”Regeringen vet att dess dagar är räknade”

Fredssamtalen mellan talibanerna och regeringen i Afghanistan kärvar ordentligt. Våldet ökar och en varaktig fred är avlägsen. OmVärlden har rest i talibanland, till fronten och pratat med fredsmäklare för att få svar på frågan om vart Afghanistan är på väg.

Strax efter ett backkrön står de där. Mitt i den gropiga vägbanan, påpälsade i bylsiga vinterjackor och med vita basketkängor på fötterna.

De är fem talibaner med gamla ryska automatkarbiner. De tecknar åt oss att stanna. En gänglig typ med tonårsspretigt skägg och en kulspruta kommer fram till bilen.

Fixaren från huvudstaden Kabul, Ahmed, rullar ner sidorutan.

– Vilka är ni? Vart är ni på väg?

Ahmed, som egentligen heter något annat, förklarar. Journalisterna i baksätet kommer från Sverige och har tillstånd från talibanernas högsta rådgivande församling, den så kallade Quetta shuran i Pakistan, att resa in i området.

Den gänglige talibanen slänger en blick genom bakre sidorutan och ber att få se legitimationer. Han försvinner med presskorten och diskuterar med sina kamrater. Sedan fiskar han upp en mobiltelefon ur fickan och sätter den mot örat.

Några minuter senare kommer han tillbaka med ett mildare ansiktsuttryck och lämnar tillbaka handlingarna.

– Välkomna till Chak, säger han och ler.

Chak är ett distrikt i provinsen Wardak, inte långt väster om Kabul. Här kontrollerar talibanerna sedan många år det mesta – sjukhus, skolor och framför allt människorna. Djupa kratrar i vägarna skvallrar om de senaste årens hårda strider.

Mer än 40 år av krig

1979-1989 invaderas Afghanistan av Sovjetunionen som för krig i landet i tio år.

1989-1996 plågas Afghanistan av ett inbördeskrig som slutar med att den nybildade talibanrörelsen tar kontroll över stora delar av landet.

1996-2001 styrs Afghanistan av talibanrörelsen, som sen störtas av USA.

7 oktober 2001 inleder USA och Storbritannien flyganfall mot talibanerna, efter attackerna på World Trade Center och Pentagon, i USA, 11 september samma år.

29 februari 2020 undertecknar USA och talibanerna ett fredsavtal, där bland annat USA lovar att ta hem alla 10 000 NATO-soldater i landet.

12 september 2020 inleder den afghanska regeringen och talibanerna fredssamtal, som fortsätter i januari 2021.

1 maj 2021 ska avtalet mellan USA och talibanerna vara uppfyllt.

1 november 2021 vill USA:s nya president Joe Biden få på sig att uppfylla avtalet till, frågan är om talibanerna är med på det.

Landskapet är ödsligt och dramatiskt på en och samma gång. Ett fruset månlandskap omgivet av höga snöklädda berg.

Vägen skär rakt genom det lilla samhället Dahan-e Sebak. Den kantas av ett dussintal lerhus med platta tak och en handfull butiker som tycks sälja allt från specerier till begagnade avgassystem.

Mitt i samhället ligger ett torg med en liten basar och en bensinstation med en enda pump. Framför bensinpumpen sitter en ung taliban på huk, i knät vilar en sliten kalasjnikov.

En medelålders man med stor svart turban och massivt skägg kommer ut ur en av de låga byggnaderna. Han lyfter handen i en diskret hälsning.

Det är Commander Subair, talibanernas högste militära ledare i Wardak. Under sig har han drygt 4 000 soldater, uppdelade på 16 olika kompanier med mellan 200 och 300 man i varje. De har alla vigt sina liv åt jihad, det heliga kriget som de senaste 20 åren handlat om att bekämpa de utländska trupperna och vad talibanerna kallar ”administrationen i Kabul” – regeringen.

En taliban vid bensinpumpen i Dahan-e Sabak, med de för talibanerna karaktäristiska vita basketskängorna. Skorna kallas Cheetas och tillverkas av  Servis Shoes i Pakistan. De blev populära bland mujahedin redan på 1980-talet, i kampen mot de sovjetiska soldater som invaderade landet 1979.

INTERVJUN GÖRS PÅ HUK på baksidan av bensinstationen, omgivna av rostiga oljefat och kommendantens unga lakejer i vita basketkängor. Han svarar kort och entonigt.

Hur skulle du beskriva situationen i Wardak för tillfället?

– Fredsavtalet med USA innebar en stor förändring, framför allt för civila. Det är mycket lugnare här nu. Människor lever i fred och behöver inte vara rädda.

Vilka är de viktigaste frågorna för talibanerna i de pågående fredsförhandlingarna med regeringen?

– För det första ett totalt tillbakadragande av de utländska trupperna. För det andra kräver vi en ny konstitution som bygger helt på sharialagar. Detta är saker som vi slagits för i 20 år och som vi aldrig kommer att backa från.

Åt kommentaren att även den nuvarande konstitutionen har sina rötter i islam rycker kommendanten på axlarna.

Vad händer om regeringen inte går med på era krav om en ny konstitution, eller om USA och Nato bestämmer sig för att inte dra hem sina trupper?

– Då fortsätter vi att kriga.

Antal civila som dödats och skadats i Afghanistan

2016 är det år då flest civila skadats och dödats, långt fler än förra året som dock såg en dramatisk ökning av antal offer mot slutet av året.
Totalt dödades och skadades 1,5 gånger fler civila förra året än 2009.

dödade 2020

skadade 2020

dödade 2016

skadade 2016

dödade 2009

skadade 2009

Källa: UNAMA

Utefter vägkanterna syns spår av åratal av krig, där drönare och talibanernas egentillverkade bomber slagit ut allt från stridsfordon till bilar. Slitna flaggor vajar i vinden för de människor som dödats.

EN VIKTIG FRÅGA för båda parter är ökad säkerhet för det afghanska folket. Här har administrationen i Kabul misslyckats fullständigt, menar kommendanten och tar den våg av mord, rån och kidnappningar som den senaste tiden sköljt över inte minst Kabul som exempel.

Sedan fredssamtalen med regeringen inleddes i slutet av förra året har islamisterna trappat upp sina krigshandlingar. Bland annat har de attackerat Laskar Gah, provinshuvudstad i Helmand, och talibanrörelsens födelsestad Kandahar. Tusentals civila har dött eller tvingats på flykt på grund av striderna.

Detta är inte något som kommendanten vill prata om. Inte heller vill han prata om den våg av riktade attacker som på senare tid utförts mot journalister, domare och människorättsaktivister.Talibanerna har officiellt inte tagit på sig dessa attacker, men såväl experter som folk i gemen tycks vara överens om att det är talibanerna som ligger bakom.

Fredssamtalen har kärvat rejält. De har kommit att handla mer om formaliteter och principer för förhandlingarna än om hur en eventuell fred ska kunna säkras.

Samtidigt har våldet eskalerat, och i ett försök att rädda fredsprocessen kom USA med ett nytt utspel i mitten av mars. I ett brev till Afghanistans president Ashraf Ghani uppmanar USA:s utrikesminister Antony Blinken parterna att respektera vapenvilan. För att öka pressen görs försök att involvera Afghanistans grannländer: Pakistan, Iran, Ryssland, Kina och Indien i förhandlingarna.

Vilka kompromisser är ni redo att göra för att det ska bli fred?

– Det är inget som jag kan svara på. Det är upp till vårt ledarskap att avgöra. Om de säger åt oss att kriga så gör vi det, om de säger åt oss att lägga ner våra vapen så gör vi det.

I avtalet mellan talibanerna och USA från februari förra året står det bland annat att alla amerikanska soldater ska ha lämnat landet senast 1 maj i år. I gengäld har talibanerna lovat att de inte ska medverka till att Afghanistan på nytt blir en frizon för internationella terrornätverk som al-Qaida. Islamisterna har också lovat att inte attackera de amerikanska styrkorna så länge USA håller sin del av avtalet.

Överenskommelsen undertecknades av USA:s förra president, Donald Trump. Nu säger den nya presidenten, Joe Biden, att det kan dröja till november innan den sista amerikanska soldaten är ute ur landet.

Oavsett har effekten av februariavtalet varit märkbar i Chak. Det är inte bara kommendant Subair som hävdar det. Många civila håller med, och de flesta verkar dessutom vara positiva till talibanernas sätt att styra.

– Människorna här behöver inte längre vara rädda, det islamska emiratet garanterar deras säkerhet, säger han.

Vad är felet med regeringen i Kabul?

– Att den inte längre har folkets stöd. Idag kontrollerar regeringen bara de stora städerna, men inte ens där har de hela folkets stöd längre.

Enligt en ny rapport från FN:s program för Afghanistan, UNAMA, har våldet mot civila totalt sett sjunkit med 15 procent under 2020, i jämförelse med 2019. Samtidigt ökade antalet skadade och dödade bland civilbefolkningen under de sista månaderna 2020.

Upptrappningen av våldet sammanfaller med starten för fredssamtalen mellan talibanerna och den afghanska regeringen. UNAMA pekar ut framför allt talibaner och andra väpnade motståndsgrupper som ansvariga för ökningen.

Det håller inte kommendanten med om. Han säger sig veta precis vilka som ligger bakom.

– Regeringens och de kriminella krigsherrarnas. De fortsätter att skada och stjäla från folket, det är därför det ser ut som det gör, säger han.

Hur tänker ni er att en eventuell maktdelning och en framtida regering ska se ut?

– Det kan inte jag svara på, det är en fråga du måste ställa till ledarskapet.

Vilka kontrollerar Afghanistans 398 distrikt

%

33 procent kontrolleras av regeringen

%

19 procent kontrolleras av talibanerna

%

47 procent är oklart på grund av strider

%

1 procent är obekräftade

Källa: FDD:s Long War Journal

afghaner befinner sig på flykt undan kriget

Källa: UNHCR

Enligt talibanernas biträdande sjukvårdsminister i Wardak, Mullah Mansour, vet regeringen om att kriget är förlorat och att dess enda chans är att förhandla med talibanerna.

Mullah Mansour sitter på golvet med benen i kors. Han är talibanernas biträdande sjukvårdsminister i Wardak, och tar emot i en klinik i byn Tangi Saidan. Medan han pratar vaggar han oavbrutet fram och tillbaka. I handen håller han ett skimrande rött radband.

Hur ser han på utsikterna för en varaktig fred?

– Efter 20 år har amerikanerna äntligen förstått att de aldrig kommer att vinna ett krig i Afghanistan. För varje taliban de dödar finns två nya som är beredda att fylla luckan. Och när det gäller administrationen i Kabul, så vet de att deras dagar är räknade och att den enda lösningen är att förhandla med oss, säger Mullah Mansour.

Talibanerna kontrollerar idag helt eller delvis omkring hälften av landets territorium. En stor del av detta är landsbygd, men på flera håll hotar de nu även stora städer.

De senaste månadernas offensiv har skakat om regeringen i Kabul. Vittnen uppger att regeringssoldaterna överger sina baser, flyr eller deserterar, när talibanerna sätter in sina attacker.

Enligt Mullah Mansour är det ett tecken på den splittring som råder inom administrationen i Kabul. Det faktum att USA lovat att dra hem sina trupper från landet har stärkt talibanerna.

Mullan och hans kamrater har uppenbarligen fått segervittring. De tänker inte vika ner sig i några förhandlingar.

Precis som kommendanten menar han att ett amerikanskt trupptillbakadragande och en ny konstitution byggd på sharialagar är en förutsättning för fred. En överenskommelse kan dock inte förhandlas fram av en utomstående makt, den måste komma från afghanerna själva, säger han.

Skulle USA:s president, Joe Biden, bestämma sig för att inte ta hem sina trupper som planerat, vilket han nyligen signalerat, då fortsätter kriget.

– Vi fortsätter tills vi blir martyrer. Och när vi är döda så står nästa generation och nästnästa redo att ta över.

Ni är alltså beredda att ta över med våld?

– Ja, om det krävs.

Ambulansföraren

Det har blivit lugnare i Chak sedan USA och talibanerna kom överens. Det säger Bariolai, som arbetar som ambulansförare på en klinik i det talibankontrollerade distriktet.

Lugnet till trots är det inte lätt att leva och arbeta i ett område som kläms mellan regeringen och det lokala talibanstyret. Talibanerna tvingar honom ofta att hämta deras skadade soldater, även om det innebär att ambulansen ska köra rakt igenom de pågående striderna.

Han har också hänt att han stoppats i regeringens eller talibanernas vägspärrar, och nekats tillstånd att passera trots att han haft svårt sjuka patienter i ambulansen.

– Alla är överens om att vi behöver fred, och jag tror att det är möjligt. För ett eller två år sedan hade ni inte kunnat komma hit på grund av striderna, men nu kan ni det. Om det är möjligt så är fred också möjligt, säger Bariolai.

 

Talibankrigaren

För knappt tre veckor sedan skadades Rohatullah, 20 år, i en drönarattack i norra delen av distriktet Chak. Nu ligger han på ett sjukhus i byn Tangi Saidan, nyopererad, hårt bandagerad och med dränageslangar instoppade i buken, men i alla fall vid liv.

Han hade tur som överlevde, säger han.

– Vi var tre personer på platsen, båda mina kamrater omkom.

Rohatullah anslöt sig till talibanerna när han var 17 år gammal. Det är en plikt att försvara sitt land när det blir angripet av främmande makt, menar han.

Så snart han är frisk och kan lämna sjukhuset kommer han att återvända till talibanerna och återuppta jihad.

MÅNGA AFGHANER, inte minst kvinnor, minns med skräck hur det var när talibanerna hade makten förra gången, 1996–2001. Med en mix av uråldriga traditioner och en brutal tolkning av sharia höll de befolkningen i ett järngrepp.

Somliga anser att talibanerna har förändrats sedan dess, att de blivit mer moderata.

Vad har mullan att säga till dem som längtar efter fred, men samtidigt oroar sig för att det kommer att ske på bekostnad av deras frihet?

– För det första, islam har inte förändrats. Religionen är fortfarande densamma. För det andra så har alla människor rättigheter, det gäller även kvinnor. Om miljön är säker så ser vi inga hinder för att de ska kunna utbilda sig och arbeta, dock inte på samma arbetsplats som männen. Allt beror på omständigheterna, vi måste kunna garantera en säker miljö.

Vad innebär en säker miljö?

– En miljö där de inte utsätts för våld och trakasserier på det sätt som just nu sker i de regeringskontrollerade områdena.

Det är uppenbart att stödet för regimen i Kabul är svagt i den här delen av Wardak. Det finns en tacksamhet gentemot talibanerna. En vanlig kommentar är att livet blivit både enklare och tryggare sedan talibanerna tog över.

En som säger sig föredra talibanerna framför regeringen är läraren Mohammad Ali. I vanliga fall undervisar han i matematik på en pojkskola i hembyn Araban. Nu är skolan stängd på grund av covid-19.

För fem år sedan anslöt sig Mohammad Alis son, Wajed, till talibanerna och flyttade till grannprovinsen Paktia för att studera på det islamiska universitetet. Två år senare blev han förflyttad till Ghazni, en provins i södra Afghanistan som precis som Wardak drabbats hårt av kriget.

I Ghazni blev Wajed lärare på en koranskola, men också soldat i talibanernas armé. Nu är han död.

– Han dödades i en flygräd i samband med en attack mot en av regeringens baser i Ghazni. Det är snart två månader sedan nu. Enligt vad hans kamrater berättat så var striderna intensiva. Regeringens soldater var så hårt pressade att de kallade in stridsflyg. En raket slog ner precis bredvid min son. Sammanlagt dödades sju talibaner i flygräden.

Första gången Wajed sa att han ville ansluta sig till talibanerna var när han gick på högstadiet. Han gillade inte att utländska soldater kom till Afghanistan och krigade, berättar pappan, som själv var med och stred mot den sovjetiska ockupationsmakten 1979-1989.

Han tycker att Wajed gjorde rätt som anslöt sig till talibanerna. Att sonen nu är död förändrar ingenting.

– Om en fågel blir attackerad i sitt bo så försvarar den sig. Det är varje afghans plikt att slåss för sitt land när utländska soldater kommer hit med vapen.

Waqar Ahmed är gränspolis i de afghanska säkerhetsstyrkorna. I striderna kring staden Kandahar har han nu sårats för fjärde gången och måste nu opereras för en kula buken.

Vintern 2020–2021 är staden Kandahar omringad av talibanerna och situationen ansträngd. Häftiga strider rasar i utkanten av staden, inte mer än 10–15 minuters bilresa från centrum.

Striderna har blossat upp efter att amerikanskt stridsflyg i slutet av förra året stoppade talibanerna från att inta staden Lahskar Gah, i grannprovinsen Helmand. Istället avancerade talibanerna mot Kandahar.

Tusentals människor har tvingats fly, och på akutsjukhuset Mirwais har man tagit emot hundratals skadade och dödade regeringssoldater och civila.

Det var här i Kandahar som den mytomspunna mullan och före detta mujahedinsoldaten, Mohammad Omar, grundade talibanrörelsen 1994. Inledningsvis som en motreaktion på laglösheten och våldet som följde på den sovjetiska ockupationen och det efterföljande inbördeskriget i början av 1990-talet.

Mirwais sjukhuschef doktor Neimat tar emot bland sårade soldater och civila.

– Vi får in nya skadade varenda dag. Minskador är det vanligaste, oftast barn som har förlorat en arm, ett ben eller både och. Skador i underlivet är också vanligt. Näst vanligast är skottskador.

Enligt sjukhusdirektören använder talibanerna en taktik som slår hårt mot civila. De anfaller regeringens posteringar, tar mer och mer land i besittning, och när de tvingas retirera lägger de ut landminor som gör marken obrukbar – och framför allt livsfarlig – för befolkningen som i huvudsak försörjer sig på jordbruk och fårskötsel.

– Nyligen omkom en hel familj på det sättet. De hade plockat granatäpplen på en av sina odlingar, på vägen hem körde de på en mina. Totalt var de sju personer, alla dog.

En pojke säljer rostade nötter vid vägkanten i Arghandab, i utkanten av Kandahar. Bara några hundra meter bort rasar strider mellan regeringen och talibanerna.

EN AV DE VÄRST drabbade delarna av Kandahar är distriktet Arghandab. Området har förvandlats till ett slags ingenmansland där befolkningen är inklämda mellan regeringens soldater och talibanerna. Beskjutningen pågår dygnet runt, och varje dag regnar artilleripjäser ner över oskyldiga civila.

– Dagtid är det omöjligt för dem som bor kvar att gå ut. De som kan försöker fly nattetid, men även det är extremt riskfyllt med tanke på minorna, säger sjukhusdirektören.

På vägen mot fronten hörs smattret av automateld och dova explosioner. Vi passerar Mulla Mohammad Omars palatslika villa, gömd bakom massiva murar och enligt ryktet byggt med pengar från Usama bin Laden, som en gåva till grundaren av talibanrörelsen.

Det är ett överdådigt monument över en stupad före detta krigsherre. Kontrasten mot de låga lerhusen med sina spruckna fasader där vanligt folk, fattiga och hungriga, bor är slående.

– Striderna flyttar på sig, förklarar en soldat som håller vakt vid en av regeringens sista vägspärrar.

Han pekar ut var gränsen mellan regeringssidan och de talibankontrollerade områdena går. En bred flod slingrar fram genom det bruna landskapet. På andra sidan vattnet ligger de mest tätbefolkade delarna av Arghandab.

Det är bara några dagar sedan talibanerna sprängde den enda bron som förbinder centrum av Kandahar med den delen av Arghandab. En självmordsbombare i en stulen amerikansk Humvee, fullastad med dynamit, utlöste sin sprängladdning när han närmade sig slutet av bron, berättar soldaten vidare.

Självmordsbombarens slutmål var egentligen något helt annat.

– Han var på väg mot en av regeringens baser på andra sidan bron, men våra kollegor blev misstänksamma, och när de började skjuta mot fordonet tryckte självmordsbombaren på utlösaren.

Nu ligger en stor sektion av vägbanan framåttippad, till hälften dold i det grumliga vattnet. För lokalbefolkningen, som till stor del försörjer sig på jordbruk, är förlusten enorm. I det korta perspektivet innebär det att de sitter fast i detta krigshärjade ingenmansland, på längre sikt att de inte kommer att kunna ta sig till marknaderna i Kandahar.

 

Herdepojken

Sardar Wali, 11 år, hittade granat när han vallade familjens får i närheten av sitt hem i Panjwaidistriktet, i provinsen Kandahar.  Han tänkte sälja den på marknaden för att köpa tuggummi.

Istället exploderade granaten i hans hand.

Hans pappa Dawood vakar vid sängen på Mirwaissjukhuset. Runt staden pågår talibanernas offensiv och alla akutsjukhusets sängar kring Dawood och Sardar är alla fulla av sårade civila och soldater i alla åldrar.

Innan striderna bröt ut kom det hundratals gäster varje dag till Abdul Baris restaurang i Arghandab. Nu är den nybyggda uteserveringen tom och i luften hörs dånet av stridsflyg.

EN MAN I KRITVIT shalvar kameez, svart turban och en beige yllesjal svept över axlarna kommer fram. Han presenterar sig som Abdul Bari, entreprenör och internflykting från Arghandab.

Han har något att visa, säger han.

Vi tränger ihop oss i bilen och kör i riktning mot bron. Det är helt tomt på folk, och efter bara ett par minuters bilfärd säger han åt oss att stanna.

– Det här är min restaurang, berättar Abdul Bari och pekar på en avlång byggnad.

– Fram till för två månader sedan var det fullt med folk här. Jag hade tjugo anställda och mellan 200 och 300 matgäster varje dag. Nu är restaurangen stängd på grund av striderna och jag har sagt upp alla anställda utom tre som sköter om trädgården och håller vakt mot tjuvar. Jag betalar deras löner med sparade pengar, men snart är de slut och Gud vet vad jag ska ta mig till då.

Kriget dödar inte bara människor genom gevärskulor och bomber, de dödar dem också ekonomiskt, fortsätter Abdul Bari.

– Alla de anställda som jag tvingades säga upp var familjeförsörjare.

Innan talibanerna startade offensiven mot Kandahar gick Abdul Baris restaurang med vinst. Vissa dagar räckte parkeringen inte till, och folk parkerade i långa rader på gatan utanför.

Det samma gällde sittplatserna, så för drygt ett år sedan bestämde Abdul Bari sig för att bygga ut sin restaurang, uppe på taket.

PÅ RESTAURANGENS TAK luktar det putsbruk och nygjuten betong. Abdul Bari slår ut med händerna.

– Jag har investerat över 150 000 dollar det senaste året, nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Vad kan jag göra?

Enligt Abdul Bari är både talibanerna och regeringen skyldiga till att det ser ut som det gör i Afghanistan just nu. Den största skulden lägger han ändå på de utländska makthavare som engagerat sig i konflikten.

Han tycker att det internationella samfundet har kastat bränsle på konflikten genom att spendera massor av pengar i Afghanistan. Det var pengar som skulle hjälpa det afghanska folket, men som istället har hamnat i fickorna på kriminella och krigsherrar.

Två stridsflyg dånar förbi på låg höjd. Abdul Bari lägger armen om sitt tioåriga barnbarn, Abdullah. Hur många barnbarn han har är han inte säker på, femton eller möjligen sexton.

Abdullah följer storögt de två vita strecken på himlen. I fjärran hörs det dova ljudet av explosioner.

– Han säger att han ska bli stridspilot när han blir stor. Han tycker att flygplanen ser häftiga ut, men han förstår ju inte kopplingen till kriget och dödandet, säger Abdul Bari.

Den 14 augusti 2020 blev Fawzia Koofi beskjuten. Det var inte första gången. Hon är en av Afghanistans just nu mest hyllade, men också hatade, kvinnor.

Välkänd kvinnorättsaktivist, före detta ledamot och vice talman i det afghanska parlamentet. I presidentvalet 2014 hade hon långt framskridna planer på att utmana de två huvudkandidaterna, Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah, men föll på målsnöret.

Hon lever bakom höga murar i västra Kabul. Till vardags sitter hon numer med som en av fyra kvinnor i regeringens delegation i fredsförhandlingarna med talibanerna. Totalt sitter 21 personer i delegationen.

På grund av sitt engagemang lever Fawzia Koofi sedan flera år tillbaka under konstant dödshot, och ibland kommer attentatsmännen nära.

– Jag och min yngsta dotter var på väg hem från ett besök i Parwan, norr om Kabul, när två bilar kommer ikapp oss bakifrån. De börjar skjuta mot oss, och jag kastar mig över min dotter och skyddar henne med min kropp. Tack och lov klarade hon sig oskadd, men jag träffades av två skott, säger hon.

Fawzia Koofi viker upp ärmen på sin dräkt för att visa var hon blev träffad. Hon är fortfarande besvärad av skadan.

Kulan gick in strax under armbågen och ut på insidan av öververarmen. På sin väg krossade den två ben och var bara en hårsmån från att fortsätta in i bröstet.

Vem som utförde attacken vet hon inte. Den polisutredning som gjorts har inte gett något. Utredarna har slagit fast att det rörde sig om ett terrorattentat.

– Som om jag inte redan visste det, suckar hon.

Talibanerna har sagt att det inte var de som låg bakom mordförsöket. Fawzia Koofi vet inte vad hon ska tro. Oavsett vilket så ser hon attacken som ett försök att sabotera de pågående fredsförhandlingarna.

– Det var ett försök att skrämma oss som kämpar för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet till tystnad, säger hon.

Kulan träffade Fawzia Koofi strax under armbågen och gick ut på insidan av överarmen. På vägen krossade den två ben och var en hårsmån från att gå in i bröstet.

Talibanerna ansvarar för flest antal dödade och skadade civila

1 procent ansvarar internationella styrkor för

%

45 procent av de civila som dödades och skadades 2020 ansvarar talibanerna för

%

22 procent ansvarar afghanska armén för

%

17 procent ansvarar IS och andra väpnade grupper som krigar mot regeringen för

%

2 procent ansvarar väpnade grupper som stödjer regeringen för

Källa: UNAMA

HOTEN KOMMER INTE bara från islamisterna, utan även från personer med kopplingar till polisen och regeringen. Enligt Fawzia Koofi är det väldigt sällan den här typen av brott klaras upp.

– Det finns flera anledningar till det. Först och främst handlar det om att vi har ett rättssystem som inte fungerar, men det hänger också ihop med allt vi gått igenom. Vi har sett så mycket våld att vi blivit immuna. Våldet har blivit det normala och det är som att ingen riktigt bryr sig längre.

Efter fredsavtalet mellan USA och talibanerna i februari 2020, satte sig den afghanska regeringen och talibanerna vid förhandlingsbordet i september förra året. Förväntningarna på jämställdhet inom regeringens delegation var höga.

– Vi hade hoppats på 40 procent men så blev det inte, och ska jag vara ärlig så vet jag inte varför vi skulle nöja oss med 40 procent heller. Kvinnor utgör 50 procent av befolkningen och många av de frågor som diskuteras i förhandlingarna rör kvinnor, så egentligen kanske vi skulle utgjort 60 procent eller till och med 80 procent, säger Fawzia Koofi.

I den nuvarande delegationen är 20 procent av delegaterna kvinnor.

– I slutändan är det inte hur många vi är som är avgörande, utan vad som kommer ut av förhandlingarna. Personligen så tycker jag att vi har gjort bra ifrån oss så här långt, vi har visat att vi inte är där som något slags utsmyckning.

Att talibanerna skulle ha förändrats och blivit mer moderata ger hon inte mycket för. Det hon sett och hört hittills imponerar inte. De har mycket kvar att bevisa, menar hon. Framför allt måste de bli tydligare.

– Så fort det blir tal om kvinnors rättigheter gömmer de sig bakom islam. Vad menar de med en konstitution som vilar på sharialagar? Afghanistan är redan ett muslimskt land! Och vad innebär det när de säger att kvinnor ska garanteras de rättigheter de har enligt religionen?

HON HÅLLER ÄNDÅ med om att en hel del har hänt.

– Bara det faktum att vi som för 20 år sedan inte ens hade rätt att andas frisk luft nu sitter med och förhandlar är ju en stor förändring. Men som svar på din fråga: jag tycker att det är alldeles för tidigt att säga att de har förändrats. Vi behöver en försäkran från talibanerna att det inte kommer att bli som det var när de hade makten i slutet av 90-talet.

Är du orolig att det kan bli så?

– Nej, egentligen inte. Vi har kommit alldeles för långt sedan dess. Vi har kvinnliga politiker i parlamentet, kvinnliga domare och journalister och dessutom hela det internationella samfundet i ryggen. Vi kommer aldrig att tillåta att det blir så igen.

Fawzia Koofi har knappast rykte om sig att vara blyg eller överdrivet försiktig, men efter mordförsöket i somras har något hänt. Hon är rädd, säger hon, inte bara för sin egen del utan också för att det ska hända hennes två döttrar något.

För första gången känner hon att det arbete hon utför kanske inte är värt risken.

– Det är så enormt många attacker mot människorättsaktivister och journalister just nu. Nästan hälften av min arbetstid går åt till att besöka familjer till människor som mördats. Det är så sorgligt. Afghanistan är ett så vackert land, det bor så många talangfulla människor här. Tänk om vi kunde lägga vår energi på att bygga upp landet istället för att kriga, säger hon.

Antal dödade journalister och människorättsaktivister

2018

13 människorättsaktivister
17 journalister

2019

4 människorättsaktivister
6 journalister

2020

14 människorättsaktivister
9 journalister

Källa: UNAMA

FAWZIA KOOFI HAR gått igenom mycket. Hon förlorade sin mamma när hon var mycket liten. Hennes pappa och två av hennes bröder dog i kriget. Och bara några dagar efter att hon gift sig fängslades hennes man av talibanerna.

Det var i början av 1998, minns hon. Fem år senare dog maken i sviterna av den resistenta tuberkulos som han ådrog sig i talibanernas fängelse.

Fawzia Koofi säger att hon aldrig känt sig så trött som hon gör nu. Hon hade precis återhämtat sig från covid-19 när mordförsöket inträffade.

– Efter attacken försökte jag verkligen att leva som vanligt igen. Jag steg upp varje morgon och tänkte att jag skulle vara lika engagerad som vanligt, men det fungerade inte, jag hade ingen energi längre.

Hon funderar lite.

– Vet du, efter att jag blivit skjuten tog det 40 minuter för oss att komma till sjukhus. När vi kom fram hade jag förlorat så mycket blod att jag var nära att dö. Jag har alltid tänkt att om något sådant här händer mig så kommer jag att kämpa emot ända in i slutet, men det var som att kraften inte fanns. Jag var så svag.

Förhandlingarna med talibanerna har emellanåt kärvat rejält. Efter alla år av krig och konflikter är det så många sår som behöver läkas. Det gör förhandlingarna komplicerade, och även dränerande, säger Fawzia Koofi.

– När talibanerna pratar om att de ska ge oss kvinnor de rättigheter som islam och traditionen påbjuder … Traditioner är ett personligt val, så vad får dem att tro att de kan bestämma hur vi ska leva våra liv? Vilka tror de egentligen att de är? Det är så kränkande. Varför ska jag riskera mitt liv för att sitta och förhandla med dem?

Så vad är det som får dig att fortsätta?

– All uppmuntran från människor jag möter, den ger mig energin tillbaka.

Vad händer om det inte blir någon fredsöverenskommelse?

– Det skulle vara förödande för vårt land. Ännu fler människor skulle dö, och risken finns att det internationella samfundet tröttnar på Afghanistan och överger oss. Det skulle vara en katastrof för det afghanska folket.

Hon tror att talibanerna efter uppgörelsen med USA känner att de vunnit.

– Att de kommer att ta makten antingen genom förhandlingar eller militärt. Men ingenting kan vara mer fel, det finns inga vinnare i krig. Därför måste vi hitta en lösning, en kompromiss, som tillåter alla att existera. Även talibanerna.

Share This