005-2015 lät han uppföra tre större byggprojekt i sin hemregion Hambantota, alla uppkallade efter honom själv, och finansierade av Kina. Foto: Ruwan Walpola/Shutterstock

I BÖRJAN AV 2005 valdes Mahinda Rajapaksa till Sri Lankas president på stora löften om att han skulle utveckla den södra delen av ön. Inte minst hans eget hemdistrikt, Hambantota.

En konsultfirma kom fram till att Hambantota om några decennier skulle kunna bli en av världens ledande hamnar. När det flera decennier långa inbördeskriget i Sri Lanka mellan regering och militanta tamilska separatister tog slut 2009 och utländska investeringar blev möjliga kunde hamnen bli verklighet.

Kina var den enda investeraren som lade ett bud på hamnbygget.

Den kinesiska hjälpen hade redan vid starten en hög prislapp. Det första lånet på närmare 300 miljoner US dollar ställdes ut med mer än sex procents ränta, avslöjade den lokala affärstidningen Business Times. Återbetalningsperioden var elva år, med två betalningar årligen.

Priset skulle visa sig bli betydligt högre än så.

Oron steg hos lokalbefolkningen som är fiskare och hos civilsamhället.

– Våtmarken där var känd för sina flyttfåglar. Bredvid hamnen försvann tusen hektar naturreservat, säger Hemantha Withanage, som själv är utbildad zoolog.

Hambantotahamnen öppnade formellt 2010, på president Mahinda Rajapaksas 65-årsdag, trots att den inte var färdig. Snart visade det sig att fartygen inte kom i den takt man räknat med. Det hindrade dock inte president Mahinda Rajapaksa från att fortsätta att ta lån.

I sin hemregion uppförde presidenten en cricketarena och en ny internationell flygplats, bara drygt 20 mil från den som redan fanns. Sammantaget tre projekt med tre saker gemensamt: kinesisk finansiering och utförda av kinesiska byggbolag.

Plus att de alla även bar Mahinda Rajapaksas namn.

– Flygplatsen byggdes rakt över en elefantkorridor och förstörde livsmiljö för över 500 elefanter. De gick ut på vägarna och dog, säger Hemantha Withanage.

Flygplatsen fick snart öknamnet ”världens folktommaste”.

Den nya regering som tog över efter Mahinda Rajapaksa 2015 insåg snart att hamnen i Hambantota var ett alltför storslaget projekt för att det skulle komma att löna sig, eller ens gå runt. Bygget stoppades. Enligt tankesmedjan CSIS i USA gick 95 procent av den lankesiska statens vinst det året till att betala av lån och räntor.

Skuldförhandlingarna med Kina slutade 2017 med att Kina tog kontroll över hamnen i Hambantota, som stod som säkerhet för lånen, i ett 99-årigt arrendekontrakt. En hamn strategiskt placerad strax intill en av Kinas största maktkonkurrenter, Indien.

På dagen för överlämnandet twittrade den statliga kinesiska nyhetsbyrån Xinhua:

”Ännu en milstolpe längs #BeltandRoad.”

Nepal – en bricka i BRI

Det kinesiska vattenkraftbolaget Sinohydro har har anlitats för att färdigställa det pågående Melamchiprojektet i Katmandu, Nepal. Projektet har pågått sedan 1998 och ska när det är klart förse Katmandu med rent vatten från närliggande floder. Sammanlagt ska 17 miljoner liter vatten nå stadens invånare varje dag. Projektet har försenats ytterligare på grund av pandemin.

När Kinas president Xi Jinping besökte Nepal i oktober 2019 lovade han 500 miljoner US dollar i ekonomiskt stöd till Nepal. Året innan var Kina Nepals tredje största direktinvesterare med ungefär 400 miljoner US dollar i investeringar i landet.

Enligt tyska Deutsche Welle stod Kina i år för 90 procent av alla direktinvesteringar i Nepal.

Nepal och Kina har skrivit avtal på att Nepal ska få tillgång till järnvägar och hamnar i Kina för att slippa vara beroende av Indien. Som motkrav ska Kina bland annat bett Nepal att stärka gränskontrollen för att stoppa flyende tibetaner, enligt läckta dokument från Wikileaks 2010.

Nepal backade i år också upp Kina vid en omröstning i FN:s råd för mänskliga rättigheter om huruvida Kinas restriktioner och nya lagar i Hongkong skulle fördömas eller inte. Det blev inget fördömande.

Foto: Jonas Gratzer

Det som hände i Sri Lanka fick snart ett öknamn: skuldfällediplomati. Tankesmedjan Center for Global Development varnade för att 23 av 68 länder som fått utvecklingslån av Kina var i riskzonen för att hamna i en liknande skuldkris.

Författarna oroades över att ”skuldproblem kommer att skapa en ogynnsam grad av beroende av Kina som borgenär. Ökad skuld och Kinas roll i hanteringen av bilaterala skuldproblem har redan förvärrat de interna och bilaterala spänningarna i vissa BRI-länder.”

Hamnen i Hambantota väckte frågan om det kunde vara så att Kina medvetet skapar situationer där fattiga länder hamnar i skuld för att de sedan ska kunna ta över dess strategiska tillgångar. Det tror inte Samatha Custer på på Aiddata.

– Jag tycker inte att det finns några större bevis för det, utan det mycket mer nyanserat än så, säger hon.

Hon får stöd av flera olika studier som studerat det hela. En studie från Chatham house i somras pekade snarare på att mottagarländerna misslyckas med att skörda vinst av investeringarna. Inte heller har forskare kunnat visa på andra fall av övertagande av tillgångar. Kina har också tillbakavisat anklagelser om att BRI har underliggande motiv.

– Det är inte utformat för att tjäna någon dold geopolitisk agenda. Det är inte en exklusiv klubb stängd för icke-medlemmar och inte är det heller en ”fälla”, som en del har kallat det, sa president Xi Jinping i ett tal vid ett APEC-möte 2018, året efter att man tagit över Hambantota.

Däremot anser Kina att det är upp till det lånande landet självt att se till att de inte lånar mer än deras ekonomi klarar, säger Samantha Custer. Hon påpekar också att de inblandade inte sällan överskattat de summor som ett projekt kan generera.

– Det är ett stort problem, eftersom Kinas lån ofta kommer med marknadsräntor. Då behöver man intäkter, säger hon.

De kinesiska bankerna förväntar sig att få tillbaka sina pengar. Med ränta. Inte minst för att balansera den inhemska opinionen. Att Kinas bilaterala lån av kommersiell karaktär stryks helt när ett land hamnat i knipa är mycket ovanligt, enligt Samantha Custer.

Det händer dock att lånen omförhandlas. Hur mycket Kina är beredd att ge efter har att göra med hur mycket pengar som står på spel. När Seychellernas regering inte kunde betala tillbaka ett lån på 20 miljoner US dollar så skars det ner rejält.

– För Kina är ju 20 miljoner dollar bara småpengar, så man kunde kosta på sig att vara generös.

Men när Kongo-Brazzaville inte kunde betala en skuld på mer än 2 miljarder US dollar var det annorlunda. Man fick visserligen skjuta upp återbetalningen, men det gjorde att man ökade vad man i slutändan skulle bli skyldig Kina.

– Att man låter länder omförhandla lån tyder dock på att man vill bli sedd som en god och ansvarsfull partner, säger Samantha Custer.

 

Myanmar – viktig del av BRI

I januari i år var Xi Jinping den första kinesiske ledaren att besöka Myanmar på 20 år. Han gjorde så för att Myanmar med sin långa gräns mot Kina är en nyckelaktör i Belt and Road Initiative (BRI).

Redan för tio år sedan inleddes med Kinas bistånd bygget av sju dammar utefter Irrawaddyfloden (bilden). En av dammarna, Myitsone kostar 3,6 miljarder US dollar att bygga.

Hela byar flyttades och tempel lades under vatten, men bygget ledde till omfattande protester och Myanmars regering såg sig tvungen att stoppa projektet. Inte mycket har hänt sedan dess.

I en intervju med BBC 2019 sade den tidigare chefen för det statliga kinesiska energibolaget State Power Investment Ltd, U Maw Thar Htwe, att 90 procent av den el som dammarna ska generera ska föras över till Kina, och att avtalet mellan Myanmar och Kina säger att Myanmar inte kommer få ta del av några vinster ur projektet förrän 20 år efter att det är klart.

Xi Jinpings ovanliga resa till Myanmar handlade om att få fart på dammbyggena, men också om att understryka vikten av andra Kinafinansierade projekt i landet, som järnvägen mellan Kina och Myanmars huvudstad Yangon, en ny hamn i Kyaukpyu och en helt ny industristad intill Yangon.

Foto: Jonas Gratzer

DET FINNS MÅNGA som ifrågasätter hur ansvarsfullt Kinas bilaterala utlånande är, inte bara när det gäller frågan om skuld. Med Kinas bistånd följer inte de krav på mänskliga rättigheter eller demokrati, insyn, anti-korruption eller förändringar av ekonomiska system som normalt är knutna till internationellt utvecklingssamarbete och bistånd från länder i väst.

– Politiker i en del länder gillar att slippa göra sådana åtaganden. Men jag skulle inte säga att de kinesiska lånen kommer helt utan förbehåll, de kommer bara i en annan form, säger Samantha Custer.

Medan västerländska givare skriver in förbehållen i avtalen ser Kina dem som oskrivna skyldigheter. Det kan handla om omröstningar i FN. En studie från Aiddata av afrikanska länders agerande i FN:s generalförsamling visade till exempel att om ett land röstade i linje med Kina tio procent oftare ökade det ekonomiska stöd till landet från Kina med 86 procent. Burkina Faso, som länge stöttat Taiwan, backade i frågan just som man skulle få en stor kinesisk investering.

Det finns fler exempel på den typen quid pro quo, säger Samatha Custer.

När det i somras var dags för FN:s råd för mänskliga rättigheter att rösta om att fördöma Kinas införande av en kritiserad säkerhetslag i Hongkong stod de stora lånmottagarna på Kinas sida: Kongo-Brazzaville, Djibouti, Mozambique, Myanmar, Nepal, Pakistan, Sri Lanka, Zambia och Zimbabwe.

Det blev inget fördömande i rådet.

 

En man simmar i en pool medan det gigantiska Kinafinansierade projektet Colombo Port City reser sig runt omkring. För 1,4 miljarder US dollar byggs staden och hamnområdet ut i havet, på 65 miljoner kubikmeter sand över 269 hektar. Foto: Paula Bronstein/Getty Images.

I Sri Lanka oroar sig många människor för att det som hände i Hambantota ska ske igen. President Mahinda Rajapaksa fortsatte lånefesten även efter att det blivit uppenbart att Hambantotabygget blivit ”en vit elefant” – en dyr historia som gjort mer skada än nytta.

År 2014 lanserade Mahinda Rajapaksa projektet Colombo port city, en konstgjord halvö utanför huvudstaden och den största utländska direktinvesteringen i landet någonsin (utformad av svenska Sweco). Till skillnad från hamnen i Hambantota har Kina redan från början ett 99-årigt arrendeavtal.

Colombo port city ska bli ett finansiellt centrum och ett svar på den brain-drain som plågat Sri Lanka sedan inbördeskriget. Ett slags alternativ till Dubai eller Singapore, men dess motståndare ifrågasätter konsekvenserna för miljö och lokalbefolkning.

Miljöaktivisten Hemantha Withanage berättar om hur han i byn Pitipana träffade 50-åriga Manoja vars man försörjer familjen genom att fiska och sälja fångsten på marknader. Men när sandmuddringen för att skapa den nya halvön drog igång gick det inte längre att fiska.

Sandmuddringen får långsiktiga konsekvenser också, säger Hemantha Withanage. När korallreven förstörs eroderar kusten.

– Tiotusentals familjer är drabbade och många har förlorat sin försörjning.

En hungerstrejk bland fiskarna fick inte regeringen att ändra sig.

Hemantha Withanages organisation CJE anser att Colombo port city-projektet brutit mot lagen om att göra miljöpåverkansundersökning. De har tagit frågan till domstol, men har inte fått prövningstillstånd på flera år. Den största oron är att man inte vet vad det kommer att innebära att Kina kontrollerar Colombo port city.

– Vi har försökt få titta på överenskommelsen mellan Kina och Sri Lanka, men de säger att Kina vill att det ska vara en hemlighet.

Den sittande regeringen är beroende av Kina, säger han. För det finns ingen annan.

– Europa stöttar inte Sri Lanka längre, inte på det sättet som Kina gör. Kina har mycket pengar, och de är lätta att få. Jag tror att alla de här satsningarna är del av Pekings större plan. Vår regering är inte medveten om det, men när man drar streck mellan punkterna så kan vem som helst se det.

Hemantha Withanage suckar djupt.

När han åker på vägarna som är finansierade av kinesiska pengar i södra Sri Lanka tänker han att han hade hoppats att Hambantota skulle fungerat som en varning. En varning om att besinningslöst byggande inte alls behöver leda till utveckling utan kan vara förödande, och ruinera ett land.

Men i Kina, där är ordspråket att om du vill bli rik – då ska du först bygga vägar.

Rättelse: I en tidigare version av reportaget har det felaktigt stått att Kina bistår med restaureringen av Karibadammen, men det handlar om en utbyggnad. 

Share This