Unga tror på Afghanistan

De senaste åren har tiotusentals unga afghaner flytt utomlands. Bristen på utbildning och arbete oroar mest. Men det finns de som vill stanna kvar. ”Om alla unga lämnar Afghanistan, vem ska då bygga upp landet?”, undrar Malang Mazlom.

Text och foto: Göran Engström
Foto startbild och klättring: Daniel Wheeler
21 September 2019

Det är den 10:e augusti 2018. Klockan är strax efter nio på morgonen när Hanifa Yousouf kränger på sig den blå ryggsäcken och försäkrar sig om att selarna runt kroppen sitter som de ska.

Det är mer än tre veckor sedan hon och de övriga medlemmarna i expeditionen inledde den mödosamma klättringen uppför Mount Noshaq, Afghanistans högsta berg med sina 7 492 meter över havet.

En efter en har de andra medlemmarna fallit ifrån. De fysiska påfrestningarna, den tunna luften och de extremt tuffa väderförhållandena har tagit ut sin rätt.

Nu återstår knappt 450 meter av brant, isig klättring. Hanifa Yousouf börjar gå. Sätter ena benet framför det andra. Omtumlad och trött, men fast besluten att bli den första afghanska kvinnan att nå Mount Noshaqs topp.

Hanifa Yousouf växte upp i provinsen Ghazni, söder om huvudstaden Kabul. Yngst av totalt åtta syskon i en fattig familj där hon liksom många andra afghanska flickor aldrig fick chansen att lära sig läsa och skriva. Som 14-åring blev hon bortgift till en äldre man och tvingades flytta till Pakistan för att leva med honom.

Hanifa Yousouf vantrivdes. Övriga flickor i makens familj fick gå i skolan. Hennes dagar gick åt till att städa och laga mat. Två år in i äktenskapet beslutade hon sig för att lämna maken och återvända till sin familj i Kabul.

Det här är mitt liv, tänkte hon, väl medveten om att hennes beslut mycket väl kunde kosta henne livet.

Tillbaka i Kabul togs hon emot med öppna armar av sin familj. Men uppbrottet och flykten från maken hade förändrat hennes liv. Hon blev om möjligt ännu tystare och tillbakadragen än hon varit förut. Och hon vågade sällan lämna huset.

Hanfia var olycklig, outbildad och bortgift. Livet som 14 åring bestod av städning – tills hon bestämde sig för att bryta upp.

Början till ett nytt jag. Genom fysisk träning och utbildning kunde Hanifa och andra kvinnor börja bygga upp sitt självförtroende. Foto: Daniel Wheeler.

En ny värld öppnar sig

Så en dag fick Hanifa höra talas om en amerikansk biståndsorganisation, Ascend, som genom fysisk träning och utbildning arbetade med att stärka afghanska kvinnor. Utöver styrketräning, vandring och bergsklättring fick deltagarna även öva på att kommunicera och tala inför publik. Allt i syfte att stärka självkänslan.

För Hanifa var det en ny värld som öppnade sig. Hon gick från att vara den blyga, tillbakadragna tjejen som gärna hukade för att inte dra till sig uppmärksamhet, till att bli en stark, självständig kvinna, som genom sitt engagemang i Ascend kunde bidra till att försörja sin stora familj.


Förvandlingen var
emellertid inte helt problemfri. I det muslimska och extremt konservativa Afghanistan är det inte alls självklart att flickor ska få utbilda sig och idrotta. Det är inte bara flickorna själva som kan råka illa ut, utan även deras familjer. Det var därför ett krav från organisationens sida att Hanifas pappa godkände dotterns engagemang.


Nu, nästan fyra år
senare, tvekar inte Hanifa, inför nya utmaningar. Trots illamåendet, tröttheten, den sprängande huvudvärken och de obarmhärtiga isiga vindarna som river hennes ansikte har hon bestämt sig. Hon ska inte ge upp.

Två minuter över sju på kvällen, nästan exakt tio timmar efter att toppförsöket inleddes, faller hon ner på knä och kysser berget. Hon gräver i ryggsäcken, och när hon reser sig upp igen har hon den afghanska flaggan i händerna. Hon sträcker armarna mot himlen och skriker så högt hon bara kan ”Länge leve Afghanistans flickor”.


”Klättring har verkligen blivit min grej och något jag vill föra vidare till andra unga tjejer.”
– Hanifa Yousouf

Det är inte självklart att flickor får idrotta i Afghanistan, Hanfia var tvungen att få sin fars godkännande – nu vill hon få fler tjejer att klättra.

Vill lära andra tjejer klättra

När jag träffar Hanifa Yousouf på Ascends kontor i Kabul har det gått åtta månader sedan hon stod på toppen av Mount Noshaq och triumferande vrålade ut sitt stöd för landets unga kvinnor.

Nu sitter hon på knä på golvet framför ett lågt bord i ljust trä och glas. Klädd i svart träningsjacka med rosa linjer utanpå den långa dräkten. Runt huvudet har hon svept en senapsgul sjal. Hon berättar om sitt engagemang för Afghanistans kvinnor, sitt brinnande intresse för klättring, förhoppningarna inför framtiden och oron för en fred som skulle ge talibanerna mer makt.

– Innan jag kom hit hade jag bara sett enstaka dokumentärer om klättring på tv. Här fastnade jag direkt. Klättring har verkligen blivit min grej, min favoritsport, och något jag vill föra vidare till andra unga tjejer, förklarar Hanifa.


Förberedelserna inför
expeditionen pågick i nästan tre år. Vad var det för känslor som fyllde henne när hon nådde toppen – en extrem bedrift som bara en knapp handfull afghanska män och ingen kvinna lyckats med tidigare?

– Jag var så lycklig. För min egen skull, att jag lyckades genomföra det, men kanske framför allt för alla andra kvinnor i Afghanistan, säger Hanifa och spricker upp i ett brett leende.


”Jag var så lycklig. För min egen skull, men kanske framför allt för alla andra kvinnor i Afghanistan”.
– Hanifa Yousouf

Håller låg profil

Afghanistan må vara ett av världens mest traditionella och konservativa muslimska länder, med mängder av bud om vad man bör och inte bör göra. Det gäller framför allt kvinnor. Ändå menar Hanifa att det finns så många missuppfattningar om hur det är att vara kvinna i Afghanistan. Att alla skulle vara bundna till hemmet.

– Jag vill visa att det inte stämmer, att livet som kvinna i Afghanistan kan vara så mycket mer, säger Hanifa.

Vad tycker då hennes familj om hennes engagemang?

– I början ville de stoppa mig. De hade svårt att förstå varför jag ville hålla på med träning och klättring.


Är de oroliga för dig?

– De var det när jag var uppe på berget. När vi inte kunde få kontakt med varandra trodde de att jag var död, säger Hanifa.

Utåt har tjejerna i Ascend kommit överens om att hålla en låg profil. Risken med uppmärksamhet är att hoten mot både dem själva och mot deras anhöriga ökar. Ett beslut som Hanifa inte är helt nöjd med. Hon hade gärna sett att gruppens bedrifter fick mer uppmärksamhet. Det skulle inspirera och uppmuntra andra unga tjejer att ta för sig, menar hon.

Fakta: Mount Noshaq

Noshaq är med sina 7942 meter över havet Afghanistans högsta berg. Det ligger i bergskedjan Hindu Kush, i den så kallade Wakhan-korridoren i den nordöstra provinsen Badakshan nära gränsen mot Pakistan. Först ut att bestiga toppen av Noshaq var en japansk expedition år 1960. Nästan 50 år senare, i juli 2009, lyckades den första afghanska expeditionen nå toppen. I augusti 2018 blev Hanifa Yousouf första afghanska kvinna att bestiga berget.

En dag blir det lugnt i Afghanistan. Då behöver landet sina unga. OmVärlden har mött några som vill vara med och skapa en bättre framtid.

Sedan en tid tillbaka är Hanifa Yousouf anställd som programassistent på Ascend. Jobbet ger henne en liten inkomst som hjälper till att försörja familjen.

Hon pratar ogärna om sin uppväxt. Och när hon gör det så kommer det bara korta meningar.

Intrycket är att det inte var någon direkt lycklig barndom. I tidigare intervjuer har hon exempelvis berättat att familjen aldrig firade hennes födelsedagar. Än idag är hon inte säker på exakt hur gammal hon är. Runt 24 år är bara en gissning som innebär att hon skulle vara född något år innan talibanerna tog makten i Afghanistan.

Själv har hon inget minne av hur det var att leva under talibanregimen eftersom familjen flydde till Pakistan.

– Men jag minns att vi varenda dag i Pakistan pratade om att vi skulle återvända hem så snart talibanerna var borta, berättar Hanifa Yousouf.

 


En dag blir det lugnt här.
Sedan oktober 2018 har USA och talibanerna fört samtal i Qatars huvudstad Doha. Samtalen, som bland annat handlat om ett amerikanskt trupptillbakadragande och lite slarvigt kallats för fredsförhandlingar, har gått trögt. Efter vissa framsteg där många trodde att en uppgörelse var nära så bröts avtalet plötsligt samman i september 2019 och det är nu oklart om de kommer att tas upp igen.

Är Hanifa Yousouf orolig för att en fredsuppgörelse skulle ge talibanerna mer makt?

– Absolut, eftersom det helt säkert skulle innebära att kvinnor får det svårare. Även om det finns en del som hävdar motsatsen, så tror jag inte ett dugg på att de skulle ha förändrat sin syn på kvinnor.

Att ge upp ligger dock inte för Hanifa Yousouf. Även om freden just nu kan tyckas både avlägsen och skrämmande, så förbereder hon sig för att det en dag ska bli lugnt i landet, berättar hon.

– Den dagen freden är ett faktum vill jag vara beredd. Då ska jag lära fler unga kvinnor att klättra.

Även om freden tycks avlägsen så ligger det inte för Hanifa Yousouf att ge upp.

”Den dagen freden är ett faktum vill jag vara beredd. Då ska jag lära fler unga kvinnor att klättra.”
– Hanifa Yousouf

Attackerna ökar

Det är en torsdag, strax efter lunch i Kabul, och solen står mitt på himlen. En förlamande hetta för den som inte är van, men på gatorna i stadsdelen Kart-e Char råder en febril aktivitet. Trafiken är som alltid ett enda stort och dammigt kaos. Vid de mobila gatustånden fyller kvinnorna sina tunna plastpåsar med frukt och grönsaker. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden och på de stenlagda trottoarerna utanför universitet rör sig grupper av flickor och pojkar i skoluniformer. De skrattar och är glada.

Samtidigt denna morgon råder så kallad Red Alert i den afghanska huvudstaden. Underrättelseexperter varnar för ett planerat självmordsattentat. Hotet ska i första hand vara riktat mot politiska eller militära mål, men man uppmanar alla internationella representanter: ambassadfolk, NGO-anställda och alla andra som har förmånen att vara uppkopplade mot den mobila säkerhetsslingan, att stanna inomhus.

Varningen når naturligtvis inte fram till vanliga afghaner.


De senaste månaderna
har antalet attacker i den afghanska huvudstaden ökat. Även på andra håll i landet är trenden oroande, och som så ofta i krig är det de civila som drabbas värst.

Enbart under juli månad i år dog över 1500 civila. Anmärkningsvärt är att det inte längre är talibaner och andra väpnade motståndsgrupper som orsakar flest dödsfall, utan militären. Allt enligt den senaste halvårsrapporten från United Nations Assistance Mission in Afghanistan, Unama. I mitten av juli utsattes en av Svenska Afghanistankommitténs, SAK, kliniker i provinsen Wardak, väster om Kabul, för en attack och flera människor dödades.

Enligt uppgift var det den afghanska militären som låg bakom attacken.

Arbetslösheten är ett stort problem i Afghanistan.

Arbetslösheten oroar de unga

Men trots det ökade våldet är det alltså inte bristen på säkerhet som bekymrar unga afghaner mest. Enligt Asia Foundation, som varje år sedan 2004 genomför en omfattande undersökning bland landets befolkning, är bristen på jobb och utbildningsmöjligheter ett betydligt större problem. Överlägset flest, nästan 75 procent av de tillfrågade unga, svarade att arbetslöshet är det som oroar dem mest, medan drygt fyrtio procent angav bristen på utbildning som det största problemet. Knappt tio procent ansåg att bristen på säkerhet var mest oroande.

Uppgifterna stämmer överens med en undersökning som gjordes av det välrenommerade forsknings- och researchinstitutet Afghanistan Analysts Network, AAN, 2015. Alltså i samma veva som många unga afghaner valde att fly till Europa och Sverige.

– Vi ville ta reda på varför så många lämnade. När vi intervjuade deras anhöriga visade det sig att en majoritet gjorde det av ekonomiska skäl, främst bristen på jobb, säger Obaid Ali.

Även om strömmen av unga afghanska flyktingar till Europa har mattats av väsentligt de senaste åren, så är det fortfarande en hel del som flyr, konstaterar han vidare. En trend som han säger sig ha uppmärksammat är att många av dem som lämnar nu redan har varit iväg en vända.

– Det är som en cirkel. Man flyr, kommer tillbaka och flyr igen, säger han.

Obaid Al, Afghanistan Analysts Network.

”Det visade sig att en majoritet lämnade av ekonomiska skäl, främst bristen på jobb.”
– Obaid Ali

Med ekonomiskt stöd från vänner och bekanta startade Mirwais Arya hamburgerbaren Mazadar Burgers i centrala Kabul.

Startade hamburgerbar för att studera

Samtidigt tycks alltså allt fler unga välja att stanna kvar, för att precis som Hanifa Yousouf bidra till att bygga upp landet igen. Runt om i Kabul poppar små företag inom allt från IT och teknik till restauranger och kaféer upp.

En av Kabuls unga entreprenörer är Mirwais Arya. För snart fem år sedan fattade han ett beslut som inte bara skulle förändra hans eget, utan även många andra unga Kabulbors liv.

Han hade jobbat några år för en lokal tv-kanal, men med den ökade politiska och ekonomiska osäkerhet som följde i spåren av den internationella truppreträtten 2014 bestämde han sig för att flytta till Indien och börja studera.

– Eftersom jag var den enda i min familj som hade ett jobb var jag tvungen att hitta en ny försörjning åt mina föräldrar och sex syskon innan jag gav mig av, berättar Mirwais Arya.


Med ekonomiskt stöd
från vänner och bekanta startade han en hamburgerrestaurang i centrala Kabul, Mazadar Burgers. En satsning som krävde stora investeringar, men som skulle visa sig ligga helt rätt i tiden.

Tanken var att Mirwais syskon skulle ta hand om restaurangen.

– Efter Indien skulle jag fortsätta studera i USA eller Europa, men när jag såg hur bra det gick för mina syskon bestämde jag mig för att avsluta mina studier och återvända till Kabul.

Idag har Mazadar Burgers ett 30-tal anställda. Sedan starten har Mirwais Arya dessutom hunnit med att öppna ytterligare två hamburgerrestauranger.


”I den svåra situation som vi befinner oss i nu, vems är egentligen ansvaret för att det ska bli bättre?”
– Mirwais Arya

Det är inte lätt att hitta ett jobb i Afghanistan. Ett nätverk och kontakter är avgörande.

Restaurangen har för många blivit en plats att koppla bort tankar från stress och svårigheter i landet.

Fler unga startar företag

Mirwais Arya säger att han har två syften med verksamheten: dels att försörja sin familj, dels att erbjuda andra unga afghaner som funderar på att fly till Europa ett alternativ.

– I den svåra situation som vi befinner oss i nu, vems är egentligen ansvaret för att det ska bli bättre? frågar han sig.

– Vi måste alla vara beredda att göra uppoffringar om vi vill nå förändring.

Mirwais Arya är optimistisk. Han pratar om ”det nya Afghanistan”.

– Fler och fler unga startar egna företag. Inom restaurang- och cafébranschen, men också inom teknik och IT. Investeringarna skapar ringar på vattnet, idéerna sprids till provinserna och det skapas nya arbetstillfällen hos underentreprenörer och leverantörer.

Mirwais Aryas engagemang har inte gått obemärkt förbi. Vid två tillfällen har han blivit inbjuden till presidentpalatset, bland annat för att diskutera hur man kan göra det enklare för unga människor med affärsidéer att starta företag.

Restaurangen har blivit populär, i dag har Mirwais Ary öppnat två nya hamburgerbarer.

Allt handlar om kontakter

Vid ett av borden på Mazadar Burgers sitter ett gäng killar i 20–25 årsåldern. De är kollegor och arbetar med ekonomi på ministeriet för landsbygdsutveckling.

– Vi brukar gå hit 2–3 gånger i veckan för att äta lunch och koppla av, berättar 22-årige Omar Hameed.

Att hitta ett jobb i Afghanistan är inte lätt, konstaterar de samstämmigt. Det räcker inte att ha en examen från universitetet.

– Allt handlar om kontakter. Utan ett nätverk och goda referenser är du mer eller mindre chanslös, säger Malang Mazolm, 23 år.


När de internationella trupperna
drog sig ur landet 2014 sköt arbetslösheten i höjden. Idag är över 30 procent av landets unga (15–24 år) utan arbete, och de anställningar som finns är oftast osäkra. Enligt Världsbanken är åtta av tio anställningar av typen daglönejobb eller egna små verksamheter.

Killarna runt bordet håller med om att de är priviligierade. De bor med sina föräldrar och syskon och bidrar till familjernas försörjning.

Lönen är bra, berättar de. Sexhundra dollar i månaden. Samtidigt är inflationen hög, runt 6,5 procent förra året, konstaterar Omar Hameed.

Vi måste alla offra något

Flera av killarna har planer på att fortsätta studera utomlands. USA eller Europa ligger närmast till hands. Men att stanna kvar där efter studierna är inte aktuellt, säger de unisont.

– Afghanistan behöver sina unga. Vi är uppväxta här, vi är stolta över vårt land och vi vill vara med och skapa en bättre framtid för alla afghaner, säger Omar Hameed.

– Om alla unga lämnar Afghanistan, vem ska då vara med och bygga upp landet igen? frågar sig Malang Mazlom.

Hur ser de då på våldet och den försämrade säkerhetssituationen?

– Det är klart att man tänker på det ibland, men jag går inte runt och är orolig. Jag vet att det finns en bild av Afghanistan som ett jättefarligt land, men jag håller inte med. Det är inte en bild jag känner igen, säger Malang Mazlom.


Enligt Mirwais Arya
är de pågående samtalen mellan USA och talibanerna ett ganska vanligt diskussionsämne bland unga i Afghanistan. Själv hoppas han på någon form av uppgörelse med talibanerna – även om det skulle innebära begränsningar i den frihet som inte minst kvinnor kämpat sig till de senaste åren.

– Barnfamiljerna är en av mina stora målgrupper, så eventuella restriktioner mot kvinnor skulle ju i så fall även drabba mig. Jag tror att vi alla måste vara beredda att offra något om vi vill ha fred. Så länge vi har krig i landet är vi alla förlorare.


”Afghanistan behöver sina unga. Vi är uppväxta här, vi är stolta över vårt land och vi vill vara med och skapa en bättre framtid för alla afghaner.”
– Omar Hameed

Sovjets ockupation gav första flyktingkrisen

Den första stora flyktingvågen från Afghanistan startade i samband med den sovjetiska ockupationen på 1970 och 80-talet. Efter det har konflikterna i landet avlöst varandra. I början av nittiotalet, efter att de afghanska motståndsgrupperna med USA:s hjälp först lyckats driva ut de sovjetiska trupperna och sedan störta den inhemska kommunistregimen, startade ett nytt blodigt krig. Grupper som tidigare slagits sida vid sida i kampen mot kommunisterna vände nu sina vapen mot varandra. Inbördeskriget, eller fortsättningskriget som det också kallas, orsakade en massiv förödelse och lade inte minst Kabul i ruiner. Ur kaoset och den växande laglösheten växte en ny rörelse fram: Taliban. Mellan 1996 och 2001 styrde Mullah Omar och hans regering landet med religiös järnhand.

Så 2001, efter 11:e septemberattackerna mot bland annat World Trade Center, invaderade USA Afghanistan i jakten på al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin. Talibanregimen föll, men rörelsen levde kvar och snart 18 år senare utmanar man alltså fortfarande den afghanska regeringen.

 


Allt fler återvänder.
En stor majoritet av de flyktingar som de senaste decennierna lämnat Afghanistan har tagit sig till Iran och Pakistan. När det var som mest beräknades närmare sju miljoner afghaner ha levt som flyktingar i de båda grannländerna. För snart tio år sedan inleddes en av de största återvandringarna i världshistorien när Pakistan, med omvärldens och den afghanska regeringens goda minne, bestämde sig för att stänga de väldiga flyktingläger som uppstått i gränstrakterna mot Afghanistan.

Den afghanska regeringen lovade både ekonomiskt stöd och en bit mark till alla som återvände. Utfästelser som snabbt visade sig vara tomma löften. Istället hamnade många av de återvändande flyktingarna i stora tältläger i städerna.

I dagsläget räknar man med att åtminstone ett par miljoner afghaner befinner sig i Iran och Pakistan. Även om många unga afghaner fortfarande drömmer om att börja om någon annanstans, så har det de senaste åren uppstått strömmar som går i motsatt riktning.

Fakta: Afghanska flyktingar

Över tio miljoner afghaner, alltså nästan en tredjedel av landets nuvarande befolkning, beräknas ha befunnit sig på flykt de senaste 40 åren. Flyktingströmmarna brukar delas in i fyra perioder: den sovjetiska ockupationen (1979–1989), inbördeskriget (1992–1996), talibanregimen (1996–2001) samt den USA-ledda invasionen och de efterföljande striderna (2001–2019). Även om vi de senaste åren sett stora strömmar av afghanska flyktingar till Sverige och övriga Europa – inklusive Turkiet – är det framför allt Iran och Pakistan som varit de stora mottagarländerna. Över fem miljoner afghanska flyktingar har med UNHCR:s hjälp återvänt till hemlandet sedan 2002, en majoritet av dem från Pakistan. Sverige har sedan 2001 tagit emot närmare 45 000 afghanska flyktingar, många av dem har varit unga så kallade ensamkommande.

Flyktingar har återvänt med hjälp av UNHCR sedan 2002

Ahmad Fahim, 25 år, har frivilligt valt att återvända från Iran för att starta om i hemlandet. För drygt ett år sedan öppnade han och kompisen Shiraz Qamal, 17, tatueringsstudion Emprator Tattoo i västra Kabul.

Lönsamt att tatuera

En av dem som frivilligt valt att återvända från Iran för att starta om i hemlandet är Ahmad Fahim, 25 år. För drygt ett år sedan öppnade han och kompisen Shiraz Qamal, 17, en egen tatueringsstudio – Emprator Tattoo – i stadsdelen Dashte Barchi i västra Kabul.

De stora skyltfönstren som vetter ut mot gatan domineras av företagets logotyper: en dödsskalle med texten Emprator – Tattoo & Barber Shop samt två korslagda tatueringsmaskiner i blått och rött.

– Vi delar lokalen med en frisör, förklarar Ahmad Fahim medan han visar mig in i ett rum innanför frisörsalongen.


Än så länge
är det ganska sällsynt med tatueringar i Afghanistan, berättar han vidare. Det är framför allt i de stora städerna: Kabul, Herat och Mazar-e Sharif man hittar tatueringsstudios. I ner konservativa områden där religionen är starkare, som Kandahar i söder och Jalalabad i öster, är det däremot ovanligt.

Ahmad Fahim berättar att han gick som lärling hos en tatuerare i Irans huvudstad Teheran. Hur kommer det sig att han inte öppnade en studio där?

– Jag var illegalt i Iran och hade inget giltigt pass, då har man i princip inga rättigheter. Att starta företag är omöjligt.

Emprator Tattoo är inte den enda tatueringsstudion i Kabul. Ahmad Fahim och Shiraz Qamal uppskattar att det finns åtminstone 10–15 tatuerare till i stan.

Även om det inte är förbjudet med tatueringar, så är verksamheten långt ifrån okontroversiell. Och det finns dom som har synpunkter på deras verksamhet.

Nya saker lockar i Kabul

– Det händer att det kommer in personer och säger åt oss att sluta med motiveringen att det skulle vara haram (skamligt) med tatueringar. Men det stämmer inte, och hittills har vi inte haft några stora problem, säger Shiraz Qamal.

En genomsnittlig vecka har Ahmad Fahim och Shiraz Qamal omkring 20 kunder. Det är aldrig någon som bokar tid i förväg, utan de flesta kommer in spontant, berättar de.

Priset för en tatuering varierar mellan 500 och 1500 afghani, vilket motsvarar 60 till 180 svenska kronor. Ett snitt på 20 kunder i veckan skulle alltså innebära intäkter på närmare 10 000 kronor i månaden. En bra afghansk lön. Även efter att pengarna delats upp mellan dem.

Killarna nickar nöjt.

 


Ett av de mest populära
motiven är ett tunt EKG-band som visar hjärtats slag, förklarar Shiraz Qamal och vänder upp utsidan av handloven.

– Det var min allra första tatuering. Jag gjorde en likadan på en kund tidigare idag, säger han inte utan en viss stolthet i rösten.

Ahmad Fahims första tatuering var en femuddig stjärna strax ovanför tummen på vänster hand. På underarmen, strax ovanför handleden, har han något som liknar början på eldsflammor. Lite högre upp sitter ett brett band.

Ahmad Fahim sätter upp högerfoten på en av frisörstolarna och kavlar upp byxbenet. På utsidan av vaden har någon med darrig hand tatuerat in en stor blodig dolk.

De ojämna linjerna tycks dock inte bekymra Ahmad Fahim. Tvärtom. Han har inga problem med att visa upp sina tatueringar, och poserar villigt när jag tar fram kameran.


På gatan utanför
har det samlats en del folk. De följer nyfiket vad som händer på andra sidan skyltfönstret. Det har blivit dags att gå. Jag säger adjö till killarna, men på väg ut genom dörren hugger Shiraz Qamal tag i mig.

– Skulle du kunna hjälpa mig att komma till Sverige?

Jag tittar på honom. För bråkdelen av en sekund är jag övertygad om att han menar allvar. Det är långt ifrån första gången jag får den frågan och det känns alltid lika jobbigt att förklara att det är omöjligt. Att Sverige inte är som Afghanistan där de rätta kontakterna och en bunt med dollarsedlar löser det mesta.

Men så spricker ansiktet upp i ett brett flin.

– Det var ett skämt. Jag har en business att ta hand om här.

Fakta: Fredsprocessen

Samtal har pågått sedan december 2018 mellan USA och talibanerna i Doha, Qatar. Diskussionerna har handlat om att skapa förutsättningar för en fredsprocess, där även den afghanska regeringen medverkar. Talibanerna har vägrat att diskutera direkt med den afghanska regeringen, som man anser vara en amerikansk marionettregering utan politisk legitimitet.

På dagordningen stod bland annat en amerikansk truppreträtt, vilket även varit ett amerikanskt intresse under lång tid. Samtidigt ville USA ha försäkringar från talibanerna om att Afghanistan inte på nytt skulle tillåtas bli en fristad för terrorgrupper som IS och al-Qaida.

Samtalen har varit tröga, men under sommaren hävdade båda parter att betydande framsteg gjorts. Målsättningen var att få någon form av uppgörelse på plats till början av september. Men i början på september 2019 meddelande president Trump att avtalet skulle skrotas på grund av en talibanattack som dödade en amerikansk soldat. I nuläget är det oklart om samtalen kommer att återupptas.

 

 

Fakta: Presidentvalet

Det afghanska presidentvalet är planerat till den 28 september 2019. Det är det fjärde presidentvalet sedan den amerikanska invasionen som ledde till talibanregimens fall 2001.

Valet var ursprungligen planerat till den 20 april samma år, men har fått skjutas upp två gånger på grund av brister i såväl säkerheten som själva valprocessen. Den nuvarande presidenten, Ashraf Ghani, har suttit på sin post sedan 2014, då han efterträdde Hamid Karzai. Valet 2014 kantades av bråk och anklagelser om fusk. Förtroendet för Ghani och hans regering är lågt. Det gäller för övrigt även den demokratiska processen i landet. Valet är troligt att bli lika präglat av våld som parlamentsvalet 2018 och få väntas gå och rösta.

Share This