Ett turistparadis i migrationskris

Medan världen stänger in sig för covid-19 upplever Kanarieöarna den största strömmen av migranter från Afrika på 15 år. OmVärlden har besökt ett turistparadis i kris, där hotellen befolkas av migranter istället för charterturister.

Nerea López och José Moya söker förgäves efter en ung marockansk man som ska ha lämnat den västafrikanska kusten för Kanarieöarna två veckor tidigare.

SAKNAD:

Stanna, snälla stanna!

Nerea López rop hörs över hamnen i Arguineguín på Gran Canarias sydkust. En vit pickup med Röda korsets emblem på sidan ska just köra förbi henne på sin väg mot hamnens pir, som stängts av med kravallstaket. Avspärrningarna ska se till så att stora grupper nyanlända migranter håller sig ute på piren, medan Nerea López och andra besökare håller sig därifrån. Först ser det ut som att rödakorsbilen tänker köra förbi henne, men till sist får hennes viftande armar och desperata rop föraren att stanna och veva ned rutan. Hon håller fram sin mobiltelefon och visar en bild.

– Finns han här i hamnen, har någon sett honom?

Den unge mannen som med ett försiktigt leende tittar in i kameran är från Marocko. För ett tag sedan meddelade han sin bror att han tänkte göra som tusentals unga från bland annat Senegal, Mali och Marocko – ge sig ut på Atlanten i en liten träbåt i hopp om att nå Kanarieöarna. Sedan dess har det gått fjorton dagar utan att han hörts av. Hans äldre bror, som bor och arbetar i Spanien, har bett sina bekanta, Nerea López och hennes pojkvän José Moya, att leta efter honom.

Det är inte konstigt att han är orolig. I Europa kallas förvisso Medelhavet ibland för ”dödens hav” efter att tusentals migranter drunknat där de senaste åren. Ändå anses Atlantrutten till Kanarieöarna vara betydligt farligare. Det rör sig om ett större, mer öppet hav och en längre resväg, vilket kan vara en av anledningarna till att den knappt använts av migranter på närmare femton år. Men hösten 2020 hände något.

Under 2020 ankom 745 båtar med migranter till Kanarieöarna från Västafrika.

Källa: IOM

”Finns han här i hamnen, har någon sett honom?” – den unge mannens storebror sprider en bild av sin lillebror på Kanarieöarna.

BARA UNDER DET sista kvartalet 2020 gav sig 17 000 människor ut från Västafrikas kust för att tillbringa dagar, ibland upp till två veckor, tätt hopklämda i små båtar under gassande sol, kalla regn och med höga vågor som slår in över relingen. De som når fram gör det ofta efter att ha räddats av den spanska sjöräddningen, andra glider iland längs stränder och i vikar på någon av de sju kanarieöarna.

De flesta överlevare har tagits hit, till den avspärrade piren i Arguineguín. Enligt José Antonio Rodriguez, chef för Spanska Röda Korsets akutmottagning, är många av dem som anländer uttorkade ”från insidan” efter att de som sista utväg druckit det salta havsvattnet för att släcka törsten. Han beskriver hur vissa av migranterna har en slags brännskador på huden efter att ha utsatts för en kombination av sol, salt och bensin.

Huruvida den unge man Nerea López söker anlänt till Gran Canaria är oklart. Rödakorsvolontärerna i pickupen kan inte hjälpa till. Det kan inte heller poliserna från det spanska civilgardet, Guardia civil, som vaktar framför avspärrningarna och snabbt tappar tålamodet med frågvisa besökare och nyfikna journalister. När en kamera riktas ut mot piren körs två stora polisbussar fram, parkerar på tvären framför fotografen och blockerar effektivt sikten ut mot migranterna.

Senare fortsätter Nerea López och hennes pojkvän att fråga sig fram på de hotell som blivit till mer långvariga boenden för migranterna. Det bästa svaret de får är att den unge marockanen kan vara varsomhelst. Kanske på någon av de andra öarna.

– De säger att vi ska vänta och att han säkert hör av sig. Det är inte mycket till svar att ge till hans bror, säger Nerea López uppgivet.

Antal döda eller försvunna migranter på vägen mellan Afrika och Kanarieöarna 2020

Källa: IOM

bekräftade

obekräftade

”I juli fick jag höra om båtar som gick från Mauretanien till Kanarieöarna, då valde jag att prova det”, säger Alioune.

DÖDSRUNORNA:

En kvarts bilfärd från Arguineguín, förbi en kustlinje med öde stränder och långa rader med tomma solstolar, ligger hotellet Club Puerto Calma. Det är en bländande vit byggnad med ett femtiotal balkonger med utsikt över stranden Playa de Puerto Rico. Det här är ett av hundratals hotell på Kanarieöarna som har förlorat alla sina kunder i spåren av covid-19-pandemin. Under januari till november 2020 kom det 70 procent färre turister till Kanarieöarna än under samma period 2019, och det lär dröja innan ögruppens viktigaste bransch åter fungerar som normalt.

Samtidigt har det kommit fler än 23 000 migranter till Kanarieöarna. På grund av samma restriktioner som håller turisterna borta har migranterna i stor utsträckning fått stanna kvar på öarna, istället för att som brukligt föras över till det spanska fastlandet. Klagomål har riktats mot att migranter ”får bo på lyxhotell” och många öbor är oroliga för att migranternas närvaro ska skrämma bort turisterna även efter pandemin. Ändå kan migranterna indirekt ha räddat en del hotell från konkurs, även om de får dela rum, i vissa fall sköta städningen själva och inte har tillgång till några poolområden.

Så snart de placerats på boenden, ofta hotell, kan migranterna, till skillnad från i hamnen, röra sig fritt. Alioune från Senegal har slagit sig ner i en trappa i ett grönområde en bit från Club Puerto Calma. Han sitter med sin smartphone i ena handen och ansiktet begravt i den andra. På skärmen visas skakiga filmklipp av människor som kämpar för sina liv i vattnet.

– Det var mina vänner. Folk jag känner var med här, säger han medan han gnider handen hårt över ansiktet.

SJÄLV LYCKADES Alioune ta sig landvägen norrut till Mauretanien innan han gav sig ut på havet. På så sätt fick han en kortare resa över Atlanten. Hemma i Senegal finns det gott om människor som är desperata nog att försöka sig på den 160 mil långa båtresan direkt från det västafrikanska landet.

Under gårdagen inträffade en båtolycka. En brand uppstod på en båt med 200 migranter varpå båten sedan kapsejsade. På Aliounes telefon syns nu notiser om antal döda. Den första säger 50 döda, nästa 75 och slutligen 140. I sociala medier lägger bekanta till Alioune upp bilder som ett slags digitala dödsrunor över dem som förlorat sina liv. Han känner flera av dem.

– Jag vet inte ens hur många, varje gång jag tittar i mobilen upptäcker jag någon ny, säger han.

Alioune vill inte prata om exakt varför han lämnade sitt hemland. Men han är ett exempel på att många migranter som söker ett bättre liv inte ger upp ens när de har egna erfarenheter av farorna och svårigheterna med att försöka ta sig till Europa. Han har själv tidigare provat vägen genom Libyen, som är ökänd för att migranter kidnappas, säljs som slavar och för att migrantbåtarna stoppas ute på havet och förs tillbaka. Den gången tog sig Alioune genom öknen till kuststaden Tripoli där han levde på gatan i väntan på att hitta en båt. Efter att han rånats på sina besparingar tvingades han återvända hem.

– Jag visste att det skulle vara svårt, men på den tiden kom vissa fortfarande igenom i Libyen. Numera klarar ingen det. I juli fick jag höra om båtar som gick från Mauretanien till Kanarieöarna, då valde jag att prova det, säger han.

Antal migranter till Kanarieöarna

  • 2020: 23 023 stycken 92%
  • 2019: 2 557 stycken 10%
  • 2018: 1 307 stycken 5%

Källa: Spaniens inrikesdepartement och UNHCR

När den lilla pojken, kallad Malick, kom till Kanarieöarna separerades han från dem som sade sig vara hans föräldrar, vilket väckte ramaskri bland många spanjorer.

SEPARERAD:

Malick är blyg. Istället för att svara på frågan om hur han mår tar han ett hårdare tag om socialarbetarens hand. Han slår ner blicken och kliar sig på hakan över det stora munskyddet, som täcker nästan hela hans ansikte. Fyraåringen, som egentligen heter något annat, är att av minst tio barn vars öde under några dagar i oktober 2020 får stor uppmärksamhet i Spanien.

Efter ett utlåtande från åklagarmyndigheten på Gran Canaria har myndigheterna fått rätt att separera migrantbarn från de vuxna som de anlänt tillsammans med. Detta under tiden som ett eventuellt föräldrarskap fastställs med hjälp av DNA-test.

I den stora villa där Malick bor, finns också två andra barn som separerats från sina föräldrar. Annars bor här, till en stor majoritet, ensamkommande tonåringar. Personalen gör sitt bästa för att skänka en känsla av trygghet åt de tre små barnen. Ett fjärde barn, en flicka, har just återförenats med sin mamma sedan hemmets personal lyckats övertyga myndigheterna om att det var nödvändigt.

– Socialarbetarna här försökte hålla henne på gott humör och distrahera henne, men under nätterna sov hon inte. Så fort hon blev medveten om att hennes mamma inte var här började hon gråta. Vi ville få ett stopp på det och lyckades lokalisera mamman. Så fort hon kom hit slutade flickan att gråta, säger hemme öreståndare Juan Enrique Quintana Ramos, som gör klart att han är emot separationerna.

– Vår funktion ska vara att beskydda barnen. Då förstår jag inte varför vi ska separera dem från sina föräldrar. Det finns studier som visar att det kan skapa ett trauma hos barnen, säger han.

Samma åsikt har Gemma Martínez, viceminister för mänskliga rättigheter i den regionala kanariska regeringen och företrädare för vänsterpartiet Podemos.

– Sedan ett år har vi bett åklagaren att ändra sitt utslag. Visst, finns det misstankar om människohandel så ska det göras DNA-test, men barnen bör stanna med de vuxna under tiden, säger hon.

Efter uppmärksamheten och de stora påtryckningarna ändrade åklagaren sitt beslut i slutet av oktober. Då har minst ett tiotal barn, i ibland under flera månader, varit separerade från de vuxna som i de flesta fall visar sig vara deras föräldrar eller nära släktingar.

Hamnen i Arguineguín, på Gran Canaria förvandlades under 2020 till flyktingläger. Under 2021 byggs nu i rask takt flyktingförläggningar inåt land.

HAMNEN:

Det tycks vara ett oförberett Kanarieöarna som står inför det största inflödet av migranter sedan 2006. Mottagandet kritiseras hårt, både av dem som tycker att migranterna borde stoppas från att komma över huvud taget, och av dem som menar att standarden på mottagandet är för låg.

Ute på piren i Arguineguín, innanför guppande fiskebåtar och kusträddningens orange fartyg, tillbringar de migranter som anländer under hösten sina första dagar på europeisk mark. Tanken är att de inte ska stanna i hamnen mer än 72 timmar innan de placeras i boenden, men i verkligheten blir det ofta betydligt längre. De sover på den hårda marken, med enkla tältdukar som enda skydd mot regn och vind, eller solen under varma dagar.

Migrationsdomaren Arcadio Díaz Tejera säger att migranterna ”fösts ihop som boskap” och att förhållandena är ”omänskliga”. Något flera människorättsorganisationer instämmer i. Även den kanariska viceministern, Gemma Martínez, kritiserar mottagandet som hon anser är den spanska statens ansvar. Men framförallt, säger hon, så har Kanarieöarna, lämnats i sticket av politiker i såväl Madrid som i Bryssel. Med mer än 20 procents arbetslöshet är Kanarieöarna en av EU:s fattigaste regioner, menar hon.

– EU har förlorat sin solidaritet. Kanarieöarna är EU:s mest sydliga gräns, och därför kräver våra problem en europeisk lösning, säger Gemma Martínez.

”EU har förlorat sin solidaritet”, säger Gemma Martínez, viceminister för mänskliga rättigheter i den regionala kanariska regeringen.

I SLUTET AV 2020 börjar saker att hända. Gemma Martínez önskan tycks hörsammas när EU lovar 43 miljoner euro i stöd till mottagandet på Kanarieöarna och Sveriges EU-kommissionär, Ylva Johansson, reser till Marocko. Ett land som det senaste två åren fått 343 miljoner euro av EU för att kontrollera den strida ström av migranter som passerar landet på sin väg mot Europa.

Ylva Johansson vill utöka samarbetet med Marocko och få till ett avtal för att de marockaner som tar sig till Kanarieöarna ska kunna deporteras. Samtidigt beslutar Spaniens inrikesminister Fernando Grande-Marlaska Gómez att mottagningscentret i Arguineguín ska monteras ned. Det ska istället flyttas till en mer undanskymd plats i ett gammalt militärlager i närheten av Las Palmas. Det byggs också sju tältläger, varav fyra på Gran Canaria, för att få bort migranterna från ögruppens hotell.

I december vänder sig demonstranter i den kanariska kommunen Mogán direkt mot migranterna. Med knutna nävar och glåpord kräver de att hotellen ska utrymmas. Agerandet fördöms av ortens borgmästare Onalia Bueno, men hon gör också klart att hotellen i den extremt turistberoende kommunen är till för turisterna. Hon hotar till och med att bötfälla de hotellägare som inte gör sig av med migranter.

– Mogáns solidaritet har ett förfallodatum, säger hon till nyhetsbyrån AP.

Marocko hävdar att landet hindrat migranter från att ta sig in i Spanien

Källa: Euractiv

under 2020

under 2019

Namnen på båtarnas relingar skvallrar om varifrån de kommer – den västafrikanska kusten där de tjänstgjort som fiskebåtar.

BÅTKYRKOGÅRDEN:

Den öppna ytan utgörs av en stor cementplatta som är full med småsten, grus och här och där krossat glas. Två tonårspojkar spelar fotboll barfota.

– Det är okej, vi är vana. Bara man undviker glaset så går det bra, säger artonårige Joel och petar på en glasskärva med stortån.

Några minuters bilfärd därifrån ligger helt vanliga bostadsområden, men det här kvarteret ser mest ut som ett bortglömt gammalt industriområde. Trots att Joel levt här en hel barndom saknar fortfarande vissa av husen formella tillstånd. Istället för en dörr täcks en ojämn öppning i ett hus av ett tygskynke. När Joel tänker på förhållandena i sitt hemkvarter är det inte utan viss bitterhet han ser migranterna komma till ön och få både mat och husrum på fina hotell.

– Jag är inte rasist, men jag tycker bara inte det är rättvist att vi som redan bor här fortsätter att ha det på det här sättet, medan de kan komma hit och få en massa saker gratis, säger han.

Dessutom har migranternas ankomst drabbat honom på ett mer direkt sätt. Den öppna cementplattan där områdets barn brukar leka och han själv spela fotboll tas emellanåt ifrån dem. Detta sedan myndigheterna valt att använda ytan framför deras hus som skrotupplag för migranternas båtar.

– Ibland kommer de hit och bara dumpar dem här, säger Joels kompis.

– En kväll såg vi på nyheterna att en båt hade kommit in med flera som var sjuka i corona. Dagen efter stod båten här och var full med skräp och matrester, säger Joel.

Just nu är ytan tom på båtar efter att den senaste omgången monterats ned till mindre delar och transporterats bort. Fast helt tomt är området inte, berättar Joel och pekar mot några sandhögar ett femtiotal meter bort.

– Eftersom migranterna kan ha haft med sig corona så går vi inte dit, men ni kan titta själva, säger han.

Ovanifrån ser det mest ut som ett virrvarr av till synes trasiga gamla båtdelar. På vägen ner för de flera meter höga vallarna glider knaggliga gamla tegelstenar och bråte från byggarbetsplatser iväg under fötter i den tjocka men porösa sanden. Väl nere på dikets botten klarnar konturerna av vad som visar sig vara fem något hoptryckta, men i övrigt välbehållna, små båtar.

På båtarnas relingar står namn som skvallrar om en annan plats: Oumlfadli, Hamdi och Tassloumete är tre av de båtar som under hösten och vintern fört migranter från Afrika till Europas allra sydligaste gräns. Troligen tjänstgjorde de för bara några veckor sedan som fiskebåtar utanför Marockos, Västsaharas eller Mauretaniens kuster. Men här, i denna nya värld de kommit till, har de inte längre någon roll att spela.

%

fler migranter tog sig med båt till Kanarieöarna under 2020 jämfört med 2019.

%

färre migranter tog sig samtidigt med båt till det spanska fastlandet eller ögruppen Balearerna i Medelhavet.

Källa: Spaniens inrikesdepartement

”Hade jag inte haft pengar som de kunde ta hade de nog dödat mig också”, säger Abdoulaye.

JIHADISTERNA:

Playa de Puerto Rico brukar vara full av solbadande turister från norra Europa. Nu syns bara några mindre grupper med migranter. Flera av dem passar på att träna, men Abdoulaye från Mali gjorde sina 200 armhävningar redan tidigt på morgonen.

– Hemma var jag lastbilschaufför. Jag körde stora laster med fisk genom Mali, Burkina Faso och Mauretanien. När man sitter stilla och kör hela dagarna, ja då måste man ha vanor för hålla sig i form på andra sätt, säger han.

Sedan 2012 skakas hans hemland av konflikter, främst genom jihadistgrupper kopplade till al-Qaida och Islamiska staten (IS). Något han själv känt av. Först när borgmästaren i grannbyn kidnappades, och sedan när han själv attackerades under en körning.

– Jihadisterna hade dödat flera personer i området samma dag. Hade jag inte haft pengar som de kunde ta hade de nog dödat mig också, säger han.

Det var inte främst våldet som fick honom att resa. Ett problem uppstod med jobbet och när han i samma veva fick möjligheten att ta sig till Europa så tvekade han inte. Han vet att livet som migrant i Europa är tufft, men kan han bara jobba och skicka lite pengar till familjen skulle det göra stor skillnad. Han saknar sin syster och sin bror, men varken han eller syskonen är ledsna för att han rest.

– Nej, för min familj är fattig och vi trodde aldrig att vi skulle ha en familjemedlem i Europa. Men nu har vi det, så alla är glada, säger han.

%

av alla migranter som kom till södra Europa 1–25 januari 2021 kom via Kanarieöarna.

DÄRFÖR RESER DE:

Internationella organisationen för migration (IOM) har inget säkert svar på varför antalet migranter som tar den ovanligt riskabla rutten till Kanarieöarna ökat så dramatiskt det senaste året. Men att smugglingsnätverken återaktiverat sin verksamhet över Atlanten – en rutt som inte använts i stor skala sedan 2006 då 31 000 migranter anlände till Kanarieöarna – är tydligt. Troligtvis beror det åtminstone delvis på pandemin, som slagit hårt mot redan svaga länders ekonomier och utsatta människors tillvaro. Att landsgränser stängts kan också ha tvingat smugglare och migranter till att hitta nya rutter.

De sedan länge pågående konflikterna i Mali kan även de vara en orsak till migration. Men enligt Hení Nsaibia, svensk researcher för bland annat konfliktdatabasen Armed Conflict Location & Event Data Project (ACLED), reser de flesta malier till Europa från icke konfliktutsatta delar av landet, som regionen Kayes där det enligt en studie från Mixed migrations center finns en mångårig ”kultur” av att migrera till Frankrike.

EU:s och Spaniens samarbete med Marocko, som sedan några år tillbaka utökat sina gränskontroller i norr, kan också påverka vilka rutter migranterna kan använda sig av. Ett faktum som Marocko ibland använder i ett politiskt spel gentemot EU, enligt forskaren Anna Jacobs, som varit verksam vid bland annat Brookings Institute.

– De kan medvetet lätta på kontrollen och släppa igenom hundratals migranter till spanskt territorium för att visa vilken viktig roll de spelar för att hindra migration, säger hon.

Nästan inga migranter vill stanna på Kanarieöarna och få söker asyl. Istället är de inriktade på ett liv som papperslösa med förhoppningar om att få arbete på Europas svarta arbetsmarknad.

– I Spanien finns en enorm svart marknad inom jordbruk och den informella hälsosektorn. Det är inget konstigt att betala någon för att passa barn eller ta hand om äldre personer i hemmen, och det är jobb som få spanjorer vill utföra, säger Natalia Caicedo, professor i konstitutionell rätt och migration vid Universidad de Barcelona, i Spanien.

Som ensamkommande får Baoule smaka på de bästa bitarna ur det kanariska migrationsmottagandet, som skolgång och fritids.

DEN ENSAMKOMMANDE:

Femtonårige Baoule sätter sig på golvet, lägger armarna runt knäna och drar ihop kroppen så mycket han kan.

– Så här satt jag i båten i fyra dagar, säger han.

Baoule beskriver hur vågorna konstant slog in över honom och hur han blev så nedkyld att det efter ett tag inte hade gått att sträcka ut lederna även om utrymmet hade funnits.

Han föddes i Mali, men fattigdomen har gjort att hans familj splittrats över olika landgränser. Hans mamma flyttade tidigt till Kamerun för att arbeta. Något år senare hamnade han själv hos en släkting i Guinea. När Baoule som femtonåring satte sig i båten för att ta sig till Europa var det närmare tio år sedan han senast såg sin mamma, och fem år sedan han träffade sin storebror.

Som ensamkommande minderårig har han fått plats i en till synes välfungerande del av den kanariska migrationsmottagningen. Socialarbetare tillgodoser allt från mat till fritidsaktiviteter och skolgång.

Baoule vill ta tillfället i akt och utbilda sig. Han vill skaffa ett jobb och staka ut sin egen bana i livet, men framtiden är osäker. För tillfället delar han rum med fem jämnåriga killar. Tillsammans med dem delade han också den nära döden-upplevelse som han säger sig ha upplevt på båten från den afrikanska kontinenten. De kommer för alltid vara hans bröder, även om de skulle komma att skiljas åt, säger Baolue. Att de skulle skiljas åt är dock inget han räds.

– Det värsta har redan hänt mig, och det var när jag separerades från min mamma när jag var sju år. Båtresan var bara det näst värsta, säger han.

Den kanariske fiskaren Marco Truillo Cabreras anser sig veta att migranterna får hjälp av större båtar för att ta sig till Kanarieöarna.

FISKAREN:

Marco Truillo Cabreras och hans kollegor har nyss kommit tillbaka från dagens fisketur och har precis lastat av 70 ton tonfisk, fiskat med hjälp av traditionella metoder med levande bete på långa bambuspön. Han slänger upp en sista tom plastlåda på kajen från plats ner på däck i den lilla fiskebåten och sveper med handen över hamnbassängen. På andra sidan ligger de afrikanska fiskebåtarna förtöjda vid den avstängda piren i Arguineguíns hamn.

– För tio dagar sedan hade vi svårt att klara oss genom vinden med den här, säger han och pekar på sin egen båt.

– Tänk er då med de där små båtarna. Jag tror knappt att det är möjligt att ta sig hela vägen från Senegal i en sådan.

Ute på havet har han ibland sett de små fiskebåtarna guppa omkring, kvarlämnade av sjöräddningen efter att passagerarna räddats, gissar han. Men det går ett rykte på öarna. Att migranterna på något sätt får hjälp att ta sig över Atlanten för att sedan genast bli räddade. För att inte göra hela resan över Atlanten i de små båtarna. Marco Truillo Cabreras menar att han vet detta efter alla de gånger han själv varit ute med sin egen fiskebåt, som inte är särskilt stor den heller. Men den är många gånger större och har bättre motorer än träbåtarna från Västafrika.

På kyrkogården i Agüimes, på Gran Canaria, ligger 15 anonyma migranter begravda bakom vita cementblock.

DE NAMNLÖSA:

Det är allahelgonsdag och körmusik ljuder över kyrkogården i den lilla staden Agüimes. Gångarna mellan gravarna, som enligt tradition byggts på höjden i kvadratiska cementkuber, fylls med bybor med blomsterarrangemang i händerna. Vid en av gravlängorna är det tyst och lugnt. Gången nedanför är tom på folk och en ensam blombukett är uppsatt framför en hel sektion med gravar, som dessutom saknar gravstenar. Inuti de små kvadraterna vilar kropparna efter femton män vars båt hittades drivande utanför Gran Canarias kust i slutet av augusti.

Nu tillhör de den officiella dödssiffran – de som hittats försent för att vara vid liv, men vars båtar inte hunnit sjunka eller driva längre ut på Atlanten. Bara frågor kvarstår. Gick båtmotorn sönder där ute på öppet hav? Navigerade de fel eller tog bensinen slut? Hann de femton begrava andra medpassagerare i havet innan det blev deras egen tur att gå under av uttorkning och värme? Det enda som är känt är att de var från Mali, men ingen vet deras namn eller vilka deras anhöriga är. Här slutade deras resa – på en kyrkogård bland främlingar, i gravar utan namn.

Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson vill få till ett avtal med Marocko så att de marockaner som tar sig till Kanarieöarna ska kunna deporteras. Foto: Shutterstock

EU:s NYA PAKT:

I september förra året lade Sveriges EU-komissionär, Ylva Johansson, fram ett förslag för nya gemensamma migrationsregler inom EU. I ett försök att nå en kompromiss finns inslag av valfrihet: de länder som inte själva vill ta emot migranter kan välja att stötta de länder som gör det. I förslaget ingår även att teckna fler avtal med bland annat länder i Nordafrika.

– Idén som EU utvecklar nu handlar om att länka bistånd med migrationspolicy, säger professor Natalia Caicedo.

Hon säger att det handlar om samma typ av avtal som tecknats med Marocko och som fått landet att öka gränskontrollerna i norr. En bieffekt av det är att rutten till Kanarieöarna åter öppnats, menar hon. Den spanska regeringen har också beslutat sig för att hålla kvar migranterna på ögruppen, istället för att som tidigare ta dem till fastlandet där de vanligtvis kunnat ta sig vidare på egen hand.

– Det går hand i hand med den politik som förs fram av EU. Jag tror att politikerna hoppas att om det blir känt bland migranter att de kan fastna på Kanarieöarna så ska andra inte vilja komma hit, säger hon.

Själv tvivlar hon på effekten av att försöka skicka sådana signaler. Hon avslutar med det budskap som upprepas likt ett mantra av migrationsexperter.

– Stänger man på ett ställe så provar de ett annat och så lär det fortsätta även med EU:s pakt. Migration är något som alltid kommer att finnas, säger Natalia Caicedo.

Turisternas all inlusive-armband sitter numer på migranternas handleder, men ger inte samma förmåner.

SISTA FÖRSÖKET:

Ännu en solnedgång är på väg ned i vattnet utanför stranden Puerto Rico. I väntan på att kunna påbörja sitt nya liv i Europa, eller på att bli deporterade tillbaka till den plats de just riskerat livet för att lämna, ägnar sig några senegaleser åt traditionell brottning i sanden. Vad var det som fick dem att komma hit? En ung kortväxt man, som inte vill uppge sitt namn, ser förnärmad ut. Han undrar hur den frågan ens kan ställas.

– Alla vet att Afrika är en plats utan framtid, säger han och pekar sedan på en äldre man bakom honom.

– Han är 42 år gammal och har arbetat och slitit hela sitt liv, men han äger ingenting. Han har inte ens ett bankkonto! Känner du en enda person i Europa som inte har ett bankkonto, frågar han retoriskt.

Han berättar att han och hans vänner valde att göra resan under pandemin av taktiska skäl. Stängda gränser och reserestriktioner innebär, i alla fall temporärt, att Spanien inte kan deportera dem. Den enda missräkningen är att de spanska myndigheterna ändrat sin vanliga policy och för tillfället håller kvar dem på Gran Canaria. Det är på fastlandet deras möjligheter finns.

– Vi vet att Europa har en gammal befolkning och att de behöver unga människor som kan jobba. Det är vi! Vi är unga och vi vill jobba. Det är allt vi vill, säger han.

”Blir jag deporterad, ger jag upp”, säger Ayub.

En bit från stranden, förbi de fortfarande lika tomma solstolarna ute på piren, sitter en grupp unga marockaner och en ung man från Västsahara. Den sistnämnda har studerat spanska i två år, som förberedelse inför resan till Europa. Nu översätter han åt sina arabisktalande vänner. Två av dem har arbetat som fiskare. Bara i Europa kan de se möjligheterna till ett bättre liv och att tjäna mer pengar. Som papperslösa, om så krävs.

– Helst vill jag stanna så länge att jag får papper. Då kan jag resa hem och träffa min familj ibland, men ändå ha ett jobb i Europa. Det är drömmen, säger en av dem.

Men alla drömmar kan gå i kras. De har inga pass med sig och kan inte göra som en del av migranterna, som helt sonika köper biljetter och flyger från öarna till fastlandet. Nu är de rädda för att bli deporterade.

Den äldste av dem, Ayub, sitter i bar överkropp lutad mot räcket till stegen som leder ner i vattnet. Den späda nittonåringen ser ut att njuta allt vad han förmår av cigaretten som krymper mellan hans pek- och långfinger. Redan innan han fyllde sjutton flyttade han från sin familj till en annan stad för att arbeta. Det är flera år sedan han satte upp en tillvaro i Europa som sitt högsta livsmål. Han berättar att flera av hans vänner varit där, och blivit deporterade.

– De tjänade pengar och hade ett bra liv. Sedan de kom tillbaka till Marocko är de deprimerade. De ligger hemma och går inte ut, de har gett upp sina liv, säger han.

Efter en stunds konversation framkommer det att Ayub egentligen är precis som sina vänner. Två gånger tidigare har han tagit sig till Spanien. En gång över stängslet till den spanska enklaven Melilla, som ligger insprängd på marockanskt territorium. En andra gång smugglades han i en lastbil till Algeciras, i södra Spanien. Båda gångerna blev han deporterad. Nu gör han ett sista försök.

Det började med att Ayub tog sig till Dakhla, i den av Marocko kontrollerade delen av Västsahara. Där arbetade han ihop pengar för resan och gav sig sedan ut på Atlanten. Nu sitter han här vid stranden med sin cigarett. Han har tak över huvudet, men en oviss framtid framför sig.

– Blir jag deporterad den här gången också kommer jag att bli som mina vänner. Då kommer jag att ge upp, säger han.

Share This