Stories of Nepal – ett stort projekt om små drömmar

Pejingma drömmer om ett bättre liv efter jordbävningen, Mishra hittade ett sätt att försörja sig, Parbati giftes bort och Shineys familj dog. De små berättelserna om livet blev till ett stort projekt som fick spridning över världen.

Foto: Jay Pudval
Text och översättning: Julia Björne
17 september 2016

Den nepalesiska fotografen Jay Pudval fascinerades över projektet Humans of New York som hade fått miljontals människor att komma samman, och hur dess vardagliga berättelser på nätet spred en känsla av tillhörighet. Han bestämde sig för att starta något liknande och dela med sig av berättelser från Nepal.

– ­Vi vet för lite om andra människor men är samtidigt snabba att döma dem. Vi tenderar att kategorisera människor baserat på deras utseende, vilket inte är rätt, sa Jay vid ett tillfälle till Kathmandu Post.

Den allra första intervjuerna gjorde han med en ung teförsäljare och en frisör från kvarteret. Sedan dess har han publicerat hundratals korta berättelser från Nepal på bloggen Stories of Nepal och Facebook. Här delar vi med oss av några av dem:

Jays egen presentation av projektet:

Vi lever i ett oroligt men hoppfullt Nepal där inte alla ges samma möjligheter att göra sig hörda eller uttrycka sina farhågor. Min passion för att träffa nya människor tillåter mig att dela med mig av mina erfarenheter av att upptäcka nya idéer, människor och känslor; och i denna process hoppas jag inspirera dig att lyssna på andra, dela med dig av dina erfarenheter och skapa en ny historia för dig själv.

Pejingma Khumbuwa:

Byn Hatiya 5, distriktet Sankhuwasabha

“Vi flyttade hit eftersom jordskredet efter jordbävningen förstörde vårt hus. Nyligen öppnade vi en liten affär där vi säljer te, alkohol, nudlar och ris. Eftersom jag inte har gått i skolan så kan jag inte ens skriva mitt namn, och det är svårt för mig att räkna ut priset på varorna jag säljer. När en kund gått undrar jag alltid, ’gav jag tillbaka för mycket, har personen utnyttjat mig, betalade han för lite?’ och jag blir ledsen. Jag önskar att jag haft möjligheten att gå i skolan, då hade nog mycket varit enklare. Men jag vill att mina barn ska få ett bättre liv än vad jag fick. De ska gå i skolan och utbilda sig, och för att det ska kunna hända så arbetar jag och min man dygnet runt. Mina drömmar slog aldrig in. Istället går alla mina drömmar, om natten och dagen, till mina barn.”

Mishra Swar:

Mötte honom på Nag Pokhari Vegetable Market i Kathmandu

“När jag började samla hö skrattade många åt mig. Jag sa till dem att höet skulle hjälpa mig att tjäna pengar, men ingen trodde mig. De hånade mig och sa att jag hade blivit knäpp. Men då visste de inte att jag hade börjat odla svamp. När de sen såg min enorma svampskörd så ångrade de vad de sagt. Jag sålde svamp i staden, och när folk såg att jag gjorde en bra vinst så började de bjuda hem mig, en del på te, andra på lunch. Jag började undervisa folk i byn i svampodling. Många i min by som tidigare var arbetslösa odlar nu svamp och har fått det bättre. Känslan av att vara till nytta för samhället och att se mina kvarter förändras till det bättre går inte att beskriva i ord.”

Parbati Kumari Joshi:

Byn Girichauga 6, distriktet Doti

“Jag giftes bort när jag var 11. Jag minns inget av det. Vad finns där att minnas? Efter några år tillsammans med min man började jag förstå att han inte var rätt för mig. De som arrangerat bröllopet hade lurat mina föräldrar. Han kunde inte prata och var som ett litet barn. Jag var olycklig. Hela tiden visste jag att något inte stod rätt till med honom. Jag ville lämna honom men oroade mig för att dra skam över mina föräldrar. Så jag stannade. När jag blev 15 hade jag blivit bättre på att förstå vad som var bra och inte bra för mig. Jag bestämde mig för att ta ut skilsmässa.

Att vara kvinna i det här samhället är tillräckligt svårt och nu var jag dessutom en frånskild kvinna. Folk pratade om hur jag övergivit min ”stackars” man. Men ingen frågade mig hur jag mådde. Jag ville inte vara gift som 11-åring. Vem frågade mig om lov!? Jag visste inte ens vad äktenskap var.

Så småningom började jag delta i kurser som lärde kvinnor om rättigheter och jämställdhet. Ju mer jag engagerade mig i det här, desto mer hittade jag mitt sanna jag. Jag kunde äntligen tala, berätta för människor, både män och kvinnor, om hur jag kände. Jag insåg också att människor alltid kommer att prata bakom ryggen på dig. Än idag, när jag besöker människor i sina hem för att sprida kunskap om olika sociala missförhållanden, hör jag dem ibland säga: “Titta, den allvetande kvinnan är här för att predika. Lyssna inte på henne.” Men jag bryr mig inte. Jag har makt över sådana saker nu. Jag håller huvudet högt.”

Shiney Lama Munaga:

Byn Hatiya 5, distriktet Sankhuwasabha

“Hela min familj dog i en sjukdom. Jag vet inte vad som hände. Det kan ha varit mässlingen. På fem dagar förlorade jag sex söner, min fru och min mamma och blev ensam kvar med min dotter. Jag grät på nätterna och dagarna och frågade gudarna varför jag utsatts för detta öde. Jag förlorade livsviljan och började dricka för att förtränga sorgen. Många år gick förlorade i min sorg och jag tappade intresse för allt i livet.

Men en natt kom gudarna till mig i en dröm och sa åt mig att starta ett nytt liv som en Lama, en helare. Från och med nästa morgon gick jag omkring i byn för att hitta människor som var sjuka eller drabbade av sorg. Jag pratade med dem, bad med dem och lovsjöng med dem. Jag såg dem tillfriskna och tillsammans med dem mådde jag själv bättre. Jag lyssnade på gudarna och gifte om mig. Jag har fått en son och en dotter till. Idag är jag lycklig, men samtidigt tänker jag ofta på de jag förlorat. Jag har gått igenom mycket i livet, men jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd för något alls.”

Share This