”Vår framtid är i Syrien”

Medan många syrier återvänt hem från Libanon är de allra flesta flyktingarna i Jordanien tveksamma. OmVärlden har träffat syriska flyktingar i Zaatari-lägret.

Walid Ahmed Al-Khairat bär på sin son Ahmad. OmVärlden träffar dem på en mataffär i Zaatari-lägret där flyktingarna kan handla för det kontantbidrag de får i början av varje månad. Resten av familjen flydde hit från Dar’a, närmsta stad på andra sidan gränsen i södra Syrien, för sju år sedan, när kriget började, men själv blev han kvar i Syrien. Först för tre år sedan tog han sig hit och återförenades med familjen. Walid säger att de gärna vill återvända, men att tiden inte är redo ännu.

– Landet måste bli säkert först. Vi klarar oss här, här är det okej, men i Syrien måste vi oroa oss för armén. Dessutom är våra hus jämnade med marken, så vi har ingenstans att ta vägen om vi skulle återvända, säger han.

Dalia Adnan Noufal har fyllt kundvagnen med ris, olja, saft och kött. De är också ute och handlar i en av butikerna i Zaatari-lägret. Barnen Abdullah, Mohammed och Rahaf springer runt benen på Dalia och klänger på kundvagnen.

– Jag har elva barn totalt, säger hon.

Familjen kommer från Dar’a. De skulle gärna åka hem igen, men vet inte hur de skulle klara sig ekonomiskt.

– I Syrien har jag inga pengar, men här får vi i alla fall lite pengar varje månad. Men allt är väldigt dyrt här, vi använder upp vårt månadsbidrag på två dagar, sen är det slut, säger Dalia Adnan Noufal.

Kommersen är i full gång vid Abu Mohammeds bageri. Hans söner arbetar inne i skjulet vid ugnen och slänger fram tunnbröden till pappa som sköter kundkontakten.

– Jag lärde mig baka här i Zaatari, och så lärde jag upp mina söner, säger Abu Mohammed, som var slaktare hemma i Syrien.

– Det är roligare att baka bröd, jag får se alla leende människor som kommer och köper, säger han.

Abu Mohammed har varit här i sju år nu och vill inte grubbla för mycket på att återvända.

– Det är instabilt och det går inte att återvända ännu. Vissa har återvänt men det är svårt att överleva, det finns ingen infrastruktur, ingen mat. Men om det ordnar sig så kanske. Men jag vet inte vad som händer, jag vet inte ens vad som händer i morgon, säger han.

Mustafa Al-Masri är liksom Abu Mohammed tidigare slaktare som nu fått sadla om till ett annat yrke. Han kom till Zaatari 2013 och jobbar nu med att göra falafel.

– Jag föredrog slakteriet, det är det jag kan bäst och det är mitt yrke. Det är ett bra yrke, säger han.

Mustafa Al-Masri säger att han är säker på att hans framtid är i Syrien och hoppas kunna återvända nästa år.

– Min hemby är inte säker än. Det är inga strider som pågår men det finns minor i marken. Nästa år borde det ha hunnit bli bättre, då ska jag återvända, säger han.

 

Nafela Mousa Maslamani skriver av en text från tavlan i sitt ordbehandlingsprogram. Hon är en av ett tiotal kvinnor i ett av UN Women:s program för yrkesträning av kvinnor i Zaatari. Kvinnorna sitter i två rader vid datorerna längsmed väggarna i en barack.

– Det är lätt, säger Nafela Mousa Maslamani.

Hon har ingen tidigare erfarenhet av datorer men trivs bra här. Eftersom många jobb kräver datorkunskaper ser hon det som en viktig investering för framtiden. Hon har bott här i Zaatari sedan 2011, när kriget bröt ut i Syrien.

– Min framtid är i Syrien, jag vill återvända. Min man är redan där, han åkte före för två år sedan, och vår son är i Libanon. Jag har inte sett min son på åtta år. Om Gud vill ska vi alla återförenas i Dar’a i vår, säger Nafela Mousa Maslamani.

I samma datorsal som Nafela Mousa Maslamani sitter och skriver jobbar Marian Mohammed Mohammed som lärare. Hon har varit sex år i Jordanien nu och jobbar sedan ett år tillbaka med att utbilda andra flyktingar i arabiska och datorkunskap. Marian har tröttnat på livet som flykting.

– Jag tänker inte stanna här en minut till. Vår framtid är i Syrien, säger hon.

– När jag kom hit ville jag inte börja jobba alls för jag var inställd på att återvända snabbt. Men efter fem år tappade jag hoppet lite och insåg att jag lika gärna kunde börja jobba, men jag har fortfarande hopp om att återvända.

När Marian talar om sitt hemland faller hon snart i gråt.

– Mest saknar jag släkten, min mamma och pappa. Mitt land är så värdefullt för mig, det är där jag är uppvuxen, där jag har min släkt. Jag saknar naturen, maten, kulturen. Värst av allt är att det aldrig var ett eget val för oss att komma hit till Jordanien, säger hon och torkar tårarna med sin slöja.

Marian har en man och en 18-årig dotter som för bara tre månader sedan fick sitt första barn. De planerar att återvända men det är ännu mycket som är osäkert.

– Det är hyfsat säkert hemma, men infrastrukturen är förstörd, husen har plundrats och förstörts. Det finns inget att återvända till, säger Marian Mohammed Mohammed.

Flyktingar i Jordanien

  • Jordanien är ett av de länder som tagit emot flest syriska flyktingar. Enligt UNHCR bor 660 000 syrier i Jordanien, men enligt regeringen har man tagit emot omkring 1,3 miljoner syrier.
  • Majoriteten av syriska flyktingar i Jordanien bor i städer och lever i fattigdom. Över 85 procent lever under fattigdomsgränsen.
  • 48 procent av de syriska flyktingarna i Jordanien är barn och 4 procent är åldringar.
  • Den jordanska regeringen har utfärdat omkring 50 000 arbetstillstånd till syriska flyktingar.
  • Sedan starten på kriget i Syrien 2011 har 5,6 miljoner människor drivits på flykt i regionen.

Walid Ahmed Al-Khairat bär på sin son Ahmad. OmVärlden träffar dem på en mataffär i Zaatari-lägret där flyktingarna kan handla för det kontantbidrag de får i början av varje månad. Resten av familjen flydde hit från Dar’a, närmsta stad på andra sidan gränsen i södra Syrien, för sju år sedan, när kriget började, men själv blev han kvar i Syrien. Först för tre år sedan tog han sig hit och återförenades med familjen. Walid säger att de gärna vill återvända, men att tiden inte är redo ännu.

– Landet måste bli säkert först. Vi klarar oss här, här är det okej, men i Syrien måste vi oroa oss för armén. Dessutom är våra hus jämnade med marken, så vi har ingenstans att ta vägen om vi skulle återvända, säger han.

Dalia Adnan Noufal har fyllt kundvagnen med ris, olja, saft och kött. De är också ute och handlar i en av butikerna i Zaatari-lägret. Barnen Abdullah, Mohammed och Rahaf springer runt benen på Dalia och klänger på kundvagnen.

– Jag har elva barn totalt, säger hon.

Familjen kommer från Dar’a, närmsta stad på andra sidan gränsen i södra Syrien. De skulle gärna åka hem igen, men vet inte hur de skulle klara sig ekonomiskt.

– I Syrien har jag inga pengar, men här får vi i alla fall lite pengar varje månad. Men allt är väldigt dyrt här, vi använder upp vårt månadsbidrag på två dagar, sen är det slut, säger Dalia Adnan Noufal.

Kommersen är i full gång vid Abu Mohammeds bageri. Hans söner arbetar inne i skjulet vid ugnen och slänger fram tunnbröden till pappa som sköter kundkontakten.

– Jag lärde mig baka här i Zaatari, och så lärde jag upp mina söner, säger Abu Mohammed, som var slaktare hemma i Syrien.

– Det är roligare att baka bröd, jag får se alla leende människor som kommer och köper, säger han.

Abu Mohammed har varit här i sju år nu och vill inte grubbla för mycket på att återvända.

– Det är instabilt och det går inte att återvända ännu. Vissa har återvänt men det är svårt att överleva, det finns ingen infrastruktur, ingen mat. Men om det ordnar sig så kanske. Men jag vet inte vad som händer, jag vet inte ens vad som händer i morgon, säger han.

Mustafa Al-Masri är liksom Abu Mohammed tidigare slaktare som nu fått sadla om till ett annat yrke. Han kom till Zaatari 2013 och jobbar nu med att göra falafel.

– Jag föredrog slakteriet, det är det jag kan bäst och det är mitt yrke. Det är ett bra yrke, säger han.

Mustafa Al-Masri säger att han är säker på att hans framtid är i Syrien och hoppas kunna återvända nästa år.

– Min hemby är inte säker än. Det är inga strider som pågår men det finns minor i marken. Nästa år borde det ha hunnit bli bättre, då ska jag återvända, säger han.

 

Nafela Mousa Maslamani skriver av en text från tavlan i sitt ordbehandlingsprogram. Hon är en av ett tiotal kvinnor i ett av UN Women:s program för yrkesträning av kvinnor i Zaatari. Kvinnorna sitter i två rader vid datorerna längsmed väggarna i en barack.

– Det är lätt, säger Nafela Mousa Maslamani.

Hon har ingen tidigare erfarenhet av datorer men trivs bra här. Eftersom många jobb kräver datorkunskaper ser hon det som en viktig investering för framtiden. Hon har bott här i Zaatari sedan 2011, när kriget bröt ut i Syrien.

– Min framtid är i Syrien, jag vill återvända. Min man är redan där, han åkte före för två år sedan, och vår son är i Libanon. Jag har inte sett min son på åtta år. Om Gud vill ska vi alla återförenas i Dar’a i vår, säger Nafela Mousa Maslamani.

 

I samma datorsal som Nafela Mousa Maslamani sitter och skriver jobbar Marian Mohammed Mohammed som lärare. Hon har varit sex år i Jordanien nu och jobbar sedan ett år tillbaka med att utbilda andra flyktingar i arabiska och datorkunskap. Marian har tröttnat på livet som flykting.

– Jag tänker inte stanna här en minut till. Vår framtid är i Syrien, säger hon.

– När jag kom hit ville jag inte börja jobba alls för jag var inställd på att återvända snabbt. Men efter fem år tappade jag hoppet lite och insåg att jag lika gärna kunde börja jobba, men jag har fortfarande hopp om att återvända.

När Marian talar om sitt hemland faller hon snart i gråt.

– Mest saknar jag släkten, min mamma och pappa. Mitt land är så värdefullt för mig, det är där jag är uppvuxen, där jag har min släkt. Jag saknar naturen, maten, kulturen. Värst av allt är att det aldrig var ett eget val för oss att komma hit till Jordanien, säger hon och torkar tårarna med sin slöja.

Marian har en man och en 18-årig dotter som för bara tre månader sedan fick sitt första barn. De planerar att återvända men det är ännu mycket som är osäkert.

– Det är hyfsat säkert hemma, men infrastrukturen är förstörd, husen har plundrats och förstörts. Det finns inget att återvända till, säger Marian Mohammed Mohammed.

 

 

 

Flyktingar i Jordanien

  • Jordanien är ett av de länder som tagit emot flest syriska flyktingar. Enligt UNHCR bor 660 000 syrier i Jordanien, men enligt regeringen har man tagit emot omkring 1,3 miljoner syrier.
  • Majoriteten av syriska flyktingar i Jordanien bor i städer och lever i fattigdom. Över 85 procent lever under fattigdomsgränsen.
  • 48 procent av de syriska flyktingarna i Jordanien är barn och 4 procent är åldringar.
  • Den jordanska regeringen har utfärdat omkring 50 000 arbetstillstånd till syriska flyktingar.
  • Sedan starten på kriget i Syrien 2011 har 5,6 miljoner människor drivits på flykt i regionen.
Share This