Skuggliv i transitland

I maj 2016 hålls FN:s första humanitära toppmöte i Istanbul. Personer med makt över gränser och migration är på plats och beslut ska fattas. Samtidigt, i en annan medelhavsstad, samlas människor vars tillvaro styrs av just dessa beslut. Allt fler flyktingar och migranter kommer till Alger, halvvägs mellan Afrika och Europa.

Text: Jenny Gustafsson
Foto: Karim Mostafa
21 maj 2016

Marie begraver sin dotter.

Den lilla kistan ser ännu mindre ut i armarna på den storväxte mannen, i svart skjorta och basebollkeps, som lyfter ut den ur bilen. Stadens brus är långt borta här i utkanten av Algers största kyrkogård. Istället sjunger fåglarna.

De som har samlats är få. En präst, några vänner och så Marie och Valentin, mamma och pappa till den lilla flickan i kistan. Hon blev sex månader, dog av vad som började som en ovanligt elakartad förkylning.

Platsen är vacker, med vildvuxet gräs och lila blommor. Men hon får ligga ensam, utan någon i släkten. Algeriet är inte hennes land. Marie och Valentin är från Kamerun och har hamnat här som så många andra, på väg mot ett bättre liv.

– Jag, mina systrar och mamma var på väg till Frankrike. Hon hade franskt medborgarskap som ung. Men varje gång vi sökte visum fick vi nej, säger Marie.

Istället tog de sig landvägen, genom Tchad, Niger och Nigeria. Där överfölls de av Boko Haram, som gav dem 24 timmar att fly för sina liv. Till slut kom de över gränsen till Algeriet med couxeurs, flyktingsmugglare.

– Det är en farlig väg, men vi tog hand om varandra, säger hon.

Graffitimålning av Aylan, den lille syriske pojken som spolades iland på en strand i Grekland förra året, på en gata i Alger.

Algeriet, det till ytan största landet i Afrika, har blivit centralt som både transitland och destination för människor på flykt. Oroligheter i grannländer som Tchad, Mali och Libyen, torka i Sahel, och chansen – idag mycket liten – att ta sig till Europa har fått många att ta sig till hit.

– Jag har följt utvecklingen de senaste tio åren, sett hur frågan blivit mer akut. Men det är inte bara som media säger, att en ”våg” är på väg norrut. Livet är inte en rak linje, många hamnar här för att de inte kan vara kvar där de var, säger Faten Hayed, journalist vid Algeriets största morgontidning El Watan.

På vissa sätt är situationen bättre än på andra platser, säger hon. Algeriet ger alla, inklusive papperslösa, rätt till fri sjukvård och utbildning – åtminstone nominellt. I realiteten möter flyktingar och migranter ofta läkare som ställer dem sist i kön, rektorer som säger att just deras skola är full.

Många berättar också om diskriminering. För bara en månad sedan attackerades västafrikanska familjer som bosatt sig i ett tomt köpcentrum i staden Bechar, och polisen lät misshandeln fortsätta i flera timmar istället för att gripa in.

– Vi har med oss saker från våra konflikter i det förflutna. Tanken att vi måste kriga mot något. Och den koloniala idén att vi var smutsiga och lägre stående. Nu har vi internaliserat det och vänt det mot andra istället, säger Faten Hayed.

På en sidogata nära en av Algers trafikknytpunkter öppnar Noah en anonym dörr. Innanför sitter två unga killar med jeans och enkla mobiltelefoner i händerna, och en dam med ett recept från apoteket. På väggen hänger en karta över Afrika: färgglad men daterad, med länder som Övre Volta och ett enat Sudan. Det lilla kontoret tillhör en organisation som hjälper flyktingar och migranter. Noah är också på flykt, berättar han, och tar upp sitt ID-kort från FN:s flyktingorgan UNHCR.

Algeriet är Afrikas största land med 40 miljoner invånare.

– Landet har flera svårigheter bakom sig. En våldsam frigörelse från Frankrike, ett inbördeskrig som tog upp emot 250 000 människoliv på 1990-talet.

– Algeriet har fjärde högsta BNP i Afrika, och rankas som 93:e land av 188 på FN:s Human Development Index (HDI).

– Minst 100 000 migranter och människor på flykt lever i landet idag, nästan alla informellt.

– Många kommer från länder som Niger, Mali, Elfenbenskusten och Kamerun. Flyktingar har också kommit från Syrien, men efter visumkrav införts 2015 är den lagliga vägen i praktiken stängd.

– Runt 165 000 flyktingar från Västsahara lever sedan 1970-talet också i Algeriet, i Tindouf nära gränsen till Marocko.

Noah har kommit till Algeriet från Centralafrikanska republiken, där en inbördeskonflikt pågår.

– Jag kom hit när kriget kom till mitt land, Centralafrikanska republiken. Men jag vill inte stanna. Jag känner mig inte säker.

När Noah kom till Algeriet gjorde han som många andra unga män från länder i Västafrika: tog osäkra jobb på algeriska byggarbetsplatser. Han byggde en brunn tillsammans med en man från Chad, i utbyte mot ett litet rum i en tom förrådsbyggnad.

– Jag skadade min hand innan vi var riktigt klara. Men den är bra nu. Det är något med hur Gud skapade mig, jag behöver aldrig gå till doktorn om jag blir skadad eller sjuk, ler han.

Många skadar sig mycket värre, berättar han. En man han arbetade med från Guinea dog när han snubblade och ramlade från en stege. Han begravdes anonymt, och föräldrarna fick ett samtal om att han inte längre levde.

För de som kommer till Algeriet är detta den stora frågan. Att inte kunna jobba lagligt, att leva i skuggan av det formella samhällets rättigheter och skydd. Och situationen förändras inte, eftersom Algeriet ­– likt många andra länder – behöver billig, tillgänglig arbetskraft. Få personer deporteras om de blir påkomna utan papper: de får en tidsfrist på 15 dagar att lämna landet men i praktiken följs det sällan upp.

– Hade det varit upp till mig hade alla som kommit fått algeriskt medborgarskap. Vi är ett stort land, vår ekonomi behöver mer människor. Och de som kommer från kriget har gjort ett val: att lämna istället för att plocka upp ett vapen, säger den politiske analytikern Akram Kharief.

För en grupp i Algeriet är situationen bättre. De syriska flyktingar som tagit sig hit har mer möjligheter än syrierna i länder som Libanon, Turkiet eller Jordanien, där många bor i svåra förhållanden i läger. Här är de dessutom mer välkomna än andra på flykt. Syrierna delar både språk och religion, och Algeriet minns fortfarande hur deras nationalhjälte, Emir Abdelkader, fick skydd i Damaskus från den franska kolonialmakten.

I Baba Hassen, ett område där syrier bott sedan länge, har en restaurang med syrisk mat öppnat och tagit sitt namn från staden Aleppo.

Nour kom från Damaskus för två år sedan, och jobbar nu på en restaurang i en av Algers förorter. Restaurangen har Aleppos berömda citadell på menyn, och serverar falafel, hummus och syriska sötsaker.

– Vi bor i ett vanligt hus, så det går inte att jämföra med de som bor i läger. Men problemet är att vi inte har laglig rätt att jobba. Allt här sker utan papper, säger hon.

På kyrkogården i en annan del av Alger är ceremonin över. Pappa Valentin lade ner dotterns kläder och hennes lilla babyfilt på kistan; alla strödde över en hand med jord. Prästen sade – på franska, ett språk som Kamerun och Algeriet delar:

– Detta är inte slutet, det är bara början på en ny resa.

Share This