Moçambiques förlorade fred

Moçambique upplever sitt inbördeskrig i repris. 14 000 människor har flytt undan strider och grannlandet Malawi har tvingas öppna upp flyktingläger från gamla tider. De som flytt vittnar om avrättningar, våldtäkter och nedbrända byar, brott som ska ha begåtts av regeringstrupper.

Text: John Palm.  Foto: Malin Palm. 17 maj 2016.

Fatima Nikisi från Ndande-området ger sitt barnbarn ett bad i flyktinglägret Kapise.

Fatima Nikis minns skräcken när hon blev upptäckt av soldaterna och de riktade sina vapen rakt mot henne. Med skotten vinande bakom sin rygg flydde hon genom familjens majsplantage. Sedan den fredagen i juni 2015 har hon inte vågat återvända till sin hemby i Ndande-distriktet i provinsen Tete.

Nu brinner lägereldar runt omkring henne, i en stor kastrull står ett storkok med bönor som hon och några grannkvinnor i lägret ska dela mellan sig. I den lilla byn Kapise, belägen bara några hundra meter in på malawiskt territorium, har över 11000 flyktingar samlats i ett spontant läger. Där sover hela familjer i små tält byggda av pinnar, tunn plast och torkat gräs.

Lydia Jose flydde med sin mamma Fatima Nikisi. Men hennes man saknas efter militärens attack mot deras by och nu är hon säker på att han är död.

 

För Fatima Nikisi och familjen är den omedelbara livsfaran över, men en person saknas. 24-åriga dottern Lydia Joses man försvann i samband med att militären attackerade och brände ned deras by.

– Efteråt hittades hans cykel och blodiga kläder vid vägkanten. Vi gick till myndighetskontoret och väntade i flera dagar utan att få några svar om honom. Nu är det flera månader sedan och jag förstår vad som hänt, jag vet att han är död, säger hon och vänder blicken mot marken.

I oktober är det 24 år sedan undertecknandet av fredsavtalet som efter årtionden av krig äntligen skapade fred i Moçambique. Men frågan om det kommer finnas något att fira. Efter freden omvandlades Renamo från rebellgrupp till politisk opposition mot det styrande Frelimo. Länge sågs landets demokratiska utveckling som ett föredöme.

Men i takt med att Frelimo vunnit val efter val har frustrationen inom Renamo växt. Redan 2013 visade oppositionspartiet att de har kvar militära styrkor när de utförde attacker mot civil trafik och mot polisstationer. Lagom till valet 2014 skrevs ett nytt fredsavtal under, men när Frelimo återigen vann valet – som enligt EU var fritt men föregicks av en ojämn valkampanj – vägrade Renamo godta resultatet.

Nu gömmer sig Renamos president Alfonso Dhlakama medan hans väpnade styrkor bedriver gerillakrig i provinserna Tete, Zambezia, Sofala och Manica. Områdena i norra Moçambique är traditionellt sett starka Renamofästen och har konsekvent ignorerats av av Frelimo-styret som istället utvecklat landet södra delar.

Få journalister har lyckats ta sig in i de våldsdrabbade områdena och oberoende uppgifter om dödstal, stridernas omfattning och vilken militär styrka Renamo besitter är få. Flyktingarna är därför några av de viktigaste informationskällorna.

Flyktingarna i Kapise berättar att det uteslutande är regeringstrupper – som flyktingarna benämner som Frelimo-soldater – som utövat våld mot civilbefolkningen.

– Det räcker att man bor i de områdena för att de ska misstänka en för att vara Renamo, säger George som inte vågar uppge sitt efternamn.

Under inbördeskriget 1977–92 dog omkring en miljon moçambikier av våld och svält och flera miljoner drevs på flykt. Båda parterna – styrande Frelimo och rebellgruppen Renamo – utförde brutala attacker mot civila.

Frelimo: Socialistiskt politiskt parti och militär grupp som ledde den väpnade kampen mot den portugisiska kolonialmakten. 1975 vann de självständighet och har sedan dess styrt landet genom demokratiska val. Partiet anklagas dock för en allt restriktivare hållning mot media och för den utbredda korruptionen. Missnöjet är stort i norr där det finns naturresurser men befolkningen inte fått ta de av vinsterna.

Renamo: Grundades efter landets självständighet och finansierades av apartheid–Sydafrika och dåvarande Rhodesia för att störta det socialistiska Frelimo-styret. Gruppen gjorde sig känd för brutalitet mot civila. Efter freden har de blivit tvåa i samtliga val. I dag är det oklart hur Renamo finansieras och hur stark deras militära styrka är men de tros främst bedriva gerillakrig i mindre format. De har även attackerat transportleder med civila dödsoffer som följd.

Flyktingarna George och Paulo sitter i Malawi och tittar ut över sitt hemområde i Moçambique som drabbats hårt av strider mellan regeringspartiet Frelimo och oppositionen Renamo.

 

Tillsammans med sin vän Paulo har han tagit med oss en bit från lägret upp på en höjd som bjuder vidsträckt utsikt över Moçambiques Tete-provins. De pekar ut sin hemby i fjärran.

– Byn är helt tom och husen är brända, ingen vågar vara kvar. Alla vet att om du stöter på en Frelimo-soldat, då blir du dödad. En gång hittade vi en man som de skjutit, när vi såg hans döda kropp förstod vi att det är krig på riktigt, säger George.

Paulo sörjer sin bror som tillsammans med tre andra män från byn blev arresterad. En av dem lyckades fly och berättade att brodern och de andra tre blivit bakbundna och skjutna av regeringssoldaterna. Andra gånger får befolkningen uppgifterna direkt från Renamos soldater.

– Vi stöttar dem inte i deras väpnade kamp, men ibland kommer de till våra byar och lämnar information, det är ofta så vi får reda på vad som hänt med folk som försvunnit, säger George.

Kawingo, som inte vill uppge sitt efternamn, blev torterad och dödshotad av militären som ville att han skulle visa dem vägen till Renamos baser. Han släpptes men vågade inte stanna kvar i Moçambique.

En av de som blivit arresterad av regeringssoldater, men som kom undan, är Kawingo. Han flydde till en närliggande stad efter att hans hemby blivit attackerad. Där hamnade han i en affärsdispyt med en man som hämnades genom att ange honom till stadens Frelimotrupp.

– De fängslade mig och skrek att jag var Renamo. Jag låg naken på golvet när de torterade mig, säger han och visar flera ärr på sin rygg och på sina armar.

Soldaterna ville att Kawingo skulle ta dem till Renamos gömställen och när han sa att han inget visste tog en av dem fram en pistol.

– Han sa att han skulle döda mig men en annan soldat hindrade honom. Jag sa till dem att vi inte stöttar några rebeller, att vi bara är människor som vill leva våra liv. Till slut släppte de mig.

Han berättar att det däremot är naturligt för folk i hans område att rösta på Renamo i valen.

– Jag hoppas att Renamo kan ta makten, kanske blir det bättre för oss om de styr, säger han.

Bland historierna i lägret finns även uppgifter om att kvinnor utsatts för sexuella övergrepp av militären men vi finner ingen som vill tala öppet om det känsliga ämnet. Det florerar även berättelser om människor som ska ha bränts levande i sina hem, men ingen vi träffar har sett det med egna ögon.

Bendito Chala har flytt undan strider i Moçambique för tredje gången i sitt 64-åriga liv. Han berättar att det tuffaste har varit att uppfostra barnen under krig och flykt.

 

Utanför sitt spartanska tält möter vi Bendito Chala som under sitt 64-åriga liv fått känna av Moçambiques våldsamma historia. Det här är tredje gången han drivits på flykt.

– Ni ska veta att det inte är lätt att uppfostra sina barn som flykting. Det är svårt att ens ge dem mat och man måste ofta trösta dem, säger han.

OmVärlden har utan framgång försökt nå Frelimos talesperson i huvudstaden Maputo för en kommentar på de anklagelser som riktas från flyktingarna. I tidigare uttalanden har Frelimo-företrädare förnekat att det pågår en konflikt och hävdat att flyktingarna i Malawi i själva verket inte kommer från Moçambique.

Enligt UNHCR finns det, förutom de 11 000 i Kapise, ytterligare minst 3 000 flyktingar från Moçambique runt om i Malawi.

– Enigt vår prognos kommer de att bli 20 000 inom det närmaste halvåret, säger Fadela Novak-Irons som dock är osäker på prognosen eftersom ingen vet vad som händer inne i Moçambique.

Hennes arbete består nu främst i att flytta flyktingarna från Kapise till Luwani, platsen som under det stora inbördeskriget var värd för hundratusentals flyktingar. Tanken är en “långsiktig lösning” där flyktingarna får egna odlingslotter som ska göra dem självförsörjande.

Några flyktingar i det nyöppnade lägret Luwani har fått tillfälligt dagarbete med att iordningställa området inför att de 11000 flyktingarna i Kapise ska flyttas hit.

 

Lokalbefolkningen i Luwani har anställts av UNHCR för att röja marken åt sina 14000 nya grannar.

– Marken här är väldigt torr eftersom det sällan regnar, många år går det inte att få något alls att växa här, säger arbetsledaren Mirrion Benito.

Vid transitlägret står Edith Maysioni, en av de första flyktingarna att anlända till Luwani. Hon flydde från provinsen Zambezia för några veckor sedan. Nu väntar hon på att hennes familj ska få en bit mark tilldelad och petar i den torra sanden med sina fötter.

– Om de säger att vi ska odla så gör vi det, inga problem. Bara vi får vara i säkerhet och slippa våldet, säger hon.

Share This