Starta eget i biståndsbranschen

Allt fler svenskar startar egna hjälpprojekt. Med hjälp av pokerpengar och sociala medier började Torsten Kjellgren skicka ner begagnade datorer till skolungdomar i Ghana.

Starta eget i biståndsbranschen

Allt fler svenskar startar egna hjälpprojekt. Med hjälp av pokerpengar och sociala medier började Torsten Kjellgren skicka ner begagnade datorer till skolungdomar i Ghana.

Bänkarna i den nybyggda datorsalen är glest befolkade. Barnen har provperiod och sitter kvar i sina ordinarie klassrum och skriver. För några dagar sen var det kö till de 70 begagnade bärbara datorer som den Stockholmsbaserade hjälporganisationen ”IT for Children” skeppat ner till byn Busua på den ghananska västkusten.

Anthony Kusi från Busua är den självlärde datorexperten som vid 23 års ålder blivit IT-ansvarig för projektet. Han är klädd i en grå t-shirt, arbetsuniformen för världens datornördar – från Mark Zuckerberg i Silicon Valley till fiskebyn i Ghana. Anthony försvinner från Skype-skärmen när han byter kameravy på mobiltelefonen för att visa runt i den nybyggda datorsalen.

Kameran kikar över axeln på ett par elever i tioårsåldern klädda i gula skoluniformer. De målar av Ghanas flagga i datorernas ritprogram. I hörnet brummar det dieseldrivna elverket.

När det gäller IT är Sverige och Ghana fundamentalt olika. 2015 använde 90 procent av svenskarna internet. Motsvarande siffra i Ghana samma år var nästan 25 procent. När standard-svensken reflexmässigt googlar fakta för diskussioner förlitar sig ghananen i stor utsträckning fortsatt på kunskap från lärare eller närstående.

– Här i Ghana måste du gå i en väldigt bra skola innan du får tillgång till en dator överhuvudtaget, säger Anthony.

När hans svenske vän Torsten Kjellgren frågade om han ville vara med och starta en hjälporganisation för datorundervisning i Busua kunde han inte säga nej.

– Jag vet att om inte jag lär de här barnen om datorer så kommer ingen annan göra det.

2015 fanns det såhär många internetanvändare:

  • Sverige 95%
  • Ghana 30%

Anthony & Torsten: de två “nördarna” som förenades i ett syfte: att sprida IT-undervisning.

«Åsiktskorridoren» står det skämtsamt på ett A4-papper ovanför entrédörren. På den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden i Stockholm har Torsten Kjellgren sitt heltidsarbete. Timmarna som blir över ägnar han ”IT for Children”.

– Istället för att hänga med ut på lunch kanske man käkar en matlåda framför datorn. Svarar på mejl och kontaktar något företag som kan bli givare, säger Torsten.  

Genom en praktiktjänst hos en ideell organisation i Ghana fick han se hur den obligatoriska IT-undervisningen bedrevs. En absurd syn där en lärare med hjälp av en lärobok försökte förklara hur en dator fungerar.

Planerna på en hjälporganisation tog fart när Torsten träffade den då 17-årige Anthony, en person som stack ut i det i övrigt sportgalna landet. Medan de andra spelade fotboll satt han bredvid och knappade på en dator han fått av en volontär.

– Han påminde lite överraskande om en klassisk datornörd i Sverige. Han verkade understimulerad i skolan och satt uppe mycket på nätterna med nån laptop.

De två blev vänner och ur samtal om det idiotiska med IT-undervisning utan datorer och överskottet av begagnade datorer i Sverige, föddes idén som skulle bli hjälporganisationen ”IT for Children”. Att få ner några datorer från Sverige till Busua borde ju gå utan större problem tänkte Torsten.

– När jag fick idén kändes den så genomförbar! Sen, ju mer tid jag investerade så insåg jag att det var rätt svårt…

''Om jag ger pengar till FN känns det som att jag ger ut i ett stort svart hål som jag inte har koll på''

Emil Ekvardt är 28 år, har ont i ryggen och är pokermiljonär. Han har precis kommit från ett besök hos sjukgymnasten. Yrkesskadorna från de otaliga timmarna framför datorn har följt med honom några år nu. Emil var den första stora givaren till ”IT for Children” och är gammal gymnasievän till Torsten.

– Jag betalar inte så mycket skatt på det jag vinner och kände att jag ville bidra till samhället och investera pengarna i någonting där de gör nytta.

Utan den pokerspelande barndomsvännen hade projektet aldrig lyft. Under det första halvåret gav Emil 20 000 kronor i månaden till organisationen, något som bland annat betalade för registrering av ett 90-konto hos Svensk insamlingskontroll, samt uppstarten av en hemsida.

Om Emils miljoner hade beskattats som vanlig inkomst i Sverige hade en del av pengarna förstås också gått till hjälpinsatser via biståndsbudgeten. Skattereglerna som omfattar lotterivinster innebär dock att Emil har ett privilegium som ingen vanlig löntagare har: att själv kunna bestämma hur mycket av hans inkomst som ska gå till välgörenhet, och exakt till vilka specifika ändamål. Emil säger att han gillar hur det är möjligt för honom att genom ett litet hjälpprojekt som detta kunna se precis vad pengarna används till.

– Jag ser barnen som får ta del av frukten av det. Till skillnad från om jag hade gett pengarna till FN, då känns det som att jag ger ut i ett stort svart hål som jag inte har koll på.


U

Skattepengar och bistånd

Biståndet finansieras av svenska staten, via skattebetalarna.

För 2018 är biståndsbudgeten för det internationella biståndet på 43 miljarder kronor, varav myndigheten Sida hanterar 41,2 miljarder kronor. 2017 gick 10 miljarder kronor till kärnstöd via multilaterala organisationer, däribland FN’s organ som UNHCR, men också ramorganisationer så som RFSU.

 

De globala målen

Iniativet Torsten och Anthony startade skulle kunna gå under Agenda 2030’s mål; främst då mål 9 : Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.

IT for Children har för närvarande fyra projektanställda på heltid i Ghana. Ingen av de engagerade i Sverige tar ut någon ersättning.

IT for Children har för närvarande fyra projektanställda på heltid i Ghana. Ingen av de engagerade i Sverige tar ut någon ersättning.

Det har dock funnits tillfällen när Torsten varit nära att ge upp arbetet med ”IT for Children”.

– Framförallt var det i Ghana när jag skulle ta datorerna genom tullen. Då kändes det hopplöst, säger han.

Det var december 2015. Efter en intensiv höst av datorinsamling med de aktiva i Stockholm var det dags att skicka ner den första containern med datorer till huvudstaden Accra. Tullregler hade luslästs på kvällar och helger. Det stod tydligt i ghanansk lag att om du importerade något för ett ideellt utbildningsprojekt så skulle det vara befriat från avgifter och skatter.

– I den här hamnen som containern kom fram till kände man doften av korruption bara man var där. Först var det: ”Ja, men ge oss 4 000 dollar så kan vi prata om det”. Men vi vägrade ge mutor överhuvudtaget.

Torsten flög ner till Accra, checkade in på ett billigt vandrarhem och började springa runt i regeringskvarteren för att hitta någon som kunde hjälpa honom. Det hela visade sig handla om att hitta en tillräckligt högt uppsatt person som kunde skriva en order som skrämde de korrupta tulltjänstemännen längre ner i hierarkin till laglydnad.

Efter två månaders uppvaktande fick han så till sist ett signerat brev från landets utbildningsminister som befallde att datorerna skulle släppas igenom utan tullavgifter. På plats i hamnen accepterade hamnpersonalen, om än motvilligt, ordern och körde fram containern.

 

 

DE FÖRSTA månaderna efter att Torsten fått datorerna genom tullen i Accra undervisade han och Anthony elever i en liten bibliotekslokal i Busua. De första lektionerna gick ut på att lära sig hur man slår på och av en dator. Intresset bland skolungdomarna var stort och ofta fick inte alla plats. Det stod snart klart att de skulle behöva bygga egna lokaler för att möta efterfrågan. Via samtal med skolan och lokala ledare i byn fick de rätt att bygga datorsalar på några färdiggjutna betongplattor på skolgården i byn.

– Busua är ett väldigt litet samhälle, vi kanske är 2000 personer som bor här. Men jag tycker folk är väldigt engagerade i alla projekt som kan hjälpa oss att växa, säger Anthony.

Men att bygga en ny datorsal skulle totalt kosta 140 000 kronor. Pengar som Torsten inte hade. Då kom ett samtal från Malta och filantroperna från nätpokerbranschen klev åter in i organisationens liv.

Ghana

Huvudstad: Accra
Befolkning: Drygt 28 miljoner (2016)
Utbildning: 95% av barnen går i skolan i Ghana, tack vare omfattande skolreformer
Ekonomi: 30% av folket i Ghana lever på mindre än 1,5 USD per dag
Området där Busua ligger är ökänt för sina surfställen – hit flockar turister.

%

av alla afrikaner upplever att korruptionen har ökat i deras land

När Afrikanska Unionen sågs i januari 2018 var korruption det stora samtalsämnet. De mest dramatiska vittnesmålen kom från Ghana, Malawi och Sydafrika.

Eleverna i skolan är mellan åtta och 16 år gamla, och äter sin lunch utomhus.

IT for Children

 

  • IT for Children startades år 2015 och har idag cirka tio aktivt engagerade i Stockholm.
  • IT for Children säger sig hittills utbildat 700 barn i datorkunskap, varav hälften flickor. Ett diagnostiskt test görs regelbundet för att följa elevernas utveckling.
  • Organisationens löpande kostnader (el, löner och internet i Ghana) täcks av småskaliga donationer från månadsgivare.
  • De anställda tjänar motsvarande en ingenjörslön i Ghana – 1500 kr/månad.
  • IT for children har det senaste året drivit en “girls empowerment group” där lokala kvinnor får möjlighet att diskutera frågor om sexuella trakasserier, karriärval och de dagliga utmaningarna som kvinna i Ghana.

 

Är det en genväg eller en fallgrop att starta eget i biståndsbranschen?

“Jag får väl vara tacksam för att jag mår bra av att se andra människor må bra.”

 

ERIK BERGMAN är mångmiljonär genom sitt företag Catena Media och bor på Malta. Företaget, som är en jämförelsetjänst för spel på nätet (”tänk TripAdvisor fast inom spel”), noterades på Stockholmsbörsen i början av 2016, vilket resulterade i att omkring 112 miljoner kronor gick till Erik som delägare.

Han är finansiären som svepte in likt en varm nordanvind och betalade datorsalen i Busua. Organisationen fick han höra talas om via Emil Ekvardt – Torstens pokerspelande gymnasievän.

– Emil började prata om den här organisationen och jag har en hel del pengar till övers och kände att om han tycker att det här är bra, då tycker jag det är bra, säger Erik.

Viljan att göra gott med sina pengar tror Erik kommer från de humanistiska värderingar han uppfostrades med hemma. Donationen till hjälpprojektet gör att Erik mår bra, något som vissa kan se som en egoistisk motivation.

– Jag får väl vara tacksam för att jag mår bra av att se andra människor må bra. Det känns som en mycket bättre egenskap än att må bra av att se andra människor må dåligt.

 

“Fler vill dra igång egna organisationer”

 

ATT MÄNNISKOR mår bra av att ge är något som Charlotte Rydh, generalsekreterare för Frivilligorganisationernas insamlingsråd (FRII), känner igen.

– Vi ser också en trend av att fler vill dra igång egna organisationer. Både bland yngre och personer som är förmögna.

Det finns en skillnad mellan de som är födda på 1980- och 1990-tal och tidigare frivilligarbetare och filantroper, menar hon. De yngre vill se effekterna av sitt engagemang. Det innebär att mindre nystartade organisationer likt ”IT for Children” kan upplevas erbjuda mer än etablerade välgörenhetsjättar.

Via uppkomsten av sociala medier finns nu möjlighet att snabbt nå ut till bekanta och skapa en bas av givare. Att ”ge åt en kompis”, framför att ge åt en etablerad organisation har därmed blivit en trend under de senaste åren. Charlotte Rydh på FRII ser dock att det också finns baksidor med sådana amatörprojekt. En risk är brist på långsiktighet när hela verksamheten är beroende av en eller ett fåtal individer, vars engagemang och fokus kan skifta över tid.

 

“Det hänger ju på ett fåtal individer”

TORSTEN SER SJÄLV mest fördelar med att vara en liten aktör, såsom när det kommer till att hålla koll på pengarna. Enligt honom går i dag 95 procent av intäkterna direkt till verksamheten i Ghana, eftersom ingen av de cirka tio engagerade i Stockholm tar ut någon lön. Han medger dock att projektet är väldigt beroende av honom själv och de andra nyckelpersonerna i organisationen.

– Visst skulle det vara svårt att hålla projektet rullande om någon slutade. Så det hänger ju på ett fåtal individer, säger Torsten.

 

“Jag får väl vara tacksam för att jag mår bra av att se andra människor må bra.”

ERIK BERGMAN är mångmiljonär genom sitt företag Catena Media och bor på Malta. Företaget, som är en jämförelsetjänst för spel på nätet (”tänk TripAdvisor fast inom spel”), noterades på Stockholmsbörsen i början av 2016, vilket resulterade i att omkring 112 miljoner kronor gick till Erik som delägare.

Han är finansiären som svepte in likt en varm nordanvind och betalade datorsalen i Busua. Organisationen fick han höra talas om via Emil Ekvardt – Torstens pokerspelande gymnasievän.

– Emil började prata om den här organisationen och jag har en hel del pengar till övers och kände att om han tycker att det här är bra, då tycker jag det är bra, säger Erik.

Viljan att göra gott med sina pengar tror Erik kommer från de humanistiska värderingar han uppfostrades med hemma. Donationen till hjälpprojektet gör att Erik mår bra, något som vissa kan se som en egoistisk motivation.

– Jag får väl vara tacksam för att jag mår bra av att se andra människor må bra. Det känns som en mycket bättre egenskap än att må bra av att se andra människor må dåligt.

 

 

“Fler vill dra igång egna organisationer”

ATT MÄNNISKOR mår bra av att ge är något som Charlotte Rydh, generalsekreterare för Frivilligorganisationernas insamlingsråd (FRII), känner igen.

– Vi ser också en trend av att fler vill dra igång egna organisationer. Både bland yngre och personer som är förmögna.

Det finns en skillnad mellan de som är födda på 1980- och 1990-tal och tidigare frivilligarbetare och filantroper, menar hon. De yngre vill se effekterna av sitt engagemang. Det innebär att mindre nystartade organisationer likt ”IT for Children” kan upplevas erbjuda mer än etablerade välgörenhetsjättar.

Via uppkomsten av sociala medier finns nu möjlighet att snabbt nå ut till bekanta och skapa en bas av givare. Att ”ge åt en kompis”, framför att ge åt en etablerad organisation har därmed blivit en trend under de senaste åren. Charlotte Rydh på FRII ser dock att det också finns baksidor med sådana amatörprojekt. En risk är brist på långsiktighet när hela verksamheten är beroende av en eller ett fåtal individer, vars engagemang och fokus kan skifta över tid.

 

 

“Det hänger ju på ett fåtal individer”

TORSTEN SER SJÄLV mest fördelar med att vara en liten aktör, såsom när det kommer till att hålla koll på pengarna. Enligt honom går i dag 95 procent av intäkterna direkt till verksamheten i Ghana, eftersom ingen av de cirka tio engagerade i Stockholm tar ut någon lön. Han medger dock att projektet är väldigt beroende av honom själv och de andra nyckelpersonerna i organisationen.

– Visst skulle det vara svårt att hålla projektet rullande om någon slutade. Så det hänger ju på ett fåtal individer, säger Torsten.

 

Anthony ska börja avrunda dagens lektioner i datorsalen. Vissa av eleverna från Busuas grannbyar måste hinna hem innan mörkrets inbrott, annars kommer klagomål från oroliga föräldrar. Anthony tycker att projektet har mottagits väl av folket i byn. Lite knorr har det varit från några av lärarna på skolan eftersom aga förbjudits i datorsalen, något som annars är vanligt i undervisningen. Men käpparna får lämnas utanför lokalen, det var något som projektet inte kunde backa på med tanke på givarna i Sverige.

– Vissa av lärarna anser att de är för fina för våra regler och har inte använt våra lokaler. Men barnen kommer alltid, säger Anthony.

Han vet vad IT-kunskaper kan föra med sig.

– Vi skapar hundratals IT-nördar här för Ghanas framtid. Det är faktiskt någonting jag är väldigt stolt över, säger Anthony och avslutar videosamtalet.

Share This