Västsahara: Välkommen till limboland

Västsahara

Hur är det är att leva sitt liv i ständig väntan? Följ med till det västsahariska flyktinglägret Smara i Algeriet, med cirka 40 000 människor, och möt Sidahemed Jouly, student och vår guide en dag i flyktinglägret.

07.10

Solen är på väg upp över Smara. Det blåser rejält, sanden yr och det är bitande, isande kallt ute. Några enstaka människor syns, på väg ut ur sina hus mot utedass eller tvättrum, en och annan Land Rover åker förbi

Det här är ett läger, även om det ser ut som en stad, döpt efter en av de städer i Västsahara som människorna tvingades fly från. Husen är låga, i samma färg som sanden, utspridda över öknen. Här och var ligger högar med skrot och bråte. Gamla bildelar ligger kvar likt nakna skelett som plockats rent på allt användbart, några delar ser jag används till inhägnader för getterna.

Det är svårt att tänka sig att upp mot 40 000 människor bor här. Och att de gjort det i över fyrtio år.

Med den isande vinden förstår man att de håller sig inne, för vad finns egentligen att göra utomhus?

Domedagsvalvet i Svalbard

Att ta tillvara så mycket det bara går av gammalt skrot är ett av ledorden i lägret. Här hålls getter och får inhägnade.

Under ytan gror frustrationen

09.45

Sidahemed Jouly är student och har lovat följa mig runt denna dag. Vi går genom lägret och det tar en timme från ena änden till den andra. Varför finns det inga cyklar? undrar jag. ”Gamla människor gillar inte att cykla”, förklarar Sidahemed Jouly kryptiskt. Överallt står gamla Land Rovers parkerade, rejäla, plåtiga bilar utan lyx, som rullat här i öknen de senaste trettio åren: ”Ja, folk gillar verkligen sina gamla Land Rovers. Särskilt bra är de när man ska åka upp till de befriade områdena dit det inte finns några riktiga vägar”, fortsätter min guide.

Sedan ett år tillbaka har Smara fått elektricitet. Tidigare fanns bara solpaneler som räckte till enstaka lampor och annat. Det gör att det inte blir lika olidligt hett att vara här på sommaren när temperaturen närmar sig 50 grader.

Bortom husen öppnar öknen upp mot oändligheten, mot friheten, mot drömmen om att kunna återvända. Men öknens tomhet blir också ett fängelse, en påminnelse om att man kanske aldrig kommer härifrån.

Hur står man ut med att leva sitt liv på det här sättet? De flesta är lojala mot kampen och ledningen för organisationen Polisario, men under ytan gror frustrationen, särskilt bland de som är unga, som känner att detta limbo aldrig kommer att kunna brytas.

Frövalvet Svalbard

Mohamed Sulaiman i sin Mondrian-inspirerade ateljé som också är ett tält. Här är han ständigt igång med nya projekt och idéer – kreativiteten tar aldrig slut!

Tältet är symbolen för frihet

10.15

Det finns känsla av hjälplöshet i lägret, av att vara utlämnad till någon annans godtycke, åt mat- och vattenransoner, åt beslut i EU och i FN. Vad nyttjar utbildningar och kunskap till när man sitter fast på samma sätt som ens föräldrar gjort?

Det är lätt att malas ned av en vardag där så lite händer. Men det finns också de som är på väg mot något nytt och inte låter livet i lägret sätta upp begränsningar för deras liv. En sådan person är Mohamed Sulaiman, konstnären och arkitekten som egentligen är litteraturvetare (han är en av redaktörerna för poesiantologin ”Settled Wanderers”) Men framför allt är han ändå självlärd filosof – och arkitekt!

Vi är framme vid hans ateljé och tält. För Mohamed Sulaiman, precis som för de flesta andra västsaharier, är tältet symbolen för att man fortfarande är fri, att man kan rycka upp sina bopålar och – nästa dag – åka tillbaka till Västsahara, skulle landet bli fritt.

Därför är Mohamed Sulaimans ateljé i grund och botten också ett tält.

Väggarna ser ut som om de skapats av Mondrian (ja, Mohamad är en stor fan av konstnären), men de rymmer många lager av finurligheter, byggda av bland annat trä från trasiga möbler och med isolering gjord av gamla utslätade mjölkförpackningar (”ett perfekt isolerande material”). En del verktyg har han byggt av gamla Land Rover-delar. Mohamed visar fönstren. De flesta hus i öknen har fönster som är horisontella, men om man gör ett fönster som i ett tält, vertikalt så ger de också skugga när det öppnas. Och med dörrar på alla fyra sidor (som i ett tält!) kan man stänga där det blåser och ändå ha öppet på de andra sidorna.

Och på mindre än kvart kan huset, precis som ett tält, plockas ihop och lastas upp på Land Rovern.

Språket, geografin, vårt sätt att vara och interagera med varandra – allt det bidrar till att göra oss till de vi är, konstaterar Mohamed Sulaiman.

”Varför åker du inte ut och föreläser på biståndskurser och arkitekthögskolor?” undrar jag. ”Jag får se, just nu har jag inte tid, jag har så mycket här som jag måste få klart”, förklarar Mohamed som den senaste tiden arbetat hårt med att tillverka de priser som deltagarna i Sahara Marathon kommer att få. Allt gjort av återanvänt material, så klart.

12.10

Tillbaka i lägrets centrum. Vi slinker in på Carrefour(!). Ja affären heter verkligen så. Logotypen är den rätta, men sannolikt ingår inte just denna i den franska kedjan. Vi köper yoghurt och mer vatten och promenerar hem mot en familj som bjudit in oss på lunch.

12.35

Kulorna rullar förvånansvärt bra på den röda mattan. Jag bygger en pyramid av mina och förlorar snabbt alla kulor jag har mot Abdullah och de andra snabblärda femåringarna.

Jag har tagit av mig skorna för säkert tionde gången samma dag och varje gång de ska på igen kommer jag ofelbart långt efter alla andra som bara går i sina tofflor.

Flyktinglägret Smara ligger cirka en timme från Tindouf, Algeriet.

Västsahara

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade varit en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick därför in med styrkor och ockuperade territoriet.

Samtidigt förklarade motståndsrörelsen Polisario Västsahara som självständigt.

Den internationella domstolen (ICJ) i Haag avvisade anspråket på Västsahara från Marocko och Mauretanien. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt anspråk men Marocko fortsatte ockupationen. Även om både FN och ICJ krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan så blev det ignorerat av den marockanska regeringen.

Sveriges regering (S) beslöt 2016 att inte erkänna Västsahara – ett beslut som möttes med stor besvikelse.

När vinden sveper runt sanden gäller det att vira in mun och ögon.

Viktigt att prata och umgås

12.50

Abdullas morbror Bettar Hmeida sätter igång att laga te. Någon kommer in med en liten kamin med glödande kol, vattenkannan av plåt sätts ovanpå.

– När man lagar te så måste man prata och umgås med varandra, förklarar Bettar Hmeida. Te är en social dryck, och teet måste få lugn och ro: ”El té gusta la tranquilidad”, säger han på spanska, den gamla kolonialmaktens språk som många fortfarande talar.

13.25

Nu börjar teet bli klart. Ett av de små barnen snarkar ljudligt vid sin mammas bröst. Hur vill jag ha mitt te? Sackarin istället för socker? Allt fler här får diabetes av för mycket fel mat och för lite rörelse och socker är en riktig bov.

Bettar Hmeida häller teet mellan glasen i en invecklad procedur som han inte själv vet något om ursprunget till. Men den är viktig. I bakgrunden pillar alla på sina mobiler. Hur går det med den så socialt viktiga te-stunden, är den på utdöende också här?

Bettar Hmeida är 24 år och född i flyktinglägret där han bott hela sitt liv. Spanskan har han lärt på sommarvistelser hos familjer i Spanien under åren på mellan- och högstadiet. Och sina farbröder som bor kvar i det ockuperade Västsahara, har han aldrig träffat.

På mindre än 30 sekunder har vi tömt våra glas. Sen är det bara att börja om från början igen. Men det är dags för männen att gå till moskén, åtminstone de som har lust. ”Nja, vi går nog bara på fredagarna, och bara en gång, förklarar en av bröderna”.

14.10 

Bönen har redan börjar, men eftersläntarna fortsätter att droppa in, utanför ligger skorna huller om buller. 95 procent eller fler av moskébesökarna har sandaler. Ingen utom jag har Converse.

14.15

”Caramelo?” frågar några barn förhoppningsfullt. Men nej, mina fickor är tomma.

14.25

Bönen är över, vi skyndar hemåt för nu är alla rejält hungriga. Men först blir det mer te. Huset där familjen bor är snarare som en liten gård med tält och en huvudbyggnad. Det är välordnat och rent, modernt med metallklädda pelare som bär upp ett valv.

I ena sidan finns en blå dörr. Den leder rätt ut i sanden och på mindre än en sekund blir huset som en illusion. Genom en glugg syns bara öken och ännu mer öken. Dusch och toalett är också det prydligt, men rinnande vatten finns inte, utan allt vatten kommer med tankbilen var fjortonde dag.

Bensin till försäljning – det är långt till närmaste riktiga mack.


Sahrawierna

Västsaharas ursprungsbefolkning, Sahrawierna, har lidit mycket till följd av konflikten mellan Polisario och Marocko. 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obeboeligt. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren på grund av ett minskat bistånd, och frustrationen är stor bland flyktingarna och sahrawibefolkningen i de ockuperade områdena.

Lyssna på Omvärldens podcast om Västsahara: Identitet på flykt

Sveket från FN

15.00

Lunchen är äntligen klar! Ett stort fat med cous-cous och kamelkött bärs in. Var och en tar en sked och börjar äta från sitt håll. Snart är fatet länsat.

”Vad äter ni normalt frågar jag?” ”Det som WFP ger oss”, blir svaret. Maten är ransoner och nu sägs det att WFP som är förkortningen för World Food Programme, ska skära ned på grönsakerna eftersom man hört att folk inte äter dem själva, utan använder dem till att utfodra getterna. Kamelköttet är däremot lyx, en dyr lyx som man betalar för själv.

Det finns en undertryckt ilska mot FN som inte agerar hårdare och mot Frankrike som backar upp ockupanten Marocko. Trots att ingen här äter fisk annat än någon gång ibland på burk (jag berättar hur vi gravar lax och ingen vill riktigt tro på att det är möjligt) så vet alla allt om fiskeavtalet med EU och den överexploatering av Västsaharas fiskevatten som pågår.

Sverige är fortfarande en favorit, trots besvikelsen att det inte blev ett erkännande.

Men det starkaste bandet är nog till Spanien, många familjer har nära band med vanliga spanska familjer som ofta tar emot barn härifrån på sommarlov. Spanska politiker är däremot hycklare – så snart de blir valda ändrar de inställning, konstaterar familjerna i lägret.

Kritik mot den egna ledningen vill ingen lyfta fram, men det framskymtar ändå en oro över att inget händer och att så lite finns att göra. De religiösa grupperna vinner mark också bland västsaharierna, även här finns saudiska pengar som slussas till religiösa ledare och det finns en oro för att missnöjda ungdomar ska söka sig till fundamentalismen, inspirerad av saudierna. Andra pratar om ta till vapen på nytt, ge sig ut i ett nytt krig mot ockupationsmakten.

Samtalet tystar, kvinnorna tar hand om barnen och disken, männen halvsover en stund. Men någon kritik på jämställdhetsområdet vill ingen höra. Det finns minsann många kvinnliga politiska ledare. Punkt slut.

Många kvinnor har det mesta av ansiktena täckta när de är ute, men om det är på grund av sanden eller religionen är inte helt klart. Däremot så ser jag ingen som inte går med håret täckt i någon form (å andra sidan har praktiskt taget alla män också huvudet täckt).

Fotbollstränaren Mohamed Elmami Embarak kämpar för att få fler tjejer att spela, men också att få ut de vuxna på planen. Antalet fall av diabetes ökar och fler skulle må bra av att röra på sig – också barnens föräldrar, menar han.

Viktigt att aktivera sig

17.10 

Nere på fotbollsplanen spelar ett gäng ungdomar en improviserad match. En bit bort, i klubbhuset, förbereder tränaren Mohamed Elmami Embarak den riktiga matchen. Fotboll och annan sport är viktigt, ungdomarna måste vara igång, de måste ha saker att göra efter skolan. Han och de andra tränarna (däribland en kvinna) försöker också få tjejfotbollen att fungera, men motståndet från föräldrarna är stort: 10-14 år går bra, men sen är det stopp för tjejer att spela, konstaterar Mohamed Elmami Embarak. Tränaren suckar, han tycker att religionen breder ut sig för mycket och han är orolig för att ungdomar som inte har något att göra ska börja använda droger eller ansluta sig till någon av smuggelligorna. Nej, då är det bättre att de springer Västsaharas alldeles egna Marathon som äger rum varje år. Så går han ut till lagen som tränar på att runda koner på den lilla planen precis vid klubbhuset. Snart börjar matchen på riktigt.

– Vi måste aktivera oss mer säger han, även de äldre skulle förresten må bra av att spela lite fotboll och inte bara sitta i sina tält!

Chaia Bad Jouly har bilden av sin döda bror i telefonen. Det har snart gått två sedan han dödades av marockanska soldater.

Först sköt de hans kameler

18.15  

Chaia Bad Jouly tar fram mobilen och visar upp bilden på sin bror. Det har gått snart två år sedan han sköts av de marockanska soldaterna. Brodern befann sig på det som Polisario kallar befriat område, på andra sidan den mur Marocko byggt mot det som västsaharierna kallar befriat område. Först sköt de hans kameler, och när brodern kom dit sköt de honom i knäna. Det dröjde ett dygn innan han avled, FN-missionen MINURSO dröjde med att komma och när de väl dök upp var det för sent. Västsahara har fått ännu en martyr.

Som av en händelse inträffade det hela ett dygn innan Ban Ki-mom skulle göra ett besök i lägren. Systern och de andra i familjen ser det som en markering. Marocko vill som alltid sabotera och denna lågintensiva konflikt som många inte längre minst, mal på ytterligare ett varv.

18.48

En bit bort hörs levande musik. I tältöppningarna kikar barn in. Där inne är det packat med folk. Ett band spelar och dansen är intensiv, allas filmar och fotograferar med sina mobiler. Jag tror först att det är ett bröllop, och när jag önskar brudparet lycka till skrattar alla hysteriskt: det som firas är att ett barn blivit fött.  Kommer barnet som firas så glatt denna dag någonsin att få uppleva sitt hemland? Den frågan vill nog ingen ställa denna kväll då dansen pågår som bäst.

Snabbmat är viktigt, också på en plats där man väntat i fyrtio år. I flyktinglägrets centrum ligger flera små restauranger och serveringar. Pizzan är klart godkänd!

Solen går ner

19.20 

Ljuset är underbart vackert. Längs marknadsgatan håller handlarna på att slå igen för dagen. Här finns fullt med affärer för mobiler, kläder och en hel del annat. Nere på torget i centrum är aktiviteten hög. Det är behagligt ljummet i luften och vinden har lagt sig.

Vi beställer världens snabbaste pizza på den lokala fastfood restaurangen.

En liten flicka vinkar från passagerarsätet från en Land Rover, några män hoppar in i en annan. Ytterligare några gamla Land Rovers kör förbi, ett par byxor hänger ensamma på ett klädstreck.

Så går solen ned.

Det är kväll i Limbo-land.

Västsahara: Välkommen till limboland

Västsahara

Hur är det är att leva sitt liv i ständig väntan? Följ med till det västsahariska flyktinglägret Smara i Algeriet, med cirka 40 000 människor, och möt Sidahemed Jouly, student och vår guide en dag i flyktinglägret.

07.10

Solen är på väg upp över Smara. Det blåser rejält, sanden yr och det är bitande, isande kallt ute. Några enstaka människor syns, på väg ut ur sina hus mot utedass eller tvättrum, en och annan Land Rover åker förbi

Det här är ett läger, även om det ser ut som en stad, döpt efter en av de städer i Västsahara som människorna tvingades fly från. Husen är låga, i samma färg som sanden, utspridda över öknen. Här och var ligger högar med skrot och bråte. Gamla bildelar ligger kvar likt nakna skelett som plockats rent på allt användbart, några delar ser jag används till inhägnader för getterna.

Det är svårt att tänka sig att upp mot 40 000 människor bor här. Och att de gjort det i över fyrtio år.

Med den isande vinden förstår man att de håller sig inne, för vad finns egentligen att göra utomhus?

Domedagsvalvet i Svalbard

Att ta tillvara så mycket det bara går av gammalt skrot är ett av ledorden i lägret. Här hålls getter och får inhägnade.

Under ytan gror frustrationen

09.45

Sidahemed Jouly är student och har lovat följa mig runt denna dag. Vi går genom lägret och det tar en timme från ena änden till den andra. Varför finns det inga cyklar? undrar jag. ”Gamla människor gillar inte att cykla”, förklarar Sidahemed Jouly kryptiskt. Överallt står gamla Land Rovers parkerade, rejäla, plåtiga bilar utan lyx, som rullat här i öknen de senaste trettio åren: ”Ja, folk gillar verkligen sina gamla Land Rovers. Särskilt bra är de när man ska åka upp till de befriade områdena dit det inte finns några riktiga vägar”, fortsätter min guide.

Sedan ett år tillbaka har Smara fått elektricitet. Tidigare fanns bara solpaneler som räckte till enstaka lampor och annat. Det gör att det inte blir lika olidligt hett att vara här på sommaren när temperaturen närmar sig 50 grader.

Bortom husen öppnar öknen upp mot oändligheten, mot friheten, mot drömmen om att kunna återvända. Men öknens tomhet blir också ett fängelse, en påminnelse om att man kanske aldrig kommer härifrån.

Hur står man ut med att leva sitt liv på det här sättet? De flesta är lojala mot kampen och ledningen för organisationen Polisario, men under ytan gror frustrationen, särskilt bland de som är unga, som känner att detta limbo aldrig kommer att kunna brytas.

Frövalvet Svalbard

Mohamed Sulaiman i sin Mondrian-inspirerade ateljé som också är ett tält. Här är han ständigt igång med nya projekt och idéer – kreativiteten tar aldrig slut!

Tältet är symbolen för frihet

10.15

Det finns känsla av hjälplöshet i lägret, av att vara utlämnad till någon annans godtycke, åt mat- och vattenransoner, åt beslut i EU och i FN. Vad nyttjar utbildningar och kunskap till när man sitter fast på samma sätt som ens föräldrar gjort?

Det är lätt att malas ned av en vardag där så lite händer. Men det finns också de som är på väg mot något nytt och inte låter livet i lägret sätta upp begränsningar för deras liv. En sådan person är Mohamed Sulaiman, konstnären och arkitekten som egentligen är litteraturvetare (han är en av redaktörerna för poesiantologin ”Settled Wanderers”) Men framför allt är han ändå självlärd filosof – och arkitekt!

Vi är framme vid hans ateljé och tält. För Mohamed Sulaiman, precis som för de flesta andra västsaharier, är tältet symbolen för att man fortfarande är fri, att man kan rycka upp sina bopålar och – nästa dag – åka tillbaka till Västsahara, skulle landet bli fritt.

Därför är Mohamed Sulaimans ateljé i grund och botten också ett tält.

Väggarna ser ut som om de skapats av Mondrian (ja, Mohamad är en stor fan av konstnären), men de rymmer många lager av finurligheter, byggda av bland annat trä från trasiga möbler och med isolering gjord av gamla utslätade mjölkförpackningar (”ett perfekt isolerande material”). En del verktyg har han byggt av gamla Land Rover-delar. Mohamed visar fönstren. De flesta hus i öknen har fönster som är horisontella, men om man gör ett fönster som i ett tält, vertikalt så ger de också skugga när det öppnas. Och med dörrar på alla fyra sidor (som i ett tält!) kan man stänga där det blåser och ändå ha öppet på de andra sidorna.

Och på mindre än kvart kan huset, precis som ett tält, plockas ihop och lastas upp på Land Rovern.

Språket, geografin, vårt sätt att vara och interagera med varandra – allt det bidrar till att göra oss till de vi är, konstaterar Mohamed Sulaiman.

”Varför åker du inte ut och föreläser på biståndskurser och arkitekthögskolor?” undrar jag. ”Jag får se, just nu har jag inte tid, jag har så mycket här som jag måste få klart”, förklarar Mohamed som den senaste tiden arbetat hårt med att tillverka de priser som deltagarna i Sahara Marathon kommer att få. Allt gjort av återanvänt material, så klart.

12.10

Tillbaka i lägrets centrum. Vi slinker in på Carrefour(!). Ja affären heter verkligen så. Logotypen är den rätta, men sannolikt ingår inte just denna i den franska kedjan. Vi köper yoghurt och mer vatten och promenerar hem mot en familj som bjudit in oss på lunch.

12.35

Kulorna rullar förvånansvärt bra på den röda mattan. Jag bygger en pyramid av mina och förlorar snabbt alla kulor jag har mot Abdullah och de andra snabblärda femåringarna.

Jag har tagit av mig skorna för säkert tionde gången samma dag och varje gång de ska på igen kommer jag ofelbart långt efter alla andra som bara går i sina tofflor.

Västsahara

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade varit en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick därför in med styrkor och ockuperade territoriet.

Samtidigt förklarade motståndsrörelsen Polisario Västsahara som självständigt.

Den internationella domstolen (ICJ) i Haag avvisade anspråket på Västsahara från Marocko och Mauretanien. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt anspråk men Marocko fortsatte ockupationen. Även om både FN och ICJ krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan så blev det ignorerat av den marockanska regeringen.

Sveriges regering (S) beslöt 2016 att inte erkänna Västsahara – ett beslut som möttes med stor besvikelse.

När vinden sveper runt sanden gäller det att vira in mun och ögon.

Viktigt att prata och umgås

12.50

Abdullas morbror Bettar Hmeida sätter igång att laga te. Någon kommer in med en liten kamin med glödande kol, vattenkannan av plåt sätts ovanpå.

– När man lagar te så måste man prata och umgås med varandra, förklarar Bettar Hmeida. Te är en social dryck, och teet måste få lugn och ro: ”El té gusta la tranquilidad”, säger han på spanska, den gamla kolonialmaktens språk som många fortfarande talar.

13.25

Nu börjar teet bli klart. Ett av de små barnen snarkar ljudligt vid sin mammas bröst. Hur vill jag ha mitt te? Sackarin istället för socker? Allt fler här får diabetes av för mycket fel mat och för lite rörelse och socker är en riktig bov.

Bettar Hmeida häller teet mellan glasen i en invecklad procedur som han inte själv vet något om ursprunget till. Men den är viktig. I bakgrunden pillar alla på sina mobiler. Hur går det med den så socialt viktiga te-stunden, är den på utdöende också här?

Bettar Hmeida är 24 år och född i flyktinglägret där han bott hela sitt liv. Spanskan har han lärt på sommarvistelser hos familjer i Spanien under åren på mellan- och högstadiet. Och sina farbröder som bor kvar i det ockuperade Västsahara, har han aldrig träffat.

På mindre än 30 sekunder har vi tömt våra glas. Sen är det bara att börja om från början igen. Men det är dags för männen att gå till moskén, åtminstone de som har lust. ”Nja, vi går nog bara på fredagarna, och bara en gång, förklarar en av bröderna”.

14.10 

Bönen har redan börjar, men eftersläntarna fortsätter att droppa in, utanför ligger skorna huller om buller. 95 procent eller fler av moskébesökarna har sandaler. Ingen utom jag har Converse.

14.15

”Caramelo?” frågar några barn förhoppningsfullt. Men nej, mina fickor är tomma.

14.25

Bönen är över, vi skyndar hemåt för nu är alla rejält hungriga. Men först blir det mer te. Huset där familjen bor är snarare som en liten gård med tält och en huvudbyggnad. Det är välordnat och rent, modernt med metallklädda pelare som bär upp ett valv.

I ena sidan finns en blå dörr. Den leder rätt ut i sanden och på mindre än en sekund blir huset som en illusion. Genom en glugg syns bara öken och ännu mer öken. Dusch och toalett är också det prydligt, men rinnande vatten finns inte, utan allt vatten kommer med tankbilen var fjortonde dag.

Bensin till försäljning – det är långt till närmaste riktiga mack.

Sveket från FN

15.00

Lunchen är äntligen klar! Ett stort fat med cous-cous och kamelkött bärs in. Var och en tar en sked och börjar äta från sitt håll. Snart är fatet länsat.

”Vad äter ni normalt frågar jag?” ”Det som WFP ger oss”, blir svaret. Maten är ransoner och nu sägs det att WFP som är förkortningen för World Food Programme, ska skära ned på grönsakerna eftersom man hört att folk inte äter dem själva, utan använder dem till att utfodra getterna. Kamelköttet är däremot lyx, en dyr lyx som man betalar för själv.

Det finns en undertryckt ilska mot FN som inte agerar hårdare och mot Frankrike som backar upp ockupanten Marocko. Trots att ingen här äter fisk annat än någon gång ibland på burk (jag berättar hur vi gravar lax och ingen vill riktigt tro på att det är möjligt) så vet alla allt om fiskeavtalet med EU och den överexploatering av Västsaharas fiskevatten som pågår.

Sverige är fortfarande en favorit, trots besvikelsen att det inte blev ett erkännande.

Men det starkaste bandet är nog till Spanien, många familjer har nära band med vanliga spanska familjer som ofta tar emot barn härifrån på sommarlov. Spanska politiker är däremot hycklare – så snart de blir valda ändrar de inställning, konstaterar familjerna i lägret.

Kritik mot den egna ledningen vill ingen lyfta fram, men det framskymtar ändå en oro över att inget händer och att så lite finns att göra. De religiösa grupperna vinner mark också bland västsaharierna, även här finns saudiska pengar som slussas till religiösa ledare och det finns en oro för att missnöjda ungdomar ska söka sig till fundamentalismen, inspirerad av saudierna. Andra pratar om ta till vapen på nytt, ge sig ut i ett nytt krig mot ockupationsmakten.

Samtalet tystar, kvinnorna tar hand om barnen och disken, männen halvsover en stund. Men någon kritik på jämställdhetsområdet vill ingen höra. Det finns minsann många kvinnliga politiska ledare. Punkt slut.

Många kvinnor har det mesta av ansiktena täckta när de är ute, men om det är på grund av sanden eller religionen är inte helt klart. Däremot så ser jag ingen som inte går med håret täckt i någon form (å andra sidan har praktiskt taget alla män också huvudet täckt).

Fotbollstränaren Mohamed Elmami Embarak kämpar för att få fler tjejer att spela, men också att få ut de vuxna på planen. Antalet fall av diabetes ökar och fler skulle må bra av att röra på sig – också barnens föräldrar, menar han.

Sahrawierna

Västsaharas ursprungsbefolkning, Sahrawierna, har lidit mycket till följd av konflikten mellan Polisario och Marocko. 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obeboeligt. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren på grund av ett minskat bistånd, och frustrationen är stor bland flyktingarna och sahrawibefolkningen i de ockuperade områdena.

Lyssna på Omvärldens podcast om Västsahara: Identitet på flykt

Viktigt att aktivera sig

17.10 

Nere på fotbollsplanen spelar ett gäng ungdomar en improviserad match. En bit bort, i klubbhuset, förbereder tränaren Mohamed Elmami Embarak den riktiga matchen. Fotboll och annan sport är viktigt, ungdomarna måste vara igång, de måste ha saker att göra efter skolan. Han och de andra tränarna (däribland en kvinna) försöker också få tjejfotbollen att fungera, men motståndet från föräldrarna är stort: 10-14 år går bra, men sen är det stopp för tjejer att spela, konstaterar Mohamed Elmami Embarak. Tränaren suckar, han tycker att religionen breder ut sig för mycket och han är orolig för att ungdomar som inte har något att göra ska börja använda droger eller ansluta sig till någon av smuggelligorna. Nej, då är det bättre att de springer Västsaharas alldeles egna Marathon som äger rum varje år. Så går han ut till lagen som tränar på att runda koner på den lilla planen precis vid klubbhuset. Snart börjar matchen på riktigt.

– Vi måste aktivera oss mer säger han, även de äldre skulle förresten må bra av att spela lite fotboll och inte bara sitta i sina tält!

Chaia Bad Jouly har bilden av sin döda bror i telefonen. Det har snart gått två sedan han dödades av marockanska soldater.

Först sköt de hans kameler

18.15  

Chaia Bad Jouly tar fram mobilen och visar upp bilden på sin bror. Det har gått snart två år sedan han sköts av de marockanska soldaterna. Brodern befann sig på det som Polisario kallar befriat område, på andra sidan den mur Marocko byggt mot det som västsaharierna kallar befriat område. Först sköt de hans kameler, och när brodern kom dit sköt de honom i knäna. Det dröjde ett dygn innan han avled, FN-missionen MINURSO dröjde med att komma och när de väl dök upp var det för sent. Västsahara har fått ännu en martyr.

Som av en händelse inträffade det hela ett dygn innan Ban Ki-mom skulle göra ett besök i lägren. Systern och de andra i familjen ser det som en markering. Marocko vill som alltid sabotera och denna lågintensiva konflikt som många inte längre minst, mal på ytterligare ett varv.

18.48

En bit bort hörs levande musik. I tältöppningarna kikar barn in. Där inne är det packat med folk. Ett band spelar och dansen är intensiv, allas filmar och fotograferar med sina mobiler. Jag tror först att det är ett bröllop, och när jag önskar brudparet lycka till skrattar alla hysteriskt: det som firas är att ett barn blivit fött.  Kommer barnet som firas så glatt denna dag någonsin att få uppleva sitt hemland? Den frågan vill nog ingen ställa denna kväll då dansen pågår som bäst.

Snabbmat är viktigt, också på en plats där man väntat i fyrtio år. I flyktinglägrets centrum ligger flera små restauranger och serveringar. Pizzan är klart godkänd!

 

19.20 

Ljuset är underbart vackert. Längs marknadsgatan håller handlarna på att slå igen för dagen. Här finns fullt med affärer för mobiler, kläder och en hel del annat. Nere på torget i centrum är aktiviteten hög. Det är behagligt ljummet i luften och vinden har lagt sig.

Vi beställer världens snabbaste pizza på den lokala fastfood restaurangen.

En liten flicka vinkar från passagerarsätet från en Land Rover, några män hoppar in i en annan. Ytterligare några gamla Land Rovers kör förbi, ett par byxor hänger ensamma på ett klädstreck.

Så går solen ned.

Det är kväll i Limbo-land.

Flyktinglägret Smara ligger cirka en timme från Tindouf, Algeriet.

Share This