”I kvinnobussen känner vi oss inte rädda!”

Papua Nya Guinea är ett av de farligaste länderna i världen för kvinnor att leva i. Det sexuella våldet är utbrett och i huvudstadens offentliga bussar blir kvinnor ofta utsatta för trakasserier. Men ombord på kvinnobussarna Meri Seif upplever de en frizon tillsammans.

Det är gryning i Port Moresby. Utanför bussens fönster trängs morgontrafiken och på marknaderna har försäljarna precis brett ut sina filtar täckta med betelnötter. Platserna i bussen fylls allt mer under den gungande färden från förorten Gerehu in mot huvudstadens centrum. Kvinnor på väg till jobbet, skolflickor i blåa uniformer och damer som ska till marknaden. Här ombord möts kvinnor från olika stammar, kulturer och samhällsklasser, och upplever en säker zon tillsammans – fri från män.

– När vi är i den här bussen känner vi oss inte rädda. På andra bussar respekterar inte män oss, de tränger sig före, till och med mammor som har barn i famnen. Och ibland tar de på oss, säger Francisca David som dagligen åker buss till och från jobbet.

En studie som UN Women lät göra 2014 visade att mer än 90 procent av kvinnorna hade upplevt någon form av våld i Port Moresbys kollektivtrafik. De vittnade om trakasserier, övergrepp, stölder och hot. De hade svårt att åka säkert och fritt i stan. En del av dem stannade hemma för att slippa trakasserier, vilket hindrade dem från att arbeta och gå i skolan.

Därför har organisationen Ginigoada Foundation, med stöd från UN Women, lanserat ett antal kvinnobussar i Port Moresby. Hundratals kvinnor och barn åker dagligen med bussarna som går under namnat Meri Seif.

Tanken är att enbart kvinnor ska köra dem och stans första kvinnliga busschaufförer har precis utbildats eller är under utbildning. Män är inte välkomna ombord, förutom de som vaktar dörrarna.

En dag klev det på en man som började slå sin fru. Nu har vi vakter som kan hindra att män kan komma in och bråka med sina fruar och flickvänner, berättar resenären Wendy Stevens.

Papua Nya Guinea

  • Papua Nya Guinea ligger norr om Australien i Stilla havet och är till ytan något större än Sverige.
  • Antal invånare är drygt 8 miljoner.
  • 13 procent av invånarna bor istäderna.
  • Förväntad livslängd är 66 år (2016).
  • Det talas över 800 språk i landet, men officiella språk är tok pisin, engelska och hiri motu.
  • Nio av tio papuaner tillhör något av de många kristna samfunden i landet.
  • Det politiska systemet i Papua Nya Guinea är instabilt och präglat av korruption. Politiska partier bildas och upplöses ofta, regeringskoalitioner är vanligtvis svaga och kortlivade.
  • Premiärminister är sedan 2012 Peter O’Neill, som styr landet med hjälp av en bred koalitionsregering.
  • Andel kvinnor i parlamentet är 3 procent (2017).

Källa: Landguiden, Utrikespolitiska institutet.

Dagligen åker hundratals kvinnor och barn i bussarna som har blivit en säker zon fri från män.

I Papua Nya Guinea är det könsrelaterade och sexuella våldet en humanitär kris. Läkare utan gränser liknar omfattningen av det sexuella våldet i landet med vad som man annars finner i krigszoner. Human Rights Watch bedömer att Papua Nya Guinea är en av de farligaste platserna i världen för kvinnor att leva i.

– Jag tror att vi alltid har haft mycket sexuellt våld, men det har inte pratats om det tidigare. Och förr fanns det ingenstans att vända sig för att få hjälp, säger Tessie Soi, chef för huvudstadens Family Support Center, som tar emot kvinnor och barn som utsatts för våld.

Rättssystemet är svagt och det händer att förövare betalar ”under bordet” för att släppas fria. Och många anmäls aldrig. Enligt Tessie Soi kan det finnas en rädsla för mannens släktingar.

Möjligheterna till behandling och skydd är få. Papua Nya Guinea är ett av världens minst utvecklade länder. Välfärdssystemet är bristande, arbetslösheten stor och två tredjedelar lever under fattigdomsgränsen. Kvinnan är ofta beroende av mannen. Ibland är hon också köpt av hans familj, genom ett så kallat brudpris.

Regeringen har börjat rikta uppmärksamhet till problemet. 2017 lanserades landets första strategi mot könsrelaterat våld. Vissa polisstationer har specialiserade enheter och det finns ett antal stödcenter i landet. Men det är långt ifrån tillräckligt.

2015 startade UN Women programmet Safe Public Transport for Women and Children, där Meri Seif ingår. Programmet utbildar också myndigheter och bussförare om hur våld i kollektivtrafiken kan förhindras. Genom en kampanj försöker de även engagera män, kvinnor och särskilt ungdomar i frågan.

 

Fakta sexuellt våld i Papua Nya Guinea

  • De allra flesta, 94 procent, som söker vård hos Family Support Center i Port Moresby och på stödcentret i landsbygdens Tari var kvinnor.
  • Över hälften, 56 procent, var barn, och av dem var en av sex under fem år.
  • Tre av fyra känner gärningsmannen. Förövaren är vanligtvis partnern.
  • Två av tre kvinnor som utsatts av sin partner har skador från vapen: pinnar, knivar, machetes och trubbiga instrument.
  • Mer än en fjärdedel har hotats till döden.
  • En av 10 vuxna kvinnor på stödcentren har upplevt upprepat sexuellt våld. För barn ökade det till två av
  • En av tio vuxna kvinnor uppgav att gärningsmannen var polis eller militär.

Källa: Läkare utan gränsers rapport “Return to Abuser”, som innehåller data från över 3 000 personer som behandlades under 2014-2015 på stödcenter i Tari och Port Moresby.

%

av kvinnorna har upplevt våld i kollektivtrafiken

Julien Amoes sitter långt bak i bussen och ammar sitt barn Kana, medan fyraåriga Sandra klättrar runt på de blekblommiga sätena. De är på väg till sjukhuset och Julien tycker att det är bra att kvinobussen är gratis eftersom hon är ensam att ta hand om sina barn.

Genom de öppna fönstren fläktar det i den varma kvava eftermiddagsluften. Julien Amoes sitter långt bak i bussen och ammar sitt barn Kana, medan fyraåriga Sandra klättrar runt på de blekblommiga sätena. Resan med Meri Sefi är gratis, det är bra, säger Julien, för då kan fattiga kvinnor som hon ha större möjlighet att röra sig i staden.

– Vi är på väg till sjukhuset. Mitt barn har varit sjukt i tbc, men har fått medicin och mår bättre nu. Jag är singelmamma och det är väldigt svårt ekonomiskt. För att vi ska klara oss säljer jag betelnötter på marknaden. Barnens pappa gick bort och hans bror skulle ta hand om oss, ta över ansvaret. Men han lämnade oss.

En timme senare bromsar bussen in vid en av stadens största marknader och en grupp kvinnor kliver ombord och hälsar glatt på busschauffören. Meri Seif är de enda bussarna i Port Moresby som följer en tidtabell. Flera av resenärerna påpekar att med Meri Seif vet de att de kommer fram i tid, och att de kommer fram överhuvudtaget.

– I de andra bussarna kan det plötsligt bli strejk eller så kan de gå sönder och vi måste gå hela vägen. Ibland stannade jag därför hemma och kom inte till jobbet. Men med Meri Seif kommer jag i tid, säger Betéli Tali och tillägger att det också är bra med kvinnliga chaufförer.

– De kör säkert, de är de bästa chaufförerna.

Resenären Sandra Kove tillägger att chaufförerna i andra bussar ibland börjar bråka med varandra, med resenärer eller folk på gatan.

– Det är färre bråk med kvinnliga chaufförer, säger hon och skrattar.

Stämningen är fin ombord, det finns en tydlig känsla av systerskap. Plötsligt brister de ut i sång och några kliver upp och börjar dansa i mittgången. En av dem kommenterar att det här är det bästa som har hänt kvinnor i Port Moresby.

Vår situation börjar förändras, kvinnor rör sig mer nu, säger Betéli Tali.

Tanken är att enbart kvinnor ska köra bussarna och stans första kvinnliga chaufförer har precis utbildats eller är under utbildning. Män är inte välkomna ombord, förutom de som vaktar dörrarna.

Framme på utsatt tid. Betéli Tali ser många fördelar med kvinnobussen.

”Vår situation börjar förändras, kvinnor rör sig mer nu.”
– Betéli Tali


Text: Maria Hagström
Foto: Martina Holmberg
8 mars 2019

Share This