Transkvinnor som heliga madonnor provocerar machokulturen

Uppmärksammade utställningar av peruansk-amerikansk konstnärsduo utmanar homofobin inom machokulturen i Peru. Ett land där transpersoner ofta är mänskliga måltavlor. Det vill konstnärerna belysa och förändra.

Leyla har vigt sitt liv åt att kämpa för jämställdhet och att upprätta rättvis sjukvård för transkvinnor. Leyla känner att hennes kropp är både manlig och kvinnlig, och hon talar öppet om sin identitet.

Tänk dig att dagligen leva som måltavla för våld, våldtäkt och mord. Att leva i utkanten av samhället. Utfryst. Att ha begränsad tillgång till utbildning och sjukvård. Att nekas anställning, statliga bidrag och ID-handling.

Det är vardagsmat för många hbtqi-personer i Peru.

Konstnären och skulptören Juan Jose Barboza-Gubo är uppväxt i centrala Lima, är väl medveten om situationen för hbtq-personer i landet och har länge velat uppmärksamma detta genom konsten.

Juan och fotografen Andrew Mroczek träffades för 15 år sedan och har sedan dess arbetat tillsammans med olika projekt. 2014 åkte de till Peru för att sätta igång med det som skulle bli Virgenes de le Puerta.

– Vi tog ledigt från jobbet och åkte dit med några sketcher, en liten budget, en kort tidsplan och inga kontakter, säger Andre Mroczek.

De började med att tillverka objekten som skulle användas i fotografierna tillsammans med peruanska hantverkare – en metallsmed, en textilhantverkare, en träskulptör – den genuina peruanska kulturen var en viktig del av projektet.

– Den biten gick bra. Men när vi sedan skulle hitta transpersoner som ville medverka med sin historia och bli fotograferade blev det svårare. Mycket har handlat om att skapa förtroende. Ingen ville prata med mig som peruansk man, med utbildning och status – en person som hbtqi-personer normalt sett inte litar på. De var mer öppna med Andrew, han blev den roliga ”gringon” som de ville prata med, berättar Juan Jose Barboza-Gubo.

– Jag har aldrig sett dig svettas så som du gjorde där i början, skrattar Andrew Mroczek.

Virgenes de la Puerta

Fotografier på peruanska transkvinnor. De porträtteras som helgon och ikoner, som är viktiga i Perus historia och kultur sedan spanska kolonitiden. Utgångspunkten är att hedra mångfalden i den peruanska kulturen genom att involvera alla, även transkvinnor – och lyfta dessa kvinnors motståndskraft och skönhet så att även de blir en del av den peruanska stoltheten. Namnet “Virgenes de la Puerta” betyder “Jungfrun vid porten” och syftar dels till den kända målningen “Virgen de la Leche”, där Jungru Maria ger bröstmjölk till Jesubarnet.

Maricielo är frontfiguren för utställningen, då hennes styrka och uthållighet inspirerar andra i rörelsen. Hon ägnar sin tid att utbilda transkvinnor om hälsa, säkerhet, och om hiv-aids, men var också stenhård när det gällde tryggheten för de transkvinnor som skulle ställa upp på utställningen. Hon såg på en gång att de transkvinnor som skulle bli utställningens ansikten skulle bli utsatta för hot och yttre påverkan, och var därför väldigt noggrann med att utställningen skulle ge skydd och stärka transkvinnorna.

Janny och Nuria är de yngsta kvinnorna i utställningen. De sitter på en peruansk nicho från Cusco, en plattform som används i kyrkan för att rymma religiösa statyer och ikoner av betydelse. Janny’s mamma var med när de fotograferades, och var oerhört stöttande. Många unga transkvinnor är utfrysta och bortjagade från sina hem när de kommer ut, men Jannys familjs stöd  är ett hoppfullt tecken.

Tänk dig att dagligen leva som måltavla för våld, våldtäkt och mord. Att leva i utkanten av samhället. Utfryst. Att ha begränsad tillgång till utbildning och sjukvård. Att nekas anställning, statliga bidrag och ID-handling.

Det är vardagsmat för många hbtqi-personer i Peru.

Konstnären och skulptören Juan Jose Barboza-Gubo är uppväxt i centrala Lima, är väl medveten om situationen för hbtq-personer i landet och har länge velat uppmärksamma detta genom konsten.

Juan och fotografen Andrew Mroczek träffades för 15 år sedan och har sedan dess arbetat tillsammans med olika projekt. 2014 åkte de till Peru för att sätta igång med det som skulle bli Virgenes de le Puerta.

– Vi tog ledigt från jobbet och åkte dit med några sketcher, en liten budget, en kort tidsplan och inga kontakter, säger Andre Mroczek.

De började med att tillverka objekten som skulle användas i fotografierna tillsammans med peruanska hantverkare – en metallsmed, en textilhantverkare, en träskulptör – den genuina peruanska kulturen var en viktig del av projektet.

– Den biten gick bra. Men när vi sedan skulle hitta transpersoner som ville medverka med sin historia och bli fotograferade blev det svårare. Mycket har handlat om att skapa förtroende. Ingen ville prata med mig som peruansk man, med utbildning och status – en person som hbtqi-personer normalt sett inte litar på. De var mer öppna med Andrew, han blev den roliga ”gringon” som de ville prata med, berättar Juan Jose Barboza-Gubo.

– Jag har aldrig sett dig svettas så som du gjorde där i början, skrattar Andrew Mroczek.

Maricielo är frontfiguren för utställningen, då hennes styrka och uthållighet inspirerar andra i rörelsen. Hon ägnar sin tid att utbilda transkvinnor om hälsa, säkerhet, och om hiv-aids, men var också stenhård när det gällde tryggheten för de transkvinnor som skulle ställa upp på utställningen. Hon såg på en gång att de transkvinnor som skulle bli utställningens ansikten skulle bli utsatta för hot och yttre påverkan, och var därför väldigt noggrann med att utställningen skulle ge skydd och stärka transkvinnorna.

Virgenes de la Puerta

Fotografier på peruanska transkvinnor. De porträtteras som helgon och ikoner, som är viktiga i Perus historia och kultur sedan spanska kolonitiden. Utgångspunkten är att hedra mångfalden i den peruanska kulturen genom att involvera alla, även transkvinnor – och lyfta dessa kvinnors motståndskraft och skönhet så att även de blir en del av den peruanska stoltheten. Namnet “Virgenes de la Puerta” betyder “Jungfrun vid porten” och syftar dels till den kända målningen “Virgen de la Leche”, där Jungru Maria ger bröstmjölk till Jesubarnet.

Janny och Nuria är de yngsta kvinnorna i utställningen. De sitter på en peruansk nicho från Cusco, en plattform som används i kyrkan för att rymma religiösa statyer och ikoner av betydelse. Janny’s mamma var med när de fotograferades, och var oerhört stöttande. Många unga transkvinnor är utfrysta och bortjagade från sina hem när de kommer ut, men Jannys familjs stöd är ett hoppfullt tecken.

Andreina och Sara Nicolle har haft turen att starta en hårsalong. Deras porträtt refererar till en tradition bland peruanska kvinnor i Anderna, där flätor avslöjar om du är gift eller inte. Kvinnor som har flätor framför kroppen är singlar. Om de är tillsammans med någon har de flätorna mot ryggen. Gifta kvinnor har flätat samman sina flätor.

Gaby har blivit diskriminerad på kliniker, tvingad att genomgå medicinska undersökningar och blivit nekad hjälp enbart på grund av att hon är transkvinna. Hon arbetar ideellt på ett LGBTQI-centrum i Lima där hon utbildar unga om könssjukdomar och säkerhet.

Konsten att känna stolthet

Andrew och Juan gick ut på gatan, till Perus Prideparad 2014, för att möta människor. Då träffade de Maricielo, en av kvinnorna som finns med på utställningen. Hon hade ett krav för att ställa upp: ”Ni måste ta det här projektet så långt det bara går, det kan inte bara bli stående på en hylla och damma.”

– Då berättade vi om att vi tänkt ställa ut på museum, att det ska bli en bok – att det ska nå en global publik. Först då kunde hon tänka sig att vara med, berättar Juan Jose Barboza-Gubo.

Tack vare Maricielo fick de kontakt med fler transkvinnor som kunde tänka sig ställa upp.

– Det har hela tiden varit ett samarbete med kvinnorna vi har jobbat med. Utifrån deras historier har vi porträtterat dem som starka, vackra, stolta peruanska kvinnor. Peruaner värdesätter sin historia och sin kultur  högt, men de här kvinnorna tillåts inte vara en del av den, säger Andrew Mroczek och fortsätter:

– Jag hade länge ingen aning om hur hbtqi-personer behandlas i Peru. Du förknippar Peru om det stolta peruanska folket, med Machu Picchu, med den goda maten – inte med problemen och förtrycket. Det finns så mycket som vi försöker säga med de här utställningarna. I ”Fatherland” vill vi visa var brotten mot hbtqi-personer faktiskt äger rum – i vackra rika områden, i fattiga kvarter, på landsbygden, i staden – överallt.

 

Fatherland

Här används Perus geografi och landskap som bevis för de våldsamma hatbrott som hbtqi-personer utsätts för. Perus landskap uppmärksammas främst för sin fantastiska natur och sin rika kulturella historia men i den här utställningen visas en motbild – att intolerans genomsyrar hela landet. Fotografierna visar platser i Peru där mord och våld mot hbtqi-personer ägt rum. Foton: Juan Jose Barboza-Gubo & Andrew Mroczek: From the series Padre Patria (Fatherland) 2014-ongoing

Pilars öppenhet om hennes kropp, och hennes önskan att transkvinnors kroppar ska bli sedda som vackra, var det primära i hennes porträtt. Hon är omgiven av en målning på Our Lady of the Milk och ett fragment av en kolonial staty av Jungfru Maria som står på en orm. När fotografiet togs jobbade Pilar som sexarbetare, vilket inkluderade att delta i vuxenfilmer.

 

Beredda på hot

”Virgenes de la Puerta” och ”Fatherland”, under samlingsnamnet ”Canon”, visades först i Houston, Texas 2016 och sedan på andra platser i USA, i Ecuador och nu under våren 2018 i Peru.

Reaktionerna har varit både positiva och negativa.

– Konstvärlden har tagit emot utställningarna med öppna armar medan majoriteten av peruanerna mest instämmer med vad makthavarna tycker – att det är hädelse, säger Andrew Mroczek.

När ”Virgenes de la Puerta” skulle visas i Lima blev det stor uppståndelse redan innan den ens hade invigts. Först fanns fotografierna och information endast på muséets hemsida och kommentarsfältet där fylldes snabbt med hemska kommentarer. Alla med budskapet att utställningen måste stängas.

– Den katolska kyrkan motarbetade utställningen direkt, de samlade in namnunderskrifter – över 40 000 – för att stänga ner den. Men de lyckades inte, den visas fortfarande, säger Juan Jose Barboza-Gubo och fortsätter:

– Det sorgliga är att de inte ens tar sig tiden att försöka förstå något – de ger inte sig själva möjligheten att förstå.

Många politiker och religiösa ledare har fördömt utställningen och menar att det är hädelse.

Men museet där utställningen visades stod på konstnärernas och transkvinnornas sida. Även civilsamhällesorganisationer som Femina (en organisation för transpersoner, reds. anm) backade upp projektet. Och alla var beredda på reaktionerna till hundra procent.

– Den 12 april öppnar ”Fatherland”, på ett annat museum. Jag är nervös över hur reaktionerna ska bli då, säger Andrew Mroczek.

Politikern Carlos Tubino var en av de starka rösterna, och menade att utställningen var en attack mot religionsfriheten och utmålade sig själv och kyrkan som offer. Han kom aldrig till invigningen av Virgenes de la Puerta – men duon ska ändå bjuda in honom till Fatherland också.

Personerna som Andrew och Juan har porträtterat i utställningarna har fått ta emot hot från olika håll.

– Ibland har vi fått bromsa och ta ett par steg tillbaka, ringt webbsidor och tidningar för att be dem plocka ner bilder på personer som blivit hotade. Vi visste att det skulle kunna hända. Men det är ändå en stor skillnad mellan risk för hot och verklighet. Två  personer vars fotografier vi ställt ut riskerar att få sparken från sina jobb, berättar Andrew Mroczek.

“Det sorgliga är att de inte ens tar sig tiden att försöka förstå något – de ger inte sig själva möjligheten att förstå.”

Nazia lämnade sin hemstad Pisco och reste till Lima för att leva ett nytt liv, men efter att inte ha fått ett jobb som en transkvinna, och efter att ha vägrat att arbeta som sexarbetare, så återvände Nazia till Pisco. Där hittade hon ett jobb på en bensinstation. Många transkvinnor som Nazia har blivit tvungna att lämna Lima, där kyrkans närvaro och korrupt poliskår har bidragit till aggressionen och förtrycket mot LGBTQI-personer.

Konstnärsduon på plats när utställningen invigdes i Houston, Texas. Foto: Natan Dvir

Konsten att känna stolthet

Andrew och Juan gick ut på gatan, till Perus Prideparad 2014, för att möta människor. Då träffade de Maricielo, en av kvinnorna som finns med på utställningen. Hon hade ett krav för att ställa upp: ”Ni måste ta det här projektet så långt det bara går, det kan inte bara bli stående på en hylla och damma.”

– Då berättade vi om att vi tänkt ställa ut på museum, att det ska bli en bok – att det ska nå en global publik. Först då kunde hon tänka sig att vara med, berättar Juan Jose Barboza-Gubo.

Tack vare Maricielo fick de kontakt med fler transkvinnor som kunde tänka sig ställa upp.

– Det har hela tiden varit ett samarbete med kvinnorna vi har jobbat med. Utifrån deras historier har vi porträtterat dem som starka, vackra, stolta peruanska kvinnor. Peruaner värdesätter sin historia och sin kultur  högt, men de här kvinnorna tillåts inte vara en del av den, säger Andrew Mroczek och fortsätter:

– Jag hade länge ingen aning om hur hbtqi-personer behandlas i Peru. Du förknippar Peru om det stolta peruanska folket, med Machu Picchu, med den goda maten – inte med problemen och förtrycket. Det finns så mycket som vi försöker säga med de här utställningarna. I ”Fatherland” vill vi visa var brotten mot hbtqi-personer faktiskt äger rum – i vackra rika områden, i fattiga kvarter, på landsbygden, i staden – överallt.

 

Fatherland

Här används Perus geografi och landskap som bevis för de våldsamma hatbrott som hbtqi-personer utsätts för. Perus landskap uppmärksammas främst för sin fantastiska natur och sin rika kulturella historia men i den här utställningen visas en motbild – att intolerans genomsyrar hela landet. Fotografierna visar platser i Peru där mord och våld mot hbtqi-personer ägt rum. Foton: Juan Jose Barboza-Gubo & Andrew Mroczek: From the series Padre Patria (Fatherland) 2014-ongoing

Pilars öppenhet om hennes kropp, och hennes önskan att transkvinnors kroppar ska bli sedda som vackra, var det primära i hennes porträtt. Hon är omgiven av en målning på Our Lady of the Milk och ett fragment av en kolonial staty av Jungfru Maria som står på en orm. När fotografiet togs jobbade Pilar som sexarbetare, vilket inkluderade att delta i vuxenfilmer.

 

“Det sorgliga är att de inte ens tar sig tiden att försöka förstå något – de ger inte sig själva möjligheten att förstå.”

Beredda på hot

”Virgenes de la Puerta” och ”Fatherland”, under samlingsnamnet ”Canon”, visades först i Houston, Texas 2016 och sedan på andra platser i USA, i Ecuador och nu under våren 2018 i Peru.

Reaktionerna har varit både positiva och negativa.

– Konstvärlden har tagit emot utställningarna med öppna armar medan majoriteten av peruanerna mest instämmer med vad makthavarna tycker – att det är hädelse, säger Andrew Mroczek.

När ”Virgenes de la Puerta” skulle visas i Lima blev det stor uppståndelse redan innan den ens hade invigts. Först fanns fotografierna och information endast på muséets hemsida och kommentarsfältet där fylldes snabbt med hemska kommentarer. Alla med budskapet att utställningen måste stängas.

– Den katolska kyrkan motarbetade utställningen direkt, de samlade in namnunderskrifter – över 40 000 – för att stänga ner den. Men de lyckades inte, den visas fortfarande, säger Juan Jose Barboza-Gubo och fortsätter:

– Det sorgliga är att de inte ens tar sig tiden att försöka förstå något – de ger inte sig själva möjligheten att förstå.

Många politiker och religiösa ledare har fördömt utställningen och menar att det är hädelse.

Men museet där utställningen visades stod på konstnärernas och transkvinnornas sida. Även civilsamhällesorganisationer som Femina (en organisation för transpersoner, reds. anm) backade upp projektet. Och alla var beredda på reaktionerna till hundra procent.

– Den 12 april öppnar ”Fatherland”, på ett annat museum. Jag är nervös över hur reaktionerna ska bli då, säger Andrew Mroczek.

Politikern Carlos Tubino var en av de starka rösterna, och menade att utställningen var en attack mot religionsfriheten och utmålade sig själv och kyrkan som offer. Han kom aldrig till invigningen av Virgenes de la Puerta – men duon ska ändå bjuda in honom till Fatherland också.

Personerna som Andrew och Juan har porträtterat i utställningarna har fått ta emot hot från olika håll.

– Ibland har vi fått bromsa och ta ett par steg tillbaka, ringt webbsidor och tidningar för att be dem plocka ner bilder på personer som blivit hotade. Vi visste att det skulle kunna hända. Men det är ändå en stor skillnad mellan risk för hot och verklighet. Två  personer vars fotografier vi ställt ut riskerar att få sparken från sina jobb, berättar Andrew Mroczek.

Nazia lämnade sin hemstad Pisco och reste till Lima för att leva ett nytt liv, men efter att inte ha fått ett jobb som en transkvinna, och efter att ha vägrat att arbeta som sexarbetare, så återvände Nazia till Pisco. Där hittade hon ett jobb på en bensinstation. Många transkvinnor som Nazia har blivit tvungna att lämna Lima, där kyrkans närvaro och korrupt poliskår har bidragit till aggressionen och förtrycket mot LGBTQI-personer.

Konstnärsduon på plats när utställningen invigdes i Houston, Texas. Foto: Natan Dvir

Lucha. Relationen mellan äldre och yngre transkvinnor är solidarisk. Äldre stöttar yngre generationer, oftast när de blir utslängda från sina hem, lär dem att överleva och introducerar dem till andra transpersoner, där man utvecklar ett skyddsnät.

Förövare grips sällan om de utfört hatbrott mot de som står utanför samhället i Peru.

Hopp möter konservatism

Andrew växte upp i USA, Juan i Peru. De båda har tillsammans två länders perspektiv på hbtqi-rörelsen, och förändring.

– Vi växte båda upp med den katolska tron vilket nog är huvudanledningen till att vi har väldigt lätt för att prata med varandra – vi har liknande erfarenheter och kan utifrån det utveckla nya idéer. I Peru just nu, vad gäller hbtqi-rättigheter, är det som i USA på 80-talet. Det går alltså att förändra, menar Juan Jose Barboza-Gubo.

De målar upp två bilder av Peru idag. En dyster – där staten och kyrkan fortsätter ha en stark maktposition och utföra brott mot marginaliserade människor. Peru som ett land där regeringen fortsätter vara korrupt. Där lagar inte inkluderar alla eller inte implementeras.

Förövare grips sällan om de utfört hatbrott mot de som står utanför samhället i Peru. Och om de grips blir straffet inte särskilt hårt.

– Det kostar dig bara 600 dollar och fyra års fängelse att döda en transperson, berättar Andrew Mroczek och fortsätter med ett exempel från utställningen Fatherland: 

 En ung transkvinna mördades utanför en sportarena. Hon sköts i nacken av en polis. Dussintals vittnen fanns på plats men polisen fick bara fyra månaders fängelse.

– Ibland saknar jag svar och tycker mest det blir värre och värre, säger Juan Jose Barboza-Gubo och nämner maktgiriga konservativa politiker, den katolska kyrkan och korruptionshärvor som stora hinder för förändring.

Den mer positiva bilden handlar om ett starkare civilsamhälle där människor engagerar sig öppet i sociala rörelser.

– De senaste åren går det att se att fler går med i Pridetåget och fyller gatorna – och då inte bara hbtqi-personer utan också allierade. Peruanerna fortsätter kämpa mot förtrycket, säger Andrew Mroczek.

Share This