Välkommen till Afrikas tråkigaste land!

Välkommen till Afrikas tråkigaste land!

Det mest jämställda parlamentet i Afrika, en IT-sektor som boomar, försoning mellan förövare och offer, bilfria dagar och plastförbud. Alla som varit Rwanda förbluffas av hur snabbt landet kommit på fötter efter folkmordet på 90-talet. Men vad döljer sig bakom kulisserna och hur gick det till när Rwanda byggde sitt varumärke?

Det mest jämställda parlamentet i Afrika, en IT-sektor som boomar, försoning mellan förövare och offer, bilfria dagar och plastförbud. Alla som varit Rwanda förbluffas av hur snabbt landet kommit på fötter efter folkmordet på 90-talet. Men vad döljer sig bakom kulisserna och hur gick det till när Rwanda byggde sitt varumärke?

Under min första eftermiddag i Rwandas huvudstad Kigali möter jag en man som gör mer för att forma min bild av landet än någon annan, både före och efter. Han heter Alfred och är taxichaufför. När han hör att jag inte har någon lokal mobil än och alltså inte kan ringa för upphämtning (och Alfred vill gärna ha fler körningar) så säger han:

– Låna en mobil av mig så länge, du kan lämna tillbaka den senare, inga problem!

Något liknande har inte hänt mig i något annat land jag besökt: en sådan tillit – och vänlighet – kan inte undgå att prägla min bild av Rwanda. Frågan är om detta är medvetet eller inte. Finns det en strategi bakom allt som sker i Rwanda? Och att både Alfred och jag har på oss säkerhetsbältet behöver jag knappast påpeka.

– Det är så rent och fint här, och allt är lugnt och säkert!

Jag vet inte hur många gånger jag hör ungefär de där orden, särskilt från personer från andra afrikanska länder, under mina dagar i landet. Renheten och det välordnade är något som alla besökare till huvudstaden Kigali ständigt återkommer till, det är lite som det där tjatet om hur rent Stockholm är från överväldigade besökare.

En tur i och kring huvudstaden Kigali förstärker bara känslan: Landsbygden tar vid, strax utanför centrala Kigali, men de gröna kullarna är de samma. Efteråt kommer jag inte ihåg hur det såg ut, jag minns inga byggnader, nästan inga människor, bara de böljande kullarna, det gröna landskapet och den allomfattande renligheten. Ändå är detta ett land med tolv miljoner människor, på en yta ungefär som Dalarnas.


”Det är så rent och fint här, och allt är lugnt och säkert!”

Arbetare skurar trottoarerna i Kigali inför en högtidsdag. Foto: Chip Somodevilla/Getty Images.

REMA, Rwandas naturvårdsverk, ligger i ett nybyggt kontorshus: sterilt, välstädat (förstås) men samtidigt ganska oansenligt. Generaldirektören är en kvinna i 60-årsåldern. Hon tittar knappt upp när jag kommer in samtidigt som hon säger: ”jag har 20 minuter, inte mer”. Dessutom: inga bilder, ingen bandspelare.

Det är ingen tvekan om att hon är den som sätter reglerna för intervjun.

– Varför det är så rent i Rwanda? Jo, det är för att vi bryr oss.

Rwanda var ett av de första länderna i världen som helt förbjöd plastpåsar, något som ställer till problem när souvenirerna ska slås in. Men kossorna och alla andra som slipper de där slängda påsarna i naturen har anledning att vara glada.

Renhet handlar om värdighet, dignity, förklarar hon. Dignity är ett centralt ord i Rwanda efter folkmordet. Att börja om från början, skapa nya människor, ett nytt och färdigt samhälle är renhet. Miljöhänsyn är också det ett nyckelord i processen mot att skapa en nation, ett land där ett viktigt syfte är att överbrygga misstroende mellan hutu och tutsi, för att därmed förhindra risken för att våldet kommer tillbaka.

I artikel 49 i Rwandas konstitution står det tydligt att varje rwandier är skyldig att skydda och värna om miljön. Alla ska ha rätt att leva på en ren plats, men alla har också ansvar för att den förblir ren.

Det syns tydligast under den sista lördagen i varje månad, då familj, vänner och grannar samlas för att utföra gemensamt ”public work”. Under den dagen stänger butikerna, kollektivtrafiken står still och gatorna är tomma, inga bilar, men fullt med människor som sopar, plockar skräp och slår gräset med machete. Alla rwandier mellan arton och sextiofem förväntas delta.

 

Arbetsdagen kallas ”umuganda” och är en gammal rwandisk tradition som har anpassats för att passa in i Rwandas moderna utvecklingsprogram. Enligt regeringen deltog nio av tio rwandier i umuganda-aktiviteter under 2015–2016.

Och det är precis det här det handlar om, menar chefen för Naturvårdsverket. Alltså inte bara om att förbjuda plastpåsar och annat, utan om det som binder samman människor, det som är en gemenskap.

Att sedan alla inte gillar denna ”gemenskap” är en annan sak.

infördes förbud mot plastpåsar

%

av all el är från förnyelsebara källor

infördes bilfria dagar

Folkmordet i Rwanda började i april 1994 och pågick i tre månader, totalt dödades över 800 000 människor. Upp till 250 000 kvinnor våldtogs och över 100 000 personer misstänks ha deltagit i folkmordet. Mer än 1 miljon barn växte upp föräldralösa.

Källor un.org och unicef.org

 

Foto: Christophe Calais/Corbis via Getty Images



”Coca-Cola, inte öl tack!”

Det är mitt i entreprenörsveckan i Rwanda, på taket till den kreativa arbetsplatsen Impact Hub serveras det grillspett och kall öl. Det är stjärnklart, ljuset från byggnaderna på kullarna omkring oss glimmar. Nu börjar partyt!

Njae, inte riktigt.

Chefen för Ugandas kapitalregleringsmyndighet kliver fram och tar mikrofonen. Pedagogiskt redogör han för aktiebolagslagen, vad man som investerare ska tänka på, vilken roll börsövervakningen har och annat. Runtomkring på taket står folk och lyssnar. Ölen går inte direkt åt, de flesta dricker Coca-Cola.

Ja, det är inte helt enkelt att orientera sig i detta land och många östafrikaner på besök har ett lite kluvet förhållande till Rwanda, som t ex den gästande konstnären som vid det här laget tillbringat ett par månader i landet. Han tycker att Rwanda är alldeles för tråkigt och stelt. I Uganda där dricker man och – ja, sen slänger man flaskan vid vägkanten.

– Det är liksom lite ”mer galet där”. Fast det är klart, det har det mycket renare i Rwanda och så har de bättre vägar än vad vi har, konstaterar konstnären aningen eftertänksamt. Och så berättar han historien om när det äntligen skulle bli fest: dj:n spelade, men alldeles för lågt, tyckte konstnären. Ljudet drogs upp, och så lite till … Sen dröjde det inte länge förrän polisen kom och allt stängdes av.

­­– Att gå på fest i Rwanda är mer som att gå på ett seminarium. Ja inget ont om seminarier, men i början blev jag nog lite förvånad, säger han och garvar.

 

Åter till taket. Nu är det Kigalis borgmästare som talar. Han börjar med att berätta vilka förenklingar som gjorts när det gäller ansökan om byggnadslov: från ett år (och då fanns dessutom risken att dina handlingar ”försvann” så att du fick börja om…) till de nuvarande 20 dagarna. Grundläggande information om vem som äger en fastighet eller tomt får man genom att messa ett nummer. Vill man ha lite mer detaljerad information tar det lite längre tid. Och allt går över nätet.

­– We try to avoid personal contacts, säger borgmästaren och då skrattar vi för första gången.

Sen övergår borgmästaren till att prata om ljud, ljudtolerans.

– Visst skulle jag kunna använda en ljudanläggning så att jag hördes långt bort till nästa bostadsområde där på andra sidan kullen, men varför skulle jag göra det? Ni som är här hör mig bra ändå, det räcker med den mikrofon jag har, fortsätter borgmästaren och det är nästan som att han omedveten samtidigt sänker rösten en aning.

 

Motorcykel-taxis kallas ‘boda-boda’ i Kigali.
Foto: Chip Somodevilla/Getty Images

En kvinnlig entreprenör säljer traditionella tyger på en marknad i Kigali.
Foto: Ute Grabowsky/Photothek/Getty Images

Nu är det dags för entreprenörerna att äntra scenen. Först ut är en nyzeeländare som ska starta ett företag med solcellsladdade, eldrivna lätta motorcyklar. I Rwanda har han funnit sin perfekta marknad. Nu ska han bara åka över till Kina och hämta de första cyklarna.

Nästa person på scenen är en biståndskvinna som blivit entreprenör. Hon gjorde en Master i freds- och konfliktforskning, men eftersom hon tycker att afrikanska tyger är så härliga så bestämde hon sig för att starta ett klädföretag. Hon utbildar kvinnor lokalt som syr upp kläder som sen säljs i Nederländerna:

– Där går alla så tråkigt klädda och för dem blir det verkligen annorlunda, med färgglada afrikanska tyger, säger kvinnan och ser glad ut.

Borgmästaren är allt annat än färgglad. Han tycker inte om kroppskontakt och höga ljud. Däremot gillar han ordning och reda.

Är det du gör ett medvetet varumärkesbyggande? undrar jag när jag får chansen att ställa en fråga till honom.

– Ja, varför skulle vi inte kunna skapa den stad i världen som utmärker sig mest, a city of urban excellency, svarar borgmästaren och använder ett av de ord som rwandiska beslutsfattare älskar. Men skrapar man på ytan är det ofta långt kvar till att excellera, menar andra. Den hierarkiska strukturen hindrar initiativ, och då pratar vi inte bara om högljudda barkvällar.

Rwandas bistånd i miljoner dollar (2016)

USA:s bistånd till Rwanda

EU:s bistånd till Rwanda

Sveriges bistånd till Rwanda

Lån från Kina

På grund av den ekonomiska utvecklingen och bygg-boomen finns många nya höghus i Kigali.
Foto: William Campbell/Corbis via Getty Images

 

Men att bo i ”Afrikas tråkigaste land” behöver inte vara negativt. Den som genomlevt det enorma oväsendet från alla dieselgeneratorer i Lagos som går i gång så snart elen dött (och det är ofta) tackar nog sin lyckliga stjärna över att få tillbringa några dagar i Kigali. Och den som aldrig kan släppa säkerhetstänkandet i Johannesburg kan lugnt låta axlarna sjunka ner och promenera genom centrala Kigali långt efter mörkrets inbrott med både kameran, datorn och livet i behåll. För medan journalister och andra klagar på bristen på spänning och ”dynamik” är det just denna ”tråkighet” som en stor del av världens befolkning eftersträvar – den tråkighet som skapar trygghet i vardagen.

Enligt USA:s utrikesdepartement så har Rwanda den lägsta brottsklassningen och ser man till antalet mord per 100 000 invånare så tycks Rwanda vara betydligt säkrare än både Estland och Litauen även om uppgiften varierar beroende på källa.

Dags för ”Rwandisation”?
Men den Rwandiska modellen blir allt populärare i regionen. När Tanzanias president – med smeknamnet ”Bulldozern” – drog igång en kamp mot slöseri och korruption efter valet 2015 gjorde han som Rwanda: han drog in de fina tjänstebilarna och reseförmånerna. Men han slog också till – hårt – mot oppositionella och mot oberoende röster.

Just denna kombination av välfärd och totalitarism är det som ska bygga den långsiktiga framgången. Förebilden är inte Sverige eller USA, utan Singapore: Det ska vara lätt att starta företag, lätt att investera och där inte krånglig byråkrati eller korruption stoppar tillväxten. Och när Rwanda genom företaget Zipline blir först med att distribuera medicin och blod för transfusioner med hjälp av drönare blir det ytterligera ett en pusselbit i skapandet av varumärket Rwanda. Samtidigt ska alla – företag, journalister eller myndigheter – bidra till presidentens vision av Rwandas långsiktiga utveckling – annars åker du ut. Om du inte själv flytt innan det, vill säga.

Rwandisation helt enkelt.


FN:s ranking av farliga länder
(plats och antal mord per 100 000 invånare)

El Salvador: 82,84

Sydafrika: 33,97

Rwanda: 2,52

Sverige: 1,08

  • Andel kvinnor i parlamentet 61%
  • Andel kvinnor i regeringen 47%
  • Andel flickor som går i skolan 98%

En annan paradgren är jämställdhet. Låginkomstlandet Rwanda ligger bland världens 48 lägst utvecklade länder, tillgång till elektricitet (100 procent i Norden men bara fyrtio i Rwanda) och livslängd (83 i Sverige jämfört med 65 i Rwanda). Men det finns något som Island, Finland, Norge och Sverige har gemensamt med auktoritära Rwanda: jämställdhet.

Faktum är att Sverige nyligen blev omsprunget av Rwanda, enligt World Economic Forum, som varje år rankar kvinnors och mäns möjligheter i världen lägger Rwanda på fjärde plats, och Sverige på femte.

Det beror till stor del på ett rekordlågt lönegap, och stor jämlikhet när det kommer till sociala och ekonomiska möjligheter för kvinnor. Ingenstans i världen är så många parlamentariker kvinnor som i Rwanda (61 procent) – och fler kvinnor än män har jobb.

Dessa fakta är också några som ständigt återkommer, och som bidrar till att bygga bilden av Rwanda.

’’Rwanda är som en vacker flicka med mycket makeup, men på insidan är det mörkt och smutsigt’’ - Diane Shima Rwigara

Diane Shima Rwigara är kritisk till utvecklingen i Rwanda.
Foto: Cyril Ndegeya / AFP

 

Men om det är rörigt och stökigt i stora delar av Afrika, varför upprörs då så många av Rwanda? Men kanske är det Rwandas eget fel, eftersom man satt upp målen att vara något utöver det vanliga. Det finns också en viss stingslighet i de rwandiska reaktionerna på kritik. Journalister har fängslats och 2010 dödades en journalist, andra har kastats ur landet med kort varsel. I senaste presidentvalet fick Paul Kagame 98,63 procent av rösterna. Dessutom är han ung, bara 59 år, och enligt konstitutionen kan han sitta vid makten i sjutton år till.

Men faktum är att så gott som alla jag träffar tillhör presidentens fanclub, oavsett om de är rappare, taxichaufförer eller företagare.

Finns det då ingen som är uttalat kritisk mot det som händer i Rwanda? Jo, det finns några. En av dem är Diane Shima Rwigara som hindrades från att ställa upp i presidentvalet mot Kagame 2017 och som därefter fängslats för (påstådda?) skattebrott. I en intervju med The Guardian kallar hon Rwanda för en vacker flicka med mycket makeup, men på insidan är det mörkt och smutsigt. En annan bär det smått osannolika namnet Robert ”Bob” Mugabe(!) och driver mediaföretaget Great Lakes Voices.

Han har själv trakasserats av polisen, har fått sin mobiltelefon konfiskerad och säger sig ha utsatts för flera misslyckade kidnappningsförsök. Bobs kritik mot regimen kan egentligen sammanfattas i en klassisk liberal ståndpunkt: han föredrar en (’måhända) kaosartad och (sannolikt) korrupt demokrati, framför den maktutövning som sker inom ramen för ett semiauktoritärt samhälle, som visserligen vill gott, men där medborgarnas kontrollmekanismer saknas. Bob Mugabe föredrar helt enkelt Nairobi framför Kigali.

Han menar att det i Rwanda saknas ett ägarskap i samhället. Det är regeringen som säger till och medborgarna följer. Det finns inget oberoende civilsamhälle (de inhemska organisationer som finns är intimt förknippade med staten), och de medier som finns är starkt präglade av självcensuren.

Vilka hänsyn är det då rimligt att ta med tanke på Rwandas historia?

– Allt handlar om på vilken och på vems bekostnad något görs. Men hur hållbart i längden är ett samhälle där all makt utgår uppifrån och där ingen vågar ifrågasätta?

I senaste presidentvalet fick Paul Kagame 98,63 procent av rösterna. Han är bara 59 år och kan sitta vid makten i 17 år till. Foto: Jerome Delay/AP


’’Hur hållbart är ett samhälle där all makt utgår uppifrån?’’

När vi träffas har Bob Mugabe nyligen varit i Israel. Han skrev en kritisk artikel och blev därefter kontaktad av Israels ambassad som bjöd in honom att besöka landet. Resultatet, säger han själv, blev artiklar som var både positiva för Israel och positiva för Palestina.

Det går inte att undkomma att det finns vissa likheter mellan Rwanda och ett – åtminstone – tidigt Israel. I både fallen bar omvärlden på stark skuld för att man inte inbegripit, i båda fallen utkämpades krig mot grannländerna och i båda fallen finns en stark pionjär-anda (i Rwanda finns det fortfarande kvar).

Det finns också, tycker jag mig, en särskild aura kring de tutsier som själva överlevt förintelsen. Så gott som alla entreprenörer och ledande personer jag träffar tillhör denna grupp. På något sätt har de en självklart rätt i det de gör: en handlingskraft som imponerar. Och mitt i detta utstrålar de något som på samma gång är oändlig sorg och vissheten om att vara vinnare, trots mycket dåliga odds.

Ytterligare en likhet är att både Israel och Rwanda tycker att man blir orättvist behandlade av omvärlden, att man bedöms efter en annan måttstock än grannländerna. De medier som är så kritiska mot Rwanda, vad säger de om Ekvatorialguinea eller Angola, där förtrycket är hårdare och där det välfärdsbyggande som präglar Rwanda helt saknas?

Anledningen, menar Bob, är Rwandas självpåtagna roll som ett framtidsland. Rwandas kaxighet prövar journalister och biståndsmänniskor: en del faller handlöst för den, andra blir provocerade och känner att Rwanda måste granskas och/eller fördömas hårdare än andra länder.

– President Santos från Angola har inga ambitioner att vara ett föredöme för Afrika, det har däremot Kagame och då är det inte så konstigt att han granskas hårdare än andra, menar Bob Mugabwe.

Dagen innan har jag varit nere precis vid gränsen till DRC Kongo. Sent på eftermiddagen återvänder kongoleser i tusental över gränsen till ett enda stort kaos av människor, bilar och hus, lastade med frukt, grönsaker och annat som de köpt. På den rwandiska sidan är allt i ordning, husen är nybyggda, gatorna nästa tomma.

Tråkigt är bara förnamnet.

 

Share This